3 för 2 men...
idag var jag på stan med den människa som för lite mer än 26 år sedan krystade fram mig ur ett orimligt litet ställe men fram kom jag... hårig, ful och täckt av tjocka lager vitt eskimåfett. mina föräldrar blev oense på direkten, fadern till det fula lilla knytet blev chockad och sa: det där kan omöljigt vara mitt barn, hon är inte ett dugg lik mig.
den nyblivna 3-barnsmodern tar väldigt illa vid sig av detta påstående men inte på det sätt man kan tro utan för den förolämpning det var att hon skulle vara mer lik ungen framför sig.
nähä, tycker du att hon är lik mig eller?? (som att det vore det hemskaste man kunde tänka sig)
det var inte det jag skulle berätta egentligen men det blev lite bonusmaterial.
den riktiga historien är om hur snålheten bedrar visheten...
som sagt, vi gick omkring på stan och tittade i affärer och M kommer på att hon behöver en ny ryggsäck.
vi gick in på wedins och konstaterade att; huh, det är favvogrejen, ta 3 betala för 2. sånt gillas!
jag hittade direkt en väska och M likaså. då var det bara den tredje gratisgrejen kvar. jag hittade ett par solglasögon jag bara var tvungen att ha, sedan hittade jag ett par skor som var förvånansvärt snygga och lika billiga. M konstaterar då att;
nej nej, de är för billiga, vi måste ta en dyr 3:e sak så vi verkligen tjänar på detta.
sagt och gjort, våra två väskor plus ett par skor som jag inte gillade lika mycket men som kostade mer blev det.
med nöjda leenden tågade vi fram till kassan. solglasögonen fick jag köpa för sig eftersom de var för billiga för att kombinera med vår kanondeal vi var i tagen med att göra.
väskorna och de mindre snygga skorna slogs in i kassaapparaten och som en rejäl knäpp på näsan var det halva halva priset på skorna så de i slutändan var billigare än både brillorna och de andra skorna.
i det läget kändes det dock för genant att åtgärda detta (tro det eller ej, men vi har någon slags otydlig gräns för vad vi gör i vår familj). vi tjänade inte så mycket pengar som vi trodde först men vi var nöjda ändå och gick till mcD och drack kaffecool, denna himmelska dryck som lett till beroende för mig.
helt plötsligt har jag alltid något ärende i närheten av en mcD och vips har jag kaffecool i näven. helt utom min kontroll.
natten till torsdag nu och jag sitter på jobbet.
som vanligt numera...
men inte så länge till.
onsdag morgon nästa vecka kliver jag av mitt pass kl 8 och sen är jag ledig
9 dagar utan arbete.
det känns skönt
men ändå inte.
det är ju då jag kommer att upptäcka hur mycket tid som försvunnit pga jobb, dag-sovande, slöhet osv.
det är då, först då jag kommer att inse att det är sommar ens...
det är sol ute om dagarna nu, ska visst vara det hela veckan
men hinner jag se det?
nej, inte alls, jag kisar ut genom fönstret och konstaterar att himlen är blå och att det är något hiskeligt ljust sken som lyser upp allt jag ser från mitt fönster.
det är så sommaren sett ut för mig hittills.
en dag tröttnade jag, vem vill vara blekast i världen varje dag liksom?
jag la mig och sov på balkongen.
klassiskt intelligent drag
8 timmar senare vaknade jag med en mage röd som torsten flink med antabus och alkhol i kroppen och ett ansikte stelare än britt eklands botoxfeja.
jag kunde visa upp ungefär lika många ansiktisuttryck som hon kan också.
men ser ni inte, jag ler ju.. nej, det syntes inte, allting var som gips och det kändes som huden skulle spricka om jag gapade.
appropå blek så fick jag och en vän höra att vi såg ut som syskon (vi är inte alls lika men vi har ljust hår båda två och det är tydligen lika talande som dna...)
sen kom det lilla ordet men... (jag hatar men, det blir aldrig något bra utav det ordet)
ni ser ut som systrar, men... du ser ut att ha växt upp i afrika och du på island. (ni kan ju gissa vem som skulle vuxit upp var) det var ungefär då min idé och solsömn vaknade till liv...
och vad ska jag göra i dessa 9 dagar? jag minns inte vad man gör för fritid har inte existerat sedan december för mig.
vad ska jag göra i 9 dagar när jag inte jobbar?! uj uj, jag känner ofta att jag gnäller om i-landproblem men inte längre... det här är större, värre, konstigare... allt annat än i-lands... uj uj uj...
ordet men är intressant, det kan ta bort 1000 positiva saker bara av att smyga sig in på slutet av en komplimang.
du är så fin och ser så fräsch ut... MEN... bla bla bla...
gör ni som jag? jag lyssnar efter men hela meningen och hör därför inte alls snällt som ev sägs förrens ordet men träder in. då jävlar hör jag allt.
skitbra jobbat, du har verkligen varit kreativ och snabbtänkt. bra improviserat, men du kunde ha gjort det lite bättre.
mitt huvud tolkar en sådan mening såhär:
bla bla bla... du kunde ha gjort det bättre=totalt skitdåligt gjort hörrö du!
