o vem tror du att du är då?
jantelagen... can´t live with it, can´t live without it...
hur mycket jag än avskyr denna "lag" så lever jag efter den...
det stör mig att lyssna på skrytande människor
när någon ständigt vill framhäva sig själv och dennes positiva egenskaper så sitter jag där och undrar:
och vem tror du att du är egentligen...
jag gör det och jag avskyr det på samma gång..
hur vänjer man sig av med en nationell inofficiell lag?
denna genomsvenska absurda sociala regel...
tro inte att du är nåt för guds skull...
du är inte bättre än nån annan och om du ändå tycker det så har du ingen självinsikt...
enda gången 90 % av svenskarna säkerligen tycker sig vara bättre är mot uteliggare, a-lagare etc.
då gäller plötsligt inte jante längre för då minsann, då går resonemanget igång.
"jo visst, jag dricker lite mycket, jag blir arg på dem i min närhet, jag tappar kontrollen, har dåligt ölsinne, fumlar runt i nån buske nånstans med frugans/gubbens bästa vän och sen dricker jag igen och igen, dag efter dag, det kostar pengar men ungarna kan ju spara ihop egna pengar till körkort osv, de kan ju sälja mer jultidningar...
men uj uj uj vad jag är bättre än de här människorna. sådär långt skulle jag aldrig sjunka... jag har ju i alla fall nånstans att bo..."
som att det vore ett kriterie för att man är bättre? nånstans att bo? räcker det?
snackar vi självinsikt?
snackar vi baksidan av jantelagen? tro inte att du är nåt för det är du inte, bara om det gäller samhällets mest utsatta, då är du kung!
sjukt... absurt... galet... fel...
nog med moral och mer om nåt annat...
jag är världens sämsta förlorare. jag är nog bäst på att vara sämst förlorare, garanterat.
verkligen. totalt bäst på det... ( ingen jante här inte...)
spelade minigolf med D idag, borde veta bättre men gjorde det ändå.
efter 5 banor såg min lista ut som följer
7
7
4
5
7
j*vlar va förbannad jag var. D flinade och då brast det...
"det är ju det här jag säger, det är så sjukt tråkigt att göra nånting med dig för du är så egotrippad och tror att du är bäst på allt bara för att du får mindre slag eller vad det nu gäller. du är skitdålig och jag vann över dig förra året. nu åker vi hem. satan va trist det är att du alltid ska göra såhär.. (att D inte gjort nåt annat än att få i bollen på mindre slag än mig är liksom inte relevant i det läget, då är allt bara kasst...)
som tur var fick jag i bollen på 2 slag på nästa bana och D fick 6. lite lättare til mods körde vi vidare och med lite fusk vann jag med nåt slag... fusk ja... jo faktiskt... (jag hade hand om skrivandet och det kanske blev nåt slag för mycket för D och nåt för lite för mig här och var... ) men jag vann, det kändes helt underb... nej det gjorde det inte, va inte alls kul.
hatar att förlora, ogillar kraftigt att vinna på fusk och gillar ganska mycket att vinna.
det är egentligen för min skull jag vill vinna, inte för att rub it in på nån annan utan bara för att slippa känlsan av att vara sämst... för så idiotiskt funkar jag, om jag förlorar i minigolf (en helt ointressant, meningslös "sport" som jag inte bryr mig om alls egentligen) så är jag auto sämst. när jag inte är bäst så känns det som jag är värdelös, sämst, kass...
det är värdelöst att det är så och jag jobbar på det men än så länge har jag inte kommit nån vart med det...
givetvis är det inte bara på minigolf jag är sämst då utan på allt, precis allt.
förlorar jag golfen är det ingen idé att köra bil, laga mat, byta glödlampa etc etc, jag är ju sämst...
efter en stund går det över och jag tänker att jag mest hade otur, att jag hade en grymt dålig boll för sådär dålig kan jag ju omöjligt vara + att jag ska testa igen, ensam för då kommer det gå bra. (självinsikt? not so much...)
så korkat att känna sig sämst när man inte är bäst för hur ofta är man bäst? egentligen...?
det viktiga är inte att vinna utan att förnedra...
hur mycket jag än avskyr denna "lag" så lever jag efter den...
det stör mig att lyssna på skrytande människor
när någon ständigt vill framhäva sig själv och dennes positiva egenskaper så sitter jag där och undrar:
och vem tror du att du är egentligen...
jag gör det och jag avskyr det på samma gång..
hur vänjer man sig av med en nationell inofficiell lag?
denna genomsvenska absurda sociala regel...
tro inte att du är nåt för guds skull...
du är inte bättre än nån annan och om du ändå tycker det så har du ingen självinsikt...
enda gången 90 % av svenskarna säkerligen tycker sig vara bättre är mot uteliggare, a-lagare etc.
då gäller plötsligt inte jante längre för då minsann, då går resonemanget igång.
"jo visst, jag dricker lite mycket, jag blir arg på dem i min närhet, jag tappar kontrollen, har dåligt ölsinne, fumlar runt i nån buske nånstans med frugans/gubbens bästa vän och sen dricker jag igen och igen, dag efter dag, det kostar pengar men ungarna kan ju spara ihop egna pengar till körkort osv, de kan ju sälja mer jultidningar...
men uj uj uj vad jag är bättre än de här människorna. sådär långt skulle jag aldrig sjunka... jag har ju i alla fall nånstans att bo..."
som att det vore ett kriterie för att man är bättre? nånstans att bo? räcker det?
snackar vi självinsikt?
snackar vi baksidan av jantelagen? tro inte att du är nåt för det är du inte, bara om det gäller samhällets mest utsatta, då är du kung!
sjukt... absurt... galet... fel...
nog med moral och mer om nåt annat...
jag är världens sämsta förlorare. jag är nog bäst på att vara sämst förlorare, garanterat.
verkligen. totalt bäst på det... ( ingen jante här inte...)
spelade minigolf med D idag, borde veta bättre men gjorde det ändå.
efter 5 banor såg min lista ut som följer
7
7
4
5
7
j*vlar va förbannad jag var. D flinade och då brast det...
"det är ju det här jag säger, det är så sjukt tråkigt att göra nånting med dig för du är så egotrippad och tror att du är bäst på allt bara för att du får mindre slag eller vad det nu gäller. du är skitdålig och jag vann över dig förra året. nu åker vi hem. satan va trist det är att du alltid ska göra såhär.. (att D inte gjort nåt annat än att få i bollen på mindre slag än mig är liksom inte relevant i det läget, då är allt bara kasst...)
som tur var fick jag i bollen på 2 slag på nästa bana och D fick 6. lite lättare til mods körde vi vidare och med lite fusk vann jag med nåt slag... fusk ja... jo faktiskt... (jag hade hand om skrivandet och det kanske blev nåt slag för mycket för D och nåt för lite för mig här och var... ) men jag vann, det kändes helt underb... nej det gjorde det inte, va inte alls kul.
hatar att förlora, ogillar kraftigt att vinna på fusk och gillar ganska mycket att vinna.
det är egentligen för min skull jag vill vinna, inte för att rub it in på nån annan utan bara för att slippa känlsan av att vara sämst... för så idiotiskt funkar jag, om jag förlorar i minigolf (en helt ointressant, meningslös "sport" som jag inte bryr mig om alls egentligen) så är jag auto sämst. när jag inte är bäst så känns det som jag är värdelös, sämst, kass...
det är värdelöst att det är så och jag jobbar på det men än så länge har jag inte kommit nån vart med det...
givetvis är det inte bara på minigolf jag är sämst då utan på allt, precis allt.
förlorar jag golfen är det ingen idé att köra bil, laga mat, byta glödlampa etc etc, jag är ju sämst...
efter en stund går det över och jag tänker att jag mest hade otur, att jag hade en grymt dålig boll för sådär dålig kan jag ju omöjligt vara + att jag ska testa igen, ensam för då kommer det gå bra. (självinsikt? not so much...)
så korkat att känna sig sämst när man inte är bäst för hur ofta är man bäst? egentligen...?
det viktiga är inte att vinna utan att förnedra...
symbolik eller inte, stupid either way...
det är inte lätt när det är svårt... jasså säger du det, det har jag inte märkt...
nä, det är faktiskt inte det. smartass...
det som inte dödar härdar... jo, tacka fan för det.
efter regn kommer sol... högoddsare, klart solen kommer nån gång förr eller senare.
tiden läker alla sår... jo visst, men ärr då? när försvinner dom? och hur vet du att jag inte har blödarsjukan och mitt sår aldrig kommer kunna läka?
det finns så många puckade saker att säga till nån som är under ytan...
föreställ er att man just blivit lämnad av sin love of my life efter 20 år, 3 volvon och 1,8 barn... ska jag då säga till den personen när/om jag nån gång blir terapeut eller bara som den jag är till en vän att: jo jo, men mister du en står tusen åter... tänk dig själv...
jaha, och? jag vill inte ha de där tusen som står åter, jag ville ha den en som har gått... (undantaget om denna förlorade en gick för att mannen/hustrun låg med de tusen andra kanske...)
kanske x antal år och dubbelt så många depp-fyllor senare, då kanske man kan komma undan med det.
eller nån som kämpar mot t ex cancer, ska jag säga till en sönderstrålad människa utan hår att det som inte dödar härdar? mår den bättre då? mår jag bättre då? hur härdade ska vissa behöva bli?
de som genomlevde tsunamin eller någon annan slags naturkatastrof med vatten inblandat, vill de höra; hehe, jo jo, det var säkerligen inte roligt men du vet ju att efter regn kommer sol... och?
någon som har blivit påpucklad av ett helt gäng gangster-wanna be-ungar känner sig ganska säkert inte bättre till mods om jag säger att tiden läker alla sår...
det står inte tusen åter, det som inte dödar gör en nödvändigtvis inte härdad (vem vill vara härdad btw, hur mysigt låter det? hej, jag heter xxxxx och jag är härdad. hej xxxxx.) sol och regn har alltid kommit åter om varann så varför påpeka det uppenbara? varför idiotförklara någon genom att tala om det? kan jag även säga till min krisande medmänniska att: jo men lilla vän, ett plus ett är två? tiden läker alla sår låter som ett löfte om att det ska försvinna och så är det ju inte i 99 % av fallen... eller? beror på vad man menar med läker.. lindrar kanske vore bättre? mildrar?
apropå dödar/härdar, var det så darwin tänkte med sin evolutionsteori? starkast överlever, den mest härdade överlever? vilken konstig värld vi går till mötes då, bara superhärdade människor överallt som har överlevt sjukdomar, naturkatastrofer, tragedier osv. kommer de aldrig att dö?
varför käcka ways of saying när nån redan ligger?
vem vill höra äppelkäcka kommentarer från någon som uppenbarligen inte har nån koll?
varför inte nöja sig med att konstatera att det är för j*vligt?
aja, mycket förändras och ännu mer gör det inte.
livsvärk är inte alltid ett stavfel...
fisk? nej det är tomatfilé...
varför säger man "mitt gamla jag"?
om någon har förändrats och får höra något som hänt för en tid sedan så säger denne ofta:
"det var ju då, det var mitt gamla jag"...
vaddå gamla jag?
har de som förändrat sig hittat en väg till evig ungdom?
har de, till skillnad från resten, börjat yngras? (heter det yngras? känns fel, yng ras... yngras... jaja)
blir de yngre och yngre är vad jag undrar med andra ord?
mitt gamla jag, nu är den förändrade personen den yngre jag?
går de bakåt i tiden?
då har de väl inte förändrats egentligen? det har bara inte hunnit hända ännu? eller?
nej då, jag dricker inte, det var mitt gamla jag...
mitt unga jag gör inte sånt...
jo jag vet, mitt nya jag är vad man menar.
men när man pratar om sig själv är väl motsatsen till gammal ung, inte ny.
har jag fel? om så är fallet så var det mitt gamla jag som hade fel...
hänvisar i övrigt till tidigare nämda paragrafer:
§ 1 jag har aldrig fel och § 2 om jag någon gång har det gäller § 1.
så är det. både mitt gamla jag och mitt unga anser detta.
då måste det ju vara sant... eller?
huh, jag har just stängt in en mal under en sån där gammaldags grej man gör hål i papper med...
hålgörare? papperspiercare? vad vet jag, en sån i alla fall... det var ju inte riktigt apparaten som fokus
skulle ligga på...
är det taskigt? elakt? djurplågeri? klassas malar som djur? är insekter djur på det sättet?
när jag hör ordet djur så tänker jag inte på malar...
jag tänker på hundar...
katter... kanske...
rådjur...
älgen som C mejade ner...
fiskar på sin höjd...
inte malar...
dock vill jag inte tänka på fiskar som djur eftersom det känns fel för mig att äta djur och jag äter fisk.
fiskbullar t ex... det är så liten andel fisk i så borde inte det räknas som vegan-mat nästan?
nej jag vet, så är det inte... en princip är en princip. ett val är ett val och en val är nåt annat...
måste fisk räknas som djur?
jag var vegetarian + vegan-periodare i nästan 14 år innan jag började äta fisk förra året.
jag grinade första 10 gångerna... vet inte om det var av skuldkänslor eller för att enbart tonfisk i vatten är oförskämt äckligt, både smak, lukt och utseende.
nåt var det... kanske en mix av de båda...
jag låtsas att fisk är mer som en grönsak, då känns det okej.
jag har inget dåligt samvete över tomatens ev känslor när jag tuggar på den.
inte över huvud taget. nada...
om jag får det att funka genom att låtsas att fisken är tomaten, kan inte det vara okej då?
ääääh, fish is delish...
två tomater var ute o gick. den ena tomaten blev överkörd och då sa den andra fisken: simma lugnt.
om någon har förändrats och får höra något som hänt för en tid sedan så säger denne ofta:
"det var ju då, det var mitt gamla jag"...
vaddå gamla jag?
har de som förändrat sig hittat en väg till evig ungdom?
har de, till skillnad från resten, börjat yngras? (heter det yngras? känns fel, yng ras... yngras... jaja)
blir de yngre och yngre är vad jag undrar med andra ord?
mitt gamla jag, nu är den förändrade personen den yngre jag?
går de bakåt i tiden?
då har de väl inte förändrats egentligen? det har bara inte hunnit hända ännu? eller?
nej då, jag dricker inte, det var mitt gamla jag...
mitt unga jag gör inte sånt...
jo jag vet, mitt nya jag är vad man menar.
men när man pratar om sig själv är väl motsatsen till gammal ung, inte ny.
har jag fel? om så är fallet så var det mitt gamla jag som hade fel...
hänvisar i övrigt till tidigare nämda paragrafer:
§ 1 jag har aldrig fel och § 2 om jag någon gång har det gäller § 1.
så är det. både mitt gamla jag och mitt unga anser detta.
då måste det ju vara sant... eller?
huh, jag har just stängt in en mal under en sån där gammaldags grej man gör hål i papper med...
hålgörare? papperspiercare? vad vet jag, en sån i alla fall... det var ju inte riktigt apparaten som fokus
skulle ligga på...
är det taskigt? elakt? djurplågeri? klassas malar som djur? är insekter djur på det sättet?
när jag hör ordet djur så tänker jag inte på malar...
jag tänker på hundar...
katter... kanske...
rådjur...
älgen som C mejade ner...
fiskar på sin höjd...
inte malar...
dock vill jag inte tänka på fiskar som djur eftersom det känns fel för mig att äta djur och jag äter fisk.
fiskbullar t ex... det är så liten andel fisk i så borde inte det räknas som vegan-mat nästan?
nej jag vet, så är det inte... en princip är en princip. ett val är ett val och en val är nåt annat...
måste fisk räknas som djur?
jag var vegetarian + vegan-periodare i nästan 14 år innan jag började äta fisk förra året.
jag grinade första 10 gångerna... vet inte om det var av skuldkänslor eller för att enbart tonfisk i vatten är oförskämt äckligt, både smak, lukt och utseende.
nåt var det... kanske en mix av de båda...
jag låtsas att fisk är mer som en grönsak, då känns det okej.
jag har inget dåligt samvete över tomatens ev känslor när jag tuggar på den.
inte över huvud taget. nada...
om jag får det att funka genom att låtsas att fisken är tomaten, kan inte det vara okej då?
ääääh, fish is delish...
två tomater var ute o gick. den ena tomaten blev överkörd och då sa den andra fisken: simma lugnt.
mångfaldens röst... in a way...
ibland undrar jag varför så många är så rädda för att diskutera...
att diskutera är ju inte samma sak som att vara osams.
visst, man tycker olika, annars skulle man ju inte ha något att diskutera men man är ju inte ovänner.
D gillar inte alls att diskutera. om min åsikt skiljer sig från hans vill han inte prata mer om den saken.
varför? han vill inte att vi ska bli ovänner.
diskussioner är ju berikande... och befriande... intressanta... roliga... och ibland galet irriterande...
D, du gillar säkert inte att jag skriver att du tycker så, jag håller inte med om det så nu pratar vi inte mer om detta... eller hur?! ;)
samtidigt är det en annan grej när det gäller prat och samtal över lag.
det är så många som vill säga saker.
alla möjliga saker om alla möjliga intressant och ointressanta ämnen.
det är så många som har massor att säga.
det är helt okej. fortsätt. keep up the good work.
sen finns det personer som faktiskt har något att berätta.
det är lätt att säga något och svårare att berätta.
det man säger tror man och det man berättar vet man... eller?
jag har en gammal kompis (alltså hon är inte gammal, vår vänskap är).
hon är rolig att prata med för hon har mycket att säga.
sen att hon några timmar in i kvällen inte kan prata med ögonen öppna eftersom hennes koordination sträcker sig till att kunna stå och andas på samma gång när hon druckit alkohol är en annan sak.
när vi sitter kan hon både andas, sitta och prata, till priset av stängda ögon.
det gäller att prioritera...
sen har jag familj och vänner som är intressanta och berikande att prata med för att de har något att berätta.
råd från personer som har något att berätta kan jag ta till mig.
råd från dem som har mycket att säga ger jag inte så mycket för.
nackdelen om man nu måste finna en sådan kanske kan vara att vissa tror sig vara allvetande inom vissa områden.
de har upplevt dittan och datten (skumt uttryck... låter inte som så mycket att uppleva...) och tror sig därför besitta en vishet större än någon annan. kanske är det så, kanske inte.
det är skillnad det där, säga eller berätta.
vilket väger tyngst? berätta har mer bokstäver i sig så det borde rimligtvis vara det...
att bara höra dem som berättar funkar ju inte i längden, inte heller bara de som säger saker.
är det det man menar med mångfald?
jag är för mångfald.
normalt säger jag massor och berättar en del. sena kvällar är det tvärtom tyvärr...
det jag måste komma ihåg är att det nog finns en anledning till att jag har två öron och en mun.
lyssna dubbelt så mycket som du pratar själv... det ska bli mitt nya mantra, de måste nog bli det...
innan jag ska träffa vänner brukar jag ibland prata av mig innan. förlåt leia för att skit du tvingas höra.
det är för att mamsen ska ha vänner kvar.
detta brukar dock inte lyckas eftersom jag ändå lyckas söla mig hes under en kväll.
den enda som skulle bli ledsen om jag tappade rösten är nog jag själv.
sorgligt egentligen...
När du trillar ner på någon räcker det inte att säga att du inte kunde hjälpa det,
när allt kommer omkring kunde han förmodligen inte heller hjälpa att han hamnade under dig.
att diskutera är ju inte samma sak som att vara osams.
visst, man tycker olika, annars skulle man ju inte ha något att diskutera men man är ju inte ovänner.
D gillar inte alls att diskutera. om min åsikt skiljer sig från hans vill han inte prata mer om den saken.
varför? han vill inte att vi ska bli ovänner.
diskussioner är ju berikande... och befriande... intressanta... roliga... och ibland galet irriterande...
D, du gillar säkert inte att jag skriver att du tycker så, jag håller inte med om det så nu pratar vi inte mer om detta... eller hur?! ;)
samtidigt är det en annan grej när det gäller prat och samtal över lag.
det är så många som vill säga saker.
alla möjliga saker om alla möjliga intressant och ointressanta ämnen.
det är så många som har massor att säga.
det är helt okej. fortsätt. keep up the good work.
sen finns det personer som faktiskt har något att berätta.
det är lätt att säga något och svårare att berätta.
det man säger tror man och det man berättar vet man... eller?
jag har en gammal kompis (alltså hon är inte gammal, vår vänskap är).
hon är rolig att prata med för hon har mycket att säga.
sen att hon några timmar in i kvällen inte kan prata med ögonen öppna eftersom hennes koordination sträcker sig till att kunna stå och andas på samma gång när hon druckit alkohol är en annan sak.
när vi sitter kan hon både andas, sitta och prata, till priset av stängda ögon.
det gäller att prioritera...
sen har jag familj och vänner som är intressanta och berikande att prata med för att de har något att berätta.
råd från personer som har något att berätta kan jag ta till mig.
råd från dem som har mycket att säga ger jag inte så mycket för.
nackdelen om man nu måste finna en sådan kanske kan vara att vissa tror sig vara allvetande inom vissa områden.
de har upplevt dittan och datten (skumt uttryck... låter inte som så mycket att uppleva...) och tror sig därför besitta en vishet större än någon annan. kanske är det så, kanske inte.
det är skillnad det där, säga eller berätta.
vilket väger tyngst? berätta har mer bokstäver i sig så det borde rimligtvis vara det...
att bara höra dem som berättar funkar ju inte i längden, inte heller bara de som säger saker.
är det det man menar med mångfald?
jag är för mångfald.
normalt säger jag massor och berättar en del. sena kvällar är det tvärtom tyvärr...
det jag måste komma ihåg är att det nog finns en anledning till att jag har två öron och en mun.
lyssna dubbelt så mycket som du pratar själv... det ska bli mitt nya mantra, de måste nog bli det...
innan jag ska träffa vänner brukar jag ibland prata av mig innan. förlåt leia för att skit du tvingas höra.
det är för att mamsen ska ha vänner kvar.
detta brukar dock inte lyckas eftersom jag ändå lyckas söla mig hes under en kväll.
den enda som skulle bli ledsen om jag tappade rösten är nog jag själv.
sorgligt egentligen...
När du trillar ner på någon räcker det inte att säga att du inte kunde hjälpa det,
när allt kommer omkring kunde han förmodligen inte heller hjälpa att han hamnade under dig.
winnie the mocca?
jag har börjat fota.
som vanligt när jag får för mig nånting så ska jag göra det hela tiden.
allt eller inget
svart eller vitt
sån är jag, på gott och ont.
just fotandet har givit blandade resultat.
jag fotar allt,
favoriten just nu är rotsystem... hos träd
det finns väldigt många rötter som ser hysteriskt roliga ut.
(kanske inte hysteriskt roliga, jag menar, det är trots allt trädrötter, hur kul kan det vara?)
hur som helst så fick denna nyupptäckta passion en tråkig följd tidigare idag
(det är ny dag sedan dryga timmen men som jag sagt nån gång tidigare så räknas det inte som ny dag innan man sovit)
på promenaden idag gick jag upp för en gång som är spiralformad.
en liten liten serpentingång med smak av italien nästan mitt i city. (i know, vilket dravel men ändå)
mitt uppför denna tänkte jag att det vore snyggt att ta en bild.
det var inga rötter men ändå, vad är livet utan att chansa lite då och då?
just när jag skulle ta bilden med min lur givetvis så känner jag hur mobilen sakta men säkert
glider ur min hand.
i ett desperat (nåja, halvhjärtat) försök att rädda den lyckades jag endast med att sätta spinn på den.
den flög iväg o landade (kan tyckas självklart men värt att påpeka)...
displayen hade spruckit och på andra sidan av luren var en stor repa.
på min moccafärgade och inte alls tattigt silvriga NYA telefon.
är det inte leia som äter upp dem så är det jag som kastar dem i backen.
kanske är det inte meningen att jag ska ha en...
eller så är det kanske meningen att jag ska byta ofta...
svårt att tyda vissa signs ibland...
mocca, det var kul så länge det varade! tack för de här veckorna. you did good.
Om snöret inte håller, utan går av, är det bara att försöka med ett annat snöre. (nalle puh)
ps. varför heter han winnie the pooh på engelska och inte nalle bajsh på svenska?
som vanligt när jag får för mig nånting så ska jag göra det hela tiden.
allt eller inget
svart eller vitt
sån är jag, på gott och ont.
just fotandet har givit blandade resultat.
jag fotar allt,
favoriten just nu är rotsystem... hos träd
det finns väldigt många rötter som ser hysteriskt roliga ut.
(kanske inte hysteriskt roliga, jag menar, det är trots allt trädrötter, hur kul kan det vara?)
hur som helst så fick denna nyupptäckta passion en tråkig följd tidigare idag
(det är ny dag sedan dryga timmen men som jag sagt nån gång tidigare så räknas det inte som ny dag innan man sovit)
på promenaden idag gick jag upp för en gång som är spiralformad.
en liten liten serpentingång med smak av italien nästan mitt i city. (i know, vilket dravel men ändå)
mitt uppför denna tänkte jag att det vore snyggt att ta en bild.
det var inga rötter men ändå, vad är livet utan att chansa lite då och då?
just när jag skulle ta bilden med min lur givetvis så känner jag hur mobilen sakta men säkert
glider ur min hand.
i ett desperat (nåja, halvhjärtat) försök att rädda den lyckades jag endast med att sätta spinn på den.
den flög iväg o landade (kan tyckas självklart men värt att påpeka)...
displayen hade spruckit och på andra sidan av luren var en stor repa.
på min moccafärgade och inte alls tattigt silvriga NYA telefon.
är det inte leia som äter upp dem så är det jag som kastar dem i backen.
kanske är det inte meningen att jag ska ha en...
eller så är det kanske meningen att jag ska byta ofta...
svårt att tyda vissa signs ibland...
mocca, det var kul så länge det varade! tack för de här veckorna. you did good.
Om snöret inte håller, utan går av, är det bara att försöka med ett annat snöre. (nalle puh)
ps. varför heter han winnie the pooh på engelska och inte nalle bajsh på svenska?
skär upp - skär in eller split in half...
det finns en grej (okej, bra många men just den här just nu...) som stör mig oerhört mycket.
det är något som många har.
något asfult
totalt anti-läckert
helt enkelt skitfult
och skitvanligt
om jag säger troskant, vad säger ni då?
mmhmm, just det.
usch för troskanter.
det stör mig som satan men det är inte det som stör mig mest i denna stund.
det mest störande är att jag under en tid nu tvingats face the fact.
jag har troskanter
jag... har... troskanter... T-R-O-S-K-A-N-T-E-R...
varje dag spatserar jag omkring på stadens gator och torg med dessa...
hur snyggt är det på en skala?
ända sedan jag började obcessa med den här tanken har det blivit så att
varje gång jag går förbi en skyltfönster går jag och liksom speglar mig sådär diskret...
