-perspektiv-
konversation mellan en blivande farbror och en blivande mamma
om den blivande brorsonen/sonen:
farbrorn: ni har väl kollat upp så ni vet om det är en ica-praktikant där inne?
mamman: eeh, jaha, ja njae...
farbrorn: nähä.
mamman: nä...
.amazing.
röra sig inuti ens egen mage ger en
känsla som är mycket svår att beskriva.
det sparkas på revben, det förekommer
rymningsförsök via naveln och en ivrigt
skallande på urinblåsan.
i flera år nu har jag varit så ointresserad av
spel på mobilen att jag inte ens vetat vad jag
har haft för spel. detta efter att i tidigare år varit
totalt besatt av snake-spel på mina gamla nokia-lurar.
men... nu har jag blivit hooked igen.
hur kan ett spel där jag ska skjuta bubblor i tretal för
att spränga bort dem för att nå målet; tömma
displayen på bubblor, vara så intressant att min nattsömn
blir lidande? helt sjukt. sanslöst. obegripligt.
idiotiskt. fantastiskt kul.
nu är det förlossningskliniken på tv, finfin lunchunderhållning
och soft förberedelse, jag tänker såhär:
varför profylaxa själv när jag kan se the real thing?
hardcore-varianten av lamaze-klasser, yoga och allt vad det heter.
det här är blod, slem, vatten, bajs i vattnet, tumörer,
skrik, avgrundsvrål, panik, chock, tårar,
fostervatten i lungorna, ovanliga sjukdomar till höger och vänster
mitt på ljusa dagen...
ja, jag känner mig redo. otroligt motiverande, det
är en barnlek att klämma ut barn.
(omvänd psykologi, lektion 1)
PS
om viljan att någon gång reta upp någon som
varit gravid vid minst ett tillfälle och allra helst en av dem
som går upp rasande mycket i vikt väcks så
finns det en sätt som är så oväntat enkelt.
en kvinna som under sin graviditet anser sig
få mega-noja på delicato-bollar, pizza eller liknande
och som utan tvekan ökat sin kroppsvikt med 40-50 %
under de välsignade nio månaderna.
försök att säga till den kvinnan att du inte riktigt
köper det här med cravings, extra sug efter något,
matnojor under graviditet. att det mer känns som en ursäkt,
en tid då man tillåter sig att frossa bara för att man har ett liv i magen.
oj oj oj, det tas inte emot med öppna armar och
en åsikt byggd på egna tankar och teorier som inte
är avsedd för någon särskild utan i största allmänhet
tas emot som ett fruktansvärt personligt angrepp och så kör det igång.
"det är minsann vetenskapligt bevisat att man kan få så... bla bla bla."
sorry, men jag köper det inte.
sugen är man väl jämt? inte bara under dessa nio månader?
att bli gravid är ingen ursäkt för att bli dum.
portarna öppnas...
vissa situationer målas upp som en dröm.
med situationer menar jag i detta fall perioder i livet.
med perioder i livet menar jag graviditet.
att vara på tjocken.
ha en bulle i ugnen.
jäsa.
fortplantningsprocessen.
det är vackert, underbart, lyckligt, en ljuvlig tid
där varje steg är som att gå i en blomstrande dröm.
mmm... visst men...
hur kommer det sig att en hel del information
hålls dold tills man väl är inne i det "välsignade tillståndet"?
varför pratas det inte om hemorojder? åderbrock i underlivet?
bristningar from hell? andfåddhet vid blotta tanken på att resa sig upp?
sammandragningar som ett brev på posten så fort man försöker göra något
som man alltid gjort utan problem annars, typ en rask promenad i skogen eller
bära lådor vid flytt? ett sexliv lika hett som kristina lugn är hetsig och energisk?
en förlamande trötthet som sätter punkt för i princip samtliga sociala relationer?
att risken att bajsa på sig vid förlossningen är stooor? läckande puppar flera veckor
innan det lilla miraklet ska landa?
glömmer man allt det här eller är det en maskopi för att undvika stopp i babyfödande?
visst är det underbart, fantastiskt, ljuvligt och helt mirakulöst men...
och det här är ett stort men, hela bilden vore trevligt. lite perspektiv.
när man väl är en av de invigda, då nickas det bekant av hela barnafödande
släktet och kommentarer som "jag vet hur det är" eller ännu hellre "vänta du bara"
duggar tätt. en jämförelse av krämpor, ingen fråga tycks vara av ren välmening utan
verkar mest vara ett nödvändigt ont för att komma dit man vill;
att få berätta om hur extremt jävligt det varit för personen i fråga,
antal veckor med dropp, detaljerade kräkberättelser, förlamande foglossningar,
förvärkar, sammandragningar och hujedamej va jobbigt det har varit.
men, MEN, det är såklart sååå värt det i slutändan!