det är det enda som fastnar... hur konstruktiv människan än försöker vara i sin kritik så hör jag det som var mindre bra
korkat, ja visst men ändå, sån är jag.
jag säger bara men... men men men...
den nyblivna 3-barnsmodern tar väldigt illa vid sig av detta påstående men inte på det sätt man kan tro utan för den förolämpning det var att hon skulle vara mer lik ungen framför sig.
nähä, tycker du att hon är lik mig eller?? (som att det vore det hemskaste man kunde tänka sig)
det var inte det jag skulle berätta egentligen men det blev lite bonusmaterial.
den riktiga historien är om hur snålheten bedrar visheten...
som sagt, vi gick omkring på stan och tittade i affärer och M kommer på att hon behöver en ny ryggsäck.
vi gick in på wedins och konstaterade att; huh, det är favvogrejen, ta 3 betala för 2. sånt gillas!
jag hittade direkt en väska och M likaså. då var det bara den tredje gratisgrejen kvar. jag hittade ett par solglasögon jag bara var tvungen att ha, sedan hittade jag ett par skor som var förvånansvärt snygga och lika billiga. M konstaterar då att;
nej nej, de är för billiga, vi måste ta en dyr 3:e sak så vi verkligen tjänar på detta.
sagt och gjort, våra två väskor plus ett par skor som jag inte gillade lika mycket men som kostade mer blev det.
med nöjda leenden tågade vi fram till kassan. solglasögonen fick jag köpa för sig eftersom de var för billiga för att kombinera med vår kanondeal vi var i tagen med att göra.
väskorna och de mindre snygga skorna slogs in i kassaapparaten och som en rejäl knäpp på näsan var det halva halva priset på skorna så de i slutändan var billigare än både brillorna och de andra skorna.
i det läget kändes det dock för genant att åtgärda detta (tro det eller ej, men vi har någon slags otydlig gräns för vad vi gör i vår familj). vi tjänade inte så mycket pengar som vi trodde först men vi var nöjda ändå och gick till mcD och drack kaffecool, denna himmelska dryck som lett till beroende för mig.
helt plötsligt har jag alltid något ärende i närheten av en mcD och vips har jag kaffecool i näven. helt utom min kontroll.
natten till torsdag nu och jag sitter på jobbet.
som vanligt numera...
men inte så länge till.
onsdag morgon nästa vecka kliver jag av mitt pass kl 8 och sen är jag ledig
9 dagar utan arbete.
det känns skönt
men ändå inte.
det är ju då jag kommer att upptäcka hur mycket tid som försvunnit pga jobb, dag-sovande, slöhet osv.
det är då, först då jag kommer att inse att det är sommar ens...
det är sol ute om dagarna nu, ska visst vara det hela veckan
men hinner jag se det?
nej, inte alls, jag kisar ut genom fönstret och konstaterar att himlen är blå och att det är något hiskeligt ljust sken som lyser upp allt jag ser från mitt fönster.
det är så sommaren sett ut för mig hittills.
en dag tröttnade jag, vem vill vara blekast i världen varje dag liksom?
jag la mig och sov på balkongen.
klassiskt intelligent drag
8 timmar senare vaknade jag med en mage röd som torsten flink med antabus och alkhol i kroppen och ett ansikte stelare än britt eklands botoxfeja.
jag kunde visa upp ungefär lika många ansiktisuttryck som hon kan också.
men ser ni inte, jag ler ju.. nej, det syntes inte, allting var som gips och det kändes som huden skulle spricka om jag gapade.
appropå blek så fick jag och en vän höra att vi såg ut som syskon (vi är inte alls lika men vi har ljust hår båda två och det är tydligen lika talande som dna...)
sen kom det lilla ordet men... (jag hatar men, det blir aldrig något bra utav det ordet)
ni ser ut som systrar, men... du ser ut att ha växt upp i afrika och du på island. (ni kan ju gissa vem som skulle vuxit upp var) det var ungefär då min idé och solsömn vaknade till liv...
och vad ska jag göra i dessa 9 dagar? jag minns inte vad man gör för fritid har inte existerat sedan december för mig.
vad ska jag göra i 9 dagar när jag inte jobbar?! uj uj, jag känner ofta att jag gnäller om i-landproblem men inte längre... det här är större, värre, konstigare... allt annat än i-lands... uj uj uj...
ordet men är intressant, det kan ta bort 1000 positiva saker bara av att smyga sig in på slutet av en komplimang.
du är så fin och ser så fräsch ut... MEN... bla bla bla...
gör ni som jag? jag lyssnar efter men hela meningen och hör därför inte alls snällt som ev sägs förrens ordet men träder in. då jävlar hör jag allt.
skitbra jobbat, du har verkligen varit kreativ och snabbtänkt. bra improviserat, men du kunde ha gjort det lite bättre.
mitt huvud tolkar en sådan mening såhär:
bla bla bla... du kunde ha gjort det bättre=totalt skitdåligt gjort hörrö du!
det är det enda som fastnar... hur konstruktiv människan än försöker vara i sin kritik så hör jag det som var mindre bra
korkat, ja visst men ändå, sån är jag.
jag säger bara men... men men men...
Kommentarer
Trackback