(hur många gånger har man inte suttit på ett fik eller så och nåt pucko går förbi, har ingen aning om att det sitter folk inne på ett kafé o ställer sig o speglar sig, kollar poser osv.? okej inte så många gånger men det är lätt att föreställa sig)
i alla fall, jag verkligen nödglor in i skyltfönstret och verkar inte ha en aning om att det är människor innanför och kollar in my own ass. verkligen kollar in.
och jajemen, dag efter dag, ibland mer och ibland mindre och till mitt stora förtret är de där förbannade troskanterna som en genomskärare mitt i alltihopa.
oj vilket problem kanske någon skulle tänka, hört talas om string eller? (eller kanske bara oj vilket problem. punkt. get a life-punkt men jag tror inte på att man har ett liv bara man slutar bry sig om troskanter, så lätt kan det ju inte vara).
jag har hört talas om string men jag är inte intresserad.
visst, när jag var 15 och allt som fick en att verka vuxen på något vis var lockande så kanske men jag har förändrats...
jag vill inte bli vuxen längre, så är det med den saken. att jag sen inte har något val är en annan femma. eller tia, varför just femma? men i alla fall, åter till trosan...
jag gillar mina fina virkade mormorstrosor som håller in midjan o håller baken på plats på samma gång. den avskurna och delade baken...
det är som att ha både lodräta och vågräta skinkor in a way. inte riktigt men nästan.
string... har svårt att tro att det var en kvinna som kom på idén... eller jo kanske, nån narcisistisk genomytlig (observera nu eventulla dyslektiker, genom-ytlig, inte gemytlig) pengastinn 40-årskrisare kanske. kanske tänkte hon: "nu ska jag piffa till det, min 40-åriga rumpa må killa mig i knävecken och vara gropigare än ett maskbo men med ett snöre mitt emellan och gärna nån käck rosett på framsidan som håller ihop trådarna vore det himla kitschigt, inte sant"
nej, inte sant.
inte sant alls.
jag har alltid tillhört den (lilla??!!) skara som tycker att det man INTE ser men kanske kan ana är snyggare än det som är uppenbart, det som inte går att undvika hur mycket man än vill. ju mer som syns desto mer vulgärt.
visst, slitzmodellerna kanske kommer undan med det en gång, två på sin höjd men långt ifrån alla har en photoshop-assistent, en retuscherare med sig som fixar rumpan in real life på nolltid och håller oss vanliga dödliga undan fördärvet, att se det vi absolut inte vill se.
vill jag ha något som skär upp och skär in, då ska jag överväga snören, until then, not in this lifetime.
fult är vad det är, ofräscht, obehagligt, vulgo, not nice, översexigt=inte sexigt.
det finns string för killar också men det är inte alls acceptabelt av samhället. nej, en kille som vill undvika kalsonkanter är auto bög... varför? det är inte snyggt eller läckert på killar, men det är det ju inte på tjejer heller. unisexad obekvämlighet... killar som vill ha string: ni kan få dom. köp upp rubbet.
tjejer: sluta bränn bh:ar, bränn upp-och-in-skärartrosan. bh:n behöver ni garanterat, om inte nu så tacka plastik-kirurgen eller så kommer ni behöva den inom ett par år.
(om ni inte hittar ett sätt att stoppa tyngdlagen... lycka till)
not my cup of tea helt enkelt. så jag går runt i mina rediga hipsters och kollar i skyltfönster på mina tokfula troskanter.
jag gillar det inte men jag vänjer mig. jag förstår inte dem som ligger i en park bland småbarn, ungdomar, gamlingar mm i endast string och jag hoppas att jag aldrig kommer förstå dem. nu menar jag ju inte att alla som använder tråd-trosa är sådana men det är den typen som syns... och visst, det är sant, jag kan gå till en annan park, jag behöver inte titta osv men det är ju inte det detta handlar om, det började ju med mina troskanter så drop it. (så skönt att argumentera med sig själv, det blir alltid som bäst då).
hua, vet inte vilken slags megakris som skulle driva mig till en sån grej. kanske 40-årskrisen när jag vill piffa till mig...
Now these are very silly little boots, Jones. And this is a very silly little dress. And, um, these are, fuck me, absolutely enormous panties.
det är något som många har.
något asfult
totalt anti-läckert
helt enkelt skitfult
och skitvanligt
om jag säger troskant, vad säger ni då?
mmhmm, just det.
usch för troskanter.
det stör mig som satan men det är inte det som stör mig mest i denna stund.
det mest störande är att jag under en tid nu tvingats face the fact.
jag har troskanter
jag... har... troskanter... T-R-O-S-K-A-N-T-E-R...
varje dag spatserar jag omkring på stadens gator och torg med dessa...
hur snyggt är det på en skala?
ända sedan jag började obcessa med den här tanken har det blivit så att
varje gång jag går förbi en skyltfönster går jag och liksom speglar mig sådär diskret...
(hur många gånger har man inte suttit på ett fik eller så och nåt pucko går förbi, har ingen aning om att det sitter folk inne på ett kafé o ställer sig o speglar sig, kollar poser osv.? okej inte så många gånger men det är lätt att föreställa sig)
i alla fall, jag verkligen nödglor in i skyltfönstret och verkar inte ha en aning om att det är människor innanför och kollar in my own ass. verkligen kollar in.
och jajemen, dag efter dag, ibland mer och ibland mindre och till mitt stora förtret är de där förbannade troskanterna som en genomskärare mitt i alltihopa.
oj vilket problem kanske någon skulle tänka, hört talas om string eller? (eller kanske bara oj vilket problem. punkt. get a life-punkt men jag tror inte på att man har ett liv bara man slutar bry sig om troskanter, så lätt kan det ju inte vara).
jag har hört talas om string men jag är inte intresserad.
visst, när jag var 15 och allt som fick en att verka vuxen på något vis var lockande så kanske men jag har förändrats...
jag vill inte bli vuxen längre, så är det med den saken. att jag sen inte har något val är en annan femma. eller tia, varför just femma? men i alla fall, åter till trosan...
jag gillar mina fina virkade mormorstrosor som håller in midjan o håller baken på plats på samma gång. den avskurna och delade baken...
det är som att ha både lodräta och vågräta skinkor in a way. inte riktigt men nästan.
string... har svårt att tro att det var en kvinna som kom på idén... eller jo kanske, nån narcisistisk genomytlig (observera nu eventulla dyslektiker, genom-ytlig, inte gemytlig) pengastinn 40-årskrisare kanske. kanske tänkte hon: "nu ska jag piffa till det, min 40-åriga rumpa må killa mig i knävecken och vara gropigare än ett maskbo men med ett snöre mitt emellan och gärna nån käck rosett på framsidan som håller ihop trådarna vore det himla kitschigt, inte sant"
nej, inte sant.
inte sant alls.
jag har alltid tillhört den (lilla??!!) skara som tycker att det man INTE ser men kanske kan ana är snyggare än det som är uppenbart, det som inte går att undvika hur mycket man än vill. ju mer som syns desto mer vulgärt.
visst, slitzmodellerna kanske kommer undan med det en gång, två på sin höjd men långt ifrån alla har en photoshop-assistent, en retuscherare med sig som fixar rumpan in real life på nolltid och håller oss vanliga dödliga undan fördärvet, att se det vi absolut inte vill se.
vill jag ha något som skär upp och skär in, då ska jag överväga snören, until then, not in this lifetime.
fult är vad det är, ofräscht, obehagligt, vulgo, not nice, översexigt=inte sexigt.
det finns string för killar också men det är inte alls acceptabelt av samhället. nej, en kille som vill undvika kalsonkanter är auto bög... varför? det är inte snyggt eller läckert på killar, men det är det ju inte på tjejer heller. unisexad obekvämlighet... killar som vill ha string: ni kan få dom. köp upp rubbet.
tjejer: sluta bränn bh:ar, bränn upp-och-in-skärartrosan. bh:n behöver ni garanterat, om inte nu så tacka plastik-kirurgen eller så kommer ni behöva den inom ett par år.
(om ni inte hittar ett sätt att stoppa tyngdlagen... lycka till)
not my cup of tea helt enkelt. så jag går runt i mina rediga hipsters och kollar i skyltfönster på mina tokfula troskanter.
jag gillar det inte men jag vänjer mig. jag förstår inte dem som ligger i en park bland småbarn, ungdomar, gamlingar mm i endast string och jag hoppas att jag aldrig kommer förstå dem. nu menar jag ju inte att alla som använder tråd-trosa är sådana men det är den typen som syns... och visst, det är sant, jag kan gå till en annan park, jag behöver inte titta osv men det är ju inte det detta handlar om, det började ju med mina troskanter så drop it. (så skönt att argumentera med sig själv, det blir alltid som bäst då).
hua, vet inte vilken slags megakris som skulle driva mig till en sån grej. kanske 40-årskrisen när jag vill piffa till mig...
Now these are very silly little boots, Jones. And this is a very silly little dress. And, um, these are, fuck me, absolutely enormous panties.
booooo...
bosse ringholm är en person som faschinerar mig.
vet inte varför egentligen men bara i den här 2 månaders bloggen har jag använt hans
namn nästan lika ofta som giganten dr Phil.
bosse ringholm
torr som fnöske,
klumpig tunga
absolutisten från skövde...
bara det att han blev finansminister efter att ha hoppat av gymnasiet pga underkänt i matte och engelska gör att han förtjänar en hel del cred. snacka underdog. snudd på maskrosbarn på ett helt annat sätt.
att råka "glömma" att lägga på luren när man pratat med pressen borde vara en dödssynd för politiker.
"dom är så jävla slöa"... vem kan glömma den?
det faktum att han gjort det mer än en gång får mig att misstänka att det inte varit helt omedvetet...
hur ofta glömmer man att lägga på luren?
dessutom när man pratat med pressen?
när man jobbar som politiker?
och ständigt granskas i rämpljuset?
undrar om hans mamma var stolt över honom?
det svarta fårets comeback... eller?
efter att ha varit finansminister och jag upprepar, trots underkänt i matte och trots svårigheter med att lägga på luren blev han vice statsminister.
är det bara jag som undrar vilken slags relation han och göran egentligen hade?
eftersom bosse som sagt är torrare än fnöske, vitare än en albino, hälsolevern personifierad så kan det knappast ha handlar om romantiska stunder framför brasan med en bag in box...
bang bang thank you ma´m kanske...
kanske stod bosse på knä under görans skrivbord a la clinton-style?
svar på detta kommer jag nog aldrig få...
läste ett citat nån gång av churchill som löd ungefär såhär:
om man inte varit socialist innan 40 har man inget hjärta, om man är socialist efter 40 har man ingen hjärna.
bosse, sug på den för omväxlings skull... kanske kan det förklara underkänt i matte o varför det är svårt att lägga på luren...
trots allt, eller snarare på grund av allt ovanstående så gillar jag bosse ringholm.
han har ju inte direkt charmen på sin sida eller tur i det genetiska lotteriet men ändå.
han är rätt cool, inte många har gjort det han har gjort och ändå kommit långt.
han har nått framgång trots allt och inte tack vare allt han gjort.
det förtjänar min respekt.
R-E-S-P-E-C-T BOSSE, RESPECT!!
han är inte dum, han har bara otur när han tänker
vet inte varför egentligen men bara i den här 2 månaders bloggen har jag använt hans
namn nästan lika ofta som giganten dr Phil.
bosse ringholm
torr som fnöske,
klumpig tunga
absolutisten från skövde...
bara det att han blev finansminister efter att ha hoppat av gymnasiet pga underkänt i matte och engelska gör att han förtjänar en hel del cred. snacka underdog. snudd på maskrosbarn på ett helt annat sätt.
att råka "glömma" att lägga på luren när man pratat med pressen borde vara en dödssynd för politiker.
"dom är så jävla slöa"... vem kan glömma den?
det faktum att han gjort det mer än en gång får mig att misstänka att det inte varit helt omedvetet...
hur ofta glömmer man att lägga på luren?
dessutom när man pratat med pressen?
när man jobbar som politiker?
och ständigt granskas i rämpljuset?
undrar om hans mamma var stolt över honom?
det svarta fårets comeback... eller?
efter att ha varit finansminister och jag upprepar, trots underkänt i matte och trots svårigheter med att lägga på luren blev han vice statsminister.
är det bara jag som undrar vilken slags relation han och göran egentligen hade?
eftersom bosse som sagt är torrare än fnöske, vitare än en albino, hälsolevern personifierad så kan det knappast ha handlar om romantiska stunder framför brasan med en bag in box...
bang bang thank you ma´m kanske...
kanske stod bosse på knä under görans skrivbord a la clinton-style?
svar på detta kommer jag nog aldrig få...
läste ett citat nån gång av churchill som löd ungefär såhär:
om man inte varit socialist innan 40 har man inget hjärta, om man är socialist efter 40 har man ingen hjärna.
bosse, sug på den för omväxlings skull... kanske kan det förklara underkänt i matte o varför det är svårt att lägga på luren...
trots allt, eller snarare på grund av allt ovanstående så gillar jag bosse ringholm.
han har ju inte direkt charmen på sin sida eller tur i det genetiska lotteriet men ändå.
han är rätt cool, inte många har gjort det han har gjort och ändå kommit långt.
han har nått framgång trots allt och inte tack vare allt han gjort.
det förtjänar min respekt.
R-E-S-P-E-C-T BOSSE, RESPECT!!
han är inte dum, han har bara otur när han tänker
skvallerbytta bing-bong...
i admit, i am i sucker for gossip.
jag skulle kunna vara gossip girl.
jag kanske till och med ÄR gossip girl
jag har nog mer koll på kändisarnas liv än de själva emellanåt.
jag läser allt jag kommer över så ofta jag får chansen.
i am addicted to bullshit.
jag vet ju att inte ens 15% är sant, att det inte spelar någon som helst roll egentligen, att jag inte har med det att göra osv.
kanske är det just den sista punkten som gör det så intressant.
jag har inte med det att göra.
som attl läsa någons dagbok i smyg... den ultimata synden... men här är det tillåtet
då gör det inget att det inte är sant eller att det egentligen inte spelar någon roll
men det är inget jag är stolt över.
jag pratar inte om det men ibland råkar jag försäga mig.
om några sitter och pratar om kändisar och dessas liv hör jag ibland mig själv ge mig hän totalt i diskussionen... trots att jag sekunden innan deklarerat att jag inte läser sånt... busted bigtime!!!
kanske skulle jag kunna låtsas som jag gör det för att jag är så intresserad av omvärlden (är det inte kändisskvaller man avser när man säger så?)
att jag använder det i en djupgående analys av människor?
en studie i hur kändisskapet påverkar en människa?
kanske kan jag lura i mig själv det i alla fall för att inte skämmas...
det är därför jag köper klick, in touch, hänt extra osv, jag är så human helt enkelt att jag bryr mig. väldigt väldigt mycket.
ähh, där kraschade teorin om att lura mig själv, inte ens jag tror på det där.
i am a sucker for gossip, that´s it.
jag råkar inte bara blicka på löpsedlar, jag köper varenda skvallertidning.
om jag någon gång ser en leende jobbare ska jag överväga saken!
jag skulle kunna vara gossip girl.
jag kanske till och med ÄR gossip girl
jag har nog mer koll på kändisarnas liv än de själva emellanåt.
jag läser allt jag kommer över så ofta jag får chansen.
i am addicted to bullshit.
jag vet ju att inte ens 15% är sant, att det inte spelar någon som helst roll egentligen, att jag inte har med det att göra osv.
kanske är det just den sista punkten som gör det så intressant.
jag har inte med det att göra.
som attl läsa någons dagbok i smyg... den ultimata synden... men här är det tillåtet
då gör det inget att det inte är sant eller att det egentligen inte spelar någon roll
men det är inget jag är stolt över.
jag pratar inte om det men ibland råkar jag försäga mig.
om några sitter och pratar om kändisar och dessas liv hör jag ibland mig själv ge mig hän totalt i diskussionen... trots att jag sekunden innan deklarerat att jag inte läser sånt... busted bigtime!!!
kanske skulle jag kunna låtsas som jag gör det för att jag är så intresserad av omvärlden (är det inte kändisskvaller man avser när man säger så?)
att jag använder det i en djupgående analys av människor?
en studie i hur kändisskapet påverkar en människa?
kanske kan jag lura i mig själv det i alla fall för att inte skämmas...
det är därför jag köper klick, in touch, hänt extra osv, jag är så human helt enkelt att jag bryr mig. väldigt väldigt mycket.
ähh, där kraschade teorin om att lura mig själv, inte ens jag tror på det där.
i am a sucker for gossip, that´s it.
jag råkar inte bara blicka på löpsedlar, jag köper varenda skvallertidning.
om jag någon gång ser en leende jobbare ska jag överväga saken!
promenerande kärring-wannabe?
ibland när jag går med leia vill jag aldrig sluta gå.
idag var en sån dag.
allt är bara perfekt, som idag.
himlen är ljusgrå, värmen är inte så varm, benen funkar, leia bajsar o kissar som hon ska.
perfa!!!
apropå perfa, jag har i allmänhet lite svårt för förkortningar.
jag är ingen språkbevararpolis på något sätt, eller jo lite när det gäller förkortningar
men just att införa, eller snarare tillföra "nya" ord är jag helt för.
hur skulle jag annars komma undan med "fett nice", "my ass att det är så", "what the fuck" osv...
kanske kommer jag inte undan med det eftersom jag nog i min ringa ålder (26) är på tok för gammal för att säga nåt av ovanstående men ändå...
hur som helst, åter till orden jag inte gillar så mycket... sammanslagningar, förkortningar, slang på väl fungerande ord...
frulle (hur jobbigt är det på en skala att säga frukost?)
brallor (byxor är t o m kortare så varför? nu kanske ingen sagt brallor sen 1987 men ändå...)
plånka (inte vackert ord...)
chirre (ett allt för väl använt ord av några klasskamrater, chips o dipp...)
klassisar (är det så jobbigt att säga klasskompisar? hur ofta säger man det?)
listan kan bli lång men jag ger mig här...
sen tycker jag att det är lite smålarvigt att allting ska ha ett namn, måste allt heta något?
som kompisar som bor ihop, måste det vara kombo? kan man inte bara säga att man bor med en polare?
visst, i rättvisans namn kanske det är rätt då sambo, särbo osv redan finns. men sambo, är inte det sammanboende?
är inte det vad alla utom särbo:na är? kan inte det ordet då funka för alla?
om allt måste ha ett eget ord för att verkligen placera människor i fack, vad blir det härnäst på boendefronten?
pluggbo? stubo? hobo? bibo? transbo? senbo?
amelia har i varje nummer ett "trendigt" nytt ord, tex garbo. att göra en garbo betyder att man drar sig undan.
lite för klämkäckt o snitsigt för mig. varje nummer kommer ett sådant ord.
det var även där jag såg frulle första gången för typ 10 år sedan om jag inte missminner mig.
(jo jag vet att amelia inte riktar sig mot 16-åringar som jag var då men kanske har jag alltid varit en kärring-wanna-be... eller inte alls...)
apropå spåkpolis så innesitter jag den mycket irriterande egenskapen att vilja rätta andra
t ex när folk säger osocial. visst, det är ju inte som att vara helt ute o cykla men det är ju inte rätt.
ibland lyckas jag vara tyst men i mitt huvud ekar asocial asocial asocial... det är svårt att vara tyst när det är fel.
är det snällt att vara tyst? är det bäst att låta andra säga det dom tror är rätt för att vara snäll?
när någon säger sig vara okonsekvent i sitt resonemang och tycker själv att han/hon låter genomklipsk...
är det då inte snällare att lite diskret påtala för personen att klipskheten kommer fram bättre om
denne säger sig vara inkonsekvent?`jag vet inte, ibland säger jag nåt och ibland inte. men stör mig, det gör det alltid.
jag är ingen besserwisser, jag är en messerschmitt... eller tvärtom... eller inte alls...
efter den perfekta promenaden ligger en dimma av inte allt för perfekt svettodör vart jag än går.
antingen är det en lukt som förföljer mig eller så kommer den från mig...
in i dimman...
eller där är jag ju, nästa anhalt: duschen!
fake it til you make it.
(och ja, jag är medveten om att en sann språkpolis aldrig skulle börja en ny mening i skrift med liten bokstav, jag har en bit kvar med andra ord...)
idag var en sån dag.
allt är bara perfekt, som idag.
himlen är ljusgrå, värmen är inte så varm, benen funkar, leia bajsar o kissar som hon ska.
perfa!!!
apropå perfa, jag har i allmänhet lite svårt för förkortningar.
jag är ingen språkbevararpolis på något sätt, eller jo lite när det gäller förkortningar
men just att införa, eller snarare tillföra "nya" ord är jag helt för.
hur skulle jag annars komma undan med "fett nice", "my ass att det är så", "what the fuck" osv...
kanske kommer jag inte undan med det eftersom jag nog i min ringa ålder (26) är på tok för gammal för att säga nåt av ovanstående men ändå...
hur som helst, åter till orden jag inte gillar så mycket... sammanslagningar, förkortningar, slang på väl fungerande ord...
frulle (hur jobbigt är det på en skala att säga frukost?)
brallor (byxor är t o m kortare så varför? nu kanske ingen sagt brallor sen 1987 men ändå...)
plånka (inte vackert ord...)
chirre (ett allt för väl använt ord av några klasskamrater, chips o dipp...)
klassisar (är det så jobbigt att säga klasskompisar? hur ofta säger man det?)
listan kan bli lång men jag ger mig här...
sen tycker jag att det är lite smålarvigt att allting ska ha ett namn, måste allt heta något?
som kompisar som bor ihop, måste det vara kombo? kan man inte bara säga att man bor med en polare?
visst, i rättvisans namn kanske det är rätt då sambo, särbo osv redan finns. men sambo, är inte det sammanboende?
är inte det vad alla utom särbo:na är? kan inte det ordet då funka för alla?
om allt måste ha ett eget ord för att verkligen placera människor i fack, vad blir det härnäst på boendefronten?
pluggbo? stubo? hobo? bibo? transbo? senbo?
amelia har i varje nummer ett "trendigt" nytt ord, tex garbo. att göra en garbo betyder att man drar sig undan.
lite för klämkäckt o snitsigt för mig. varje nummer kommer ett sådant ord.
det var även där jag såg frulle första gången för typ 10 år sedan om jag inte missminner mig.
(jo jag vet att amelia inte riktar sig mot 16-åringar som jag var då men kanske har jag alltid varit en kärring-wanna-be... eller inte alls...)
apropå spåkpolis så innesitter jag den mycket irriterande egenskapen att vilja rätta andra
t ex när folk säger osocial. visst, det är ju inte som att vara helt ute o cykla men det är ju inte rätt.
ibland lyckas jag vara tyst men i mitt huvud ekar asocial asocial asocial... det är svårt att vara tyst när det är fel.
är det snällt att vara tyst? är det bäst att låta andra säga det dom tror är rätt för att vara snäll?
när någon säger sig vara okonsekvent i sitt resonemang och tycker själv att han/hon låter genomklipsk...
är det då inte snällare att lite diskret påtala för personen att klipskheten kommer fram bättre om
denne säger sig vara inkonsekvent?`jag vet inte, ibland säger jag nåt och ibland inte. men stör mig, det gör det alltid.
jag är ingen besserwisser, jag är en messerschmitt... eller tvärtom... eller inte alls...
efter den perfekta promenaden ligger en dimma av inte allt för perfekt svettodör vart jag än går.
antingen är det en lukt som förföljer mig eller så kommer den från mig...
in i dimman...
eller där är jag ju, nästa anhalt: duschen!
fake it til you make it.
(och ja, jag är medveten om att en sann språkpolis aldrig skulle börja en ny mening i skrift med liten bokstav, jag har en bit kvar med andra ord...)
nej tack, jag kör...
läste någonstans att det mest provocerande du kan säga till en svensk är:
nej tack, jag dricker inte. (bosse ringholm, you should know!)
först tänkte jag; nej, men så är de ju inte, de stämmer inte alls.
men efter en stunds grunnande och lite självransakan kom jag fram till att precis så är det nog.
om jag sitter o dricker vin tillsammans med någon och när vi ska beställa för femte gången så säger denna:
en vatten tack.
då vet jag direkt, det finns inga tvivel...
jaha, då var kvällen slut. det var ju trevligt... inte...
den tanken kommer auto när den jag dricker med inte längre dricker.
för let´s face it, hur kul är det att sitta o dricka med någon som inte dricker?
vem vill öppna sitt fulla hjärta för ett nyktert?
inte jag...
eller om man sitter o pratar om att gå ut o så säger den man pratar med:
men jag är nog nykter i såna fall...
min tanke, lika mogen som förra tanken:
jaha, då skiter vi i det. ingen idé att gå ut om det ska vara så.
det är inte så att jag inte kan ha kul utan alkohol, klart jag kan,
men om jag ska ta några öl med någon vill jag ju inte vara den enda som intar ölen.
varför ska man då gå och ta några öl om 50% av sällskapet inte tar några?
då kan vi väl gå på bio, ta en kaffe, gå o käka nånstans?!
man kan ju inte ta några öl om man inte tar några?
det vore ju typ som att åka utomlands tillsammans fast den ena inte åker...
jag gillar inte att prata med nyktra personer när jag är full. kanske för att jag vet allt för väl vad man själv tänker när det är jag som är nykter o försöker förstå vad den fulla personen framför mig säger... vill jag att någon ska tänka så om mig?
självklart inte.
som sagt, öppna mitt packade hjärta för ett icke alkoholhaltigt? nej tack...
kanske är det larvigt men så funkar det ju.
jag kan sitta hemma själv o ta några öl framför tv:n utan problem men jag vill ju inte bjuda på mig själv på det sättet inför andra tror jag.
jag bjuder i o för sig alltid på mig själv, mer eller mindre men att göra det full inför nyktra är lite väl utsatt...
om (när) jag gör bort mig o de andra är fulla kan man alltid skylla på att de minns fel etc men är någon nykter har man inget att sätta emot.
i normala fall så bjuder man ju på sig själv under kontroll, det kan bli för mycket även då men under the influence har man ju ingen sportslig chans att hindra sig själv, att stoppa det som kommer ut... då bjuder man hej vilt och vaknar utblottad typ... (alltså på sig själv, pengar är bara pengar o sånt löser sig ju alltid på ett eller annat vis)
att förneka det uppenbara är inte så klokt alltid... eller, det är det ju aldrig...
de gånger jag varit nykter o andra fulla, det är så man fylls av en helt ny dimension av självinsikt och det är då, just i den stunden man lovar sig själv att aldrig mer dricka för såhär vill man ju inte bete sig.
men så blir det onsdag/fredag/lördag eller någon annan dag i veckan och man tänker istället:
jaja, men jag blir ju inte så, jag blir ju mest rolig...
sanning med modifikation, that is how i like it.
hellre rik och frisk än sjuk och fattig!
nej tack, jag dricker inte. (bosse ringholm, you should know!)
först tänkte jag; nej, men så är de ju inte, de stämmer inte alls.
men efter en stunds grunnande och lite självransakan kom jag fram till att precis så är det nog.
om jag sitter o dricker vin tillsammans med någon och när vi ska beställa för femte gången så säger denna:
en vatten tack.
då vet jag direkt, det finns inga tvivel...
jaha, då var kvällen slut. det var ju trevligt... inte...
den tanken kommer auto när den jag dricker med inte längre dricker.
för let´s face it, hur kul är det att sitta o dricka med någon som inte dricker?
vem vill öppna sitt fulla hjärta för ett nyktert?
inte jag...
eller om man sitter o pratar om att gå ut o så säger den man pratar med:
men jag är nog nykter i såna fall...
min tanke, lika mogen som förra tanken:
jaha, då skiter vi i det. ingen idé att gå ut om det ska vara så.
det är inte så att jag inte kan ha kul utan alkohol, klart jag kan,
men om jag ska ta några öl med någon vill jag ju inte vara den enda som intar ölen.
varför ska man då gå och ta några öl om 50% av sällskapet inte tar några?
då kan vi väl gå på bio, ta en kaffe, gå o käka nånstans?!
man kan ju inte ta några öl om man inte tar några?
det vore ju typ som att åka utomlands tillsammans fast den ena inte åker...
jag gillar inte att prata med nyktra personer när jag är full. kanske för att jag vet allt för väl vad man själv tänker när det är jag som är nykter o försöker förstå vad den fulla personen framför mig säger... vill jag att någon ska tänka så om mig?
självklart inte.
som sagt, öppna mitt packade hjärta för ett icke alkoholhaltigt? nej tack...
kanske är det larvigt men så funkar det ju.
jag kan sitta hemma själv o ta några öl framför tv:n utan problem men jag vill ju inte bjuda på mig själv på det sättet inför andra tror jag.
jag bjuder i o för sig alltid på mig själv, mer eller mindre men att göra det full inför nyktra är lite väl utsatt...
om (när) jag gör bort mig o de andra är fulla kan man alltid skylla på att de minns fel etc men är någon nykter har man inget att sätta emot.
i normala fall så bjuder man ju på sig själv under kontroll, det kan bli för mycket även då men under the influence har man ju ingen sportslig chans att hindra sig själv, att stoppa det som kommer ut... då bjuder man hej vilt och vaknar utblottad typ... (alltså på sig själv, pengar är bara pengar o sånt löser sig ju alltid på ett eller annat vis)
att förneka det uppenbara är inte så klokt alltid... eller, det är det ju aldrig...
de gånger jag varit nykter o andra fulla, det är så man fylls av en helt ny dimension av självinsikt och det är då, just i den stunden man lovar sig själv att aldrig mer dricka för såhär vill man ju inte bete sig.
men så blir det onsdag/fredag/lördag eller någon annan dag i veckan och man tänker istället:
jaja, men jag blir ju inte så, jag blir ju mest rolig...
sanning med modifikation, that is how i like it.
hellre rik och frisk än sjuk och fattig!
då ja, inte nu...
jag har många vänner som har barn... eller många, allt är ju relativt.
men en hel bunt i alla fall. vissa som har ett, andra som har två och syster som har tre...
det roliga i det här är att varenda en av dom skulle klassas som en MILF.
alla mina vänner med barn är MILF:ar.
hur stora är oddsen för att det ska vara så?
skitsnygga, fräscha, håller igång osv.