(döh, det säger sig väl självt, vet inte varför behovet att tillägga det är så stort).
nu öppnas portarna till informationen,
minsann, nu är vi enade. inte förr inte, man måste invigas först.
själva förlossningen är mandomsprovet big time.
nu snackar vi delande av erfarenheter.
aldrig har jag väl fått ta del av så intima detaljer som nu
från mer eller mindre främmande kvinnor,
detaljer som varken är önskade eller särskilt välkomna,
si och så många stygn på si och så stora ytor, den ena efter
den andra skräckhistorian om smärtor from hell.
andra pratar om missfall, att man minsann aldrig kan vara säker
för app app app, det kan faktiskt hända preciiiis när som helst.
but why?
äsch, inget som inte går att orka med eller till och med flina lite åt
men lite märkligt är det allt.
snuskpellar...
läste någonstans någon anonym persons åsikt om bordskick
vilket var följande;
"Det spelar väl ingen roll hur man håller besticken eller hur man äter,
bara maten landar i munnen!"
VA??? NEEEEEEEJ.
det gör ont i mig att läsa sådant, för en sann bordskickspolis
är det svårt att inte vända upp och ner på världen när jag hör/läser sånt.
jag mumlar inom mig hela tiden det beundransvärda citatet som jag
så gärna vill leva efter;
"jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem".
jag vill känna så, vill tycka så och i princip tycker jag så men (och det är här det faller)
om du har puckade åsikter om t ex bordskick, stäng din mun. bara för att man FÅR säga
vad man tycker betyder inte det att man BÖR göra det.
hur kan huvudsaken vara att maten landar i munnen och allt annat oviktigt?
smaska, rapa, sleva, böja ner huvudet, ha armbågarna på bordet, slafsa,
spotta, sörpla, låta, slicka av kniven... det spelar roll. det gör skillnad.
det är skillnad!
usch.
saknad.
Du ser den inte nu, men färdas dit.
som jag ser det...
jag har sett själen lämna deras kropp
och hur friden fyllt deras ansikte.
mitt i all sorg är det en vacker syn.
en lugnade syn.
en syn som övertygar mig om att något bättre väntar.
alla smärtor och krämpor blåser bort
och på en kort sekund är det plågade ansiktet
förbytt mot en vacker och harmonisk människa
som plötsligt ser många år yngre ut än alldeles nyss.
det är en syn och en förändring jag önskar alla som
befinner sig i livets slutskede.
jag försöker så hårt att önska dig det farfar men det är svårt.
det är svårt för jag vill så gärna ha dig kvar och det
lugna fina ansiktet skulle innebära att du inte längre finns hos mig.
det är din vilja att lämna detta bakom dig nu,
det är lugnande att veta. du är nöjd med det liv du levt. du är mätt nu.
mätt på livet. jag önskar dig din vilja men aj vad det gör ont.
lilla stora gamla farfar, du kan inte alltid finnas här men
ändå är det svårt att förstå att du i detta nu svävar mellan
det som varit och det som komma skall.
jag önskar dig en lycklig resa.
24+1 och massa flum.
i´ve got news, tiden går inte, den springer fanimej.
tankarna kring liv och död snurrar för tillfället som
en favvo-skiva på repeat.
det är inte jobbigt, det är livet.
det är svårt, sen är det lätt.
det är jobbigt, sen är det bra.
det är... det är livet.
bebis växer och sparkar.
farfar ligger för döden.
lilla lilla bebis.
lilla lilla väldigt stora farfar.
vilken kontrast.
ett nytt liv inuti mig.
ett gammalt liv nära mig.
något gammalt, något nytt.
ni fattas mig både men på helt olika sätt.
du gamle man, du fattas mig för att jag inom kort
aldrig kommer få se dig igen.
du lilla bebis, du fattas mig utanför min kropp men
ni är båda ständigt inom mig.
den ena bildligt och den andra bokstavligt.
dirty dirty dancing...
satt och snackade skit med vänner igår om allt och inget.
från ingenstans säger jag;
jaha, o nu är patrick swayze död också.
