mellan himmel och jord

klockan är runt 6 en söndagmorgon och jag är vaken.
vaken är nog en sanning med modifikation för jag är otäckt trött.
hur som helst är jag tillräckligt mycket (lite) vaken för att definiera som just vaken så det är vad jag är.
tror jag.
jag har väl inte somnat o drömmer detta?
nej, jag är vaken, allt är ju relativt.
vaken... enda anledningen till att jag normalt skulle vara vaken en söndag vid den här tiden vore pga efterfest.
tokpackad och halvt om halvt oförmögen att föra en konversation.
det vore den gamla jag i ett nötskal. (gamla jag är en definitionsfråga, jag har ju inte precis genomgått en total make-over så jag antar att gamla jag är dagens jag likaså men är inte helt säker...)
aldrig ge sig, fighta till den sista droppen bara att det aldrig handlat om nån fight, bara den sista droppen.
så nu då, jag är ju nykter, betyder det att jag mognat?
blivit vuxen?
nej, inte riktigt, jag jobbar ju.
i och för sig hoppas jag att dessa allt för långa efterfest-dagar är över
att de inte kommer igen
har ingen direkt kontroll över dessa dagar och är inte helt bekväm i att vakna som ett frågetecken dagen efter dessa.
att tro att de är över och aldrig kommer komma igen vore naivt.
jag är ju fortfarande jag.
men nu jobbar jag.
det är skönt att veta att jag inte kommer behöva vakna kallsvettig om typ 10 timmar och vara bakis-skakis.
jag kommer vakna om typ samma antal timmar, trött, småtjurig och säkerligen med huvudvärk, lite som hang-over men ändå att föredra varje gång.
under semestern inträffade bara ett sånt fall av "drink til you sink", en gång räckte gott och väl.
stackars D tvingades bevittna mina helmysko och inte allt för läckra försök till att göra musikvideos till varenda låt vi lyssnade på (det var en hel del låtar).
typ 10 timmar och en bag-in-box senare stupade jag och jag tror att D svor på att aldrig utsätta sig för den synen igen.

om två timmar ska jag hem o sova.
innan jag däckar av utmattning ska jag promenera leia i raketfart, dra fram henne i sitt koppel o sen köra iväg D.
vilken underbar person jag är.
leia är nyrakad (nej inte på något opassande vis utan som en sund människa skulle tolka det, pälsen är minimerad). hon är så snäll under klippnings-stunden, hon bara står där o tittar med sina enorma ögon och ser ut att undra varför. men direkt när det är gjort verkar hon asnöjd o skuttar o hoppar och efter nån enstaka kylig ovan dag är hon van och skitglad över att vara 3 kilo lättare, sååå brudigt.
3 kilo kanske är att ta i när hennes totalvikt ligger runt 5 kilo men ändock. mycket päls är det.

den lilla grisen är leia. den andra belgian blue-hunden är leias jämngamla syster.
som valpar alltså, nu är hon typ 120 cm hög vilket är mycket proportioneligt till hennes dryga 5 kilo.
120... - 100 ungefär... hon har vuxit ikapp, the underdog rules!
hamster-leia o marsvinssystern...
david o goliat...
helan o halvan...
lilla leia, min prinsessa, min värld!

om man är stor o stark måste man vara snäll!
(känns superaktuellt att tillägga när jag precis lagt upp bilden på leia, grymt stor o stark hon var och är)

ps. sjukt äckligt det är med fästingar. en morgon på v-kusten plockade jag 7 stycken från leia, en satt just vid ögat... kräkframkallande äckligt, vomerande snuskigt... på det stora hela är jag en djurvän, kan se något positivt med nästan alla, t.o.m katter och är för allas rätt att leva men... utrota fästingar nu!!
nu, på en gång, omedelbart. kräk, äckliga snuskpellar osv osv. die b***h, die.