är det det som är grejen?
blir man auto snyggare om man får barn?
jag börjar nästan tro det.
nog för att mina vänner var snygga innan också...
kanske är det bilden man har av småbarnsföräldrar som inte alls stämmer.
man kanske underskattar kraften hos småbarnsmammor?
när jag blir stor ska jag bli en MILF, lätt!
inga sunkiga träningsoveraller med mjölkfläckar på här inte,
hela min nuvarande garderob ska bort när jag får barn.
när (observera när, inte om...) jag blir MILF kommer jag ha toksnygga kläder jämt.
då ska jag träna, le o vara snygg.
jag har ju inga ungar än så jag kommer undan med att va slö, svettig o oduschad
men då j*vlar, då ska jag rocka hårt!!
det verkar rimligt detta, när man får barn får man väl plötsligt massa tid och lust över till annat?
eller har jag missat nåt?
äääh, jag vet inte, vet bara att jag känner många MILF:ar och att jag också vill bli en.
måste man skaffa barn innan man kan bli en MILF?
jag har ju fadderbarn, räknas det?
don´t forget to forget
men en hel bunt i alla fall. vissa som har ett, andra som har två och syster som har tre...
det roliga i det här är att varenda en av dom skulle klassas som en MILF.
alla mina vänner med barn är MILF:ar.
hur stora är oddsen för att det ska vara så?
skitsnygga, fräscha, håller igång osv.
är det det som är grejen?
blir man auto snyggare om man får barn?
jag börjar nästan tro det.
nog för att mina vänner var snygga innan också...
kanske är det bilden man har av småbarnsföräldrar som inte alls stämmer.
man kanske underskattar kraften hos småbarnsmammor?
när jag blir stor ska jag bli en MILF, lätt!
inga sunkiga träningsoveraller med mjölkfläckar på här inte,
hela min nuvarande garderob ska bort när jag får barn.
när (observera när, inte om...) jag blir MILF kommer jag ha toksnygga kläder jämt.
då ska jag träna, le o vara snygg.
jag har ju inga ungar än så jag kommer undan med att va slö, svettig o oduschad
men då j*vlar, då ska jag rocka hårt!!
det verkar rimligt detta, när man får barn får man väl plötsligt massa tid och lust över till annat?
eller har jag missat nåt?
äääh, jag vet inte, vet bara att jag känner många MILF:ar och att jag också vill bli en.
måste man skaffa barn innan man kan bli en MILF?
jag har ju fadderbarn, räknas det?
don´t forget to forget
sleeping underdog...
klockan är runt 6 en söndagmorgon och jag är vaken.
vaken är nog en sanning med modifikation för jag är otäckt trött.
hur som helst är jag tillräckligt mycket (lite) vaken för att definiera som just vaken så det är vad jag är.
tror jag.
jag har väl inte somnat o drömmer detta?
nej, jag är vaken, allt är ju relativt.
vaken... enda anledningen till att jag normalt skulle vara vaken en söndag vid den här tiden vore pga efterfest.
tokpackad och halvt om halvt oförmögen att föra en konversation.
det vore den gamla jag i ett nötskal. (gamla jag är en definitionsfråga, jag har ju inte precis genomgått en total make-over så jag antar att gamla jag är dagens jag likaså men är inte helt säker...)
aldrig ge sig, fighta till den sista droppen bara att det aldrig handlat om nån fight, bara den sista droppen.
så nu då, jag är ju nykter, betyder det att jag mognat?
blivit vuxen?
nej, inte riktigt, jag jobbar ju.
i och för sig hoppas jag att dessa allt för långa efterfest-dagar är över
att de inte kommer igen
har ingen direkt kontroll över dessa dagar och är inte helt bekväm i att vakna som ett frågetecken dagen efter dessa.
att tro att de är över och aldrig kommer komma igen vore naivt.
jag är ju fortfarande jag.
men nu jobbar jag.
det är skönt att veta att jag inte kommer behöva vakna kallsvettig om typ 10 timmar och vara bakis-skakis.
jag kommer vakna om typ samma antal timmar, trött, småtjurig och säkerligen med huvudvärk, lite som hang-over men ändå att föredra varje gång.
under semestern inträffade bara ett sånt fall av "drink til you sink", en gång räckte gott och väl.
stackars D tvingades bevittna mina helmysko och inte allt för läckra försök till att göra musikvideos till varenda låt vi lyssnade på (det var en hel del låtar).
typ 10 timmar och en bag-in-box senare stupade jag och jag tror att D svor på att aldrig utsätta sig för den synen igen.
om två timmar ska jag hem o sova.
innan jag däckar av utmattning ska jag promenera leia i raketfart, dra fram henne i sitt koppel o sen köra iväg D.
vilken underbar person jag är.
leia är nyrakad (nej inte på något opassande vis utan som en sund människa skulle tolka det, pälsen är minimerad). hon är så snäll under klippnings-stunden, hon bara står där o tittar med sina enorma ögon och ser ut att undra varför. men direkt när det är gjort verkar hon asnöjd o skuttar o hoppar och efter nån enstaka kylig ovan dag är hon van och skitglad över att vara 3 kilo lättare, sååå brudigt.
3 kilo kanske är att ta i när hennes totalvikt ligger runt 5 kilo men ändock. mycket päls är det.
den lilla grisen är leia. den andra belgian blue-hunden är leias jämngamla syster.
som valpar alltså, nu är hon typ 120 cm hög vilket är mycket proportioneligt till hennes dryga 5 kilo.
120... - 100 ungefär... hon har vuxit ikapp, the underdog rules!
hamster-leia o marsvinssystern...
david o goliat...
helan o halvan...
lilla leia, min prinsessa, min värld!
om man är stor o stark måste man vara snäll!
(känns superaktuellt att tillägga när jag precis lagt upp bilden på leia, grymt stor o stark hon var och är)
ps. sjukt äckligt det är med fästingar. en morgon på v-kusten plockade jag 7 stycken från leia, en satt just vid ögat... kräkframkallande äckligt, vomerande snuskigt... på det stora hela är jag en djurvän, kan se något positivt med nästan alla, t.o.m katter och är för allas rätt att leva men... utrota fästingar nu!!
nu, på en gång, omedelbart. kräk, äckliga snuskpellar osv osv. die b***h, die.
vaken är nog en sanning med modifikation för jag är otäckt trött.
hur som helst är jag tillräckligt mycket (lite) vaken för att definiera som just vaken så det är vad jag är.
tror jag.
jag har väl inte somnat o drömmer detta?
nej, jag är vaken, allt är ju relativt.
vaken... enda anledningen till att jag normalt skulle vara vaken en söndag vid den här tiden vore pga efterfest.
tokpackad och halvt om halvt oförmögen att föra en konversation.
det vore den gamla jag i ett nötskal. (gamla jag är en definitionsfråga, jag har ju inte precis genomgått en total make-over så jag antar att gamla jag är dagens jag likaså men är inte helt säker...)
aldrig ge sig, fighta till den sista droppen bara att det aldrig handlat om nån fight, bara den sista droppen.
så nu då, jag är ju nykter, betyder det att jag mognat?
blivit vuxen?
nej, inte riktigt, jag jobbar ju.
i och för sig hoppas jag att dessa allt för långa efterfest-dagar är över
att de inte kommer igen
har ingen direkt kontroll över dessa dagar och är inte helt bekväm i att vakna som ett frågetecken dagen efter dessa.
att tro att de är över och aldrig kommer komma igen vore naivt.
jag är ju fortfarande jag.
men nu jobbar jag.
det är skönt att veta att jag inte kommer behöva vakna kallsvettig om typ 10 timmar och vara bakis-skakis.
jag kommer vakna om typ samma antal timmar, trött, småtjurig och säkerligen med huvudvärk, lite som hang-over men ändå att föredra varje gång.
under semestern inträffade bara ett sånt fall av "drink til you sink", en gång räckte gott och väl.
stackars D tvingades bevittna mina helmysko och inte allt för läckra försök till att göra musikvideos till varenda låt vi lyssnade på (det var en hel del låtar).
typ 10 timmar och en bag-in-box senare stupade jag och jag tror att D svor på att aldrig utsätta sig för den synen igen.
om två timmar ska jag hem o sova.
innan jag däckar av utmattning ska jag promenera leia i raketfart, dra fram henne i sitt koppel o sen köra iväg D.
vilken underbar person jag är.
leia är nyrakad (nej inte på något opassande vis utan som en sund människa skulle tolka det, pälsen är minimerad). hon är så snäll under klippnings-stunden, hon bara står där o tittar med sina enorma ögon och ser ut att undra varför. men direkt när det är gjort verkar hon asnöjd o skuttar o hoppar och efter nån enstaka kylig ovan dag är hon van och skitglad över att vara 3 kilo lättare, sååå brudigt.
3 kilo kanske är att ta i när hennes totalvikt ligger runt 5 kilo men ändock. mycket päls är det.
den lilla grisen är leia. den andra belgian blue-hunden är leias jämngamla syster.
som valpar alltså, nu är hon typ 120 cm hög vilket är mycket proportioneligt till hennes dryga 5 kilo.
120... - 100 ungefär... hon har vuxit ikapp, the underdog rules!
hamster-leia o marsvinssystern...
david o goliat...
helan o halvan...
lilla leia, min prinsessa, min värld!
om man är stor o stark måste man vara snäll!
(känns superaktuellt att tillägga när jag precis lagt upp bilden på leia, grymt stor o stark hon var och är)
ps. sjukt äckligt det är med fästingar. en morgon på v-kusten plockade jag 7 stycken från leia, en satt just vid ögat... kräkframkallande äckligt, vomerande snuskigt... på det stora hela är jag en djurvän, kan se något positivt med nästan alla, t.o.m katter och är för allas rätt att leva men... utrota fästingar nu!!
nu, på en gång, omedelbart. kräk, äckliga snuskpellar osv osv. die b***h, die.
sprit, sprit o aldrig någon mat...
för x antal år sedan hade jag ett mycket ekonomiskt matkonto
så till den grad att det var icke-existerande.
jag fick höra så mycket prat om hur bra det skulle vara om jag kunde äta
inte bara äta mer utan äta. punkt. bara äta lite...
jag kämpade och kämpade, slet som en oxe (kanske mer som en mygga fysiskt men psykiskt som en tyrranosaorus och därav mellantinget oxe... dålig liknelse men ändå, kör på...)
slet som ett djur då, lite mer ospecifierat, neutralt sådär...
hur som helst, the struggle of my life utkämpades där och då, även det under x antal år.
det var en vacker och sund bild som målades upp av omgivningen om mat och ätande.
ingen sa något om avigsidorna...
jag undrar nu...
varför?
varför sa ingen någonsin att:
¤ mat är svindyrt
¤ matintag = matutsläpp i annan färg och form är inte alltid det enklaste eller helt självklart
¤ mat är beroendeframkallande, som allt annat i princip
¤ godis och glass är på tok för gott för att motstå när man väl börjat
¤ när man tillagar mat och äter den skapas grymt mycket tråkig disk
¤ klädkontot minimeras brutalt mycket pga punkt 1.
¤ återigen, mat är svindyrt.
såna här saker hemlighölls för mig, jag anar en konspiration.
nu var det inte pengarna som var anledningen till mitt low budget-matkonto men ändå.
nu när jag sitter fast i mat-träsket, inte klarar en dag utan föda, det är då jag inser att jag köpt grisen i säcken.
jag kämpade mig till en extrem utgift.
till saken hör att D och jag är slösare när det gäller mat.
jag sitter med nöje o skriver inköpslistor med så mycket mat o annat att det nästan skulle kunna stoppa världssvälten.
vi handlar det som står på listan + lite (okej, rätt mycket) annat också "när vi väl är där".
jag går som i ett rus när jag är inne på matvaruaffären. jag är kung där inne.
kanske kan det förklara att vi i juni hade köpt mat o liknande för nästan 7500 kronor... för 2 personer...
semester utomlands? nej tack, vi ska köpa lite mat...
galet
sjukligt
idiotiskt
korkat
onödigt
slöseri
I KNOW!!!
jag ser på matinköp som ett äventyr.
vill vara förberedd för ett världskrig, sverige ligger väl i farozonen eller har jag missat nåt?
krig? vulkanutbrott? tsunami? neutralt? safetyzone? ingen risk? nä, de vet jag inget om...
alla de år jag inte åt kompenserar jag för big-time nu.
det finns för och nackdelar med det precis som med allt annat.
jag skulle ha valt som jag gjorde även om jag visste hur dyrt det var
men...
jag skulle kanske ha valt nudlar och ketchup enbart...
jag tröttnar aldrig på saker så det hade funkat for a lifetime i princip.
nästan...
kanske variera med fiskbullar eller så.
inte kul men ekonomiskt.
inte alltid gott men desto mer gött att handla kläder.
vilken tur det är att jag inte har i-landsproblem som många andra utan verkligen har stora världsliga bekymmer.
(seriöst i korthet: för att vara ärlig får jag faktiskt dåligt samvete bara av att skriva om att jag köper för mycket mat o.d. när världen ser ut som det gör och det är så orättvis fördelat runt omkring men det hör inte hit, nu är det mig vi pratar om... jag måste ju prata ur mitt perspektiv, att placera mina problem i ett fattigt land funkar ju lika illa som att applicera deras näringsbekymmer på en i-landsmänniska... eller?)
Ät, min gris - imorgon ska du slaktas.
så till den grad att det var icke-existerande.
jag fick höra så mycket prat om hur bra det skulle vara om jag kunde äta
inte bara äta mer utan äta. punkt. bara äta lite...
jag kämpade och kämpade, slet som en oxe (kanske mer som en mygga fysiskt men psykiskt som en tyrranosaorus och därav mellantinget oxe... dålig liknelse men ändå, kör på...)
slet som ett djur då, lite mer ospecifierat, neutralt sådär...
hur som helst, the struggle of my life utkämpades där och då, även det under x antal år.
det var en vacker och sund bild som målades upp av omgivningen om mat och ätande.
ingen sa något om avigsidorna...
jag undrar nu...
varför?
varför sa ingen någonsin att:
¤ mat är svindyrt
¤ matintag = matutsläpp i annan färg och form är inte alltid det enklaste eller helt självklart
¤ mat är beroendeframkallande, som allt annat i princip
¤ godis och glass är på tok för gott för att motstå när man väl börjat
¤ när man tillagar mat och äter den skapas grymt mycket tråkig disk
¤ klädkontot minimeras brutalt mycket pga punkt 1.
¤ återigen, mat är svindyrt.
såna här saker hemlighölls för mig, jag anar en konspiration.
nu var det inte pengarna som var anledningen till mitt low budget-matkonto men ändå.
nu när jag sitter fast i mat-träsket, inte klarar en dag utan föda, det är då jag inser att jag köpt grisen i säcken.
jag kämpade mig till en extrem utgift.
till saken hör att D och jag är slösare när det gäller mat.
jag sitter med nöje o skriver inköpslistor med så mycket mat o annat att det nästan skulle kunna stoppa världssvälten.
vi handlar det som står på listan + lite (okej, rätt mycket) annat också "när vi väl är där".
jag går som i ett rus när jag är inne på matvaruaffären. jag är kung där inne.
kanske kan det förklara att vi i juni hade köpt mat o liknande för nästan 7500 kronor... för 2 personer...
semester utomlands? nej tack, vi ska köpa lite mat...
galet
sjukligt
idiotiskt
korkat
onödigt
slöseri
I KNOW!!!
jag ser på matinköp som ett äventyr.
vill vara förberedd för ett världskrig, sverige ligger väl i farozonen eller har jag missat nåt?
krig? vulkanutbrott? tsunami? neutralt? safetyzone? ingen risk? nä, de vet jag inget om...
alla de år jag inte åt kompenserar jag för big-time nu.
det finns för och nackdelar med det precis som med allt annat.
jag skulle ha valt som jag gjorde även om jag visste hur dyrt det var
men...
jag skulle kanske ha valt nudlar och ketchup enbart...
jag tröttnar aldrig på saker så det hade funkat for a lifetime i princip.
nästan...
kanske variera med fiskbullar eller så.
inte kul men ekonomiskt.
inte alltid gott men desto mer gött att handla kläder.
vilken tur det är att jag inte har i-landsproblem som många andra utan verkligen har stora världsliga bekymmer.
(seriöst i korthet: för att vara ärlig får jag faktiskt dåligt samvete bara av att skriva om att jag köper för mycket mat o.d. när världen ser ut som det gör och det är så orättvis fördelat runt omkring men det hör inte hit, nu är det mig vi pratar om... jag måste ju prata ur mitt perspektiv, att placera mina problem i ett fattigt land funkar ju lika illa som att applicera deras näringsbekymmer på en i-landsmänniska... eller?)
Ät, min gris - imorgon ska du slaktas.
jo men visst...
livet flyter förbi mig när jag jobbar natt.
jag är vaken för länge, sover en stund, sitter upp på tok för många timmar, sover igen o sen uppe i en evighet till.
sen är det måndag o hela helgen är förbi, utan att jag märkt att det varit helg.
än så länge är det bara lördagnatt, på väg mot söndag...
det är egentligen redan söndag men dagen brukar officiellt vara utbytt när man sovit och vaknat igen... eller?
det är väl inte bara jag som räknar så?
det är det som blir mest lurigt när man jobbar vaken natt...
jag sover ju typ aldrig o vet därför inte om datumet skiftat...
eller vet det vet jag ju men jag märker det inte...
kollade på en rätt kul film för ett tag sen, rat race eller liknande.
brukar både pga av smak och princip ogilla rowan atkinson filmer men den här var bra.
många bra skådisar, massa fjant, larvigheter, simpel humor som går hem...
skrattade till både en och två gånger.
annars är det lustigt det där, när jag kollar på roliga filmer, program etc.
jag tycker att vissa av dem är rent ut sagt skitroliga men skrattet uteblir.
jag kan känna hur det liksom bubblar inom mig men det hörs inte, det syns föga...
vet inte varför...
kanske inte behövs någon djupgående analys för att få veta det, känns lite overkill men ändå.
intressant på ett ointressant vis...
i brist på annat grubbel kanske...
eller inte alls.
så är det i alla fall så om ni nån gång drar ett skämt för mig och jag inte skrattar så kan det hända att jag ändå tycker att det är buskul, bland det roligaste jag hört trots att det inte märks.
eller så tycker jag helt enkelt att det är ett askasst skämt, urusel historia eller whatever.
det är det som är grejen.
you´ll never know and i´ll never tell... ;)
eftersom jag tycker att jag själv är så perverst rolig kan det mycket väl vara så illa att jag småler lite när jag hör det för att sen återberätta det själv och mer eller mindre skatta ihjäl mig...
sån är jag... inte alltid så bra men så är det. kan säkert ändra på mig genom åren men jag prioriterar inte så.
basta!
Jag var schizofren innan, men vi är friska nu.
jag är vaken för länge, sover en stund, sitter upp på tok för många timmar, sover igen o sen uppe i en evighet till.
sen är det måndag o hela helgen är förbi, utan att jag märkt att det varit helg.
än så länge är det bara lördagnatt, på väg mot söndag...
det är egentligen redan söndag men dagen brukar officiellt vara utbytt när man sovit och vaknat igen... eller?
det är väl inte bara jag som räknar så?
det är det som blir mest lurigt när man jobbar vaken natt...
jag sover ju typ aldrig o vet därför inte om datumet skiftat...
eller vet det vet jag ju men jag märker det inte...
kollade på en rätt kul film för ett tag sen, rat race eller liknande.
brukar både pga av smak och princip ogilla rowan atkinson filmer men den här var bra.
många bra skådisar, massa fjant, larvigheter, simpel humor som går hem...
skrattade till både en och två gånger.
annars är det lustigt det där, när jag kollar på roliga filmer, program etc.
jag tycker att vissa av dem är rent ut sagt skitroliga men skrattet uteblir.
jag kan känna hur det liksom bubblar inom mig men det hörs inte, det syns föga...
vet inte varför...
kanske inte behövs någon djupgående analys för att få veta det, känns lite overkill men ändå.
intressant på ett ointressant vis...
i brist på annat grubbel kanske...
eller inte alls.
så är det i alla fall så om ni nån gång drar ett skämt för mig och jag inte skrattar så kan det hända att jag ändå tycker att det är buskul, bland det roligaste jag hört trots att det inte märks.
eller så tycker jag helt enkelt att det är ett askasst skämt, urusel historia eller whatever.
det är det som är grejen.
you´ll never know and i´ll never tell... ;)
eftersom jag tycker att jag själv är så perverst rolig kan det mycket väl vara så illa att jag småler lite när jag hör det för att sen återberätta det själv och mer eller mindre skatta ihjäl mig...
sån är jag... inte alltid så bra men så är det. kan säkert ändra på mig genom åren men jag prioriterar inte så.
basta!
Jag var schizofren innan, men vi är friska nu.
det är bara att neka...
appropå det senaste inlägget... eller ja, det här är ju det senaste så det förra inlägget, det näst senaste kanske är mer rätt...
förra inlägget alltså, angående gasutsläppet för att specifiera mera.
förra inlägget alltså, angående gasutsläppet för att specifiera mera.
jag var på ica skeppet här på v-kusten med D för två dagar sen.
till saken hör att D hatar att gå i affärer och har efter viss kritik från mig bestämt sig för att inte gnälla om det.
tack D för det. har inte lyssnat så mycket på det ändå eftersom jag inte är så förtjust i gnäll men ändå, tack.
dock gav jag honom all anledning att gnälla denna gång.
efter att ha fightat oss igenom butiken, förbi alla svettiga turister o mer eller mindre aströtta anställda så stod vi äntligen i kön.
äntligen... eller ja... det var en oändlig kö, ännu mer svettiga turister och kassabiträde som såg ut att vilja var som helst utom där hon satt. stackars tjej.
väl i denna jobbiga kö så känner jag hur det rör sig innanför navel.
oj, jag måste bara kolla på boken där borta sa jag till D och pep iväg. (skitbra ursäkt by the way)
vid bokstället ett par meter bort släppte jag på spänningarna i magen och gick tillbaka till min plats i kön.
D tittar trött och irriterat på mig och säger: too fast. (jag hade alltså gått tillbaka innan doften från min baksida vädrats bort.)
jag låtsades inte förstå alls och han frågar:
har du fesä? (fisit med dialekt)
det var liksom lönlöst att försöka neka till brottet.
mmm, sa jag och började gapflabba.
han skämdes och verkade plötsligt inte känna mig alls.
i ärlighetens namn klandrar jag honom inte...
jag låtsades inte känna mig själv heller först men så mindes jag det som alla jämt säger (inte alla och långt ifrån jämt men ändå...)
"tjejer fiser inte o behöver aldrig gå på toaletten"
haha, tänkte jag toknöjd, alla tror att det är D. jag skrattade halvt ihjäl mig samtidigt som jag gav menande och suckande blickar mot dem som stod runt omkring o rynkade på näsan och jag nickade åt D:s håll och skakade på huvudet.
ojojoj mumlade jag till kassörskan som inte hade nån chans att komma undan och nickade återigen mot D:s håll.
sen gick jag därifrån och har inte återvänt ännu trots min relativt osunda passion för mataffärer och inköp på dessa.
ännu en grej på liseberg, några stackare som sitter fast 48 meter upp i luften.
hoppas att de njuter av utsikten...
nu borde det verkligen minska med turister där tills jag kommer dit, om jag kommer dit...
hello africa, tell me how you´re doing
(var har dr alban tagit vägen? såg en artikel där han uppgav att han saknar 90-talet. konstigt tycker jag, fastande inte han där? det trodde jag... )
till saken hör att D hatar att gå i affärer och har efter viss kritik från mig bestämt sig för att inte gnälla om det.
tack D för det. har inte lyssnat så mycket på det ändå eftersom jag inte är så förtjust i gnäll men ändå, tack.
dock gav jag honom all anledning att gnälla denna gång.
efter att ha fightat oss igenom butiken, förbi alla svettiga turister o mer eller mindre aströtta anställda så stod vi äntligen i kön.
