mellan himmel och jord

jantelagen... can´t live with it, can´t live without it...
hur mycket jag än avskyr denna "lag" så lever jag efter den...
det stör mig att lyssna på skrytande människor
när någon ständigt vill framhäva sig själv och dennes positiva egenskaper så sitter jag där och undrar:
och vem tror du att du är egentligen...
jag gör det och jag avskyr det på samma gång..
hur vänjer man sig av med en nationell inofficiell lag?
denna genomsvenska absurda sociala regel...
tro inte att du är nåt för guds skull...
du är inte bättre än nån annan och om du ändå tycker det så har du ingen självinsikt...
enda gången 90 % av svenskarna säkerligen tycker sig vara bättre är mot uteliggare, a-lagare etc.
då gäller plötsligt inte jante längre för då minsann, då går resonemanget igång.
"jo visst, jag dricker lite mycket, jag blir arg på dem i min närhet, jag tappar kontrollen, har dåligt ölsinne, fumlar runt i nån buske nånstans med frugans/gubbens bästa vän och sen dricker jag igen och igen, dag efter dag, det kostar pengar men ungarna kan ju spara ihop egna pengar till körkort osv, de kan ju sälja mer jultidningar... 
men uj uj uj vad jag är bättre än de här människorna. sådär långt skulle jag aldrig sjunka... jag har ju i alla fall nånstans att bo..."
som att det vore ett kriterie för att man är bättre? nånstans att bo? räcker det?
snackar vi självinsikt?
snackar vi baksidan av jantelagen? tro inte att du är nåt för det är du inte, bara om det gäller samhällets mest utsatta, då är du kung!
sjukt... absurt... galet... fel...
nog med moral och mer om nåt annat...
jag är världens sämsta förlorare. jag är nog bäst på att vara sämst förlorare, garanterat.
verkligen. totalt bäst på det... ( ingen jante här inte...)
spelade minigolf med D idag, borde veta bättre men gjorde det ändå.
efter 5 banor såg min lista ut som följer
7
7
4
5
7
j*vlar va förbannad jag var. D flinade och då brast det...
"det är ju det här jag säger, det är så sjukt tråkigt att göra nånting med dig för du är så egotrippad och tror att du är bäst på allt bara för att du får mindre slag eller vad det nu gäller. du är skitdålig och jag vann över dig förra året. nu åker vi hem. satan va trist det är att du alltid ska göra såhär.. (att D inte gjort nåt annat än att få i bollen på mindre slag än mig är liksom inte relevant i det läget, då är allt bara kasst...)
som tur var fick jag i bollen på 2 slag på nästa bana och D fick 6. lite lättare til mods körde vi vidare och med lite fusk vann jag med nåt slag... fusk ja... jo faktiskt... (jag hade hand om skrivandet och det kanske blev nåt slag för mycket för D och nåt för lite för mig här och var... ) men jag vann, det kändes helt underb... nej det gjorde det inte, va inte alls kul.
hatar att förlora, ogillar kraftigt att vinna på fusk och gillar ganska mycket att vinna.

---

det är egentligen för min skull jag vill vinna, inte för att rub it in på nån annan utan bara för att slippa känlsan av att vara sämst... för så idiotiskt funkar jag, om jag förlorar i minigolf (en helt ointressant, meningslös "sport" som jag inte bryr mig om alls egentligen) så är jag auto sämst. när jag inte är bäst så känns det som jag är värdelös, sämst, kass...
det är värdelöst att det är så och jag jobbar på det men än så länge har jag inte kommit nån vart med det...
givetvis är det inte bara på minigolf jag är sämst då utan på allt, precis allt.
förlorar jag golfen är det ingen idé att köra bil, laga mat, byta glödlampa etc etc, jag är ju sämst...
efter en stund går det över och jag tänker att jag mest hade otur, att jag hade en grymt dålig boll för sådär dålig kan jag ju omöjligt vara + att jag ska testa igen, ensam för då kommer det gå bra. (självinsikt? not so much...)
så korkat att känna sig sämst när man inte är bäst för hur ofta är man bäst? egentligen...?

det viktiga är inte att vinna utan att förnedra...