å nej, jag är en sån... (världens kanske längsta inlägg)
hua, ibland får man stunder av klarhet som man helst av allt vill vara utan.
för mig har den senaste månaden varit en sådan.
jag vet, stunder av klarhet brukar betyda en kort sekund av insikt men jag är inte som "man" brukar.
jag har under hela juni, som jag knappt hunnit med att märka, haft dessa stunder.
samma tanke flyger i mitt huvud gång på gång och endast när jag sitter på jobbet på natten så kan jag bearbeta den.
då kan jag även tänka: jag ska inte göra så mer, jag SKA inte det...
tanken är som följer:
men för fan, det kan inte vara sant...
jag är en sån... en sån jag aldrig skulle bli
å nej, jag är en surkärring.
en s u r k ä r r i n g...
jag... är det... fuck...
det enda positiva jag kan komma på är att jag måste vara så grymt snäll och go i normalläge för annars skulle ingen stå ut med mitt beteende när jag inte får sova på några veckor... jag är nog snällast i världen i vanliga fall.
huh, coolt.
under hela min uppväxt arbetade mina föräldrar mer än heltid typ och deras oförmåga att räcka till på så många plan de ville gick ut över de som de helst ville vara sitt bästa mot.
jag har alltid hatat det
alltid
nu är jag sån
exakt en sån.
jag ryter, väser, himlar med ögonen, spottar, fräser, gapar, tjurar...
jag är en allmänt pissig bitch.
för framtida vänskaps-, kärleks- och familjerelationers skulle borde jag åka iväg till en öde ö och sova i 2 månader
detta i kombination med dagliga utåtagerande frustrationsskrik i skogen skulle kanske göra underverk.
kanske skulle jag bli mig själv igen då...
kanske skulle jag bli bättre än innan...
om ni sett den gröna milen och minns hur frun med hjärntumör blir när hon har en dålig dag, då vet ni hur jag blir när jag har en trött och dålig dag...
MITT LIV I EN SAMMANFATTAD (inte kort utan sammanfattad) VERSION:
jag sitter på jobbet, kämpar för mitt liv med att hålla mig vaken, väcker, pratar, skrattar, är trevlig (nåja) och åker hem.
den delen går utmärkt, det är resterande tiden av dygnen som är problemet.
i bilen på väg hem sitter jag o förbannar bilhelvetet som läcker vatten ur kylarsystemet eller nåt liknande skit.
jag spottar och svär för att D ännu inte ringt o fixat med försäkringsbolaget a la "aldrig kan nåt bli gjort".
jag kommer hem, smäller i dörrar för att "råka" väcka D som säkerligen sover som en stock.
sliter tag i kopplet och tar med mig leia på en promenad där jag, varje gång hon stannar och luktar på nåt, rycker i henne och muttrar: kom igen nu för fan, det är inte för din skull vi gör det här (eller?? har jag missat nåt?)
sen in i bilen igen för att åka till lägenhet nummer två eftersom jag inte kan sova i ordinarie lght för då väcker D mig när han går upp.
när jag kommer dit svär jag över att soporna stått där i nån vecka och det luktar helvete... självklart är det D:s fel.
att balkongdörren stått på vid gavel lika länge och att det ser ut som en tornado dragit förbi gör inte så mycket (ni kanske kan gissa att det var jag som glömde den öppen). då tänker jag va skönt det är med frisk luft inomhus...
sover... eller? njae, leia hoppar och skuttar i sängen för att leka och jag fylls av otäckt dåligt samvete för att jag är världens sämsta mamma till min vovsing. vi leker lite i sängen, dvs. jag viftar lite med händerna och hon biter i dem.
nånstans där däckar jag... och vaknar 3 timmar senare. kollar telefonen. ser att jag fått sms, läser dem, kollar missade samtal och raderar... (varför vet jag inte längre nu när jag har ny mobil som kan spara mer än 4 sms men ändå)
vaknar igen efter ett par timmar till och ringer D. det börjar bra, jag är rätt trevlig.
sen öppnar han munnen, om så bara för att svara på en simpel ja eller nej-fråga, ibland bara för att säga hej.
då jävlar, då öppnas helvetets portar ur min mun och det öser ur mig elakheter.
du har inte tagit ut soporna, är jag din mamma eller va tror du? jag orkar inte det här, jag skiter i allt och alla nu, det är bättre att vi gör slut. ha det så bra så kanske vi hörs nån gång.
