mellan himmel och jord

kanske är jag en ganska otacksam person att vara tillsammans med...
inte på alla plan, jag är smårolig, lättsam, allvarlig när det passar, förstående osv...
men... när det gäller det där lilla extra, de hemmagjorda hollywoodromantiska tillfällena, då är jag sämst.
jag föredrar realistiska tankar och kommentarer mer än filmdravel
jag vill hellre se vackra blommor i naturen än döende i en vas hemma
jag vill inte höra massa s.k. romantiska saker när jag vet att de omöjligt kan stämma.
exempel? okej...
1. när halvan säger till mig: jag älskar dig, jag kommer alltid att göra det.
mitt svar: det kan du inte veta, allting förändras. det är högst osannolikt att du alltid kommer älska mig om du lever länge.
2. jag kommer aldrig vilja ha någon annan än dig
mitt svar: det tror jag nog, om vi ska vara tillsammans en hel livstid kommer du nog att vilja ha andra. det viktiga är ju att vi kan prata om det och vad vi gör med det...
3. du är det bästa som har hänt mig
mitt svar: njae, allting är ju relativt
4. om jag kunde skulle jag ge dig allt du någonsin velat ha
mitt svar: men det skulle ju inte alls vara roligt, tänk att ha allt man vill ha, då har man ju ingenting kvar att drömma om?!
5. jag kan verkligen snacka om allt med dig, du är bäst
mitt svar: nej det är jag inte och nej det kan du inte. ingen är bäst och det finns massa saker som jag inte vill veta om ditt förflutna... inte för att jag skulle älska dig mindre men för att det skulle kunna komplicera saker, tidigare intima erfarenheter, kvalité som kvantitet, o liknande är i stort sett alltid bättre att inte prata om.
osv.osv.osv.osv.osv.osv.osv.osv.osv.osv.osv.osv.osv.osv.osv.osv.osv.osv.osv.osv.osv.osv.osv.osv.osv.osv.osv.osv.
alltså kan jag ta bort "kanske" i första meningen av det här inlägget och konstatera att jag är det!
det är inte medvetet, kanske är det försvarsinstinkt, kanske realism, kanske sunt förnuft, kanske... astråkigt...
kanske alltihop...
framför allt rätt jävla dyngtråkig (vanlig svenska för dyng: skit)
jag dissar det på direkten när jag hör det men innerst inne skulle jag nog sakna det fruktansvärt mycket om jag inte fick höra det. jag behöver nog höra det fast jag inte vill erkänna det....
äääh, vad vet jag, hollywoodromance my ass, ge mig en känsla hellre än ord som sagts i varenda kärleksfilm som finns att tillgå (jag menar absolut inte att människor som säger sådana saker, framför allt inte du min halva, har rippat dem från filmer men nog påverkas man av det man ser och hör och det funkar inte på mig)
det är konstigt det här med könsroller, vad som förväntas av en. som tjej är det givet att man ska gilla såna här grejer. man ska bli tårögd av att få blommor och av att få höra hur man för alltid kommer att älskas mer än någon annan.
jag har fått höra att det är som att vara bög att vara tillsammans med mig...
så jag antar att jag inte uppfyller de förutbestämda (falska, omoderna) förväntningarna på hur en tjej ska vara...

jag avslutar det här inlägget som hittills varit ganska anti-romance med de vackraste citat jag någonsin hört, ett från en låt och ett från en film.

"all that i am, all that i ever was
is  here in your perfect eyes, they´re all i can see"

"you are the reason i am, you are all my reasons"

