-perspektiv-
konversation mellan en blivande farbror och en blivande mamma
om den blivande brorsonen/sonen:
farbrorn: ni har väl kollat upp så ni vet om det är en ica-praktikant där inne?
mamman: eeh, jaha, ja njae...
farbrorn: nähä.
mamman: nä...
.amazing.
röra sig inuti ens egen mage ger en
känsla som är mycket svår att beskriva.
det sparkas på revben, det förekommer
rymningsförsök via naveln och en ivrigt
skallande på urinblåsan.
i flera år nu har jag varit så ointresserad av
spel på mobilen att jag inte ens vetat vad jag
har haft för spel. detta efter att i tidigare år varit
totalt besatt av snake-spel på mina gamla nokia-lurar.
men... nu har jag blivit hooked igen.
hur kan ett spel där jag ska skjuta bubblor i tretal för
att spränga bort dem för att nå målet; tömma
displayen på bubblor, vara så intressant att min nattsömn
blir lidande? helt sjukt. sanslöst. obegripligt.
idiotiskt. fantastiskt kul.
nu är det förlossningskliniken på tv, finfin lunchunderhållning
och soft förberedelse, jag tänker såhär:
varför profylaxa själv när jag kan se the real thing?
hardcore-varianten av lamaze-klasser, yoga och allt vad det heter.
det här är blod, slem, vatten, bajs i vattnet, tumörer,
skrik, avgrundsvrål, panik, chock, tårar,
fostervatten i lungorna, ovanliga sjukdomar till höger och vänster
mitt på ljusa dagen...
ja, jag känner mig redo. otroligt motiverande, det
är en barnlek att klämma ut barn.
(omvänd psykologi, lektion 1)
PS
om viljan att någon gång reta upp någon som
varit gravid vid minst ett tillfälle och allra helst en av dem
som går upp rasande mycket i vikt väcks så
finns det en sätt som är så oväntat enkelt.
en kvinna som under sin graviditet anser sig
få mega-noja på delicato-bollar, pizza eller liknande
och som utan tvekan ökat sin kroppsvikt med 40-50 %
under de välsignade nio månaderna.
försök att säga till den kvinnan att du inte riktigt
köper det här med cravings, extra sug efter något,
matnojor under graviditet. att det mer känns som en ursäkt,
en tid då man tillåter sig att frossa bara för att man har ett liv i magen.
oj oj oj, det tas inte emot med öppna armar och
en åsikt byggd på egna tankar och teorier som inte
är avsedd för någon särskild utan i största allmänhet
tas emot som ett fruktansvärt personligt angrepp och så kör det igång.
"det är minsann vetenskapligt bevisat att man kan få så... bla bla bla."
sorry, men jag köper det inte.
sugen är man väl jämt? inte bara under dessa nio månader?
att bli gravid är ingen ursäkt för att bli dum.
portarna öppnas...
vissa situationer målas upp som en dröm.
med situationer menar jag i detta fall perioder i livet.
med perioder i livet menar jag graviditet.
att vara på tjocken.
ha en bulle i ugnen.
jäsa.
fortplantningsprocessen.
det är vackert, underbart, lyckligt, en ljuvlig tid
där varje steg är som att gå i en blomstrande dröm.
mmm... visst men...
hur kommer det sig att en hel del information
hålls dold tills man väl är inne i det "välsignade tillståndet"?
varför pratas det inte om hemorojder? åderbrock i underlivet?
bristningar from hell? andfåddhet vid blotta tanken på att resa sig upp?
sammandragningar som ett brev på posten så fort man försöker göra något
som man alltid gjort utan problem annars, typ en rask promenad i skogen eller
bära lådor vid flytt? ett sexliv lika hett som kristina lugn är hetsig och energisk?
en förlamande trötthet som sätter punkt för i princip samtliga sociala relationer?
att risken att bajsa på sig vid förlossningen är stooor? läckande puppar flera veckor
innan det lilla miraklet ska landa?