(oj, dramaqueen kan tänkas och ja... vid allvarlig sömnbrist)
sen lägger jag på och 5 minuter senare muttrar jag tjurigt över att han inte har vett nog att skicka ett sms och be om ursäkt... realitycheck please
hoppar in i duschen, det tar emot men jag vet ju att det känns bättre efteråt. ögonen svider, kroppen följer inte riktigt.
ringer upp far, han är sur som citron och märkbart irriterad över att jag aldrig svarar längre och för att han inte vet när han ska ringa eftersom jag jobbar jämt.
oj oj, gamle man, det skulle du inte ha sagt till mig i det läget, mitt halvt viskande och grymt surtrötta svar:
men för i h*lvete, jag kan väl för f*n inte anpassa mina j*vla arbetstider efter när du har lust o ringa mig? du ringer ju för f*n knappt aldrig längre så vad är problemet egentligen? herregud, hur gammal är du? (jag pratar avsiktligt tyst för han hör dåligt och jag skulle aldrig våga säga så när han hörde, inte ens i detta läge)
o så lägger vi på. (för att aldrig mer prata med varandra tänker jag, jag bryr mig ju inte längre om nåt vid den här tiden)
tillbaka till lägenhet nummer 1. biljäveln läcker nu med...
o så ut med leia igen, tjohej vad det är roligt. verkligen kul... verkligen.. .
men för f*n, ta bollj*veln som jag kastar efter dig då, fattar du inte?
boll, hund, spring då ffs... nähä, hem igen.
ringer D och innan han ens hinner säga hej förklarar jag att leia aldrig kommer att bli hans hund överhuvudtaget eftersom ansvar är något man ibland måste förtjäna och det gör fan i mig inte han. lägger på.
kollar på klockan som går otäckt fort, om 3 timmar börjar jag igen.
mat kanske... svär nån kvart över att köket ser ut som det gör, odiskat, dammigt, fläckigt o 3 sop-påsar på golvet.
ser allt men orkar inget.
ringer D igen och frågar vad problemet är. han förstår inte vad jag menar.
nej, exakt svarar jag så subbigt det bara går och lägger på.
vi ska aldrig mer prata med varandra nu. nu räcker det. älska varann, va är det för skitsnack egentligen?
dags o skaffa lite perspektiv på tillvaron... eller?
kommer inte ihåg om jag duschat idag så in under vattenstrålarna... när jag klär på mig ser jag att mina strumpor är andra än vad jag hade igår, hålen på hälarna är inte kvar.. alltså hade jag kanske redan duschat... aja...
gör mat, samma mat varenda dag, kollar på dr Phil och halvsover. alltså, jag försöker sova men såna där program faschinerar mig och jag kan inte låta bli att snegla... okej, tokglo men ändå... det handlar om människor som jobbar så mycket att det går ut över andra, personer som är sjukt taskiga utan orsak mot de i sin närhet för att jobbet tar all ork.
fy fan vilka idioter, de borde ju inte få leva, tänker jag. det är tur att man har självinsikt....
passar på att göra lite mat åt D också, han är ju totalt oförmögen att ta hand om sig själv och därför är det lika bra. fy fan va det är jobbigt för mig jämt, helt otroligt...
jahapp, dags för jobb igen.
går ut, svär över bilen som läcker vatten, svär över D för att han aldrig får tummen ur. för i h*lvete, hur svårt kan det vara?
kommer på att jag glömt nycklar, kolla om spisen är avstängd, mobilen, stänga av tv:n samt säga hej då till leia.
springer in igen o svär över att jag alltid blir så sen numera... vill ha goda marginaler...
till bilen, flaskan med vatten är slut till kylaren så in igen för att hämta det o så off we go
svär som aldrig förr i bilen och nu svettas jag också av all stress.
det är ju för fan inte klokt, såhär kan man ju inte leva. jag dör nu. jag dör. jag...