äntligen... eller ja... det var en oändlig kö, ännu mer svettiga turister och kassabiträde som såg ut att vilja var som helst utom där hon satt. stackars tjej.
väl i denna jobbiga kö så känner jag hur det rör sig innanför navel.
oj, jag måste bara kolla på boken där borta sa jag till D och pep iväg. (skitbra ursäkt by the way)
vid bokstället ett par meter bort släppte jag på spänningarna i magen och gick tillbaka till min plats i kön.
D tittar trött och irriterat på mig och säger: too fast. (jag hade alltså gått tillbaka innan doften från min baksida vädrats bort.)
jag låtsades inte förstå alls och han frågar:
har du fesä? (fisit med dialekt)
det var liksom lönlöst att försöka neka till brottet.
mmm, sa jag och började gapflabba.
han skämdes och verkade plötsligt inte känna mig alls.
i ärlighetens namn klandrar jag honom inte...
jag låtsades inte känna mig själv heller först men så mindes jag det som alla jämt säger (inte alla och långt ifrån jämt men ändå...)
"tjejer fiser inte o behöver aldrig gå på toaletten"
haha, tänkte jag toknöjd, alla tror att det är D. jag skrattade halvt ihjäl mig samtidigt som jag gav menande och suckande blickar mot dem som stod runt omkring o rynkade på näsan och jag nickade åt D:s håll och skakade på huvudet.
ojojoj mumlade jag till kassörskan som inte hade nån chans att komma undan och nickade återigen mot D:s håll.
sen gick jag därifrån och har inte återvänt ännu trots min relativt osunda passion för mataffärer och inköp på dessa.
ännu en grej på liseberg, några stackare som sitter fast 48 meter upp i luften.
hoppas att de njuter av utsikten...
nu borde det verkligen minska med turister där tills jag kommer dit, om jag kommer dit...
hello africa, tell me how you´re doing
(var har dr alban tagit vägen? såg en artikel där han uppgav att han saknar 90-talet. konstigt tycker jag, fastande inte han där? det trodde jag... )
gasa o kör... eller?
jag är en sån där person som inte gillar kroppsljud och tillhörande lukter.
det där var inte riktigt sant, tycker det är sjukt kul med kiss o bajs, pruttar o annat. bara ordet fjärt kan få mig att skratta hejdlöst i timmar.
men.. under det 14 månader jag levt tillsammans med D har jag varit väldigt noga med att inte låta honom höra ljud som lämnar min kropp.
ni vet ju att tjejer officiellt inte går på toa etc, vilket skitsnack. det är långt ifrån sant.
det har jag lärt D under de senaste dagarna, till hans förskräckelse.
om jag fortsätter såhär kan han nog inte titta på en tjej igen...
jag har en mage som inte vill fungera, max en gång i veckan brukar jag få göra mig av med det jag intagit och det driver mig till vansinne. min mage brukar svullna till det tredubbla osv.
hur som helst så har jag på grund av det börjat äta några magiska frön, inga olagliga substanser på något vis trots att det kanske lät så utan receptfria, apoteksköpta o rätt genomäckliga frön.
magen funkar som en maskin och priset jag (de i min närhet snarare...) betalar är otrevliga gasutsläpp.
otrevliga räcker nästan inte, rätt j*vla skitäckliga är mer korrekt.
så från att aldrig ha visat några kroppsutsläpp på 14 månader till att läcka som en ballong 24/7.
det är en rejäl omställning för D och han vill gärna ta ett steg bakåt i vår relation.
han är inte alls nöjd med att nästan köra av vägen pga kraftiga hulkningar medans jag skrattar så jag nästan läcker vätska från andra ställen...
jag har blivit ofräsch på några dagar...
den fräscha illusion jag spenderade 14 månader att bygga upp är förstörd.
totalt krossad.
jag har läst bloggar & krönikor på diverse håll om att fisar räddar förhållanden.
tro mig, de som skriver det äter garnterat inte några frön.
inte en chans.
imorgon bär det av hemåt.
D fasar för den 4 timmar långa hemfärden instängd i en bil med gasläckan o hunden.
stackarn...
C är i stugan efter älgkraschen, köttsåren har blivit sårskorpor på hakan och ett rejält blåmärke på armen efter antingen ratten eller älgen som sparkade sönder rutan och då kanske även armen.
stackars honom också.
hyrbilen han fick igår var en dieseldriven saab. när han anlände igår så klagade han på att den hackade fasligt.
idag under trippen till affären stannade den och far kommer då på att han i sin iver över billig bensin igår fyllde tanken med 95-oktanig bensin. billigt är inte alltid bra...
han behöver nog inte slösa pengar på lotter i det närmsta...
förvirring verkar vara ett släktdrag...
9 dagar med syster och hennes tre underbara söner är till ända.
tack för att ni förgyllt min semester, me loooove you!
o tack till far, mest för att du hade sån enorm tur på bekostnad av ett älgliv. det är skönt att se dig vid liv.
nu ska jag bada i tunnan, vattnet är bytt och det är bäst att passa på.
olyckor händer så lätt... ;)
jämlikhet i ordspråkens värld=
det löser sig sa tanten o sket i vasken...
alt. det löser sig sa prästen o sket i poolen...
det där var inte riktigt sant, tycker det är sjukt kul med kiss o bajs, pruttar o annat. bara ordet fjärt kan få mig att skratta hejdlöst i timmar.
men.. under det 14 månader jag levt tillsammans med D har jag varit väldigt noga med att inte låta honom höra ljud som lämnar min kropp.
ni vet ju att tjejer officiellt inte går på toa etc, vilket skitsnack. det är långt ifrån sant.
det har jag lärt D under de senaste dagarna, till hans förskräckelse.
om jag fortsätter såhär kan han nog inte titta på en tjej igen...
jag har en mage som inte vill fungera, max en gång i veckan brukar jag få göra mig av med det jag intagit och det driver mig till vansinne. min mage brukar svullna till det tredubbla osv.
hur som helst så har jag på grund av det börjat äta några magiska frön, inga olagliga substanser på något vis trots att det kanske lät så utan receptfria, apoteksköpta o rätt genomäckliga frön.
magen funkar som en maskin och priset jag (de i min närhet snarare...) betalar är otrevliga gasutsläpp.
otrevliga räcker nästan inte, rätt j*vla skitäckliga är mer korrekt.
så från att aldrig ha visat några kroppsutsläpp på 14 månader till att läcka som en ballong 24/7.
det är en rejäl omställning för D och han vill gärna ta ett steg bakåt i vår relation.
han är inte alls nöjd med att nästan köra av vägen pga kraftiga hulkningar medans jag skrattar så jag nästan läcker vätska från andra ställen...
jag har blivit ofräsch på några dagar...
den fräscha illusion jag spenderade 14 månader att bygga upp är förstörd.
totalt krossad.
jag har läst bloggar & krönikor på diverse håll om att fisar räddar förhållanden.
tro mig, de som skriver det äter garnterat inte några frön.
inte en chans.
imorgon bär det av hemåt.
D fasar för den 4 timmar långa hemfärden instängd i en bil med gasläckan o hunden.
stackarn...
C är i stugan efter älgkraschen, köttsåren har blivit sårskorpor på hakan och ett rejält blåmärke på armen efter antingen ratten eller älgen som sparkade sönder rutan och då kanske även armen.
stackars honom också.
hyrbilen han fick igår var en dieseldriven saab. när han anlände igår så klagade han på att den hackade fasligt.
idag under trippen till affären stannade den och far kommer då på att han i sin iver över billig bensin igår fyllde tanken med 95-oktanig bensin. billigt är inte alltid bra...
han behöver nog inte slösa pengar på lotter i det närmsta...
förvirring verkar vara ett släktdrag...
9 dagar med syster och hennes tre underbara söner är till ända.
tack för att ni förgyllt min semester, me loooove you!
o tack till far, mest för att du hade sån enorm tur på bekostnad av ett älgliv. det är skönt att se dig vid liv.
nu ska jag bada i tunnan, vattnet är bytt och det är bäst att passa på.
olyckor händer så lätt... ;)
jämlikhet i ordspråkens värld=
det löser sig sa tanten o sket i vasken...
alt. det löser sig sa prästen o sket i poolen...
så lätt att det blir fel...
det är så lätt att det blir fel...
imorse vid halv sju körde min far, C, rakt in i en älg.
eller rakt in vet jag ju inte, jag var inte med, men älgens liv avslutades i och med hans första och enda fysiska kontakt med C. så oförskämt lätt hänt att det blir helt galet...
C hade grymt mycket tur i oturen då han klarade sig med "köttsår", hans egna ord, har inte sett dem ännu så jag kan varken säga bu eller bä. (intressant det där, varför skulle jag vilja kunna säga bu eller bä? o varför skulle jag inte kunna det? det kan man ju alltid...)
han körde i 90-100 nånting, hade inget bälte och av nån anledning så funkade inte airbagen så det var han och bilen mot älgen. på tu man hand, öga mot öga... eller nåt i den stilen... eller inte alls... var ju som sagt inte med...
älgen flög till himlen och C till akuten.
glassplitter och älgpäls överallt. men han fick "bara köttsår".
för många år sedan, för fyra barn sedan körde far och en vän till honom på en hare eller liknande.
de plockade upp detta roadkill och lagade en festmåltid.
sånt hör man inte om varje dag, det är sjukt kul om man tänker efter.
jag tror inte att det var aktuellt imorse.
C har nog en otursvecka nu då han för tre dagar sedan var på lasarettet och fick antibiotika mot borrelia o nu detta.
bra start på semester.
C låg på akuten, fixade hyrbil och åkte till jobbet.
hårdrock!!
nu ska här grillas o mumsas mat.
om två dagar bär det hemåt för arbete igen.
tillbaka till vardagen. känns rätt okej.
det enda jag är missnöjd över är att jag aldrig kom till liseberg under dessa dagar.
det får bli nästa gång, om ett par veckor.
jag ska dit! hoppas att det är mindre folk, att rainbow-kraschen har skrämt iväg lite människor så det är nån vits i att köpa åkband... (kanske hemsk tanke men ingen skadades ju... jag ser det positiva i saker o det ska ju vara bra att göra det... eller?)
nähä... grilla som gäller nu.
(läste nånstans att 80% av grillandet utförs av män men i den här stugan vill vi inte ha svarta brända oidentifierbara kolbitar till mat så det är syster o jag som sköter det här... eller syster snarare... men jag vill också ha lite cred... vill helst ha dr Phil-studiopubliken vid min sida nu som applåderar mina icke-existerande matlagningskunskaper... var är alla dom?)
när hemska saker händer är det lätt att bli eftertänksam, jag tänker efter o känner att det kan finnas positiva saker med rainbow och att det kan vara bra att ha sjuklig tur om man ska krocka me älgar. vilka lärdomar jag gör...
nya dimensioner av insikt. härligt!
ett gott skratt förlänger plågan för den man skrattar åt...
imorse vid halv sju körde min far, C, rakt in i en älg.
eller rakt in vet jag ju inte, jag var inte med, men älgens liv avslutades i och med hans första och enda fysiska kontakt med C. så oförskämt lätt hänt att det blir helt galet...
C hade grymt mycket tur i oturen då han klarade sig med "köttsår", hans egna ord, har inte sett dem ännu så jag kan varken säga bu eller bä. (intressant det där, varför skulle jag vilja kunna säga bu eller bä? o varför skulle jag inte kunna det? det kan man ju alltid...)
han körde i 90-100 nånting, hade inget bälte och av nån anledning så funkade inte airbagen så det var han och bilen mot älgen. på tu man hand, öga mot öga... eller nåt i den stilen... eller inte alls... var ju som sagt inte med...
älgen flög till himlen och C till akuten.
glassplitter och älgpäls överallt. men han fick "bara köttsår".
för många år sedan, för fyra barn sedan körde far och en vän till honom på en hare eller liknande.
de plockade upp detta roadkill och lagade en festmåltid.
sånt hör man inte om varje dag, det är sjukt kul om man tänker efter.
jag tror inte att det var aktuellt imorse.
C har nog en otursvecka nu då han för tre dagar sedan var på lasarettet och fick antibiotika mot borrelia o nu detta.
bra start på semester.
C låg på akuten, fixade hyrbil och åkte till jobbet.
hårdrock!!
nu ska här grillas o mumsas mat.
om två dagar bär det hemåt för arbete igen.
tillbaka till vardagen. känns rätt okej.
det enda jag är missnöjd över är att jag aldrig kom till liseberg under dessa dagar.
det får bli nästa gång, om ett par veckor.
jag ska dit! hoppas att det är mindre folk, att rainbow-kraschen har skrämt iväg lite människor så det är nån vits i att köpa åkband... (kanske hemsk tanke men ingen skadades ju... jag ser det positiva i saker o det ska ju vara bra att göra det... eller?)
nähä... grilla som gäller nu.
(läste nånstans att 80% av grillandet utförs av män men i den här stugan vill vi inte ha svarta brända oidentifierbara kolbitar till mat så det är syster o jag som sköter det här... eller syster snarare... men jag vill också ha lite cred... vill helst ha dr Phil-studiopubliken vid min sida nu som applåderar mina icke-existerande matlagningskunskaper... var är alla dom?)
när hemska saker händer är det lätt att bli eftertänksam, jag tänker efter o känner att det kan finnas positiva saker med rainbow och att det kan vara bra att ha sjuklig tur om man ska krocka me älgar. vilka lärdomar jag gör...
nya dimensioner av insikt. härligt!
ett gott skratt förlänger plågan för den man skrattar åt...
semester... osv...
nu har jag varit ledig rätt många dagar...
många fler än på länge...
sammanfattning (inte heller denna gång kort, men ändå sammanfattning... )
semester denna gång= jag har:
slappat
solat
sovit
åkt bil
kört bil
myst med nära o kära
skrattat
suckat
gått på toa
duschat (tro det eller ej)
spelat fotboll
ätit godis, mat, chips... allt...
druckit... allt även på denna...
promenerat med vovven
plockat en miljon fästningar på vovven
tjatat på D
tjurat på D
suckat åt D
(trots semestern så blir jag inte trevligare, vad ska jag nu skylla på när jag inte har sömnbristen kvar?)
sammanfattningsvis skulle jag säga att jag har skrattat.
jag har garvat byxorna av mig åt mina syskonbarn, åt min syster när hon drack massa vin (annars också men mest då), åt min vovve, åt D och åt mig själv... (ja, jag skrattar åt mig själv, vem gör inte det i ärlighetens namn?)
en rolig grej var att min systerson på snart 2 år bajsade i min fars relativt nyinskaffade utejacuzzi (jobbigt ord, vi kallar det tunna). till saken hör att min far inte gillar klor eftersom det luktar äckligt, är för snål för att byta vatten och är för jag vet inte vad för att ha i annat rengörande medel... så nu sitter vi här o vill bada men vet inte om det är bajs kvar i poolen...
visst kan man chansa, när det gäller barn är inte bajs så äckligt.
hade det varit min far som bajsat i tunnan hade jag aldrig mer badat där men nu när det är systersonen överväger jag det ändå...
far, C, är inte här nu så visst skulle vi kunna smyga ut massa vatten o byta men det gör vi inte.
vi smyger i klor o planerar att låtsas som det regnar om han kommenterar klor-lukten.
vi vet inte, han vet inte o det man vet lider man inte av... eller...
men oj vad det luktar, badhus x 1000... men i blånekar... vi kommer att göra det.
lite skit rensar magen, heter det inte så?!
på fredag börjar jobbet igen, vardagen återkommer med en BANG!
skönt men ovant numera. vilken vanemänniska man (jag) är.
ett par dagar så är det vana. skönt men skumt
härligt men mysko.
borta bra men hemma bäst men hemma är inte alltid bäst... inte när hemma är en kaotisk etta med på tok för mycket saker överallt, kläder till förbannelse, disk, mat, sopor, tidningar etc etc etc....
inte alltid bäst..
det finns även en tvåa som fortfarande inte är inredd, det finns ett axplock möbler där jag prioriterat ordningen på inköpet...
viktigast var plasma-tv:n, sen köksbord, sen säng... soffa väntar vi fortfarande på...
vi har avbetalningar på ikea, åkes audio video m fl.
ingvar kamprad o åke, skriv av våra "lån". glöm dom, jag kan hjälpa er.
är ni mutbara? jag har pengar (de har jag ju uppenbarligen inte eftersom jag inte skulle ha avbetalningsplaner så¨men ändå...)
nej, nu blir det åter till måndagsfesten som äger rum här... på semestern är alla dagar fest... me love it!!
nu, sista rådet för kvällen, inte för att jag gett några innan men lär av mina misstag, erfarenheter osv.
don´t shit where you eat!
många fler än på länge...
sammanfattning (inte heller denna gång kort, men ändå sammanfattning... )
semester denna gång= jag har:
slappat
solat
sovit
åkt bil
kört bil
myst med nära o kära
skrattat
suckat
gått på toa
duschat (tro det eller ej)
spelat fotboll
ätit godis, mat, chips... allt...
druckit... allt även på denna...
promenerat med vovven
plockat en miljon fästningar på vovven
tjatat på D
tjurat på D
suckat åt D
(trots semestern så blir jag inte trevligare, vad ska jag nu skylla på när jag inte har sömnbristen kvar?)
sammanfattningsvis skulle jag säga att jag har skrattat.
jag har garvat byxorna av mig åt mina syskonbarn, åt min syster när hon drack massa vin (annars också men mest då), åt min vovve, åt D och åt mig själv... (ja, jag skrattar åt mig själv, vem gör inte det i ärlighetens namn?)
en rolig grej var att min systerson på snart 2 år bajsade i min fars relativt nyinskaffade utejacuzzi (jobbigt ord, vi kallar det tunna). till saken hör att min far inte gillar klor eftersom det luktar äckligt, är för snål för att byta vatten och är för jag vet inte vad för att ha i annat rengörande medel... så nu sitter vi här o vill bada men vet inte om det är bajs kvar i poolen...
visst kan man chansa, när det gäller barn är inte bajs så äckligt.
hade det varit min far som bajsat i tunnan hade jag aldrig mer badat där men nu när det är systersonen överväger jag det ändå...
far, C, är inte här nu så visst skulle vi kunna smyga ut massa vatten o byta men det gör vi inte.
vi smyger i klor o planerar att låtsas som det regnar om han kommenterar klor-lukten.
vi vet inte, han vet inte o det man vet lider man inte av... eller...
men oj vad det luktar, badhus x 1000... men i blånekar... vi kommer att göra det.
lite skit rensar magen, heter det inte så?!
på fredag börjar jobbet igen, vardagen återkommer med en BANG!
skönt men ovant numera. vilken vanemänniska man (jag) är.
ett par dagar så är det vana. skönt men skumt
härligt men mysko.
borta bra men hemma bäst men hemma är inte alltid bäst... inte när hemma är en kaotisk etta med på tok för mycket saker överallt, kläder till förbannelse, disk, mat, sopor, tidningar etc etc etc....
inte alltid bäst..
det finns även en tvåa som fortfarande inte är inredd, det finns ett axplock möbler där jag prioriterat ordningen på inköpet...
viktigast var plasma-tv:n, sen köksbord, sen säng... soffa väntar vi fortfarande på...
vi har avbetalningar på ikea, åkes audio video m fl.
ingvar kamprad o åke, skriv av våra "lån". glöm dom, jag kan hjälpa er.
är ni mutbara? jag har pengar (de har jag ju uppenbarligen inte eftersom jag inte skulle ha avbetalningsplaner så¨men ändå...)
nej, nu blir det åter till måndagsfesten som äger rum här... på semestern är alla dagar fest... me love it!!
nu, sista rådet för kvällen, inte för att jag gett några innan men lär av mina misstag, erfarenheter osv.
don´t shit where you eat!
2 funderingar...
det är 2 saker som slår mig ibland... (okej, bra många fler saker men just dessa två just nu...)
1. varför är det bara fula människorhet som säger att "skönhet kommer inifrån"? (jo det är uppenbart men ändå...) hur ofta hör du "the becks" säga det? har aldrig hänt skulle jag tro... eller?
victoria beckham har inte fattat det...
har hon rätt eller har hon missat nåt?
visst, på det långa loppet är insidan viktig men varför kommentera det?
om jag ser en ful människa på stan och bara måste säga nåt så säger jag; oh shit, vilken ful, kolla...
jag vet att det är politiskt inkorrekt, det är fel, det är dumt...
men inte tänker jag: hon är fin, kolla insidan...
den syns ju inte... den går inte att köpa online...
sen är klart att inte en snygg utsida kan kompensera en ful insida men ni fattar...
2. varför frågar man hur många personer den man är tillsammans med har legat med? är det någonsin relevant? är det någonsin bra för ett förhållande att veta det? är det någonsin en siffra man mår bra av att veta? vill man veta det?
okej för att det kan vara kul att prata om på fyllan, vad är inte det när man är packad men hur länge är det egentligen kul? om inte för att du tar illa upp så för att din respektive inte kan hantera vetskapen om dina intima erfarenheter? varför frågar man nåt man inte vill veta? typ som standard-frågan; ser jag fet ut i den här tröjan?
vill man inte veta något så ska man inte fråga...
ingen vill ha svaret 58 på frågan hur många o ingen vill veta att; JA, du ser smällfet ut...
så varför fråga?! dumt, ja visst... men ändå görs det... varje dag världen över...
vissa saker ska hållas kvar i garderoben, allt ska inte ut därifrån trots att det är så trendigt att komma ut.
håll kvar lite... eller?
my way or no way...
1. varför är det bara fula människorhet som säger att "skönhet kommer inifrån"? (jo det är uppenbart men ändå...) hur ofta hör du "the becks" säga det? har aldrig hänt skulle jag tro... eller?
victoria beckham har inte fattat det...
har hon rätt eller har hon missat nåt?
visst, på det långa loppet är insidan viktig men varför kommentera det?
om jag ser en ful människa på stan och bara måste säga nåt så säger jag; oh shit, vilken ful, kolla...
jag vet att det är politiskt inkorrekt, det är fel, det är dumt...
men inte tänker jag: hon är fin, kolla insidan...
den syns ju inte... den går inte att köpa online...
sen är klart att inte en snygg utsida kan kompensera en ful insida men ni fattar...
2. varför frågar man hur många personer den man är tillsammans med har legat med? är det någonsin relevant? är det någonsin bra för ett förhållande att veta det? är det någonsin en siffra man mår bra av att veta? vill man veta det?
okej för att det kan vara kul att prata om på fyllan, vad är inte det när man är packad men hur länge är det egentligen kul? om inte för att du tar illa upp så för att din respektive inte kan hantera vetskapen om dina intima erfarenheter? varför frågar man nåt man inte vill veta? typ som standard-frågan; ser jag fet ut i den här tröjan?
vill man inte veta något så ska man inte fråga...
ingen vill ha svaret 58 på frågan hur många o ingen vill veta att; JA, du ser smällfet ut...
så varför fråga?! dumt, ja visst... men ändå görs det... varje dag världen över...
vissa saker ska hållas kvar i garderoben, allt ska inte ut därifrån trots att det är så trendigt att komma ut.
håll kvar lite... eller?
my way or no way...
dåliga cyberspace...
mina inlägg registreras som sparade och kommer inom snart publiceras... my ass...
har väntat i3-4 timmar utan resultat. visst, allt är relativt men snart för mig är inte 3-4 timmar.
för D är det möjligtvis 3-4 timmar, kanske mer t.o.m men inte för mig så nu är jag pissed!
dåligt, uselt, nån har gjort fel o det är inte jag...
sånt är lite skönt.. i smyg för så får man ju inte tycka
aaah, i like other peoples mistakes... aaahhh
eller nej, det gör jag ju inte, är mest glad att jag inte gjort nåt.
andars misstag leder ju sällan till nåt gott för mig.
det är ju inte så att jag sitter här o firar och känner att det är gött att blogg.se vägrar lägga upp mina inlägg...
oh well, i try later...
kanske rent av, eftersom i ren frustration tryckt kanske 17 gånger på varje inlägg, så dyker samma grej upp obegränsat...
coolt... ;)
alla dagar gillar jag inte cyberspace... vissa dagar avskyr jag deffekterna på detta område och det kryllar av dom.
virus, buggar, lagg, o massa annat (och nej, jag har ingen aning om vad det betyder typ men ändå)
jag gillar cyberwebben så länge allt funkar, minsta lilla fel och jag blir lack.
orättvist kan så vara men så är det kan man svara...
icke sa nicke att mina inlägg skulle poppa upp på riktigt...
crap...
grattis till en underbar vän som fyller år idag.
du är nästan jämt alldeles för långt bort... kram till dig!
fixa tha shit, lägg upp mina inlägg nuuu! blogg.se, gör det nu då... ffs...
har väntat i3-4 timmar utan resultat. visst, allt är relativt men snart för mig är inte 3-4 timmar.
för D är det möjligtvis 3-4 timmar, kanske mer t.o.m men inte för mig så nu är jag pissed!
dåligt, uselt, nån har gjort fel o det är inte jag...
sånt är lite skönt.. i smyg för så får man ju inte tycka
aaah, i like other peoples mistakes... aaahhh
eller nej, det gör jag ju inte, är mest glad att jag inte gjort nåt.
andars misstag leder ju sällan till nåt gott för mig.
det är ju inte så att jag sitter här o firar och känner att det är gött att blogg.se vägrar lägga upp mina inlägg...
oh well, i try later...
kanske rent av, eftersom i ren frustration tryckt kanske 17 gånger på varje inlägg, så dyker samma grej upp obegränsat...
coolt... ;)
alla dagar gillar jag inte cyberspace... vissa dagar avskyr jag deffekterna på detta område och det kryllar av dom.
virus, buggar, lagg, o massa annat (och nej, jag har ingen aning om vad det betyder typ men ändå)
jag gillar cyberwebben så länge allt funkar, minsta lilla fel och jag blir lack.
orättvist kan så vara men så är det kan man svara...
icke sa nicke att mina inlägg skulle poppa upp på riktigt...
crap...
grattis till en underbar vän som fyller år idag.
du är nästan jämt alldeles för långt bort... kram till dig!
fixa tha shit, lägg upp mina inlägg nuuu! blogg.se, gör det nu då... ffs...
perfekt för vad???
det här med att passa bra ihop, att vara perfekta för varann... det är ju bullshit rakt igenom.
ingen kan vara perfekt för någon annan.
ingen är ju perfekt till att börja med...
däremot kan man förhoppningsvis anpassa sig mer eller mindre efter varann, låta bli att hata vissa sidor och gilla andra (sidor alltså) desto mer. utan anpassning funkar det nog inte så bra men det är en fin gräns mellan att anpassa mycket och för mycket.
ingen mår bra av för mycket, vad det än gäller... eller? kanske ska nöja mig med att säga att jag inte gör det men att säga ingen känns mer slagkraftigt... mer dr Phil.