glömmer man allt det här eller är det en maskopi för att undvika stopp i babyfödande?
visst är det underbart, fantastiskt, ljuvligt och helt mirakulöst men...
och det här är ett stort men, hela bilden vore trevligt. lite perspektiv.
när man väl är en av de invigda, då nickas det bekant av hela barnafödande
släktet och kommentarer som "jag vet hur det är" eller ännu hellre "vänta du bara"
duggar tätt. en jämförelse av krämpor, ingen fråga tycks vara av ren välmening utan
verkar mest vara ett nödvändigt ont för att komma dit man vill;
att få berätta om hur extremt jävligt det varit för personen i fråga,
antal veckor med dropp, detaljerade kräkberättelser, förlamande foglossningar,
förvärkar, sammandragningar och hujedamej va jobbigt det har varit.
men, MEN, det är såklart sååå värt det i slutändan!
(döh, det säger sig väl självt, vet inte varför behovet att tillägga det är så stort).
nu öppnas portarna till informationen,
minsann, nu är vi enade. inte förr inte, man måste invigas först.
själva förlossningen är mandomsprovet big time.
nu snackar vi delande av erfarenheter.
aldrig har jag väl fått ta del av så intima detaljer som nu
från mer eller mindre främmande kvinnor,
detaljer som varken är önskade eller särskilt välkomna,
si och så många stygn på si och så stora ytor, den ena efter
den andra skräckhistorian om smärtor from hell.
andra pratar om missfall, att man minsann aldrig kan vara säker
för app app app, det kan faktiskt hända preciiiis när som helst.
but why?
äsch, inget som inte går att orka med eller till och med flina lite åt
men lite märkligt är det allt.
snuskpellar...
läste någonstans någon anonym persons åsikt om bordskick
vilket var följande;
"Det spelar väl ingen roll hur man håller besticken eller hur man äter,
bara maten landar i munnen!"
VA??? NEEEEEEEJ.
det gör ont i mig att läsa sådant, för en sann bordskickspolis
är det svårt att inte vända upp och ner på världen när jag hör/läser sånt.
jag mumlar inom mig hela tiden det beundransvärda citatet som jag
så gärna vill leva efter;
"jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem".
jag vill känna så, vill tycka så och i princip tycker jag så men (och det är här det faller)
om du har puckade åsikter om t ex bordskick, stäng din mun. bara för att man FÅR säga
vad man tycker betyder inte det att man BÖR göra det.
hur kan huvudsaken vara att maten landar i munnen och allt annat oviktigt?
smaska, rapa, sleva, böja ner huvudet, ha armbågarna på bordet, slafsa,
spotta, sörpla, låta, slicka av kniven... det spelar roll. det gör skillnad.
det är skillnad!
usch.
saknad.
Du ser den inte nu, men färdas dit.
som jag ser det...
jag har sett själen lämna deras kropp
och hur friden fyllt deras ansikte.
mitt i all sorg är det en vacker syn.
en lugnade syn.
en syn som övertygar mig om att något bättre väntar.
alla smärtor och krämpor blåser bort
och på en kort sekund är det plågade ansiktet
förbytt mot en vacker och harmonisk människa
som plötsligt ser många år yngre ut än alldeles nyss.
det är en syn och en förändring jag önskar alla som
befinner sig i livets slutskede.
jag försöker så hårt att önska dig det farfar men det är svårt.
det är svårt för jag vill så gärna ha dig kvar och det
lugna fina ansiktet skulle innebära att du inte längre finns hos mig.
det är din vilja att lämna detta bakom dig nu,
det är lugnande att veta. du är nöjd med det liv du levt. du är mätt nu.
mätt på livet. jag önskar dig din vilja men aj vad det gör ont.
lilla stora gamla farfar, du kan inte alltid finnas här men
ändå är det svårt att förstå att du i detta nu svävar mellan
det som varit och det som komma skall.
jag önskar dig en lycklig resa.