är framme vid jobbet.
låser dörren och kliver in.
med ett leende på läpparna säger jag: hej hej, hur är läget? med mig? jo det är bara bra tack!
efter 24 timmars ledighet ber jag alla som kommit i min väg om ursäkt, säger till D att jag inte alls vill leva utan honom och att jag visst de orkar om han gör det. det gör han. tack för det!
far får också ett samtal och jag förklarar att han kan ringa när han vill, svarar jag inte så ringer jag upp.
jag riktigt kvittrar på rösten... jag kan höra det själv...
sen sitter jag ett par timmar och funderar på vilka jag ev kan ha fått sms eller samtal från eftersom jag inte minns något av de senaste 4 dygnen... jag chansar lite och ofta får jag rätt.
förlåt till er som inte får svar, jag minns bara inte.
det är som att gå runt och vara tokfull hela tiden. exakt så faktiskt,
mitt liv är som en dålig fylla när jag jobbar för mycket.
mitt liv=en dålig fylla
jag undrar om det var det han Maslow menade med självförverkligande på sin behovstrappa.
i så fall har jag ju nått det översta steget nu.
huh... i de 3 dagar jag är ledig är jag trevlig (igen, nåja), sen börjar allting om igen...
lovely. tack för att ni finns kvar!
(jag skulle ju ha dragit för att aldrig höras igen för länge sen för att jag inte orkat mer... )
love me or leave me - hey, where is everybody going???
för mig har den senaste månaden varit en sådan.
jag vet, stunder av klarhet brukar betyda en kort sekund av insikt men jag är inte som "man" brukar.
jag har under hela juni, som jag knappt hunnit med att märka, haft dessa stunder.
samma tanke flyger i mitt huvud gång på gång och endast när jag sitter på jobbet på natten så kan jag bearbeta den.
då kan jag även tänka: jag ska inte göra så mer, jag SKA inte det...
tanken är som följer:
men för fan, det kan inte vara sant...
jag är en sån... en sån jag aldrig skulle bli
å nej, jag är en surkärring.
en s u r k ä r r i n g...
jag... är det... fuck...
det enda positiva jag kan komma på är att jag måste vara så grymt snäll och go i normalläge för annars skulle ingen stå ut med mitt beteende när jag inte får sova på några veckor... jag är nog snällast i världen i vanliga fall.
huh, coolt.
under hela min uppväxt arbetade mina föräldrar mer än heltid typ och deras oförmåga att räcka till på så många plan de ville gick ut över de som de helst ville vara sitt bästa mot.
jag har alltid hatat det
alltid
nu är jag sån
exakt en sån.
jag ryter, väser, himlar med ögonen, spottar, fräser, gapar, tjurar...
jag är en allmänt pissig bitch.
för framtida vänskaps-, kärleks- och familjerelationers skulle borde jag åka iväg till en öde ö och sova i 2 månader
detta i kombination med dagliga utåtagerande frustrationsskrik i skogen skulle kanske göra underverk.
kanske skulle jag bli mig själv igen då...
kanske skulle jag bli bättre än innan...
om ni sett den gröna milen och minns hur frun med hjärntumör blir när hon har en dålig dag, då vet ni hur jag blir när jag har en trött och dålig dag...