M1 säger sorgset; ja, jag veeet...
varpå jag förvånat inte kan låta bli att fråga:
vaddå? är vi ledsna över det?
ja... eller nja... jo, men dirty dancing och allt...
hmm, ja... dirty dancing, vilken skitfilm.
en riktigt rutten rulle.
det är såklart alltid tråkigt när nån dör men
M1, till din stora glädje och absolut inte min;
dirty dancing finns ju kvar...
part 2
(hur ofta har man anledning att säga det?)
den (filmen, har inte läst boken och gillar
över lag inte Män som inte gillar kvinnor).
premiär för del 2 på fredag.
gammal och bekväm som jag blivit så
väntar jag gott tills den kommer på dvd.
(snarare; jag väntar eftersom jag ogillar bio och man
får inte ladda ner...)
hur som helst, den ska ses.
lätt.
a.s.a.p.
.till robin.
jag har sagt det förut men
det måste sägas igen.
ärligt talat...
vad gör robin mcGraw egentligen?
(och, hur f*n ser hon ut? really? plastic fantastic...)
är det hennes jobb?
att sitta i publiken och fejk-le och vandra ut
hand i hand med sin man.
är det ett yrke?
hur blir man sån?
vad kallas det?
Dr Phil, trots att jag tror att du är allsmäktig
och inte kan göra fel;
det är dags nu, det räcker.
sluta fjanta med robin
i varje J#VLA avsnitt.
skittöntigt.
aslöjligt.
pissdåligt.
tydligare kan jag inte vara.
robin, get a life!
20+1
det sparkas.
sprattlas.
sväller.
känns.
växer.
längtas.
älskas.
hoppas.
dröms.
väntas.
.längtar.
.längtar.
.längtar.
.längtar.
.längtar.
.längtar.
.längtar.
.längtar.
klockren!!
gubben i telia-reklamen.
när det handlar om hans kärleksrelationer
känner jag mig smått obehaglig till mods eftersom
han är lite för retarded i de situationern.
MEN...
när kidsen kollar på film...
det har nog aldrig funnits en mer
skrattretande reklam.
de är han, de är han som är de bad guy.
där är han inte obehaglig, de är humor.
alltid samma visa...
utbildningar, nya intryck, nya
människor, utmaningar, nervositet,
glädje, spänning...
dödstrött.
totalt utslagen.
överlycklig.
många erfarenheter denna vecka.
vissa livsförändrande, vissa utan större betydelse.
livet rullar på.
LCHF-doktorn i blåsväder. hennes diet ska vara bättre än
vaccin om man vill slippa svininfluensa.
det kan motverka cancer och kanske rent av bota det.
synd.
väldigt synd.
jag köpte det här, till viss del gör jag det fortfarande.
inte i dess extremform men som en variant till en sund kost.
så mycket forskning. så många studier. så många belägg för vad som sägs.
LCHF-kvinnan fick hybris som så många andra.
är det så svårt att bli berömd? att bli en inspiration för andra?
att bli vägledare...
måste det gå för långt?
de som drabbas av hybris verkar på riktigt tro sig bli gudalik,
de kan bota sjukdomar, ändra världen, visa den sanna vägen.
visa mig den kostexpert eller whatever-expert som kan dela ett hav så ska
jag överväga att tro på resten, innan dess; zip it.
fredag idag.
det regnar och blåser.
jag tänker åka och shoppa.
det är säkert ingen annan som tänker göra det
en dag som denna så det ska bli skönt med lugn och ro.
LYCKA
J: ja... eller... neejo... spelar det nån roll?
D: nej men vi vill veta...
B: säkert?
J: aaa...
and the answer to the million dollar question iiiiiiiis;
IT´S A BOY.