24+1 och massa flum.
i´ve got news, tiden går inte, den springer fanimej.
tankarna kring liv och död snurrar för tillfället som
en favvo-skiva på repeat.
det är inte jobbigt, det är livet.
det är svårt, sen är det lätt.
det är jobbigt, sen är det bra.
det är... det är livet.
bebis växer och sparkar.
farfar ligger för döden.
lilla lilla bebis.
lilla lilla väldigt stora farfar.
vilken kontrast.
ett nytt liv inuti mig.
ett gammalt liv nära mig.
något gammalt, något nytt.
ni fattas mig både men på helt olika sätt.
du gamle man, du fattas mig för att jag inom kort
aldrig kommer få se dig igen.
du lilla bebis, du fattas mig utanför min kropp men
ni är båda ständigt inom mig.
den ena bildligt och den andra bokstavligt.
dirty dirty dancing...
satt och snackade skit med vänner igår om allt och inget.
från ingenstans säger jag;
jaha, o nu är patrick swayze död också.
M1 säger sorgset; ja, jag veeet...
varpå jag förvånat inte kan låta bli att fråga:
vaddå? är vi ledsna över det?
ja... eller nja... jo, men dirty dancing och allt...
hmm, ja... dirty dancing, vilken skitfilm.
en riktigt rutten rulle.
det är såklart alltid tråkigt när nån dör men
M1, till din stora glädje och absolut inte min;
dirty dancing finns ju kvar...
part 2
(hur ofta har man anledning att säga det?)
den (filmen, har inte läst boken och gillar
över lag inte Män som inte gillar kvinnor).
premiär för del 2 på fredag.
gammal och bekväm som jag blivit så
väntar jag gott tills den kommer på dvd.
(snarare; jag väntar eftersom jag ogillar bio och man
får inte ladda ner...)
hur som helst, den ska ses.
lätt.
a.s.a.p.
.till robin.
jag har sagt det förut men
det måste sägas igen.
ärligt talat...
vad gör robin mcGraw egentligen?
(och, hur f*n ser hon ut? really? plastic fantastic...)
är det hennes jobb?
att sitta i publiken och fejk-le och vandra ut
hand i hand med sin man.
är det ett yrke?
hur blir man sån?
vad kallas det?
Dr Phil, trots att jag tror att du är allsmäktig
och inte kan göra fel;
det är dags nu, det räcker.
sluta fjanta med robin
i varje J#VLA avsnitt.
skittöntigt.
aslöjligt.
pissdåligt.
tydligare kan jag inte vara.
robin, get a life!
20+1
det sparkas.
sprattlas.
sväller.
känns.
växer.
längtas.
älskas.
hoppas.
dröms.
väntas.
.längtar.
.längtar.
.längtar.
.längtar.
.längtar.
.längtar.
.längtar.
.längtar.
klockren!!
gubben i telia-reklamen.
när det handlar om hans kärleksrelationer
känner jag mig smått obehaglig till mods eftersom
han är lite för retarded i de situationern.
MEN...
när kidsen kollar på film...
det har nog aldrig funnits en mer
skrattretande reklam.
de är han, de är han som är de bad guy.
där är han inte obehaglig, de är humor.
alltid samma visa...
utbildningar, nya intryck, nya
människor, utmaningar, nervositet,
glädje, spänning...
dödstrött.
totalt utslagen.
överlycklig.
många erfarenheter denna vecka.
vissa livsförändrande, vissa utan större betydelse.
livet rullar på.
LCHF-doktorn i blåsväder. hennes diet ska vara bättre än
vaccin om man vill slippa svininfluensa.
det kan motverka cancer och kanske rent av bota det.
synd.
väldigt synd.
jag köpte det här, till viss del gör jag det fortfarande.
inte i dess extremform men som en variant till en sund kost.
så mycket forskning. så många studier. så många belägg för vad som sägs.
LCHF-kvinnan fick hybris som så många andra.