MITT LIV I EN SAMMANFATTAD (inte kort utan sammanfattad) VERSION:
jag sitter på jobbet, kämpar för mitt liv med att hålla mig vaken, väcker, pratar, skrattar, är trevlig (nåja) och åker hem.
den delen går utmärkt, det är resterande tiden av dygnen som är problemet.
i bilen på väg hem sitter jag o förbannar bilhelvetet som läcker vatten ur kylarsystemet eller nåt liknande skit.
jag spottar och svär för att D ännu inte ringt o fixat med försäkringsbolaget a la "aldrig kan nåt bli gjort".
jag kommer hem, smäller i dörrar för att "råka" väcka D som säkerligen sover som en stock.
sliter tag i kopplet och tar med mig leia på en promenad där jag, varje gång hon stannar och luktar på nåt, rycker i henne och muttrar: kom igen nu för fan, det är inte för din skull vi gör det här (eller?? har jag missat nåt?)
sen in i bilen igen för att åka till lägenhet nummer två eftersom jag inte kan sova i ordinarie lght för då väcker D mig när han går upp.
när jag kommer dit svär jag över att soporna stått där i nån vecka och det luktar helvete... självklart är det D:s fel.
att balkongdörren stått på vid gavel lika länge och att det ser ut som en tornado dragit förbi gör inte så mycket (ni kanske kan gissa att det var jag som glömde den öppen). då tänker jag va skönt det är med frisk luft inomhus...
sover... eller? njae, leia hoppar och skuttar i sängen för att leka och jag fylls av otäckt dåligt samvete för att jag är världens sämsta mamma till min vovsing. vi leker lite i sängen, dvs. jag viftar lite med händerna och hon biter i dem.
nånstans där däckar jag... och vaknar 3 timmar senare. kollar telefonen. ser att jag fått sms, läser dem, kollar missade samtal och raderar... (varför vet jag inte längre nu när jag har ny mobil som kan spara mer än 4 sms men ändå)
vaknar igen efter ett par timmar till och ringer D. det börjar bra, jag är rätt trevlig.
sen öppnar han munnen, om så bara för att svara på en simpel ja eller nej-fråga, ibland bara för att säga hej.
då jävlar, då öppnas helvetets portar ur min mun och det öser ur mig elakheter.
du har inte tagit ut soporna, är jag din mamma eller va tror du? jag orkar inte det här, jag skiter i allt och alla nu, det är bättre att vi gör slut. ha det så bra så kanske vi hörs nån gång.
(oj, dramaqueen kan tänkas och ja... vid allvarlig sömnbrist)
sen lägger jag på och 5 minuter senare muttrar jag tjurigt över att han inte har vett nog att skicka ett sms och be om ursäkt... realitycheck please
hoppar in i duschen, det tar emot men jag vet ju att det känns bättre efteråt. ögonen svider, kroppen följer inte riktigt.
ringer upp far, han är sur som citron och märkbart irriterad över att jag aldrig svarar längre och för att han inte vet när han ska ringa eftersom jag jobbar jämt.
oj oj, gamle man, det skulle du inte ha sagt till mig i det läget, mitt halvt viskande och grymt surtrötta svar:
men för i h*lvete, jag kan väl för f*n inte anpassa mina j*vla arbetstider efter när du har lust o ringa mig? du ringer ju för f*n knappt aldrig längre så vad är problemet egentligen? herregud, hur gammal är du? (jag pratar avsiktligt tyst för han hör dåligt och jag skulle aldrig våga säga så när han hörde, inte ens i detta läge)
o så lägger vi på. (för att aldrig mer prata med varandra tänker jag, jag bryr mig ju inte längre om nåt vid den här tiden)
tillbaka till lägenhet nummer 1. biljäveln läcker nu med...
o så ut med leia igen, tjohej vad det är roligt. verkligen kul... verkligen.. .
men för f*n, ta bollj*veln som jag kastar efter dig då, fattar du inte?
