mellan himmel och jord

det här med att passa bra ihop, att vara perfekta för varann... det är ju bullshit rakt igenom.
ingen kan vara perfekt för någon annan.
ingen är ju perfekt till att börja med...
däremot kan man förhoppningsvis anpassa sig mer eller mindre efter varann, låta bli att hata vissa sidor och gilla andra (sidor alltså) desto mer. utan anpassning funkar det nog inte så bra men det är en fin gräns mellan att anpassa mycket och för mycket.
ingen mår bra av för mycket, vad det än gäller... eller? kanske ska nöja mig med att säga att jag inte gör det men att säga ingen känns mer slagkraftigt... mer dr Phil.
jag skulle kunna rabbla upp sjukt många saker som gör mig till en bra flickvän... men jag är sååå dålig på att ljuga... sanningen ligger nånstans mittemelllan askass och tokbra... hederligt svenskt lagom helt enkelt.
turligt nog för mig så är jag än så länge i den övre dimensionen för D, so far so good...
såhär ligger det till:
jag hatar när han somnar före mig, då råkar jag ofta sparka/knuffa ner honom från sängen typ...
jag avskyr att han aldrig vet om det finns mjölk hemma eller inte... o om han för en gångs skull svarar ja eller nej så stämmer det inte.
jag blir tokförbannad när den mjölk som ändå fanns när jag åkte till jobbet är slut när jag kommer hem och jag ser den i ett glas blandad med oboy och hela skiten har stelnat på ett mycket osmakligt vis som bara oboy kan göra under en natt.
jag skulle gärna leva utan hans oförmåga att skynda sig, han tar gryyymt lång tid på sig... jämt!
jag tjurar ibland för att han aldrig tar något initiativ, som typ: kolla jag har köpt massa öl, ska vi sätta oss ute i solen nånstans o klunka i oss den... aldrig något sånt...
jag gillar inte alls att det tar 50 minuter från det att vi bestämt att vi ska gå ut nånstans tills vi faktiskt lämnar lägenheten, bara duschen tar galet lång tid... (jag duschar på 2 minuter ungefär och D står gärna där i 30... )
och jag gillar inte alls att när han väl duschat klart så är det så snuskigt varmt i badrummet eftersom duschen strålat på maxvärme i 30 minuter...  jag vill ha kallt.
jag avskyr att han stänger fönsterna som jag just har öppnat för att det är skönt med frisk luft, sommar som vinter...
mest av allt hatar jag när han agerar besserwisser... om jag berättar något så svarar han ja eller mmm... som att han redan visste men egentligen inte har en aning... o han frågar om jag vet vad nåt engelskt ord betyder och innan jag hinner svara så förklarar han grundligt vad det menas. grrr... och om jag mecklar ihop en sån där sockerbit till en lampa så struntar väl jag i om nån lite metalldel sticker ut, det har alltid funkat förut men nej, då rycker han den ifrån mig och säger att såhär ska du göra förstår du väl...

---

that´s it.
så mycket mer kan jag inte komma på...
skulle jag be honom göra en radda skulle den kunna bli hur lång som helst men känner jag D rätt skulle han bara titta på mig och säga att han inte ogillar något hos mig.
det är gulligt, det är sött, det är rart, det är... förbannad lögn...
jag vet ju att han gör det... exakt detta har hänt en gång... jag frågade vad han skulle ändra hos mig o vice versa o så drog jag min lista... sen när det var hans tur sa han så; ingenting, jag älskar dig som du är.
skitgulligt kanske men oj va arg jag blev... hur taskigt är det egentligen?
hur får det mig att framstå?
vad ska jag säga?
eeeh, nej just ja, inte jag heller så klart...?
för sent för det...
där får jag stå med skägget i brevlådan (japp, mitt nya favvo-ordspråk...)
för en kort sekund blev jag såklart glad o jag blev väl kanske inte förbannad egentligen
kände mig nog mest dum... både dum somi elak och dum som i generad...
eftersom han aldrig skulle göra listan gör jag den åt honom... läs detta som D:s ord...
jag hatar när hon sparkar mig allt hon har för att jag somnar före henne.
jag blir tokförbannad när hon sjunger bara för att väcka mig när jag är astrött
jag gillar inte alls att hon är så sjukt tjurig och otrevlig när hon jobbar natt
o fan va jag inte gillar när hon super skallen i bitar, blir lagom grinig mot mig o sen inte minns dan efter
o att hon aldrig kan ge sig, hon ska vara vaken till klockan 8 på morgonen minst... orka...
o sen blev jag inte så jävla nöjd när hon kom hem kl 8 på min födelsedag, tokfull och somnade.
jag hatar att hon alltid suckar när jag säger nåt snällt, om jag säger att hon är världens bästa så säger hon att jag inte kan veta det eftersom jag inte träffat alla o vem är egentligen bäst? o på vad?! sjukt irriterande egenskap.
hennes realistiska sida är galet jobbig över lag... om vi pratar om ifall evig kärlek ens är möjligt säger hon alltid nej, att hon inte tycker att det är rimligt.. hur coolt är det på en skala? nähä, men då har vi kul så länge det varar då eller?
(jag tror i alla fall att det är några saker som D skulle komma på...även om det låter rätt charmigt... eller inte)
osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv...

men i slutänden så är ju det man gillar klart överhängande även om det är svårare att se det emellanåt.
det vore ju helt orimligt att tro att det skulle finnas någon som är 100 % perfekt för en själv... o vem skulle vilja ha en som är perfekt för en? olikheter och småbråk är ju befriande, berikande osv... de behövs ju på ett sätt...
i viss mängd såklart men ändå...
ohoo, va psykologisk jag låter nu, watch out dr Phil...
D, du är inte perfekt men du är grymt nära! ;)

Ingen kan vara nere med en ballong!