jag älskar min hund,
min lurviga, knäppa, urgulliga, tokiga, busiga, vilda, underbara lilla bebis
ovillkorligt, kravlöst, oändligt, you name it.
hon är världsbäst
men.. (som alltid när positiva meningar flödar kommer detta lilla ord...)
hon hatar att bada.
verkligen hatar att bada!!
problemet är att jag vill att hon ska bada... (problem kan vara att ta i men ändå...)
jag har försökt, på alla sätt jag kan komma på.
jag har lockat med godis, jag har tvingat, jag har varit pedagogisk, sträng, glad, arg, snäll, sur osv osv...
i våras kom jag på en idé som jag tyckte var alldeles genialisk, jag tänkte för mig själv:
det är helt otroligt vilken idé, jag är så pedagogisk och smart att jag skrämmer mig själv. nu kommer hon att vilja bada i sommar!!! utan tvekan.
den idén resulterade i att den bättre halvan kom hem från jobbet, öppnade dörren till badrummet, tittade storögt och förvirrat på mig och frågade:
men... varf... varför ligger du naken i badkaret med din hund?
(skriver detta med risken att misstolkas men jag resonerar som så att den som läser in något snuskigt i det är den som problemet ligger hos... så det så!)
anyway, där låg vi, hon och jag, jag och hon. i badkaret.
hur pedagogiskt var inte det?
rivmärken på hela min överkropp borde vara ett tydligt svar på att det inte fungerade men jag valde att tolka det på annat vis, därav faktumet att jag försökt en gång till sedan dess.
det fungerade inte!
inte alls.
efter de två badkarstillfällen var jag ivrig på att komma till "riktigt vatten". väl där sa jag till halvan:
kolla här nu, fan va vi kommer ha skoj. sisten i lilla vovven...
vi sprang mot stranden, vi sprang så båda våra manar flög vilt i luften, vi hade full fart framåt och jag kände att nu, NU kommer det att hända. bebis ska bada och älska det!!
2 meter innan strandkanten tog det tvärstopp.
inte en milimeter framåt.
det måste ha blivit något fel var min första tanke och jag gick igenom alla hennes tassar men nej, de funkade utmärkt och inte skulle hon göra några behov heller.
vi gick tillbaka till filten och provade igen med samma resultat.
okej, hon har nog inte fattat riktigt vad som händer, tänkte jag då och bestämde mig för en ny approach.
den här gången kunde inget gå fel.
med bestämda men lugna steg gick jag i vattnet med bebis i famnen. vi gick så långt att bara våra huvuden stack upp.
hon höll sig lugn och verkade gilla läget.
aha, nu så! eller...
jag släppte lite försiktigt på mitt grepp och off she goes... en rejäl reva på min mage av ena klon och så simmade hon in till kanten och sprang upp.
sen fick jag fjäska i flera dagar innan hon blev tillgiven igen.
min bebis hatar att bada
så är det
så kommer det förbli.
face the fact!
jag älskar henne till döds även om hon hatar att bada.
men jag tycker ändå att det är tråkigt.
inga mer badkar för oss två, inga mer pedagogiska samtal och lektioner.
det här är ett avslutat kapitel
åtminstone till nästa sommar... eller nästa gång vi åker och badar...
lilla bebis, vattnet är underbart, don´t miss out.
plötsligt minns jag en ramsa som vi jämt klottrade på den tiden man jämt klottrade:
if all boys were at sea
oh god, what a swimmer i would be
omvandlat till mitt pedagogiska tänkande betyder det:
nästa gång hon löper, då ska jag lära henne den ramsan så får vi se, då kommer hon att vilja bada...

nostalgitripp=
men jag vill inte bada pappaaaa
bada för i helvete... BADA...
(vi hade i alla fall tur med vädret)

sitter på jobbet och funderade fram tills alldeles nyss på min mun...
har jag bränt mig?
eller andats i mig giftigheter via munnen?
hur kan jag i så fall ha glömt det??!!
det känns nämligen sådär burrande, känsligt och irriterat som det kan göra i såna lägen (hur jag vet det? ta ett djupt andetag när ni står lutade över tvättmedelsförpackningen... varför? vet lika lite som någon annan varför...)
så alldeles nyss kom jag på:
jag har ätit ananans, jag är allergisk mot ananas...
smart tjejen!!!
(för att göra saken bättre åt jag 2 kiwis som jag inte heller tål... kommer bli en härligt natt inatt...)
i alla fall, känslan av anansen fick mig att minnas min tid i thailand och min egenskap att vara envis utav helvete
gränsen mellan envishet och idioti är hårfin emellanåt, något som följande historia kommer förtydliga...
jag var i thailand med en vän, V. där fanns oändliga mängder ananas och jag älskar ananas.
men jag tål det som sagt inte.
i vilket fall så åt jag ananas varje dag, efter några veckor köpte jag hel färsk ananas som jag skalade med min medhavda slöa och rostiga fick-kniv (alltid redo a la mig, det kommer fler exempel)
det var säkerligen inte nyttigt men järn är väl bra på sitt sätt och visst är det väl järn i rost??!! jag kände nyttan med bismaken så i alla fall.
för att kunna göra detta trots min mycket ömma och svullna tunga som pulserade snabbare än mitt hjärta efter minimaran i 8:an, var jag tvungen att få bort svedan och obehaget.
V sa till mig gång på gång att inte äta ananas men det gula guldet var mitt, bara mitt och här skulle ätas!
sagt och gjort, i min necessär låg en tub xylocain (för er som inte brukar döva obehag för att kunna fortsätta med det som orsakar alltsammans så är det en svag bedövningssalva).
när jag väl kommit på detta var jag suuupernöjd.
V suckade tröttsamt när hon såg mig sitta och äta min ananas med knallröda, prickiga och svullna kinder, totalt nerkletade med denna räddande ängel i form av xylocain. (dessutom med en tunga större än kotungan mina föräldrar av någon anledning köpte en gång per år när jag var mindre).
denna ritual upprepades samtliga dagar under vistelsen (ca 2 månader)
envishet eller idioti? avgör själv...