jag skulle kunna rabbla upp sjukt många saker som gör mig till en bra flickvän... men jag är sååå dålig på att ljuga... sanningen ligger nånstans mittemelllan askass och tokbra... hederligt svenskt lagom helt enkelt.
turligt nog för mig så är jag än så länge i den övre dimensionen för D, so far so good...
såhär ligger det till:
jag hatar när han somnar före mig, då råkar jag ofta sparka/knuffa ner honom från sängen typ...
jag avskyr att han aldrig vet om det finns mjölk hemma eller inte... o om han för en gångs skull svarar ja eller nej så stämmer det inte.
jag blir tokförbannad när den mjölk som ändå fanns när jag åkte till jobbet är slut när jag kommer hem och jag ser den i ett glas blandad med oboy och hela skiten har stelnat på ett mycket osmakligt vis som bara oboy kan göra under en natt.
jag skulle gärna leva utan hans oförmåga att skynda sig, han tar gryyymt lång tid på sig... jämt!
jag tjurar ibland för att han aldrig tar något initiativ, som typ: kolla jag har köpt massa öl, ska vi sätta oss ute i solen nånstans o klunka i oss den... aldrig något sånt...
jag gillar inte alls att det tar 50 minuter från det att vi bestämt att vi ska gå ut nånstans tills vi faktiskt lämnar lägenheten, bara duschen tar galet lång tid... (jag duschar på 2 minuter ungefär och D står gärna där i 30... )
och jag gillar inte alls att när han väl duschat klart så är det så snuskigt varmt i badrummet eftersom duschen strålat på maxvärme i 30 minuter... jag vill ha kallt.
jag avskyr att han stänger fönsterna som jag just har öppnat för att det är skönt med frisk luft, sommar som vinter...
mest av allt hatar jag när han agerar besserwisser... om jag berättar något så svarar han ja eller mmm... som att han redan visste men egentligen inte har en aning... o han frågar om jag vet vad nåt engelskt ord betyder och innan jag hinner svara så förklarar han grundligt vad det menas. grrr... och om jag mecklar ihop en sån där sockerbit till en lampa så struntar väl jag i om nån lite metalldel sticker ut, det har alltid funkat förut men nej, då rycker han den ifrån mig och säger att såhär ska du göra förstår du väl...
that´s it.
så mycket mer kan jag inte komma på...
skulle jag be honom göra en radda skulle den kunna bli hur lång som helst men känner jag D rätt skulle han bara titta på mig och säga att han inte ogillar något hos mig.
det är gulligt, det är sött, det är rart, det är... förbannad lögn...
jag vet ju att han gör det... exakt detta har hänt en gång... jag frågade vad han skulle ändra hos mig o vice versa o så drog jag min lista... sen när det var hans tur sa han så; ingenting, jag älskar dig som du är.
skitgulligt kanske men oj va arg jag blev... hur taskigt är det egentligen?
hur får det mig att framstå?
vad ska jag säga?
eeeh, nej just ja, inte jag heller så klart...?
för sent för det...
där får jag stå med skägget i brevlådan (japp, mitt nya favvo-ordspråk...)
för en kort sekund blev jag såklart glad o jag blev väl kanske inte förbannad egentligen
kände mig nog mest dum... både dum somi elak och dum som i generad...
eftersom han aldrig skulle göra listan gör jag den åt honom... läs detta som D:s ord...
jag hatar när hon sparkar mig allt hon har för att jag somnar före henne.
jag blir tokförbannad när hon sjunger bara för att väcka mig när jag är astrött
jag gillar inte alls att hon är så sjukt tjurig och otrevlig när hon jobbar natt
o fan va jag inte gillar när hon super skallen i bitar, blir lagom grinig mot mig o sen inte minns dan efter
o att hon aldrig kan ge sig, hon ska vara vaken till klockan 8 på morgonen minst... orka...
o sen blev jag inte så jävla nöjd när hon kom hem kl 8 på min födelsedag, tokfull och somnade.
jag hatar att hon alltid suckar när jag säger nåt snällt, om jag säger att hon är världens bästa så säger hon att jag inte kan veta det eftersom jag inte träffat alla o vem är egentligen bäst? o på vad?! sjukt irriterande egenskap.
hennes realistiska sida är galet jobbig över lag... om vi pratar om ifall evig kärlek ens är möjligt säger hon alltid nej, att hon inte tycker att det är rimligt.. hur coolt är det på en skala? nähä, men då har vi kul så länge det varar då eller?
(jag tror i alla fall att det är några saker som D skulle komma på...även om det låter rätt charmigt... eller inte)
osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv...
men i slutänden så är ju det man gillar klart överhängande även om det är svårare att se det emellanåt.
det vore ju helt orimligt att tro att det skulle finnas någon som är 100 % perfekt för en själv... o vem skulle vilja ha en som är perfekt för en? olikheter och småbråk är ju befriande, berikande osv... de behövs ju på ett sätt...
i viss mängd såklart men ändå...
ohoo, va psykologisk jag låter nu, watch out dr Phil...
D, du är inte perfekt men du är grymt nära! ;)
Ingen kan vara nere med en ballong!
ingen kan vara perfekt för någon annan.
ingen är ju perfekt till att börja med...
däremot kan man förhoppningsvis anpassa sig mer eller mindre efter varann, låta bli att hata vissa sidor och gilla andra (sidor alltså) desto mer. utan anpassning funkar det nog inte så bra men det är en fin gräns mellan att anpassa mycket och för mycket.
ingen mår bra av för mycket, vad det än gäller... eller? kanske ska nöja mig med att säga att jag inte gör det men att säga ingen känns mer slagkraftigt... mer dr Phil.
jag skulle kunna rabbla upp sjukt många saker som gör mig till en bra flickvän... men jag är sååå dålig på att ljuga... sanningen ligger nånstans mittemelllan askass och tokbra... hederligt svenskt lagom helt enkelt.
turligt nog för mig så är jag än så länge i den övre dimensionen för D, so far so good...
såhär ligger det till:
jag hatar när han somnar före mig, då råkar jag ofta sparka/knuffa ner honom från sängen typ...
jag avskyr att han aldrig vet om det finns mjölk hemma eller inte... o om han för en gångs skull svarar ja eller nej så stämmer det inte.
jag blir tokförbannad när den mjölk som ändå fanns när jag åkte till jobbet är slut när jag kommer hem och jag ser den i ett glas blandad med oboy och hela skiten har stelnat på ett mycket osmakligt vis som bara oboy kan göra under en natt.
jag skulle gärna leva utan hans oförmåga att skynda sig, han tar gryyymt lång tid på sig... jämt!
jag tjurar ibland för att han aldrig tar något initiativ, som typ: kolla jag har köpt massa öl, ska vi sätta oss ute i solen nånstans o klunka i oss den... aldrig något sånt...
jag gillar inte alls att det tar 50 minuter från det att vi bestämt att vi ska gå ut nånstans tills vi faktiskt lämnar lägenheten, bara duschen tar galet lång tid... (jag duschar på 2 minuter ungefär och D står gärna där i 30... )
och jag gillar inte alls att när han väl duschat klart så är det så snuskigt varmt i badrummet eftersom duschen strålat på maxvärme i 30 minuter... jag vill ha kallt.
jag avskyr att han stänger fönsterna som jag just har öppnat för att det är skönt med frisk luft, sommar som vinter...
mest av allt hatar jag när han agerar besserwisser... om jag berättar något så svarar han ja eller mmm... som att han redan visste men egentligen inte har en aning... o han frågar om jag vet vad nåt engelskt ord betyder och innan jag hinner svara så förklarar han grundligt vad det menas. grrr... och om jag mecklar ihop en sån där sockerbit till en lampa så struntar väl jag i om nån lite metalldel sticker ut, det har alltid funkat förut men nej, då rycker han den ifrån mig och säger att såhär ska du göra förstår du väl...
that´s it.
så mycket mer kan jag inte komma på...
skulle jag be honom göra en radda skulle den kunna bli hur lång som helst men känner jag D rätt skulle han bara titta på mig och säga att han inte ogillar något hos mig.
det är gulligt, det är sött, det är rart, det är... förbannad lögn...
jag vet ju att han gör det... exakt detta har hänt en gång... jag frågade vad han skulle ändra hos mig o vice versa o så drog jag min lista... sen när det var hans tur sa han så; ingenting, jag älskar dig som du är.
skitgulligt kanske men oj va arg jag blev... hur taskigt är det egentligen?
hur får det mig att framstå?
vad ska jag säga?
eeeh, nej just ja, inte jag heller så klart...?
för sent för det...
där får jag stå med skägget i brevlådan (japp, mitt nya favvo-ordspråk...)
för en kort sekund blev jag såklart glad o jag blev väl kanske inte förbannad egentligen
kände mig nog mest dum... både dum somi elak och dum som i generad...
eftersom han aldrig skulle göra listan gör jag den åt honom... läs detta som D:s ord...
jag hatar när hon sparkar mig allt hon har för att jag somnar före henne.
jag blir tokförbannad när hon sjunger bara för att väcka mig när jag är astrött
jag gillar inte alls att hon är så sjukt tjurig och otrevlig när hon jobbar natt
o fan va jag inte gillar när hon super skallen i bitar, blir lagom grinig mot mig o sen inte minns dan efter
o att hon aldrig kan ge sig, hon ska vara vaken till klockan 8 på morgonen minst... orka...
o sen blev jag inte så jävla nöjd när hon kom hem kl 8 på min födelsedag, tokfull och somnade.
jag hatar att hon alltid suckar när jag säger nåt snällt, om jag säger att hon är världens bästa så säger hon att jag inte kan veta det eftersom jag inte träffat alla o vem är egentligen bäst? o på vad?! sjukt irriterande egenskap.
hennes realistiska sida är galet jobbig över lag... om vi pratar om ifall evig kärlek ens är möjligt säger hon alltid nej, att hon inte tycker att det är rimligt.. hur coolt är det på en skala? nähä, men då har vi kul så länge det varar då eller?
(jag tror i alla fall att det är några saker som D skulle komma på...även om det låter rätt charmigt... eller inte)
osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv...
men i slutänden så är ju det man gillar klart överhängande även om det är svårare att se det emellanåt.
det vore ju helt orimligt att tro att det skulle finnas någon som är 100 % perfekt för en själv... o vem skulle vilja ha en som är perfekt för en? olikheter och småbråk är ju befriande, berikande osv... de behövs ju på ett sätt...
i viss mängd såklart men ändå...
ohoo, va psykologisk jag låter nu, watch out dr Phil...
D, du är inte perfekt men du är grymt nära! ;)
Ingen kan vara nere med en ballong!
svåra självklara val...
nu står jag inför ett val... ett egentligen självklart val men för mig är aldrig nånting självklart av någon obegriplig anledning.
antingen säger jag att jag inte kan jobba under de här 9 dagarna jag har ledigt from imorrn och åker på semester med D till västkusten o bara slappar, badar o tar de lugnt.
eller...
så säger jag ja till mer jobb, blir ofrivilligt singel eftersom D säkerligen tröttnat, ensamhushållare samt dör av trötthet.
det borde vara ett självklart val...
men icke sa nicke... o micke också om de nu bara ska gå ut på att det rimmar... ricke säger också icke... fjantigt rim... javisst sa en sadist, o nej sa leila k, jajamen sa sven... de borde ju också vara minst lika värdiga uttryck... men icke sa nicke...
okej, tappade tråden... det självklara valet är inte så givet givetvis. när är väl livet så enkelt?
det är inte det att jag gillar att komplicera saker och ting, det bara blir så...
gång på gång på gång på gång på gång...
D är nog redan sjukligt trött på mig och min trötthet, det skulle vem som helst vara
men han säger ingenting... oftast...
i lägen som skulle få vem som helst att gå i taket över orättvis behandling av en övertrött och råbitchig brudjävel så skakar han mest på huvudet och småler... o säger: men sov nu istället...
om det inte vore för hans hantering av det hela skulle tredje världskriget utspelas hos oss varenda dag...
eller ja, först tredje, sen fjärde, sen femte osv givetvis men ändå.
det är bra att han gör så men i stunden, när jag är så sjukt förbannad på honom eftersom det självklart hans fel att jag inte kan somna (??) så är det sjukt provocerande. det är i såna lägen jag säger åt honom att dra...
nu kanske nån tänker, stackars kille, han förtjänar nån bättre
och ja, han gör nog kanske det men jag kompenserar med att ha sjukt stor k... nej de funkar inte att säga så som tjej.
det kommer man ju inte ens undan med som kille så jag vet inte vad jag tänkte.
jag ger mig, visst, han är kanske värd bättre men så länge han inte förstår det själv så är ju inte jag så dum att jag talar om det...
i´m not a loser liksom... det är ju för hans skull som jag inte säger nåt... eller typ i alla fall... på ett ungefär...
allt är ju relativt...
det är aldrig för sent att ge upp!!!
antingen säger jag att jag inte kan jobba under de här 9 dagarna jag har ledigt from imorrn och åker på semester med D till västkusten o bara slappar, badar o tar de lugnt.
eller...
så säger jag ja till mer jobb, blir ofrivilligt singel eftersom D säkerligen tröttnat, ensamhushållare samt dör av trötthet.
det borde vara ett självklart val...
men icke sa nicke... o micke också om de nu bara ska gå ut på att det rimmar... ricke säger också icke... fjantigt rim... javisst sa en sadist, o nej sa leila k, jajamen sa sven... de borde ju också vara minst lika värdiga uttryck... men icke sa nicke...
okej, tappade tråden... det självklara valet är inte så givet givetvis. när är väl livet så enkelt?
det är inte det att jag gillar att komplicera saker och ting, det bara blir så...
gång på gång på gång på gång på gång...
D är nog redan sjukligt trött på mig och min trötthet, det skulle vem som helst vara
men han säger ingenting... oftast...
i lägen som skulle få vem som helst att gå i taket över orättvis behandling av en övertrött och råbitchig brudjävel så skakar han mest på huvudet och småler... o säger: men sov nu istället...
om det inte vore för hans hantering av det hela skulle tredje världskriget utspelas hos oss varenda dag...
eller ja, först tredje, sen fjärde, sen femte osv givetvis men ändå.
det är bra att han gör så men i stunden, när jag är så sjukt förbannad på honom eftersom det självklart hans fel att jag inte kan somna (??) så är det sjukt provocerande. det är i såna lägen jag säger åt honom att dra...
nu kanske nån tänker, stackars kille, han förtjänar nån bättre
och ja, han gör nog kanske det men jag kompenserar med att ha sjukt stor k... nej de funkar inte att säga så som tjej.
det kommer man ju inte ens undan med som kille så jag vet inte vad jag tänkte.
jag ger mig, visst, han är kanske värd bättre men så länge han inte förstår det själv så är ju inte jag så dum att jag talar om det...
i´m not a loser liksom... det är ju för hans skull som jag inte säger nåt... eller typ i alla fall... på ett ungefär...
allt är ju relativt...
det är aldrig för sent att ge upp!!!
fifi trixibell och knark?!
har kändisar så dålig fantasi att vardagliga ord blir fantasifulla namn?
jag tänker på namn som apple, sunday mm. äpplet och söndag... känns inte helt okej eller?
jag vet, none of my buisness men om jag bara skulle tänka på my buisness skulle jag få så mycket dötid...
mest knarkade namnen är ändå paula yates stackars minisar: Fifi-Trixibelle, Peaches, Pixie... vill du ha barn som heter det? inte gärna om jag säger så... fifi-trixibell.. jag gissar att det var oplanerat, mer än så säger jag inte...
nej tacka vet jag svenska kändisar, de har vett att döpa sina barn så de inte sticker ut mer än de redan gör eller blir mobbade för sina konstiga namn... eller?
carl lancelot och tristan von avalon, det låter ju som vilket syskonpar som helst... är von ett andra namn?
benzo... eller nej, jag menar enzo, också som vem som helst... typ...
tanken är god men det håller inte riktigt hela vägen för mig...
vad hände med kalle, pelle, johan, nicklas, anna, sofia, malin osv...?
är inte kändisbarn utmärkande nog i sig utan ett namn som verkligen skriker ut; jag vill men jag är inte som ni...
vill barnen det?
visst, när man blir 15 blir det kanske coolt att heta annorlunda saker, sånt som ingen annan gör... det är ju då man (jag o mina kompisar som va precis lika coola) börjar stava sitt namn på nya sätt för att utmärka sig... rebecka med 2 k, sofia med z, julia blir yulia, anna=ana osv osv. ascoolt verkligen... nåt år eller så.
men fram tills dess då?
om utvecklingen fortsätter kommer det vara megaspeciellt och udda att döpa sitt barn till emma och lucas.
jag gillar visserligen båda de namnen så varför inte?
då kanske mina eventuella barn blir mobbade för att dom heter sååå konstiga namn som emma och lucas?
de är ju lite komiskt i sig...
fifi-trixibell blev annars en stark favorit för mig nu... det liksom växer sig starkare efter hand...
om jag får barn kanske det kan va nåt.
skulle jag få fler än ett funkar ju fifi, fifa och fifu. fett nice.
mobbing, ja visst.
ska jag då säga det man själv alltid fått höra?
hehe, jo lilla barn, det är jobbigt men livet är orättvist och du vet väl att det som inte dödar härdar...
undrar om fifi, fifa och fifu mår bättre då?
om de känner sig starka och härdade.
skulle tro det! eller?
fifi, fifa och fifu, ni kommer bli starka människor, lita på mamma!
jag tänker på namn som apple, sunday mm. äpplet och söndag... känns inte helt okej eller?
jag vet, none of my buisness men om jag bara skulle tänka på my buisness skulle jag få så mycket dötid...
mest knarkade namnen är ändå paula yates stackars minisar: Fifi-Trixibelle, Peaches, Pixie... vill du ha barn som heter det? inte gärna om jag säger så... fifi-trixibell.. jag gissar att det var oplanerat, mer än så säger jag inte...
nej tacka vet jag svenska kändisar, de har vett att döpa sina barn så de inte sticker ut mer än de redan gör eller blir mobbade för sina konstiga namn... eller?
carl lancelot och tristan von avalon, det låter ju som vilket syskonpar som helst... är von ett andra namn?
benzo... eller nej, jag menar enzo, också som vem som helst... typ...
tanken är god men det håller inte riktigt hela vägen för mig...
vad hände med kalle, pelle, johan, nicklas, anna, sofia, malin osv...?
är inte kändisbarn utmärkande nog i sig utan ett namn som verkligen skriker ut; jag vill men jag är inte som ni...
vill barnen det?
visst, när man blir 15 blir det kanske coolt att heta annorlunda saker, sånt som ingen annan gör... det är ju då man (jag o mina kompisar som va precis lika coola) börjar stava sitt namn på nya sätt för att utmärka sig... rebecka med 2 k, sofia med z, julia blir yulia, anna=ana osv osv. ascoolt verkligen... nåt år eller så.
men fram tills dess då?
om utvecklingen fortsätter kommer det vara megaspeciellt och udda att döpa sitt barn till emma och lucas.
jag gillar visserligen båda de namnen så varför inte?
då kanske mina eventuella barn blir mobbade för att dom heter sååå konstiga namn som emma och lucas?
de är ju lite komiskt i sig...
fifi-trixibell blev annars en stark favorit för mig nu... det liksom växer sig starkare efter hand...
om jag får barn kanske det kan va nåt.
skulle jag få fler än ett funkar ju fifi, fifa och fifu. fett nice.
mobbing, ja visst.
ska jag då säga det man själv alltid fått höra?
hehe, jo lilla barn, det är jobbigt men livet är orättvist och du vet väl att det som inte dödar härdar...
undrar om fifi, fifa och fifu mår bättre då?
om de känner sig starka och härdade.
skulle tro det! eller?
fifi, fifa och fifu, ni kommer bli starka människor, lita på mamma!
komiken i tragediken... ?!
en rubrik på aftonbladet nu: Psyket nästa! och så en bild på michael jackson.
äntligen känner jag... tills jag ser underrubriken: för michael jacksons plastik-kirurg...
först och främst, stackars michael, det finns säkert plats åt dig också!
för det andra, plastisk-kirurgen: hur kan du ha lyckats hålla dig därifrån all denna tid? läser du inte skvallertidining med bilder? du borde inte lägga in dig ett par dagar, du borde flytta dit permanent.
snälla lilla "doc. hollywood", kom inte ut innan du har lite verklighetsuppfattning.
han måste ju ha fått näs-anorexi, ju mindre desto bättre... eller?
men så är det ju inte... alltid...
jackson five, hur söt var inte m.j då? lika gullig som han var på den tiden, lika rädd blir jag när jag ser honom idag.
kraken, han kan inte ha det lätt alltid.
när jag tänker på honom nu för tiden (vilket sker typ 1 gång per år...) så är det inte hans näsa utan gången han höll sitt barn utför balkongen. om vi bortser från allt som är hemskt med detta, typ 99,9% av det och fokuserar på det andra så...
hur komiskt är det inte egentligen? missförstå mig rätt, jag älskar barn, vill verkligen inte att ett enda barn ska lida på något vis men tänk bort barnet och se till hela grejen:
hur tänker man om man tar ett sprattlande tygbeklätt objekt och placerar det utanför ett balkonräcke?
vad tror man ska hända?
tänker socialarbetarna i usa när dom ser det att:
hörrni, vi hade fel, ta kafferast nu, kolla vilken bra farsa. han är inte sjukligt överbeskyddande som vi trodde...
konstigt nog är det ingen patient som stämt kirurgen utan affärspartners... för förtal...
vad kan han ha sagt? typ vad som helst...
bara han säger; hehe, jo jag är något bättre än mina kollegor så blir det ju förtal med tanke på hans operationsresultat...
eller: höhö, ja du, dom gillar verkligen vad jag gjort med m.j:s näsa.
då skulle väl vem som helst stämma??!!
oh well. stanna där ett tag nu, cedars-sinai hospital, det är status det!!!
undrar om dr Phil kommer dit...
m.j... om du visar mig din så visar jag min...
näsa alltså...
äntligen känner jag... tills jag ser underrubriken: för michael jacksons plastik-kirurg...
först och främst, stackars michael, det finns säkert plats åt dig också!
för det andra, plastisk-kirurgen: hur kan du ha lyckats hålla dig därifrån all denna tid? läser du inte skvallertidining med bilder? du borde inte lägga in dig ett par dagar, du borde flytta dit permanent.
snälla lilla "doc. hollywood", kom inte ut innan du har lite verklighetsuppfattning.
han måste ju ha fått näs-anorexi, ju mindre desto bättre... eller?
men så är det ju inte... alltid...
jackson five, hur söt var inte m.j då? lika gullig som han var på den tiden, lika rädd blir jag när jag ser honom idag.
kraken, han kan inte ha det lätt alltid.
när jag tänker på honom nu för tiden (vilket sker typ 1 gång per år...) så är det inte hans näsa utan gången han höll sitt barn utför balkongen. om vi bortser från allt som är hemskt med detta, typ 99,9% av det och fokuserar på det andra så...
hur komiskt är det inte egentligen? missförstå mig rätt, jag älskar barn, vill verkligen inte att ett enda barn ska lida på något vis men tänk bort barnet och se till hela grejen:
hur tänker man om man tar ett sprattlande tygbeklätt objekt och placerar det utanför ett balkonräcke?
vad tror man ska hända?
tänker socialarbetarna i usa när dom ser det att:
hörrni, vi hade fel, ta kafferast nu, kolla vilken bra farsa. han är inte sjukligt överbeskyddande som vi trodde...
konstigt nog är det ingen patient som stämt kirurgen utan affärspartners... för förtal...
vad kan han ha sagt? typ vad som helst...
bara han säger; hehe, jo jag är något bättre än mina kollegor så blir det ju förtal med tanke på hans operationsresultat...
eller: höhö, ja du, dom gillar verkligen vad jag gjort med m.j:s näsa.
då skulle väl vem som helst stämma??!!
oh well. stanna där ett tag nu, cedars-sinai hospital, det är status det!!!
undrar om dr Phil kommer dit...
m.j... om du visar mig din så visar jag min...
näsa alltså...
jag vill vara som du!!!
19:05 är en helig tid numera. vill nästan inte säga högt varför men here goes nothing.
19:05 är det dr Phil. denna vältalande, linslusande, flintskalliga gigant. jag vill också säga såna saker som han gör och få den cred och respons han får. egentligen är det ju självklara saker...
du måste ta ansvar (mmm, i know, it sucks)
du måste ta tag i ditt liv (vem måste inte det?!)
det här är din chans till en ny början (på vad??!!)
idag är dagen du börjar om, om du vågar (jo de va just det)
britney spears mår inte bra (va? är det sant???!!!)
börja äta eller dö till spinkisar
sluta äta eller dö till tjockisar
sluta bråka mm. mm. mm.
been there, done that.
skillnaden från när jag säger det och när han säger det, förutom att han är man, flintskallig, får x antal dollar för att göra det, är på tv, tok-känd mm., är att han har en studiopublik som suckar, skrattar, buar, hurrar osv.
jag vill också ha en studiopublik som hejar på mig när jag pratar.
fan vilken ego-kick.
då kan jag stå där och ha en specialrapportering om att britney spears inte verkar må bra när hon just rakat av sig allt sitt hår och förts med ambulans till psykavdelningen. words of wisdom utan tvekan...
jag vill säga uppenbara saker och få sjukt mycket pengar för det...
det enda jag inte vill ha är hans fru robin som ser ut att spendera alla hans pengar på botox och som i varje avsnitt följer honom ut från studion hand i hand.
hur coolt är det på en skala?
inte alls eller? nej.
annars, grym gubbe, han roar sig på andras bekostnad, han skrattar människor rakt i ansiktet, gör sig rik på att fläka ut deras privatliv totalt i tv. jag gillar psykologer med sådan respekt för personliga integriteten, det privata, vikten av tystnadsplikt, etiken i sitt arbete.
R-E-S-P-E-C-T old fellow, reeeespect!
trots att det kan verka lite blandade känslor så gillar jag faktiskt detta program, han är cool den där snubben.
mest av allt gillar jag orden han väljer.
när det verkligen är allvar säger han inte internet utan cyberspace.
jag har skrivit om det förut men det kan inte sägas nog många gånger.
cyberspace. vilket skönt ord. det gör honom auto till en skön snubbe.
istället för kolla internet om de står nåt så säger jag numera:
logga in på cyberspace och titta...
mycket coolare! totalt mäktigt!
dr Phil for the win!!!