boll, hund, spring då ffs... nähä, hem igen.
ringer D och innan han ens hinner säga hej förklarar jag att leia aldrig kommer att bli hans hund överhuvudtaget eftersom ansvar är något man ibland måste förtjäna och det gör fan i mig inte han. lägger på.
kollar på klockan som går otäckt fort, om 3 timmar börjar jag igen.
mat kanske... svär nån kvart över att köket ser ut som det gör, odiskat, dammigt, fläckigt o 3 sop-påsar på golvet.
ser allt men orkar inget.
ringer D igen och frågar vad problemet är. han förstår inte vad jag menar.
nej, exakt svarar jag så subbigt det bara går och lägger på.
vi ska aldrig mer prata med varandra nu. nu räcker det. älska varann, va är det för skitsnack egentligen?
dags o skaffa lite perspektiv på tillvaron... eller?
kommer inte ihåg om jag duschat idag så in under vattenstrålarna... när jag klär på mig ser jag att mina strumpor är andra än vad jag hade igår, hålen på hälarna är inte kvar.. alltså hade jag kanske redan duschat... aja...
gör mat, samma mat varenda dag, kollar på dr Phil och halvsover. alltså, jag försöker sova men såna där program faschinerar mig och jag kan inte låta bli att snegla... okej, tokglo men ändå... det handlar om människor som jobbar så mycket att det går ut över andra, personer som är sjukt taskiga utan orsak mot de i sin närhet för att jobbet tar all ork.
fy fan vilka idioter, de borde ju inte få leva, tänker jag. det är tur att man har självinsikt....
passar på att göra lite mat åt D också, han är ju totalt oförmögen att ta hand om sig själv och därför är det lika bra. fy fan va det är jobbigt för mig jämt, helt otroligt...
jahapp, dags för jobb igen.
går ut, svär över bilen som läcker vatten, svär över D för att han aldrig får tummen ur. för i h*lvete, hur svårt kan det vara?
kommer på att jag glömt nycklar, kolla om spisen är avstängd, mobilen, stänga av tv:n samt säga hej då till leia.
springer in igen o svär över att jag alltid blir så sen numera... vill ha goda marginaler...
till bilen, flaskan med vatten är slut till kylaren så in igen för att hämta det o så off we go
svär som aldrig förr i bilen och nu svettas jag också av all stress.
det är ju för fan inte klokt, såhär kan man ju inte leva. jag dör nu. jag dör. jag...
är framme vid jobbet.
låser dörren och kliver in.
med ett leende på läpparna säger jag: hej hej, hur är läget? med mig? jo det är bara bra tack!
efter 24 timmars ledighet ber jag alla som kommit i min väg om ursäkt, säger till D att jag inte alls vill leva utan honom och att jag visst de orkar om han gör det. det gör han. tack för det!
far får också ett samtal och jag förklarar att han kan ringa när han vill, svarar jag inte så ringer jag upp.
jag riktigt kvittrar på rösten... jag kan höra det själv...
sen sitter jag ett par timmar och funderar på vilka jag ev kan ha fått sms eller samtal från eftersom jag inte minns något av de senaste 4 dygnen... jag chansar lite och ofta får jag rätt.
förlåt till er som inte får svar, jag minns bara inte.
det är som att gå runt och vara tokfull hela tiden. exakt så faktiskt,
mitt liv är som en dålig fylla när jag jobbar för mycket.
mitt liv=en dålig fylla
jag undrar om det var det han Maslow menade med självförverkligande på sin behovstrappa.
i så fall har jag ju nått det översta steget nu.
huh... i de 3 dagar jag är ledig är jag trevlig (igen, nåja), sen börjar allting om igen...
lovely. tack för att ni finns kvar!
(jag skulle ju ha dragit för att aldrig höras igen för länge sen för att jag inte orkat mer... )
love me or leave me - hey, where is everybody going???
Kommentarer
Trackback