är det så svårt att bli berömd? att bli en inspiration för andra?
att bli vägledare...
måste det gå för långt?
de som drabbas av hybris verkar på riktigt tro sig bli gudalik,
de kan bota sjukdomar, ändra världen, visa den sanna vägen.
visa mig den kostexpert eller whatever-expert som kan dela ett hav så ska
jag överväga att tro på resten, innan dess; zip it.
fredag idag.
det regnar och blåser.
jag tänker åka och shoppa.
det är säkert ingen annan som tänker göra det
en dag som denna så det ska bli skönt med lugn och ro.
LYCKA
J: ja... eller... neejo... spelar det nån roll?
D: nej men vi vill veta...
B: säkert?
J: aaa...
and the answer to the million dollar question iiiiiiiis;
IT´S A BOY.
nystart precis som vanligt...
jag har haft en minst sagt livsförändrande och
sömnfylld sommar. det har hänt massor och ingenting.
världen är förändrad och precis som den alltid varit.
jag är samma gamla jag och ändå helt ny.
fashinerande. spännande. långtråkigt. förväntansfullt.
skrämmande. det går långsamt i en rasande fart.
världen är upp och ner, ut och in och precis som den alltid varit.
på måndag börjar min praktik. det ska bli så intressant och
lärorikt och jag ser verkligen fram emot det.
att arbeta förebyggande måste vara otroligt givande och inspirerande
samtidigt som det måste kännas konstigt att aldrig kunna se några
faktiska resultat av allt arbete som sker.
aaah, det ska bli kalas!
augusti är snart slut och jag har inte ätit några kräftor ännu.
inte en enda...
eller jo, havskräftor i somras men det är liksom inte samma sak.
det är heller inte lika gott (förlåt pappa C, jag vet att det är värre än att
svära i kyrkan i din värld och jag skulle aldrig säga det så du hörde).
jag vill ha importerade, frysta + tinade, vakumförpackade små knallröda kinesiska
eller turkiska kräftor, inte ljusrosa stora färska och nykokta havskräftor.
undrar om ett paket hinner tina på en timme så det kan bli dagens middag...
we´ll see...
the lord ...
jag gillar den frasen men kan sällan eller
aldrig använda den då jag inte tror på The Lord.
eller, det beror ju på.
får jag själv göra min tolkning av vem/vad the lord är för mig?
det får jag ju garanterat men det verkar onödigt att
ha ett namn på något som betyder en viss sak mer eller mindre
för så många människor när det inte betyder det för mig...
lite som i sunes sommar, we call them nege....no no we don´t, we
call them wienerbrods. eller nej, det va inte samma sak
men lite som om jag skulle säga cykel om bilen, cykel är cykel och
ingen bil liksom... äh...
apropå negerbollar, jag har alltid sagt det utan att egentligen reflektera över
vad jag säger (vilket är det mest puckade man kan göra i princip, riktigt hillbilly).
jag har alltid tänkt; men det heter ju det, varför säga nåt annat, typ wienerbrods...?!
MEN... såg en frågeställning som fick mig att tänka om;
om du har/när du får barn, kommer du att lära dem säga negerboll?
svaret är definitivt nej. nej nej nej. jag vill inte lära mina framtida barn
att säga negerboll, inför mina blivande barn vill jag vara den bästa versionen
av mig själv som jag kan vara och i den versionen heter det chokladboll och
resten av mig a la version 2.0 är över lag rejält mycket mer politiiskt korrekt.
mitt blivande jag, mina framtida barns mamma; en pk-mamma.
aaaah.
swine-flue, tamiflue, what to do...
en virus-specialist var där, hälsoministern eller liknande svarade
på oroliga tittares frågor via skype och så som grädde på moset
så satt.. just det Dr Phil med som en i gänget.
intentionerna var nog så goda om jag förstod allt rätt, syftet med
programmet var att lugna den stora massan och hur bättre göra det
än att t ex samtidigt som man svarar på frågan huruvida det sprids via
griskött ta en stor tugga på en burgare. så otroligt pedagogiskt och
framför allt så otroligt amerikanskt.
hoppas tittarna känner sig lugnare nu.
själv är jag inte så orolig över själva sjukan,
det jag reagerar mest på än så länge är namnet.
måste det heta så? det är än så länge största anledningen till att jag
inte vill ha det, vem vill ha nåt som heter svininfluensa?
jag tar nog hellre fågelinfluensa om jag får välja...