19:05 är det dr Phil. denna vältalande, linslusande, flintskalliga gigant. jag vill också säga såna saker som han gör och få den cred och respons han får. egentligen är det ju självklara saker...
du måste ta ansvar (mmm, i know, it sucks)
du måste ta tag i ditt liv (vem måste inte det?!)
det här är din chans till en ny början (på vad??!!)
idag är dagen du börjar om, om du vågar (jo de va just det)
britney spears mår inte bra (va? är det sant???!!!)
börja äta eller dö till spinkisar
sluta äta eller dö till tjockisar
sluta bråka mm. mm. mm.
been there, done that.
skillnaden från när jag säger det och när han säger det, förutom att han är man, flintskallig, får x antal dollar för att göra det, är på tv, tok-känd mm., är att han har en studiopublik som suckar, skrattar, buar, hurrar osv.
jag vill också ha en studiopublik som hejar på mig när jag pratar.
fan vilken ego-kick.
då kan jag stå där och ha en specialrapportering om att britney spears inte verkar må bra när hon just rakat av sig allt sitt hår och förts med ambulans till psykavdelningen. words of wisdom utan tvekan...
jag vill säga uppenbara saker och få sjukt mycket pengar för det...
det enda jag inte vill ha är hans fru robin som ser ut att spendera alla hans pengar på botox och som i varje avsnitt följer honom ut från studion hand i hand.
hur coolt är det på en skala?
inte alls eller? nej.
annars, grym gubbe, han roar sig på andras bekostnad, han skrattar människor rakt i ansiktet, gör sig rik på att fläka ut deras privatliv totalt i tv. jag gillar psykologer med sådan respekt för personliga integriteten, det privata, vikten av tystnadsplikt, etiken i sitt arbete.
R-E-S-P-E-C-T old fellow, reeeespect!
trots att det kan verka lite blandade känslor så gillar jag faktiskt detta program, han är cool den där snubben.
mest av allt gillar jag orden han väljer.
när det verkligen är allvar säger han inte internet utan cyberspace.
jag har skrivit om det förut men det kan inte sägas nog många gånger.
cyberspace. vilket skönt ord. det gör honom auto till en skön snubbe.
istället för kolla internet om de står nåt så säger jag numera:
logga in på cyberspace och titta...
mycket coolare! totalt mäktigt!
dr Phil for the win!!!
katafuckingstrofalt... ;)
tillbaka till verkligheten, tillbaka till jobbet.
3 dagars ledighet är över och nu väntar 2 vakna nätter innan långledighet=9 dagar.
det känns bra men ändå inte.
vill jobba, jag kan det här. vara ledig vet jag inte längre hur man gör...
att inte göra något kanske är grejen
men om jag inte gör något så finns jag ju i princip inte... eller?
helgen har inneburit många tokigheter.
jag loggade in på tradera i fredags morse, sjukt trött efter allt jobb.
hittade en resa till cypern för två och tänkte:
aaah, fett nice. den tar vi.
jag la mitt bud, kände mig toknöjd tills jag insåg att resan avgår från malmö vilket är typ 700 mil hemifrån...
(nej inte riktigt men 50-60 i alla fall och det är nästan samma sak!)
resten av helgen har inneburit kallsvettigt avvaktande på att någon ska bjuda över.
sent igår kväll gjorde någon det, tack HansoLena, jag vet inte vem/vilka ni är men ni gjorde mig en tjänst, i o u!!
vad mer då...
fredag, delade en vinare med D, grillade lax på en gräsplätt där man nog inte alls får grilla nu, marken under grillen var svart när vi var klara. förlåt moder jord, i´ll pay you back. kanske kan jag strö lite hundbajs där någon dag som kompensation! gödsel som gödsel=skit som skit eller? har jag missat nåt?
vi däckade framför tv:n och vaknade av telefonen.
vem f*n ringer så här tidigt??
aha, D:s ljuvliga mamma, klockan var kvart över tolv=13 timmars sömn.
välbehövligt!
sen då... segade hela lördagen tills klockan närmade sig 18:00
fest hos syster, 25 bast... (35 egentligen men vem räknar??!!) snygg som aldrig förr!
hon alltså, jag var sömnsvullen, ont i magen-svullen, skatbo-till-hår-aktig mm så jag räknades inte till snygg-kategorin.
sen fick jag dessutom för mig att jag skulle piffa till mig,
eftersom jag inte behärskar smink och tekniken för att applicera detta såg jag ut som en slampa från polen hela kvällen.
kanske var det därför jag hade så trevligt?!
det var girls only, underbar mat (töntigt uttryckt jag vet, men så säger man in min familj, allt annat är förolämpning... fantastiskt gott kommer man också undan med)
massa vin, cosmopolitans och rosa bubbel i kombination med helhärliga tjejer.
jag blev inspirerad, imponerad, fashinerad...
dvs. jag höll tal...
mitt livs första, helt oförberett... lite kladd på en servett framför mig, några (okej, rätt många) snabba klunkar från vinglaset o alla andra glas jag kom åt och sen så, jag var redo.
jag började med en klassiker; jag är ingen talare (mest på ironiskt vis men ändå...)
resten lät lite i stil med:
jag skulle kunna berätta om när hon lärde mig/hjälpte mig med det och det och det... MEN egentilgen vill jag bara säga tack, skål och grattis till personen som förgyller mitt liv. (precis här fick jag försmak av klimakteriet eller liknande för det tvingades bli ett abrupt slut på talet då mina tårkanaler som typ alltid är torrast i stan började överproducera. för att undvika en pinsam och ogrundad gråtattack tömde jag mitt glas och satte mig ner fortare än någonsin förr).
sen berättade jag vad det och det och det var för något, har hört att man ska lämna sin publik så de vill ha mer och det gjorde jag ju. alla ville ju veta... betyder det att jag lyckades eller bara att jag höll ett skit-tal?
jag vet inte men kul var det.
min syster lärde mig visa brösten med stil när hon stod i baren och en killkompis frågade henne vad hon ville ha.
hon slängde upp sina bröst på bardisken och sa: jag vet inte, vad tror du jag får för dom här?
(missförstå mig rätt, hon är inte billig på något sätt utan bjuder enormt mycket på sig själv och är en av de roligaste personer jag någonsin träffat, if you know her you love her. så är det bara!)
sen hem för att efterfesta bara att deltagarna; D, hans bror och nån mer vän hade somnat/dragit hem. brodern och D som var kvar hemma vaknar av att någon jobbig jävel (jag) buttar på dom, sjunger och säger att: det är NU festen börjar, kom igen nu!
visst, dom kom upp. jag var dock för rund under fötterna för att inse att jag var den enda som fortsatte dricka.
min dryckesstil funkar bara när andra intar lika mycket, annars blir jag bara a pain in the ass...
sagt och gjort, det blev en natt/morgon med pinsamma berättelser från min sida enbart eftersom de andra var så gott som nyktra, jobbiga sångförsök, diskussioner utan logik (även det från min sida...) tills de tröttnade totalt och somnade.
då var klockan närmare 8 på morgonen och jag tror att jag tänkte:
vilka tråkmånsar, jag sjunger lite till så kanske de kommer upp. det gjorde dom inte.
sur som jag blev tänkte jag sova i köket och slängde ut hela garderoben på golvet men de va för obekvämt så jag däckade i sängen.
jag vaknade vid 12 och kände att jag nog måste byta planet.
emigrera till saturnus kanske, det heter ju groggvirkes-tillverkarna så där måste de ju va bra skit.
medans jag på fullaste allvar funderade på detta kollade vi på film + typ 3 timmar ultimate fighting.
de va grymt, borde egentligen inte gilla sånt, känns inte politiskt korrekt
men å andra sidan, när är jag egentligen politiskt korrekt?
jag är vegetarian, har fadderbarn, är emot plågsamma djurförsök osv men ändå...
i like it, so hate me om de känns bättre...
de är ju frivilligt... (menar för dom som ställer upp i sån fighting men även att hata mig så...)
lite mycket blod i nån match, lite för snabbt avslut i nån annan men overall, de va grymt!
kunde trots min dödliga trötthet inte sova på kvällen sen så D o jag kollade på nån halvskum film som slutade 3.
när vi stängde av tänkte jag: jag kommer aldrig kunna sova...
nästa gång jag tittade på klockan va den 13:00 och officiellt måndag.
summa sumarum: bra fredag, kul lördag, katastrofal lördagnatt, slapp o nice söndag, skön måndag.
och nu är det jobb igen.
my life goes on. and on... and on...
västkusten på onsdag, D gillar att åka bil med mig direkt efter jag jobbat. vi sticker alltså halv 9 onsdag morgon, jag går av mitt pass 8... det här var en oerhört osann mening för han avskyr det, jag avskyr det. leia avskyr det.
men vi gör det ändå för vi älskar varandra vi tre.
vi låtsas gilla denna bilfärd för det är skönt att komma fram.
jag är som jag tidigare beskrivit en överjävlig bitch när jag har extrem sömnbrist men vi gör det ändå.
det är kärlek det...
avslutande sanning med modifikation:
om den du lever med inte lämnar dig när du är trött, då kommer det aldrig att hända... ;)
3 dagars ledighet är över och nu väntar 2 vakna nätter innan långledighet=9 dagar.
det känns bra men ändå inte.
vill jobba, jag kan det här. vara ledig vet jag inte längre hur man gör...
att inte göra något kanske är grejen
men om jag inte gör något så finns jag ju i princip inte... eller?
helgen har inneburit många tokigheter.
jag loggade in på tradera i fredags morse, sjukt trött efter allt jobb.
hittade en resa till cypern för två och tänkte:
aaah, fett nice. den tar vi.
jag la mitt bud, kände mig toknöjd tills jag insåg att resan avgår från malmö vilket är typ 700 mil hemifrån...
(nej inte riktigt men 50-60 i alla fall och det är nästan samma sak!)
resten av helgen har inneburit kallsvettigt avvaktande på att någon ska bjuda över.
sent igår kväll gjorde någon det, tack HansoLena, jag vet inte vem/vilka ni är men ni gjorde mig en tjänst, i o u!!
vad mer då...
fredag, delade en vinare med D, grillade lax på en gräsplätt där man nog inte alls får grilla nu, marken under grillen var svart när vi var klara. förlåt moder jord, i´ll pay you back. kanske kan jag strö lite hundbajs där någon dag som kompensation! gödsel som gödsel=skit som skit eller? har jag missat nåt?
vi däckade framför tv:n och vaknade av telefonen.
vem f*n ringer så här tidigt??
aha, D:s ljuvliga mamma, klockan var kvart över tolv=13 timmars sömn.
välbehövligt!
sen då... segade hela lördagen tills klockan närmade sig 18:00
fest hos syster, 25 bast... (35 egentligen men vem räknar??!!) snygg som aldrig förr!
hon alltså, jag var sömnsvullen, ont i magen-svullen, skatbo-till-hår-aktig mm så jag räknades inte till snygg-kategorin.
sen fick jag dessutom för mig att jag skulle piffa till mig,
eftersom jag inte behärskar smink och tekniken för att applicera detta såg jag ut som en slampa från polen hela kvällen.
kanske var det därför jag hade så trevligt?!
det var girls only, underbar mat (töntigt uttryckt jag vet, men så säger man in min familj, allt annat är förolämpning... fantastiskt gott kommer man också undan med)
massa vin, cosmopolitans och rosa bubbel i kombination med helhärliga tjejer.
jag blev inspirerad, imponerad, fashinerad...
dvs. jag höll tal...
mitt livs första, helt oförberett... lite kladd på en servett framför mig, några (okej, rätt många) snabba klunkar från vinglaset o alla andra glas jag kom åt och sen så, jag var redo.
jag började med en klassiker; jag är ingen talare (mest på ironiskt vis men ändå...)
resten lät lite i stil med:
jag skulle kunna berätta om när hon lärde mig/hjälpte mig med det och det och det... MEN egentilgen vill jag bara säga tack, skål och grattis till personen som förgyller mitt liv. (precis här fick jag försmak av klimakteriet eller liknande för det tvingades bli ett abrupt slut på talet då mina tårkanaler som typ alltid är torrast i stan började överproducera. för att undvika en pinsam och ogrundad gråtattack tömde jag mitt glas och satte mig ner fortare än någonsin förr).
sen berättade jag vad det och det och det var för något, har hört att man ska lämna sin publik så de vill ha mer och det gjorde jag ju. alla ville ju veta... betyder det att jag lyckades eller bara att jag höll ett skit-tal?
jag vet inte men kul var det.
min syster lärde mig visa brösten med stil när hon stod i baren och en killkompis frågade henne vad hon ville ha.
hon slängde upp sina bröst på bardisken och sa: jag vet inte, vad tror du jag får för dom här?
(missförstå mig rätt, hon är inte billig på något sätt utan bjuder enormt mycket på sig själv och är en av de roligaste personer jag någonsin träffat, if you know her you love her. så är det bara!)
sen hem för att efterfesta bara att deltagarna; D, hans bror och nån mer vän hade somnat/dragit hem. brodern och D som var kvar hemma vaknar av att någon jobbig jävel (jag) buttar på dom, sjunger och säger att: det är NU festen börjar, kom igen nu!
visst, dom kom upp. jag var dock för rund under fötterna för att inse att jag var den enda som fortsatte dricka.
min dryckesstil funkar bara när andra intar lika mycket, annars blir jag bara a pain in the ass...
sagt och gjort, det blev en natt/morgon med pinsamma berättelser från min sida enbart eftersom de andra var så gott som nyktra, jobbiga sångförsök, diskussioner utan logik (även det från min sida...) tills de tröttnade totalt och somnade.
då var klockan närmare 8 på morgonen och jag tror att jag tänkte:
vilka tråkmånsar, jag sjunger lite till så kanske de kommer upp. det gjorde dom inte.
sur som jag blev tänkte jag sova i köket och slängde ut hela garderoben på golvet men de va för obekvämt så jag däckade i sängen.
jag vaknade vid 12 och kände att jag nog måste byta planet.
emigrera till saturnus kanske, det heter ju groggvirkes-tillverkarna så där måste de ju va bra skit.
medans jag på fullaste allvar funderade på detta kollade vi på film + typ 3 timmar ultimate fighting.
de va grymt, borde egentligen inte gilla sånt, känns inte politiskt korrekt
men å andra sidan, när är jag egentligen politiskt korrekt?
jag är vegetarian, har fadderbarn, är emot plågsamma djurförsök osv men ändå...
i like it, so hate me om de känns bättre...
de är ju frivilligt... (menar för dom som ställer upp i sån fighting men även att hata mig så...)
lite mycket blod i nån match, lite för snabbt avslut i nån annan men overall, de va grymt!
kunde trots min dödliga trötthet inte sova på kvällen sen så D o jag kollade på nån halvskum film som slutade 3.
när vi stängde av tänkte jag: jag kommer aldrig kunna sova...
nästa gång jag tittade på klockan va den 13:00 och officiellt måndag.
summa sumarum: bra fredag, kul lördag, katastrofal lördagnatt, slapp o nice söndag, skön måndag.
och nu är det jobb igen.
my life goes on. and on... and on...
västkusten på onsdag, D gillar att åka bil med mig direkt efter jag jobbat. vi sticker alltså halv 9 onsdag morgon, jag går av mitt pass 8... det här var en oerhört osann mening för han avskyr det, jag avskyr det. leia avskyr det.
men vi gör det ändå för vi älskar varandra vi tre.
vi låtsas gilla denna bilfärd för det är skönt att komma fram.
jag är som jag tidigare beskrivit en överjävlig bitch när jag har extrem sömnbrist men vi gör det ändå.
det är kärlek det...
avslutande sanning med modifikation:
om den du lever med inte lämnar dig när du är trött, då kommer det aldrig att hända... ;)
har ni sett?
kollade på tv en sväng innan jobbet. det här var precis mellan min heliga timme med dr Phil och
min halvtimmes bilfärd på väg till jobbet, dvs 8-ish (i know, jag är för gammal och för svenskspråkig för att säga ish men i love it och jag gillar att hata när v. silvstedt o co "glömmer bort" sin svenska och blandar hej vilt, vill vara sån ibland).
i alla fall (fan va lätt jag tappar tråden), kl 20.00 sände tv3 ett program som hette superskinny vs supersize eller något liknande. men hallå, hur sjukt var inte det?
det är hon från du är vad du äter orginal, gillian mckeith om jag inte missminner mig och nån (korkad) dietist. gillian lät en massa brittiska kvinnor i alla möjliga åldrar skaka sina rumpor i närbild och kastade ur sig mer eller mindre elaka kommentarer. hmm, är jag den enda som inte vill se en blekfet brittisk bakdel med gropar större än mina ögonhålor? det kan jag ju omöjligt vara.
anyway, den stora grejen i detta program (tror jag eftersom jag bara såg halva...) är att två personer ska byta kost med varandra. opposits attract x 1000 000 typ + att de inte alls attracted utan ogillade skarpt men i alla fall... en minitjej och en bautakille byter matsedel under en vecka eller nåt.
hon, van att äta lite flingor, fisk och sallad ska plötsligt äta oändliga mängder fritierade baconrullar, pommes frites, chips, munkar, hinkvis med läs mm. allt sockrat och friterat man kan tänka sig i princip.
hennes bytarvän, denna gigant fick gå från ett dagsintag på över 7000 kcal/dag till knappa 1700 kcal om dan.
vad leder detta till som kan vara positivt på något vis?
hur stor är risken att 98 % av allt hon fick vräka i sig slutade upp i toaletten och inte genom naturliga vägen?
och hur stor är inte risken att han, så fort kamerorna stängdes av åt allt som kom i hans väg?
får hon ersättning för frätskadade tänder av gillian? o till läkande hudlotion för såren på knogarna?
och han då, får han ersättning för möbler och annat som han förmodligen moffat i sig i ren hungerdesperation?
var det någonsin risk för att han skulle äta upp henne?
hon borde väl rimligtvis ha motsvarat typ 8000 kcal, ungefär hans självskapade dagsbehov?
("uträknat" på högst amatörmässigt vis, hon hade bmi 16 och vägde 42 kilo, bara muskler och inget fett typ... hur mycket energi kan hon möjligtvis motsvara?) hans bmi vet jag inte men jag skulle gissa på 314,15 (ja det är π med förflyttat kommatecken, min fantasi är katastrofal, kabel-tv kom ju precis när jag var i fantasi-åldern... don´t blame me)
det här kan ju inte vara nyttigt för nån av dom?
en svältande tiny toon som plötsligt ska äta typ 5 gånger så mycket som hon brukar
och en big papa som ska svälta ihjäl på minitjejens kost?
inte nyttigt väl? eller? correct me if i´m wrong (vilket inte är fallet då 1§ jag har alltid rätt och §2 om jag någon gång har fel gäller §1.) hur reagerar egentligen kroppen på sånt?
hennes borde ju jobba för blotta livet och hon kanske till och med går ner i vikt första dagarna och hans hydda kanske går ner på svältläge för 1700 kcal fick ju han i sig genom tandborstning tidigare...
han verkade vara en himla sympatisk människa,
när han såg hur mycket hon led över att behöva äta hans mat blev han jätteledsen för hennes skull...
eller så var han avundsjuk, vad vet jag...
i vilket fall så är det sjukt vilka idéer de som skapar tv har.
jag gillar det egentligen inte
underhållning på bekostnad av humanitet och personlig integritet, tanken äcklar mig
ändå kan jag inte låta bli
jag kollar
i smyg
och avslöjar mig i tid och otid
jag hatar tanken på det men jag älskar att titta...
det bästa med dubbelmoral är att om man förlorar den ena
har man fortfarande den andra kvar!!
ps. har reagerat på en grej ett antal gånger nu i mina egna inlägg (yes, jag läser dem o flinar emellanåt..) enda gången i princip som jag använder stor bokstav är när jag skriver dr Phil (med undantag av namnförkortningar på nära o kära).
R-E-S-P-E-C-T
i vanlig hederlig handskrift eller annan text av seriösare lag är jag dock sjukligt pedantisk på sådana småsaker...
dubbelmoral + jag = sant
min halvtimmes bilfärd på väg till jobbet, dvs 8-ish (i know, jag är för gammal och för svenskspråkig för att säga ish men i love it och jag gillar att hata när v. silvstedt o co "glömmer bort" sin svenska och blandar hej vilt, vill vara sån ibland).
i alla fall (fan va lätt jag tappar tråden), kl 20.00 sände tv3 ett program som hette superskinny vs supersize eller något liknande. men hallå, hur sjukt var inte det?
det är hon från du är vad du äter orginal, gillian mckeith om jag inte missminner mig och nån (korkad) dietist. gillian lät en massa brittiska kvinnor i alla möjliga åldrar skaka sina rumpor i närbild och kastade ur sig mer eller mindre elaka kommentarer. hmm, är jag den enda som inte vill se en blekfet brittisk bakdel med gropar större än mina ögonhålor? det kan jag ju omöjligt vara.
anyway, den stora grejen i detta program (tror jag eftersom jag bara såg halva...) är att två personer ska byta kost med varandra. opposits attract x 1000 000 typ + att de inte alls attracted utan ogillade skarpt men i alla fall... en minitjej och en bautakille byter matsedel under en vecka eller nåt.
hon, van att äta lite flingor, fisk och sallad ska plötsligt äta oändliga mängder fritierade baconrullar, pommes frites, chips, munkar, hinkvis med läs mm. allt sockrat och friterat man kan tänka sig i princip.
hennes bytarvän, denna gigant fick gå från ett dagsintag på över 7000 kcal/dag till knappa 1700 kcal om dan.
vad leder detta till som kan vara positivt på något vis?
hur stor är risken att 98 % av allt hon fick vräka i sig slutade upp i toaletten och inte genom naturliga vägen?
och hur stor är inte risken att han, så fort kamerorna stängdes av åt allt som kom i hans väg?
får hon ersättning för frätskadade tänder av gillian? o till läkande hudlotion för såren på knogarna?
och han då, får han ersättning för möbler och annat som han förmodligen moffat i sig i ren hungerdesperation?
var det någonsin risk för att han skulle äta upp henne?
hon borde väl rimligtvis ha motsvarat typ 8000 kcal, ungefär hans självskapade dagsbehov?
("uträknat" på högst amatörmässigt vis, hon hade bmi 16 och vägde 42 kilo, bara muskler och inget fett typ... hur mycket energi kan hon möjligtvis motsvara?) hans bmi vet jag inte men jag skulle gissa på 314,15 (ja det är π med förflyttat kommatecken, min fantasi är katastrofal, kabel-tv kom ju precis när jag var i fantasi-åldern... don´t blame me)
det här kan ju inte vara nyttigt för nån av dom?
en svältande tiny toon som plötsligt ska äta typ 5 gånger så mycket som hon brukar
och en big papa som ska svälta ihjäl på minitjejens kost?
inte nyttigt väl? eller? correct me if i´m wrong (vilket inte är fallet då 1§ jag har alltid rätt och §2 om jag någon gång har fel gäller §1.) hur reagerar egentligen kroppen på sånt?
hennes borde ju jobba för blotta livet och hon kanske till och med går ner i vikt första dagarna och hans hydda kanske går ner på svältläge för 1700 kcal fick ju han i sig genom tandborstning tidigare...
han verkade vara en himla sympatisk människa,
när han såg hur mycket hon led över att behöva äta hans mat blev han jätteledsen för hennes skull...
jag gillar det egentligen inte
underhållning på bekostnad av humanitet och personlig integritet, tanken äcklar mig
ändå kan jag inte låta bli
jag kollar
i smyg
och avslöjar mig i tid och otid
jag hatar tanken på det men jag älskar att titta...
det bästa med dubbelmoral är att om man förlorar den ena
har man fortfarande den andra kvar!!
ps. har reagerat på en grej ett antal gånger nu i mina egna inlägg (yes, jag läser dem o flinar emellanåt..) enda gången i princip som jag använder stor bokstav är när jag skriver dr Phil (med undantag av namnförkortningar på nära o kära).
R-E-S-P-E-C-T
i vanlig hederlig handskrift eller annan text av seriösare lag är jag dock sjukligt pedantisk på sådana småsaker...
dubbelmoral + jag = sant
å nej, jag är en sån... (världens kanske längsta inlägg)
hua, ibland får man stunder av klarhet som man helst av allt vill vara utan.
för mig har den senaste månaden varit en sådan.
jag vet, stunder av klarhet brukar betyda en kort sekund av insikt men jag är inte som "man" brukar.
jag har under hela juni, som jag knappt hunnit med att märka, haft dessa stunder.
samma tanke flyger i mitt huvud gång på gång och endast när jag sitter på jobbet på natten så kan jag bearbeta den.
då kan jag även tänka: jag ska inte göra så mer, jag SKA inte det...
tanken är som följer:
men för fan, det kan inte vara sant...
jag är en sån... en sån jag aldrig skulle bli
å nej, jag är en surkärring.
en s u r k ä r r i n g...
jag... är det... fuck...
det enda positiva jag kan komma på är att jag måste vara så grymt snäll och go i normalläge för annars skulle ingen stå ut med mitt beteende när jag inte får sova på några veckor... jag är nog snällast i världen i vanliga fall.
huh, coolt.
under hela min uppväxt arbetade mina föräldrar mer än heltid typ och deras oförmåga att räcka till på så många plan de ville gick ut över de som de helst ville vara sitt bästa mot.
jag har alltid hatat det
alltid
nu är jag sån
exakt en sån.
jag ryter, väser, himlar med ögonen, spottar, fräser, gapar, tjurar...
jag är en allmänt pissig bitch.
för framtida vänskaps-, kärleks- och familjerelationers skulle borde jag åka iväg till en öde ö och sova i 2 månader
detta i kombination med dagliga utåtagerande frustrationsskrik i skogen skulle kanske göra underverk.
kanske skulle jag bli mig själv igen då...
kanske skulle jag bli bättre än innan...
om ni sett den gröna milen och minns hur frun med hjärntumör blir när hon har en dålig dag, då vet ni hur jag blir när jag har en trött och dålig dag...
MITT LIV I EN SAMMANFATTAD (inte kort utan sammanfattad) VERSION:
jag sitter på jobbet, kämpar för mitt liv med att hålla mig vaken, väcker, pratar, skrattar, är trevlig (nåja) och åker hem.
den delen går utmärkt, det är resterande tiden av dygnen som är problemet.
i bilen på väg hem sitter jag o förbannar bilhelvetet som läcker vatten ur kylarsystemet eller nåt liknande skit.
jag spottar och svär för att D ännu inte ringt o fixat med försäkringsbolaget a la "aldrig kan nåt bli gjort".
jag kommer hem, smäller i dörrar för att "råka" väcka D som säkerligen sover som en stock.
sliter tag i kopplet och tar med mig leia på en promenad där jag, varje gång hon stannar och luktar på nåt, rycker i henne och muttrar: kom igen nu för fan, det är inte för din skull vi gör det här (eller?? har jag missat nåt?)
sen in i bilen igen för att åka till lägenhet nummer två eftersom jag inte kan sova i ordinarie lght för då väcker D mig när han går upp.
när jag kommer dit svär jag över att soporna stått där i nån vecka och det luktar helvete... självklart är det D:s fel.
att balkongdörren stått på vid gavel lika länge och att det ser ut som en tornado dragit förbi gör inte så mycket (ni kanske kan gissa att det var jag som glömde den öppen). då tänker jag va skönt det är med frisk luft inomhus...
sover... eller? njae, leia hoppar och skuttar i sängen för att leka och jag fylls av otäckt dåligt samvete för att jag är världens sämsta mamma till min vovsing. vi leker lite i sängen, dvs. jag viftar lite med händerna och hon biter i dem.
nånstans där däckar jag... och vaknar 3 timmar senare. kollar telefonen. ser att jag fått sms, läser dem, kollar missade samtal och raderar... (varför vet jag inte längre nu när jag har ny mobil som kan spara mer än 4 sms men ändå)
vaknar igen efter ett par timmar till och ringer D. det börjar bra, jag är rätt trevlig.
sen öppnar han munnen, om så bara för att svara på en simpel ja eller nej-fråga, ibland bara för att säga hej.
då jävlar, då öppnas helvetets portar ur min mun och det öser ur mig elakheter.
du har inte tagit ut soporna, är jag din mamma eller va tror du? jag orkar inte det här, jag skiter i allt och alla nu, det är bättre att vi gör slut. ha det så bra så kanske vi hörs nån gång.
