portarna öppnas...
vissa situationer målas upp som en dröm.
med situationer menar jag i detta fall perioder i livet.
med perioder i livet menar jag graviditet.
att vara på tjocken.
ha en bulle i ugnen.
jäsa.
fortplantningsprocessen.
det är vackert, underbart, lyckligt, en ljuvlig tid
där varje steg är som att gå i en blomstrande dröm.
mmm... visst men...
hur kommer det sig att en hel del information
hålls dold tills man väl är inne i det "välsignade tillståndet"?
varför pratas det inte om hemorojder? åderbrock i underlivet?
bristningar from hell? andfåddhet vid blotta tanken på att resa sig upp?
sammandragningar som ett brev på posten så fort man försöker göra något
som man alltid gjort utan problem annars, typ en rask promenad i skogen eller
bära lådor vid flytt? ett sexliv lika hett som kristina lugn är hetsig och energisk?
en förlamande trötthet som sätter punkt för i princip samtliga sociala relationer?
att risken att bajsa på sig vid förlossningen är stooor? läckande puppar flera veckor
innan det lilla miraklet ska landa?
glömmer man allt det här eller är det en maskopi för att undvika stopp i babyfödande?
visst är det underbart, fantastiskt, ljuvligt och helt mirakulöst men...
och det här är ett stort men, hela bilden vore trevligt. lite perspektiv.
när man väl är en av de invigda, då nickas det bekant av hela barnafödande
släktet och kommentarer som "jag vet hur det är" eller ännu hellre "vänta du bara"
duggar tätt. en jämförelse av krämpor, ingen fråga tycks vara av ren välmening utan
verkar mest vara ett nödvändigt ont för att komma dit man vill;
att få berätta om hur extremt jävligt det varit för personen i fråga,
antal veckor med dropp, detaljerade kräkberättelser, förlamande foglossningar,
förvärkar, sammandragningar och hujedamej va jobbigt det har varit.
men, MEN, det är såklart sååå värt det i slutändan!
(döh, det säger sig väl självt, vet inte varför behovet att tillägga det är så stort).
nu öppnas portarna till informationen,
minsann, nu är vi enade. inte förr inte, man måste invigas först.
själva förlossningen är mandomsprovet big time.
nu snackar vi delande av erfarenheter.
aldrig har jag väl fått ta del av så intima detaljer som nu
från mer eller mindre främmande kvinnor,
detaljer som varken är önskade eller särskilt välkomna,
si och så många stygn på si och så stora ytor, den ena efter
den andra skräckhistorian om smärtor from hell.
andra pratar om missfall, att man minsann aldrig kan vara säker
för app app app, det kan faktiskt hända preciiiis när som helst.
but why?
äsch, inget som inte går att orka med eller till och med flina lite åt
men lite märkligt är det allt.