H1N1-viruset är det jag kommer kalla det om jag olyckligtvis skulle drabbas,
allt är bättre än svininflunsa. låter grymt äckligt.
o så har vi alla som springer runt med masker...
det skyddar ju inte mot smittan utan bara från att sprida den vidare
om maskbäraren själv har det...
stackars michael jackson, när hans egna lilla trend med mask över ansiktet
äntligen slår igenom stort så får han inte bevittna det..
eller var det kanske det som tog knäcken på honom?
eller... var det kanske därför han hade masken? en typ 20 gammal
svininfluensa som helt enkelt vägrade ge sig?
eller.... nej.
sååå många människor fick se U2 (eller U 2 som pappa C säger, alltså
svenskt U och minst lika svenks tvåa) i helgen.
Inte jag dock... inte jag.
nytt tänk...
att vänta till jag verkligen hade något roligt/tänkvärt/fyndigt/särskilt/etc. att skriva.
verkar som det är en rätt kass taktik,
åtminstone ur inläggs-synpunkt.
de blir inge... liksom.
det ramlade på bra till april, sen kom det nåt i juni.
en månad senare blir det inte bättre än såhär.
jag tror att jag behåller jobbet ett tag till,
tills jag får lite bättre flyt...
life life life.
saker och ting händer varje dag som får
mig att fundera på vad det är som sker egentligen,
på gott och ont.
ibland händer saker som inte får hända, som är svåra att förstå
och där sökandet efter meningen blir svår. om något får en mening
är det lättare att gå vidare, det ger en tröst som är svår att leva utan.
ibland är det lite för mycket mörker och det ljusa är svårt att se,
trots det så finns det alltid ljus någonstans, överallt.
människor man tar för givna sitt liv försvinner och lämnar ett
hål som aldrig går att fylla.
ibland dyker någon upp från ingenstans och stannar
för alltid.
livet är allt annat än förutsägbart, hur tråkigt det än kan kännas ibland.
homeostas är ständigt eftersträvansvärt.
är det för mörkt orkar man till slut inte försöka se något annat
och är det för ljust blir minsta blinkning otäck eftersom man har så mycket att förlora.
jag har svårt för att vara glad, jag får anstränga mig för att låta mig själv vara lycklig.
hur dumt är inte det på en skala?
hur idiotiskt kan det bli?
istället för att njuta av lyckan jag får oroar jag mig konstant för att den ska försvinna och
således missar jag många fina stunder.
varför inte bara njuta?
bara vara...
jag får ibland känslan av att livet i perioder är för bra för att vara sant.
de stunderna tänker jag sönder min tillvaro tills jag lugnt kan känna att
det inte är så bra som jag tror att det är och att jag faktiskt kan vara lugn.
det hela hänger på rädslan att förlora något jag bryr mig om.
det mesta bottnar i följande;
någon sa en gång till mig att aldrig ha mer än jag klarar av att förlora.
länge länge levde jag så men nu har jag börjat tänka om.
faktum är att det är inte mycket man kan ha om man ska klara av att förlora det.
faktum är att man knappt kan ha någon/någonting alls.
det är otäckt och oerhört svårt att ändra på hela sin livsinställning
men jag har ingenting att förlora på det.
att leva efter ovan nämnda devis innebär ett ensamt och fattigt liv.
det är slöseri med liv.
det är ensamt och sorgligt att leva så, det går inte att leva fullt ut med en sådan inställning.
det är slöseri med liv och inget annat.
m jackson är borta och världen fortsätter snurra,
det ger mig hopp om livet.