(oj, dramaqueen kan tänkas och ja... vid allvarlig sömnbrist)
sen lägger jag på och 5 minuter senare muttrar jag tjurigt över att han inte har vett nog att skicka ett sms och be om ursäkt... realitycheck please
hoppar in i duschen, det tar emot men jag vet ju att det känns bättre efteråt. ögonen svider, kroppen följer inte riktigt.
ringer upp far, han är sur som citron och märkbart irriterad över att jag aldrig svarar längre och för att han inte vet när han ska ringa eftersom jag jobbar jämt.
oj oj, gamle man, det skulle du inte ha sagt till mig i det läget, mitt halvt viskande och grymt surtrötta svar:
men för i h*lvete, jag kan väl för f*n inte anpassa mina j*vla arbetstider efter när du har lust o ringa mig? du ringer ju för f*n knappt aldrig längre så vad är problemet egentligen? herregud, hur gammal är du? (jag pratar avsiktligt tyst för han hör dåligt och jag skulle aldrig våga säga så när han hörde, inte ens i detta läge)
o så lägger vi på. (för att aldrig mer prata med varandra tänker jag, jag bryr mig ju inte längre om nåt vid den här tiden)
tillbaka till lägenhet nummer 1. biljäveln läcker nu med...
o så ut med leia igen, tjohej vad det är roligt. verkligen kul... verkligen.. .
men för f*n, ta bollj*veln som jag kastar efter dig då, fattar du inte?
boll, hund, spring då ffs... nähä, hem igen.
ringer D och innan han ens hinner säga hej förklarar jag att leia aldrig kommer att bli hans hund överhuvudtaget eftersom ansvar är något man ibland måste förtjäna och det gör fan i mig inte han. lägger på.
kollar på klockan som går otäckt fort, om 3 timmar börjar jag igen.
mat kanske... svär nån kvart över att köket ser ut som det gör, odiskat, dammigt, fläckigt o 3 sop-påsar på golvet.
ser allt men orkar inget.
ringer D igen och frågar vad problemet är. han förstår inte vad jag menar.
nej, exakt svarar jag så subbigt det bara går och lägger på.
vi ska aldrig mer prata med varandra nu. nu räcker det. älska varann, va är det för skitsnack egentligen?
dags o skaffa lite perspektiv på tillvaron... eller?
kommer inte ihåg om jag duschat idag så in under vattenstrålarna... när jag klär på mig ser jag att mina strumpor är andra än vad jag hade igår, hålen på hälarna är inte kvar.. alltså hade jag kanske redan duschat... aja...
gör mat, samma mat varenda dag, kollar på dr Phil och halvsover. alltså, jag försöker sova men såna där program faschinerar mig och jag kan inte låta bli att snegla... okej, tokglo men ändå... det handlar om människor som jobbar så mycket att det går ut över andra, personer som är sjukt taskiga utan orsak mot de i sin närhet för att jobbet tar all ork.
fy fan vilka idioter, de borde ju inte få leva, tänker jag. det är tur att man har självinsikt....
passar på att göra lite mat åt D också, han är ju totalt oförmögen att ta hand om sig själv och därför är det lika bra. fy fan va det är jobbigt för mig jämt, helt otroligt...
jahapp, dags för jobb igen.
går ut, svär över bilen som läcker vatten, svär över D för att han aldrig får tummen ur. för i h*lvete, hur svårt kan det vara?
kommer på att jag glömt nycklar, kolla om spisen är avstängd, mobilen, stänga av tv:n samt säga hej då till leia.
springer in igen o svär över att jag alltid blir så sen numera... vill ha goda marginaler...
till bilen, flaskan med vatten är slut till kylaren så in igen för att hämta det o så off we go
svär som aldrig förr i bilen och nu svettas jag också av all stress.
det är ju för fan inte klokt, såhär kan man ju inte leva. jag dör nu. jag dör. jag...
är framme vid jobbet.
låser dörren och kliver in.
med ett leende på läpparna säger jag: hej hej, hur är läget? med mig? jo det är bara bra tack!
efter 24 timmars ledighet ber jag alla som kommit i min väg om ursäkt, säger till D att jag inte alls vill leva utan honom och att jag visst de orkar om han gör det. det gör han. tack för det!
far får också ett samtal och jag förklarar att han kan ringa när han vill, svarar jag inte så ringer jag upp.
jag riktigt kvittrar på rösten... jag kan höra det själv...
sen sitter jag ett par timmar och funderar på vilka jag ev kan ha fått sms eller samtal från eftersom jag inte minns något av de senaste 4 dygnen... jag chansar lite och ofta får jag rätt.
förlåt till er som inte får svar, jag minns bara inte.
det är som att gå runt och vara tokfull hela tiden. exakt så faktiskt,
mitt liv är som en dålig fylla när jag jobbar för mycket.
mitt liv=en dålig fylla
jag undrar om det var det han Maslow menade med självförverkligande på sin behovstrappa.
i så fall har jag ju nått det översta steget nu.
huh... i de 3 dagar jag är ledig är jag trevlig (igen, nåja), sen börjar allting om igen...
lovely. tack för att ni finns kvar!
(jag skulle ju ha dragit för att aldrig höras igen för länge sen för att jag inte orkat mer... )
love me or leave me - hey, where is everybody going???
för mig har den senaste månaden varit en sådan.
jag vet, stunder av klarhet brukar betyda en kort sekund av insikt men jag är inte som "man" brukar.
jag har under hela juni, som jag knappt hunnit med att märka, haft dessa stunder.
samma tanke flyger i mitt huvud gång på gång och endast när jag sitter på jobbet på natten så kan jag bearbeta den.
då kan jag även tänka: jag ska inte göra så mer, jag SKA inte det...
tanken är som följer:
men för fan, det kan inte vara sant...
jag är en sån... en sån jag aldrig skulle bli
å nej, jag är en surkärring.
en s u r k ä r r i n g...
jag... är det... fuck...
det enda positiva jag kan komma på är att jag måste vara så grymt snäll och go i normalläge för annars skulle ingen stå ut med mitt beteende när jag inte får sova på några veckor... jag är nog snällast i världen i vanliga fall.
huh, coolt.
under hela min uppväxt arbetade mina föräldrar mer än heltid typ och deras oförmåga att räcka till på så många plan de ville gick ut över de som de helst ville vara sitt bästa mot.
jag har alltid hatat det
alltid
nu är jag sån
exakt en sån.
jag ryter, väser, himlar med ögonen, spottar, fräser, gapar, tjurar...
jag är en allmänt pissig bitch.
för framtida vänskaps-, kärleks- och familjerelationers skulle borde jag åka iväg till en öde ö och sova i 2 månader
detta i kombination med dagliga utåtagerande frustrationsskrik i skogen skulle kanske göra underverk.
kanske skulle jag bli mig själv igen då...
kanske skulle jag bli bättre än innan...
om ni sett den gröna milen och minns hur frun med hjärntumör blir när hon har en dålig dag, då vet ni hur jag blir när jag har en trött och dålig dag...
MITT LIV I EN SAMMANFATTAD (inte kort utan sammanfattad) VERSION:
jag sitter på jobbet, kämpar för mitt liv med att hålla mig vaken, väcker, pratar, skrattar, är trevlig (nåja) och åker hem.
den delen går utmärkt, det är resterande tiden av dygnen som är problemet.
i bilen på väg hem sitter jag o förbannar bilhelvetet som läcker vatten ur kylarsystemet eller nåt liknande skit.
jag spottar och svär för att D ännu inte ringt o fixat med försäkringsbolaget a la "aldrig kan nåt bli gjort".
jag kommer hem, smäller i dörrar för att "råka" väcka D som säkerligen sover som en stock.
sliter tag i kopplet och tar med mig leia på en promenad där jag, varje gång hon stannar och luktar på nåt, rycker i henne och muttrar: kom igen nu för fan, det är inte för din skull vi gör det här (eller?? har jag missat nåt?)
sen in i bilen igen för att åka till lägenhet nummer två eftersom jag inte kan sova i ordinarie lght för då väcker D mig när han går upp.
när jag kommer dit svär jag över att soporna stått där i nån vecka och det luktar helvete... självklart är det D:s fel.
att balkongdörren stått på vid gavel lika länge och att det ser ut som en tornado dragit förbi gör inte så mycket (ni kanske kan gissa att det var jag som glömde den öppen). då tänker jag va skönt det är med frisk luft inomhus...
sover... eller? njae, leia hoppar och skuttar i sängen för att leka och jag fylls av otäckt dåligt samvete för att jag är världens sämsta mamma till min vovsing. vi leker lite i sängen, dvs. jag viftar lite med händerna och hon biter i dem.
nånstans där däckar jag... och vaknar 3 timmar senare. kollar telefonen. ser att jag fått sms, läser dem, kollar missade samtal och raderar... (varför vet jag inte längre nu när jag har ny mobil som kan spara mer än 4 sms men ändå)
vaknar igen efter ett par timmar till och ringer D. det börjar bra, jag är rätt trevlig.
sen öppnar han munnen, om så bara för att svara på en simpel ja eller nej-fråga, ibland bara för att säga hej.
då jävlar, då öppnas helvetets portar ur min mun och det öser ur mig elakheter.
du har inte tagit ut soporna, är jag din mamma eller va tror du? jag orkar inte det här, jag skiter i allt och alla nu, det är bättre att vi gör slut. ha det så bra så kanske vi hörs nån gång.
(oj, dramaqueen kan tänkas och ja... vid allvarlig sömnbrist)
sen lägger jag på och 5 minuter senare muttrar jag tjurigt över att han inte har vett nog att skicka ett sms och be om ursäkt... realitycheck please
hoppar in i duschen, det tar emot men jag vet ju att det känns bättre efteråt. ögonen svider, kroppen följer inte riktigt.
ringer upp far, han är sur som citron och märkbart irriterad över att jag aldrig svarar längre och för att han inte vet när han ska ringa eftersom jag jobbar jämt.
oj oj, gamle man, det skulle du inte ha sagt till mig i det läget, mitt halvt viskande och grymt surtrötta svar:
men för i h*lvete, jag kan väl för f*n inte anpassa mina j*vla arbetstider efter när du har lust o ringa mig? du ringer ju för f*n knappt aldrig längre så vad är problemet egentligen? herregud, hur gammal är du? (jag pratar avsiktligt tyst för han hör dåligt och jag skulle aldrig våga säga så när han hörde, inte ens i detta läge)
o så lägger vi på. (för att aldrig mer prata med varandra tänker jag, jag bryr mig ju inte längre om nåt vid den här tiden)
tillbaka till lägenhet nummer 1. biljäveln läcker nu med...
o så ut med leia igen, tjohej vad det är roligt. verkligen kul... verkligen.. .
men för f*n, ta bollj*veln som jag kastar efter dig då, fattar du inte?
boll, hund, spring då ffs... nähä, hem igen.
ringer D och innan han ens hinner säga hej förklarar jag att leia aldrig kommer att bli hans hund överhuvudtaget eftersom ansvar är något man ibland måste förtjäna och det gör fan i mig inte han. lägger på.
kollar på klockan som går otäckt fort, om 3 timmar börjar jag igen.
mat kanske... svär nån kvart över att köket ser ut som det gör, odiskat, dammigt, fläckigt o 3 sop-påsar på golvet.
ser allt men orkar inget.
ringer D igen och frågar vad problemet är. han förstår inte vad jag menar.
nej, exakt svarar jag så subbigt det bara går och lägger på.
vi ska aldrig mer prata med varandra nu. nu räcker det. älska varann, va är det för skitsnack egentligen?
dags o skaffa lite perspektiv på tillvaron... eller?
kommer inte ihåg om jag duschat idag så in under vattenstrålarna... när jag klär på mig ser jag att mina strumpor är andra än vad jag hade igår, hålen på hälarna är inte kvar.. alltså hade jag kanske redan duschat... aja...
gör mat, samma mat varenda dag, kollar på dr Phil och halvsover. alltså, jag försöker sova men såna där program faschinerar mig och jag kan inte låta bli att snegla... okej, tokglo men ändå... det handlar om människor som jobbar så mycket att det går ut över andra, personer som är sjukt taskiga utan orsak mot de i sin närhet för att jobbet tar all ork.
fy fan vilka idioter, de borde ju inte få leva, tänker jag. det är tur att man har självinsikt....
passar på att göra lite mat åt D också, han är ju totalt oförmögen att ta hand om sig själv och därför är det lika bra. fy fan va det är jobbigt för mig jämt, helt otroligt...
jahapp, dags för jobb igen.
går ut, svär över bilen som läcker vatten, svär över D för att han aldrig får tummen ur. för i h*lvete, hur svårt kan det vara?
kommer på att jag glömt nycklar, kolla om spisen är avstängd, mobilen, stänga av tv:n samt säga hej då till leia.
springer in igen o svär över att jag alltid blir så sen numera... vill ha goda marginaler...
till bilen, flaskan med vatten är slut till kylaren så in igen för att hämta det o så off we go
svär som aldrig förr i bilen och nu svettas jag också av all stress.
det är ju för fan inte klokt, såhär kan man ju inte leva. jag dör nu. jag dör. jag...
är framme vid jobbet.
låser dörren och kliver in.
med ett leende på läpparna säger jag: hej hej, hur är läget? med mig? jo det är bara bra tack!
efter 24 timmars ledighet ber jag alla som kommit i min väg om ursäkt, säger till D att jag inte alls vill leva utan honom och att jag visst de orkar om han gör det. det gör han. tack för det!
far får också ett samtal och jag förklarar att han kan ringa när han vill, svarar jag inte så ringer jag upp.
jag riktigt kvittrar på rösten... jag kan höra det själv...
sen sitter jag ett par timmar och funderar på vilka jag ev kan ha fått sms eller samtal från eftersom jag inte minns något av de senaste 4 dygnen... jag chansar lite och ofta får jag rätt.
förlåt till er som inte får svar, jag minns bara inte.
det är som att gå runt och vara tokfull hela tiden. exakt så faktiskt,
mitt liv är som en dålig fylla när jag jobbar för mycket.
mitt liv=en dålig fylla
jag undrar om det var det han Maslow menade med självförverkligande på sin behovstrappa.
i så fall har jag ju nått det översta steget nu.
huh... i de 3 dagar jag är ledig är jag trevlig (igen, nåja), sen börjar allting om igen...
lovely. tack för att ni finns kvar!
(jag skulle ju ha dragit för att aldrig höras igen för länge sen för att jag inte orkat mer... )
love me or leave me - hey, where is everybody going???
bomber, trekanter & provision...
låt mig måla upp bilden av en jul för många år sedan, kanske 1996...
jag var ca 14 år och kraftigt outvecklad...
min kropp var platt överallt, inklusive ställen jag inte ville skulle vara platta.
kroppsbehåringen sträckte sig till ljusa fjun på armar och ben.
jag gick i sjuan, hade handsvett och var allmänt nervös inför vad andra tyckte och tänkte om mig.
jag hade inhandlat en endaste bh i mitt liv, en svart med kupor så små att det knappt kan kallas för bh
mer bröstvårtedöljare än något annat... (till råga på allt så lyckades jag med bedriften att ramla ur provhytten när jag provade denna svarta skapelse men det är en annan historia... )
hur som helst, på julaftonskvällen sitter vi där, hela familijen och har vår årliga utdelning.
hos oss går det till så att ett paket öppnas i taget och tillhörande obligatoriska rim uppläses och kommenteras, gissas osv. buskul... eller inte men så är det, jag vet inget annat och är nöjd som det är.
plötsligt, ett paket till mig. jag minns inte rimmet (förträngt genom åren säkert) men det var från mina storasystrar.
de såg så nöjda och hemlighetsfulla ut och såhär i efterhand kan jag se på mina mental pictures att jävligheten lös ur deras ögon. föga anade jag då det jag vet idag.
jag var så förväntansfull, en klapp från de två jag såg mest upp till på denna jord.
jag slet upp pappret och fann till min förskräckelse en bh och tillhörande trosor.
systrarna tjöt av skratt och låg dubbelvikta på golvet.
man skulle ju kunna tycka att det räckte där men om man känner min familj så vet man bättre.
nu ska här provas, kom igen nu, va inte så fjantig. kolla så att det passar osv.
sagt och gjort. jag stod där i ett par vita trosor och en bh runt bröstkorgen och två kupor med väldans massa tyg hängande från dem trots att det måste ha varit en A--- kupa...
knallröd i ansiktet fick jag visa upp hur fint det var och systrarnas hysteriska skrattanfall fördubblades.
just som jag tror att det inte kan bli värre kommer de två på att det är fotodags.
och inte bara på mig, de med sina fylliga tuttar ska stå iförda underkläder brevid mig och så ska vi ta kort.
det här är ett tillfälle att minnas... för dem...
hur som helst så togs det kortet och det har gett dem många skratt genom åren.
det försvann mystiskt för rätt många år sedan nu... mer än så säger jag inte.
mental picture igen, två fräscha tjejer i 20 nånting-åldern med klyfta o former och så lilla jag i mitten.
plankan i mitten liksom.
jag förstår nu hur kul det var för dem då men jag minns hur inte kul jag tyckte att det var.
jag skulle ha gjort samma sak.
jag skulle göra samma sak om tillfälle gavs.
uj uj uj. 2 år och ett par p-pillerkartor senare så small det till och jag hade bomber.
för första och enda gången i mitt liv hade jag bomber.
på riktigt.
de poppade upp, exploderade och försvann men jag hade dem en tid i alla fall.
de bh-ar jag hade då har jag kvar, kan vara bra att ha om jag måste tillverka en bebisvagga eller så nån dag...
jag fick såna där typiska p-pillerformer och en kroppsuppfattning av en helt annan värld som inte alls såg expansionen. det resulterade i 4 bröst, ni vet sådär snyggt som de blir när man har en för trång bh..
ett par storlekar för små linnen och byxor så det putar ut från ställen man inte ens trodde var möjligt.
nu när jag tänker på det är jag väldans nöjd över att tonårstiden är över.
jag klagar ibland på att jag måste stå med armarna sträckta mot himlen för att pupparna ska sitta på rätt ställe men jämfört med pubertetstiden så är det ett problem jag gärna lever med.
tack o lov att den tiden aldrig kommer igen.
aldrig aldrig aldrig.
puh, man borde få medalj för att ha överlevt den tiden!
föresten så läste jag i nån tidning om tecken på att man blivit gammal... som främsta tecken var om man svarade ja på frågan:
håller du i brösten när du springer i trappor?
herregud, skojar du eller, jag håller krampaktigt fast i dom för att inte hela jag ska fladdra iväg. jag måste alltså vara lastgammal eller???
en annan grej var på twilfit, jag stod där blottad i provhytten och kände mig som på den ovan nämnda julaftonen. i provhytten kommer expediten in och frågar vad jag vill ha...
ja du, förutom världsfred, stopp på svälten o snyggare bröst mm så vet jag inte... en bh kanske??!!
jo, jag vill ha en såndär snygg och sportig trekantsbh... svarade jag tvekande...
kvinnan synar mig uppifrån och ner med ett kort stopp på boob-area och svarar:
mhmm, men den tiden är nog förbi!
VA???!!!
jag har en stark önskan om att personalen på twilfit ska börja jobba på provision för det kan de omöjligt göra idag.
om de gjorde det skulle hon lett och sagt:
ja visst, självklart, snygg o sportig trekantsbh till snygga o sportiga tuttar
det svaret ville jag ha.
jag kan leva med den lögnen
i wont tell if you don´t...
men men, sanning svider ibland men är bra att ha.
tell me lies, tell me sweet little lies...
(yep, de va fleetwood mac de!)
jag var ca 14 år och kraftigt outvecklad...
min kropp var platt överallt, inklusive ställen jag inte ville skulle vara platta.
kroppsbehåringen sträckte sig till ljusa fjun på armar och ben.
jag gick i sjuan, hade handsvett och var allmänt nervös inför vad andra tyckte och tänkte om mig.
jag hade inhandlat en endaste bh i mitt liv, en svart med kupor så små att det knappt kan kallas för bh
mer bröstvårtedöljare än något annat... (till råga på allt så lyckades jag med bedriften att ramla ur provhytten när jag provade denna svarta skapelse men det är en annan historia... )
hur som helst, på julaftonskvällen sitter vi där, hela familijen och har vår årliga utdelning.
hos oss går det till så att ett paket öppnas i taget och tillhörande obligatoriska rim uppläses och kommenteras, gissas osv. buskul... eller inte men så är det, jag vet inget annat och är nöjd som det är.
plötsligt, ett paket till mig. jag minns inte rimmet (förträngt genom åren säkert) men det var från mina storasystrar.
de såg så nöjda och hemlighetsfulla ut och såhär i efterhand kan jag se på mina mental pictures att jävligheten lös ur deras ögon. föga anade jag då det jag vet idag.
jag var så förväntansfull, en klapp från de två jag såg mest upp till på denna jord.
jag slet upp pappret och fann till min förskräckelse en bh och tillhörande trosor.
systrarna tjöt av skratt och låg dubbelvikta på golvet.
man skulle ju kunna tycka att det räckte där men om man känner min familj så vet man bättre.
nu ska här provas, kom igen nu, va inte så fjantig. kolla så att det passar osv.
sagt och gjort. jag stod där i ett par vita trosor och en bh runt bröstkorgen och två kupor med väldans massa tyg hängande från dem trots att det måste ha varit en A--- kupa...
knallröd i ansiktet fick jag visa upp hur fint det var och systrarnas hysteriska skrattanfall fördubblades.
just som jag tror att det inte kan bli värre kommer de två på att det är fotodags.
och inte bara på mig, de med sina fylliga tuttar ska stå iförda underkläder brevid mig och så ska vi ta kort.
det här är ett tillfälle att minnas... för dem...
hur som helst så togs det kortet och det har gett dem många skratt genom åren.
det försvann mystiskt för rätt många år sedan nu... mer än så säger jag inte.
mental picture igen, två fräscha tjejer i 20 nånting-åldern med klyfta o former och så lilla jag i mitten.
plankan i mitten liksom.
jag förstår nu hur kul det var för dem då men jag minns hur inte kul jag tyckte att det var.
jag skulle ha gjort samma sak.
jag skulle göra samma sak om tillfälle gavs.
uj uj uj. 2 år och ett par p-pillerkartor senare så small det till och jag hade bomber.
för första och enda gången i mitt liv hade jag bomber.
på riktigt.
de poppade upp, exploderade och försvann men jag hade dem en tid i alla fall.
de bh-ar jag hade då har jag kvar, kan vara bra att ha om jag måste tillverka en bebisvagga eller så nån dag...
jag fick såna där typiska p-pillerformer och en kroppsuppfattning av en helt annan värld som inte alls såg expansionen. det resulterade i 4 bröst, ni vet sådär snyggt som de blir när man har en för trång bh..
ett par storlekar för små linnen och byxor så det putar ut från ställen man inte ens trodde var möjligt.
nu när jag tänker på det är jag väldans nöjd över att tonårstiden är över.
jag klagar ibland på att jag måste stå med armarna sträckta mot himlen för att pupparna ska sitta på rätt ställe men jämfört med pubertetstiden så är det ett problem jag gärna lever med.
tack o lov att den tiden aldrig kommer igen.
aldrig aldrig aldrig.
puh, man borde få medalj för att ha överlevt den tiden!
föresten så läste jag i nån tidning om tecken på att man blivit gammal... som främsta tecken var om man svarade ja på frågan:
håller du i brösten när du springer i trappor?
herregud, skojar du eller, jag håller krampaktigt fast i dom för att inte hela jag ska fladdra iväg. jag måste alltså vara lastgammal eller???
en annan grej var på twilfit, jag stod där blottad i provhytten och kände mig som på den ovan nämnda julaftonen. i provhytten kommer expediten in och frågar vad jag vill ha...
ja du, förutom världsfred, stopp på svälten o snyggare bröst mm så vet jag inte... en bh kanske??!!
jo, jag vill ha en såndär snygg och sportig trekantsbh... svarade jag tvekande...
kvinnan synar mig uppifrån och ner med ett kort stopp på boob-area och svarar:
mhmm, men den tiden är nog förbi!
VA???!!!
jag har en stark önskan om att personalen på twilfit ska börja jobba på provision för det kan de omöjligt göra idag.
om de gjorde det skulle hon lett och sagt:
ja visst, självklart, snygg o sportig trekantsbh till snygga o sportiga tuttar
det svaret ville jag ha.
jag kan leva med den lögnen
i wont tell if you don´t...
men men, sanning svider ibland men är bra att ha.
tell me lies, tell me sweet little lies...
(yep, de va fleetwood mac de!)
elefanten som ingen låtsas om... eller?
för ett tag sedan läste jag en tolkning av kvinnors och mäns olika språk. är inte så förtjust i sånt egentligen för det känns så bestämmande, verkligen att placera i fack av att såhär är hon och såhär är han.
men... det stämde klockrent på kvinno-språkssidan i mångt och mycket. dock även för när killar säger samma sak...
kort utdrag:
Kanske = Nej
Vi behöver = Jag vill ha
Jag är ledsen, men... = Du kommer att få ångra det här
Vi behöver prata.... = Nu har du ställt till det...
OK, gör som du vill = Passa dig jävligt noga
Jag är inte alls arg = Klart jag är arg, din idiot.
hur många kan inte känna igen sig i detta?
för min det är det mest kanske, okej gör som du vill och jag är inte alls arg som verkligen är bekanta betydelser för mig.
jag säger ofta okej gör som du vill utan att mena det över huvud taget. kanske är också en klassiker, varför inte säga nej? man vill ju inte vara taskig eller hur?! säger jag kanske så har jag inte lovat något men då kan jag däremot få halvan att tro att han själv kommer fram till den slutsats jag leder honom till. säger jag nej direkt är det ju kört. då stängs alla diskussionsmöjligheter osv...
männens språk gick ut på "ska vi pöka", oavsett vad de sa var detta betydelsen. det är ju inte lika sant, eller jo det kanske är sant men det är ju inte något som männen har ensamrätt på i dagens samhälle. där börjar det bli lite mer jämlikt, förutom att killen som ligger med många är cool hjälte och tjejen som ligger med lika många är vidrig hora... det är ju lite orättvist kan man tycka... i think so!!! men det är nära jämställt för mig, hjälte vs. hora, what´s the differance?
sen var det ett sjukt kul inlägg om kontaktannonser, vad standardfraserna där egentligen betyder och det föll mig i smaken rejält. me like elak humor..
