mellan himmel och jord

är det nånting jag är bra på så är det just det. dra allting till sin spets o så liiite längre och lite till...
hopplöst och lönlöst att försöka undvika för i tid och otid sätter jag mig själv på pottan.
det är exakt vad jag kommer att göra här och nu:
såhär låg det till en gång i tiden, jag var kanske 13 år, nypubertal och luden (?).
hur som helst så fick jag en rejäl oroskänsla i kroppen en dag när jag duschade, det kändes inte alls som det brukade på ett ställe dit solen inte når.
hjälp, nu har jag fått könssjukdomar, jag kommer att dö nu, tänkte jag och var gråtfärdig och livrädd (nej jag hade inte debuterat på det viset då men vad visste man egentligen om livet då??!! i den åldern trodde jag fortfarande på att man var tvungen att ha kondom om man skulle dansa lambada... vilket var aktellt eftersom det dansades så oerhört mycket lambada överallt, var man än gick... eller inte.... )
jag vågade inte titta efter själv och bad till slut min storasyster som var nybliven sjuksköterska då om hjälp.
hon menade att hon var tvungen att titta för att kunna säga vad det var men icke sa nicke, det fanns inte på kartan för mig då... först... efter en del om och men så blev det så ändå. det sjuka (jo jo, jag vet det är inte bara det som är sjukt i denna historia men ändå...) var att vi stod i köket och mina mjukisbrallor föll till marken.
vi står där och tittar på vad det nu är vi tittar på där solen aldrig lyst och ut i köket kommer mamman.
jag undrar om detta var ett stolt ögonblick för henne...
man skulle ju kunna tänka sig att hon blev förvirrad, fundersam, förlägen osv men inte då.
innan jag vet ordet av tittar hon också och lägger sig i diskussionen om vad det kan vara.
vi (dom) konstaterar att det är en vanlig finne och att jag antingen kan klämma den eller låta den vara. syster erbjuder sig även att klämma den åt mig men jag tackade blygsamt nej.
innan vi tre tittat färdigt kommer pappan/maken ut i köket. till saken hör att den mannen i vissa fall är extremt känslig, kräkmagad etc etc. så han tumlar bakåt några steg och när han återfått talförmågan frågar han med förvirrad stämma vad i helvete vi sysslar med egentligen och om ingen av oss är riktigt klok.
äh, vi kollar bara, hon har en finne på inre läppen här. det är ganska ovanligt men jag har hört att...
nääe vet du vad, sånt där vill jag inte höra talas om. usch... säger pappan irriterat innan han med bestämda steg lämnar köket.
det är många saker som är fel i den här berättelsen,
1. vad gjorde vi i köket?
2. varför inte uppsöka kompentent vårdpersonal ang sånt?
3. usch från pappan... usch? testa oj eller vad som helst, men usch? inte snällt mot en trettonårig dotter som står i köket med byxorna vid fotknölarna och undersöks på ställen man knappt visste att man hade på den tiden.
eller egentligen, det går inte att rada upp vad som är rätt/fel i det här.
hittar inte nånting som känns klockrent, ni vet sådär utomordentligt rätt. kanske var hela grejen fel.
åtminstone väldigt väldigt konstig
kanske var det då jag första gången kände att det gick för långt?
kanske är det därför jag skriver detta nu och känner att det är att gå för långt
men varför, varför gör jag det då?
istället för att ge en invecklat och väl genomtänkt svar ska jag ge det enda uppriktiga svar jag har att ge:
ingen aning.
totalt nollställt i hjärnverksamheten på den frågan.
det finns inga svar
ingen förklaring
det bara är så
jag går hellre för långt än för kort...
hellre för långt än att inte gå alls
eller?!

jag bara går och går. sen om jag kommer nånstans är inte så viktigt... om jag inte har en tid att passa...