1. i 40-årsåldern = fyller 50 i år (kan nog vara så...)
2. äventyrlig = har legat med alla (sjukt kul, nu när det är officiellt är det inte ett ord jag kommer använda mig av)
3. vältränad = saknar bröst (hmm, mycket möjligt... namnet svetlana ekar i mitt huvud...)
4. medelmåttigt utseende = ful som stryk (otur i det genetiska lotteriet alltså...)
5. vacker = patologisk lögnare (haha, vem är inte det??!!)
6. ständigt leende = går på droger (in i dimman bara, det är rätta takter)
7. emotionellt säker = går på medicinering (valium here i come...)
8. feminist = fet (kan vara den roligaste, kan lägga till =håriga armhålor)
9. fri själ = knarkare (haha, kommentarer överflödiga)
10. rolig = irriterande (mmm, de som själv säger att de är roliga brukar reta gallfeber på mig så... visst)
11. new age = kroppshår på fel ställe (vad är rätt ställe?)
12. öppet sinne = desperat (i think so...)
13. utåtagerande = pinsamt högljudd (varför skulle man skriva med utåtagerande? är det positivt på något vis i en kontaktannons? vad har jag missat?)
14. passionerad = sjaskigt fyllo (njae, jag skulle byta plats på tolkningarna 12 och 14... JA, jag är en besserwisser)
15. professionell = bitch (mmm)
16. mullig = fet (mjo, det är nog så sant...)
17. något överviktigt = sjuklig fetma (kan vara bland de 3 bästa, behöver gastric by pass med andra ord)
det är lite som det där citatet jag skrev för några inlägg sedan, fat people are harder to kidnap.
många rynkar nog sitt unibrown o tycker att det är taskigt men hallå, bara för att det handlar om tjockisar (förlåt, överviktiga personer) är ju inte det lika med elakt, eller?! får jag inte säga något om de som väger mer än genomsnittet? det måste man väl få, det är så känsligt ämne att det är på gränsen till tabu att säga något.
om någon rasar i vikt är det fritt fram att påpeka detta och verkligen tydliggöra att personen börjar se sjuk ut osv,
det är fritt fram för alla att kommentera men går någon upp i vikt, då hörs banne mig inte ett ord.
hur många gånger har man inte hört någon säga till en annan:
men hej, oj va smal du har blivit!?
jämfört med: men hej där, va tjock du har blivit sen sist, det va värst...
första exemplet: så gott som dagligen
andra: aldrig för det är skottpengar på den som säger så.
helgalet om du frågar mig. snacka om att låta samhällets ideal styra vad som är okej och inte.
om någon går upp 20 kilo är det som elefanten i rummet, alla vet men ingen säger ett pip
tvärtom och någon tappar ett par kilo eller mer, då ska alla som någonsin sett personen tidigare kommentera detta.
är inte det konstigt?! jo. och nja. och nej.
min mor har ett lite annorlunda sätt att kommentera sådant på. idag sa hon, när vi möttes på stan.
-nämen, vart har dina bröst tagit vägen?
pappan i familjen har ett lika otaktiskt sätt att kommentera vikt på. till min syster sa han, kort efter att hon fött barn att han hade behövt hennes hjälp helgen som gått. när hon undrade varför sa han att han tagit upp båten men bilen hade inte orkat utan dragits ner mot vattnet och att han då hade behövt en rejäl motvikt och det var där hon kom in i bilden. gulligt??!! VISST, på sätt och vis... typ...
vi har stunder när vi är snälla emot varandra också men de inträffar så sällan och så oregelbundet att ingen minns dem.
en uppväxt med ironi har lärt oss alla fyra syskon att alltid ha svar på tal förutom när det blir för känsligt... men de blir det i princip aldrig... det är en bra egenskap. rapp i käften och svar på tal i typ alla lägen.
du är ful, jag är fet, jag kan banta... är det bra comeback egentligen?!
eehm... nope... ta sällskap till plastikkirurgen istället o bli vänner under narkosen... de går att fixa till er båda numera...
welcome to 2008, a time when money is all you need...
men... det stämde klockrent på kvinno-språkssidan i mångt och mycket. dock även för när killar säger samma sak...
kort utdrag:
Kanske = Nej
Vi behöver = Jag vill ha
Jag är ledsen, men... = Du kommer att få ångra det här
Vi behöver prata.... = Nu har du ställt till det...
OK, gör som du vill = Passa dig jävligt noga
Jag är inte alls arg = Klart jag är arg, din idiot.
hur många kan inte känna igen sig i detta?
för min det är det mest kanske, okej gör som du vill och jag är inte alls arg som verkligen är bekanta betydelser för mig.
jag säger ofta okej gör som du vill utan att mena det över huvud taget. kanske är också en klassiker, varför inte säga nej? man vill ju inte vara taskig eller hur?! säger jag kanske så har jag inte lovat något men då kan jag däremot få halvan att tro att han själv kommer fram till den slutsats jag leder honom till. säger jag nej direkt är det ju kört. då stängs alla diskussionsmöjligheter osv...
männens språk gick ut på "ska vi pöka", oavsett vad de sa var detta betydelsen. det är ju inte lika sant, eller jo det kanske är sant men det är ju inte något som männen har ensamrätt på i dagens samhälle. där börjar det bli lite mer jämlikt, förutom att killen som ligger med många är cool hjälte och tjejen som ligger med lika många är vidrig hora... det är ju lite orättvist kan man tycka... i think so!!! men det är nära jämställt för mig, hjälte vs. hora, what´s the differance?
sen var det ett sjukt kul inlägg om kontaktannonser, vad standardfraserna där egentligen betyder och det föll mig i smaken rejält. me like elak humor..
1. i 40-årsåldern = fyller 50 i år (kan nog vara så...)
2. äventyrlig = har legat med alla (sjukt kul, nu när det är officiellt är det inte ett ord jag kommer använda mig av)
3. vältränad = saknar bröst (hmm, mycket möjligt... namnet svetlana ekar i mitt huvud...)
4. medelmåttigt utseende = ful som stryk (otur i det genetiska lotteriet alltså...)
5. vacker = patologisk lögnare (haha, vem är inte det??!!)
6. ständigt leende = går på droger (in i dimman bara, det är rätta takter)
7. emotionellt säker = går på medicinering (valium here i come...)
8. feminist = fet (kan vara den roligaste, kan lägga till =håriga armhålor)
9. fri själ = knarkare (haha, kommentarer överflödiga)
10. rolig = irriterande (mmm, de som själv säger att de är roliga brukar reta gallfeber på mig så... visst)
11. new age = kroppshår på fel ställe (vad är rätt ställe?)
12. öppet sinne = desperat (i think so...)
13. utåtagerande = pinsamt högljudd (varför skulle man skriva med utåtagerande? är det positivt på något vis i en kontaktannons? vad har jag missat?)
14. passionerad = sjaskigt fyllo (njae, jag skulle byta plats på tolkningarna 12 och 14... JA, jag är en besserwisser)
15. professionell = bitch (mmm)
16. mullig = fet (mjo, det är nog så sant...)
17. något överviktigt = sjuklig fetma (kan vara bland de 3 bästa, behöver gastric by pass med andra ord)
det är lite som det där citatet jag skrev för några inlägg sedan, fat people are harder to kidnap.
många rynkar nog sitt unibrown o tycker att det är taskigt men hallå, bara för att det handlar om tjockisar (förlåt, överviktiga personer) är ju inte det lika med elakt, eller?! får jag inte säga något om de som väger mer än genomsnittet? det måste man väl få, det är så känsligt ämne att det är på gränsen till tabu att säga något.
om någon rasar i vikt är det fritt fram att påpeka detta och verkligen tydliggöra att personen börjar se sjuk ut osv,
det är fritt fram för alla att kommentera men går någon upp i vikt, då hörs banne mig inte ett ord.
hur många gånger har man inte hört någon säga till en annan:
men hej, oj va smal du har blivit!?
jämfört med: men hej där, va tjock du har blivit sen sist, det va värst...
första exemplet: så gott som dagligen
andra: aldrig för det är skottpengar på den som säger så.
helgalet om du frågar mig. snacka om att låta samhällets ideal styra vad som är okej och inte.
om någon går upp 20 kilo är det som elefanten i rummet, alla vet men ingen säger ett pip
tvärtom och någon tappar ett par kilo eller mer, då ska alla som någonsin sett personen tidigare kommentera detta.
är inte det konstigt?! jo. och nja. och nej.
min mor har ett lite annorlunda sätt att kommentera sådant på. idag sa hon, när vi möttes på stan.
-nämen, vart har dina bröst tagit vägen?
pappan i familjen har ett lika otaktiskt sätt att kommentera vikt på. till min syster sa han, kort efter att hon fött barn att han hade behövt hennes hjälp helgen som gått. när hon undrade varför sa han att han tagit upp båten men bilen hade inte orkat utan dragits ner mot vattnet och att han då hade behövt en rejäl motvikt och det var där hon kom in i bilden. gulligt??!! VISST, på sätt och vis... typ...
vi har stunder när vi är snälla emot varandra också men de inträffar så sällan och så oregelbundet att ingen minns dem.
en uppväxt med ironi har lärt oss alla fyra syskon att alltid ha svar på tal förutom när det blir för känsligt... men de blir det i princip aldrig... det är en bra egenskap. rapp i käften och svar på tal i typ alla lägen.
du är ful, jag är fet, jag kan banta... är det bra comeback egentligen?!
eehm... nope... ta sällskap till plastikkirurgen istället o bli vänner under narkosen... de går att fixa till er båda numera...
welcome to 2008, a time when money is all you need...
appropå att gå för långt
är det nånting jag är bra på så är det just det. dra allting till sin spets o så liiite längre och lite till...
hopplöst och lönlöst att försöka undvika för i tid och otid sätter jag mig själv på pottan.
det är exakt vad jag kommer att göra här och nu:
såhär låg det till en gång i tiden, jag var kanske 13 år, nypubertal och luden (?).
hur som helst så fick jag en rejäl oroskänsla i kroppen en dag när jag duschade, det kändes inte alls som det brukade på ett ställe dit solen inte når.
hjälp, nu har jag fått könssjukdomar, jag kommer att dö nu, tänkte jag och var gråtfärdig och livrädd (nej jag hade inte debuterat på det viset då men vad visste man egentligen om livet då??!! i den åldern trodde jag fortfarande på att man var tvungen att ha kondom om man skulle dansa lambada... vilket var aktellt eftersom det dansades så oerhört mycket lambada överallt, var man än gick... eller inte.... )
jag vågade inte titta efter själv och bad till slut min storasyster som var nybliven sjuksköterska då om hjälp.
hon menade att hon var tvungen att titta för att kunna säga vad det var men icke sa nicke, det fanns inte på kartan för mig då... först... efter en del om och men så blev det så ändå. det sjuka (jo jo, jag vet det är inte bara det som är sjukt i denna historia men ändå...) var att vi stod i köket och mina mjukisbrallor föll till marken.
vi står där och tittar på vad det nu är vi tittar på där solen aldrig lyst och ut i köket kommer mamman.
jag undrar om detta var ett stolt ögonblick för henne...
man skulle ju kunna tänka sig att hon blev förvirrad, fundersam, förlägen osv men inte då.
innan jag vet ordet av tittar hon också och lägger sig i diskussionen om vad det kan vara.
vi (dom) konstaterar att det är en vanlig finne och att jag antingen kan klämma den eller låta den vara. syster erbjuder sig även att klämma den åt mig men jag tackade blygsamt nej.
innan vi tre tittat färdigt kommer pappan/maken ut i köket. till saken hör att den mannen i vissa fall är extremt känslig, kräkmagad etc etc. så han tumlar bakåt några steg och när han återfått talförmågan frågar han med förvirrad stämma vad i helvete vi sysslar med egentligen och om ingen av oss är riktigt klok.
äh, vi kollar bara, hon har en finne på inre läppen här. det är ganska ovanligt men jag har hört att...
nääe vet du vad, sånt där vill jag inte höra talas om. usch... säger pappan irriterat innan han med bestämda steg lämnar köket.
det är många saker som är fel i den här berättelsen,
1. vad gjorde vi i köket?
2. varför inte uppsöka kompentent vårdpersonal ang sånt?
3. usch från pappan... usch? testa oj eller vad som helst, men usch? inte snällt mot en trettonårig dotter som står i köket med byxorna vid fotknölarna och undersöks på ställen man knappt visste att man hade på den tiden.
eller egentligen, det går inte att rada upp vad som är rätt/fel i det här.
hittar inte nånting som känns klockrent, ni vet sådär utomordentligt rätt. kanske var hela grejen fel.
åtminstone väldigt väldigt konstig
kanske var det då jag första gången kände att det gick för långt?
kanske är det därför jag skriver detta nu och känner att det är att gå för långt
men varför, varför gör jag det då?
istället för att ge en invecklat och väl genomtänkt svar ska jag ge det enda uppriktiga svar jag har att ge:
ingen aning.
totalt nollställt i hjärnverksamheten på den frågan.
det finns inga svar
ingen förklaring
det bara är så
jag går hellre för långt än för kort...
hellre för långt än att inte gå alls
eller?!
jag bara går och går. sen om jag kommer nånstans är inte så viktigt... om jag inte har en tid att passa...
hopplöst och lönlöst att försöka undvika för i tid och otid sätter jag mig själv på pottan.
det är exakt vad jag kommer att göra här och nu:
såhär låg det till en gång i tiden, jag var kanske 13 år, nypubertal och luden (?).
hur som helst så fick jag en rejäl oroskänsla i kroppen en dag när jag duschade, det kändes inte alls som det brukade på ett ställe dit solen inte når.
hjälp, nu har jag fått könssjukdomar, jag kommer att dö nu, tänkte jag och var gråtfärdig och livrädd (nej jag hade inte debuterat på det viset då men vad visste man egentligen om livet då??!! i den åldern trodde jag fortfarande på att man var tvungen att ha kondom om man skulle dansa lambada... vilket var aktellt eftersom det dansades så oerhört mycket lambada överallt, var man än gick... eller inte.... )
jag vågade inte titta efter själv och bad till slut min storasyster som var nybliven sjuksköterska då om hjälp.
hon menade att hon var tvungen att titta för att kunna säga vad det var men icke sa nicke, det fanns inte på kartan för mig då... först... efter en del om och men så blev det så ändå. det sjuka (jo jo, jag vet det är inte bara det som är sjukt i denna historia men ändå...) var att vi stod i köket och mina mjukisbrallor föll till marken.
vi står där och tittar på vad det nu är vi tittar på där solen aldrig lyst och ut i köket kommer mamman.
jag undrar om detta var ett stolt ögonblick för henne...
man skulle ju kunna tänka sig att hon blev förvirrad, fundersam, förlägen osv men inte då.
innan jag vet ordet av tittar hon också och lägger sig i diskussionen om vad det kan vara.
vi (dom) konstaterar att det är en vanlig finne och att jag antingen kan klämma den eller låta den vara. syster erbjuder sig även att klämma den åt mig men jag tackade blygsamt nej.
innan vi tre tittat färdigt kommer pappan/maken ut i köket. till saken hör att den mannen i vissa fall är extremt känslig, kräkmagad etc etc. så han tumlar bakåt några steg och när han återfått talförmågan frågar han med förvirrad stämma vad i helvete vi sysslar med egentligen och om ingen av oss är riktigt klok.
äh, vi kollar bara, hon har en finne på inre läppen här. det är ganska ovanligt men jag har hört att...
nääe vet du vad, sånt där vill jag inte höra talas om. usch... säger pappan irriterat innan han med bestämda steg lämnar köket.
det är många saker som är fel i den här berättelsen,
1. vad gjorde vi i köket?
2. varför inte uppsöka kompentent vårdpersonal ang sånt?
3. usch från pappan... usch? testa oj eller vad som helst, men usch? inte snällt mot en trettonårig dotter som står i köket med byxorna vid fotknölarna och undersöks på ställen man knappt visste att man hade på den tiden.
eller egentligen, det går inte att rada upp vad som är rätt/fel i det här.
hittar inte nånting som känns klockrent, ni vet sådär utomordentligt rätt. kanske var hela grejen fel.
åtminstone väldigt väldigt konstig
kanske var det då jag första gången kände att det gick för långt?
kanske är det därför jag skriver detta nu och känner att det är att gå för långt
men varför, varför gör jag det då?
istället för att ge en invecklat och väl genomtänkt svar ska jag ge det enda uppriktiga svar jag har att ge:
ingen aning.
totalt nollställt i hjärnverksamheten på den frågan.
det finns inga svar
ingen förklaring
det bara är så
jag går hellre för långt än för kort...
hellre för långt än att inte gå alls
eller?!
jag bara går och går. sen om jag kommer nånstans är inte så viktigt... om jag inte har en tid att passa...
3 för 2 men...
idag var jag på stan med den människa som för lite mer än 26 år sedan krystade fram mig ur ett orimligt litet ställe men fram kom jag... hårig, ful och täckt av tjocka lager vitt eskimåfett. mina föräldrar blev oense på direkten, fadern till det fula lilla knytet blev chockad och sa: det där kan omöljigt vara mitt barn, hon är inte ett dugg lik mig.
den nyblivna 3-barnsmodern tar väldigt illa vid sig av detta påstående men inte på det sätt man kan tro utan för den förolämpning det var att hon skulle vara mer lik ungen framför sig.
nähä, tycker du att hon är lik mig eller?? (som att det vore det hemskaste man kunde tänka sig)
det var inte det jag skulle berätta egentligen men det blev lite bonusmaterial.
den riktiga historien är om hur snålheten bedrar visheten...
som sagt, vi gick omkring på stan och tittade i affärer och M kommer på att hon behöver en ny ryggsäck.
vi gick in på wedins och konstaterade att; huh, det är favvogrejen, ta 3 betala för 2. sånt gillas!
jag hittade direkt en väska och M likaså. då var det bara den tredje gratisgrejen kvar. jag hittade ett par solglasögon jag bara var tvungen att ha, sedan hittade jag ett par skor som var förvånansvärt snygga och lika billiga. M konstaterar då att;
nej nej, de är för billiga, vi måste ta en dyr 3:e sak så vi verkligen tjänar på detta.
sagt och gjort, våra två väskor plus ett par skor som jag inte gillade lika mycket men som kostade mer blev det.
med nöjda leenden tågade vi fram till kassan. solglasögonen fick jag köpa för sig eftersom de var för billiga för att kombinera med vår kanondeal vi var i tagen med att göra.
väskorna och de mindre snygga skorna slogs in i kassaapparaten och som en rejäl knäpp på näsan var det halva halva priset på skorna så de i slutändan var billigare än både brillorna och de andra skorna.
i det läget kändes det dock för genant att åtgärda detta (tro det eller ej, men vi har någon slags otydlig gräns för vad vi gör i vår familj). vi tjänade inte så mycket pengar som vi trodde först men vi var nöjda ändå och gick till mcD och drack kaffecool, denna himmelska dryck som lett till beroende för mig.
helt plötsligt har jag alltid något ärende i närheten av en mcD och vips har jag kaffecool i näven. helt utom min kontroll.
natten till torsdag nu och jag sitter på jobbet.
som vanligt numera...
men inte så länge till.
onsdag morgon nästa vecka kliver jag av mitt pass kl 8 och sen är jag ledig
9 dagar utan arbete.
det känns skönt
men ändå inte.
det är ju då jag kommer att upptäcka hur mycket tid som försvunnit pga jobb, dag-sovande, slöhet osv.
det är då, först då jag kommer att inse att det är sommar ens...
det är sol ute om dagarna nu, ska visst vara det hela veckan
men hinner jag se det?
nej, inte alls, jag kisar ut genom fönstret och konstaterar att himlen är blå och att det är något hiskeligt ljust sken som lyser upp allt jag ser från mitt fönster.
det är så sommaren sett ut för mig hittills.
en dag tröttnade jag, vem vill vara blekast i världen varje dag liksom?
jag la mig och sov på balkongen.
klassiskt intelligent drag
8 timmar senare vaknade jag med en mage röd som torsten flink med antabus och alkhol i kroppen och ett ansikte stelare än britt eklands botoxfeja.
jag kunde visa upp ungefär lika många ansiktisuttryck som hon kan också.
men ser ni inte, jag ler ju.. nej, det syntes inte, allting var som gips och det kändes som huden skulle spricka om jag gapade.
appropå blek så fick jag och en vän höra att vi såg ut som syskon (vi är inte alls lika men vi har ljust hår båda två och det är tydligen lika talande som dna...)
sen kom det lilla ordet men... (jag hatar men, det blir aldrig något bra utav det ordet)
ni ser ut som systrar, men... du ser ut att ha växt upp i afrika och du på island. (ni kan ju gissa vem som skulle vuxit upp var) det var ungefär då min idé och solsömn vaknade till liv...
och vad ska jag göra i dessa 9 dagar? jag minns inte vad man gör för fritid har inte existerat sedan december för mig.
vad ska jag göra i 9 dagar när jag inte jobbar?! uj uj, jag känner ofta att jag gnäller om i-landproblem men inte längre... det här är större, värre, konstigare... allt annat än i-lands... uj uj uj...
ordet men är intressant, det kan ta bort 1000 positiva saker bara av att smyga sig in på slutet av en komplimang.
du är så fin och ser så fräsch ut... MEN... bla bla bla...
gör ni som jag? jag lyssnar efter men hela meningen och hör därför inte alls snällt som ev sägs förrens ordet men träder in. då jävlar hör jag allt.
skitbra jobbat, du har verkligen varit kreativ och snabbtänkt. bra improviserat, men du kunde ha gjort det lite bättre.
mitt huvud tolkar en sådan mening såhär:
bla bla bla... du kunde ha gjort det bättre=totalt skitdåligt gjort hörrö du!
det är det enda som fastnar... hur konstruktiv människan än försöker vara i sin kritik så hör jag det som var mindre bra
korkat, ja visst men ändå, sån är jag.
jag säger bara men... men men men...
den nyblivna 3-barnsmodern tar väldigt illa vid sig av detta påstående men inte på det sätt man kan tro utan för den förolämpning det var att hon skulle vara mer lik ungen framför sig.
nähä, tycker du att hon är lik mig eller?? (som att det vore det hemskaste man kunde tänka sig)
det var inte det jag skulle berätta egentligen men det blev lite bonusmaterial.
den riktiga historien är om hur snålheten bedrar visheten...
som sagt, vi gick omkring på stan och tittade i affärer och M kommer på att hon behöver en ny ryggsäck.
vi gick in på wedins och konstaterade att; huh, det är favvogrejen, ta 3 betala för 2. sånt gillas!
jag hittade direkt en väska och M likaså. då var det bara den tredje gratisgrejen kvar. jag hittade ett par solglasögon jag bara var tvungen att ha, sedan hittade jag ett par skor som var förvånansvärt snygga och lika billiga. M konstaterar då att;
nej nej, de är för billiga, vi måste ta en dyr 3:e sak så vi verkligen tjänar på detta.
sagt och gjort, våra två väskor plus ett par skor som jag inte gillade lika mycket men som kostade mer blev det.
med nöjda leenden tågade vi fram till kassan. solglasögonen fick jag köpa för sig eftersom de var för billiga för att kombinera med vår kanondeal vi var i tagen med att göra.
väskorna och de mindre snygga skorna slogs in i kassaapparaten och som en rejäl knäpp på näsan var det halva halva priset på skorna så de i slutändan var billigare än både brillorna och de andra skorna.
i det läget kändes det dock för genant att åtgärda detta (tro det eller ej, men vi har någon slags otydlig gräns för vad vi gör i vår familj). vi tjänade inte så mycket pengar som vi trodde först men vi var nöjda ändå och gick till mcD och drack kaffecool, denna himmelska dryck som lett till beroende för mig.
helt plötsligt har jag alltid något ärende i närheten av en mcD och vips har jag kaffecool i näven. helt utom min kontroll.
natten till torsdag nu och jag sitter på jobbet.
som vanligt numera...
men inte så länge till.
onsdag morgon nästa vecka kliver jag av mitt pass kl 8 och sen är jag ledig
9 dagar utan arbete.
det känns skönt
men ändå inte.
det är ju då jag kommer att upptäcka hur mycket tid som försvunnit pga jobb, dag-sovande, slöhet osv.
det är då, först då jag kommer att inse att det är sommar ens...
det är sol ute om dagarna nu, ska visst vara det hela veckan
men hinner jag se det?
nej, inte alls, jag kisar ut genom fönstret och konstaterar att himlen är blå och att det är något hiskeligt ljust sken som lyser upp allt jag ser från mitt fönster.
det är så sommaren sett ut för mig hittills.
en dag tröttnade jag, vem vill vara blekast i världen varje dag liksom?
jag la mig och sov på balkongen.
klassiskt intelligent drag
8 timmar senare vaknade jag med en mage röd som torsten flink med antabus och alkhol i kroppen och ett ansikte stelare än britt eklands botoxfeja.
jag kunde visa upp ungefär lika många ansiktisuttryck som hon kan också.
men ser ni inte, jag ler ju.. nej, det syntes inte, allting var som gips och det kändes som huden skulle spricka om jag gapade.
appropå blek så fick jag och en vän höra att vi såg ut som syskon (vi är inte alls lika men vi har ljust hår båda två och det är tydligen lika talande som dna...)
sen kom det lilla ordet men... (jag hatar men, det blir aldrig något bra utav det ordet)
ni ser ut som systrar, men... du ser ut att ha växt upp i afrika och du på island. (ni kan ju gissa vem som skulle vuxit upp var) det var ungefär då min idé och solsömn vaknade till liv...
och vad ska jag göra i dessa 9 dagar? jag minns inte vad man gör för fritid har inte existerat sedan december för mig.
vad ska jag göra i 9 dagar när jag inte jobbar?! uj uj, jag känner ofta att jag gnäller om i-landproblem men inte längre... det här är större, värre, konstigare... allt annat än i-lands... uj uj uj...
ordet men är intressant, det kan ta bort 1000 positiva saker bara av att smyga sig in på slutet av en komplimang.
du är så fin och ser så fräsch ut... MEN... bla bla bla...
gör ni som jag? jag lyssnar efter men hela meningen och hör därför inte alls snällt som ev sägs förrens ordet men träder in. då jävlar hör jag allt.
skitbra jobbat, du har verkligen varit kreativ och snabbtänkt. bra improviserat, men du kunde ha gjort det lite bättre.
mitt huvud tolkar en sådan mening såhär:
bla bla bla... du kunde ha gjort det bättre=totalt skitdåligt gjort hörrö du!
det är det enda som fastnar... hur konstruktiv människan än försöker vara i sin kritik så hör jag det som var mindre bra
korkat, ja visst men ändå, sån är jag.
jag säger bara men... men men men...