saffran är silver, ananas är guldet!!!

jag undrar ofta om och i så fall VEM det är som häller verbalt laxermedel i min mat och dryck.
periodvis fullkomligt sprutar det ut korkade/dumma/flummiga/felaktiga/obegripliga/elaka/hånfulla mm mm kommentarer från min mun som inte alls är avsedda som sådana.
de varierar i storlek och är som tur är oftast åt det mindre allvarliga slaget men ändå...
varför vet jag inte när jag ska vara tyst?
som i fredags, jag skulle köpa ny mobil.
inne i affären får jag hjälp av en väldigt trevlig och säljsugen liten prick som introducerar mig i en, vad det lät som på honom och hans entusiasm, heeelt ny värld.
den här modellen har gps, den här har ansiktsigenkänning och lokaliserar samt sparar var kortet tas osv osv osv...
hmm, jag vill ringa, sms:a, ta kort och kunna ha mer än 5 låtar på min telefon, i övrigt var jag nöjd med den gamla.
jag vill INTE ha gps, jag kan läsa kartor (okej, det kan jag inte men i nödfall skulle jag nog kunna det...) jag har en inställning till gps som är en inställning jag vanligtvis avskyr (skillnad på folk och folk you know) den lyder:
jag har klarat mig i 26 och ett halvt år utan och det har gått alldeles utmärkt, jag klarar mig utan även i fortsättningen.
ansiktsigenkänning och lokaliseringsförmåga?! om jag inte känner igen/lyckas hitta ansiktena på de jag ska fota så är det förmodligen inte person/er som jag vill ha kort på. och om jag efteråt inte minns var kortet är taget så kan det inte ha varit så viktigt... eller?!
hur som, innan hade jag lurat på en sonyericsson w890 i läcker mocca-färg (visst är läcker ett sådär härligt töntligt ord?!)
den trevliga pricken pratar och pratar om mobilens fördelar och tar upp sin egen w890 i färgen silver.
kameran är bra och mycket musik får det plats.
(rättelse, kameran är ganska bra, megapixel-mässigt och jada jada funkar den men den har inget autofokus och eftersom jag är smått darrig/fumlig/klantig som fan och hunden sällan går med på att sitta still och posera för fototagning blir det inga höjdarbilder)
japp men då är det nog en sådan jag vill ha...
när han frågar vilken färg jag vill ha svarar jag utan att tänka på färgen på hans telefon som jag just tittat på:
mocca... (en kort tystnad innan jag fortsätter) silver ser så himla tattigt ut juh...
mmm, jaha, tack, säger stackaren för sig själv när han står o slår in siffror på datorn...
oj, men just ja, förlåt svarar jag och skrattar samtidigt som jag desperat försöker finna ett snabbt sätt att rädda situationen.
- fast mocca å andra sidan, om jag säger att det ser lite ut som sån där tattig fejkad träpanel i bilar så har du väl sådan också eller? (jag helgarderade mig med om.. tyckte jag till en början men...)
han: nej, jag har inte ens nån bil
jag: nähä... oj då... (+ ett förvånat/besvärat ansiktsuttryck)
jag skulle ha varit tyst från början men ibland är det sådär att man helt enkelt inte kan stoppa sig själv...
laxermedel i ordväg med andra ord... solklart fall...
det är 2 saker som jag funderar över varför det blir så när jag tänker tillbaka på detta scenario...
det ena; varför inte hålla tyst om att silver ser tattig ut?`vem mår bättre av att jag säger det och vad spelar det för roll?!
det andra: varför börjar jag klanka ner på den färg jag faktiskt valde för att göra allt bättre?
det verkar ju himla idiotiskt, om silver är tattigt och mocca motsvara fejkad tattig träpanel i bilar och det inte finns andra alternativ i den modellen, varför inte välja en annan modell? det verkar ju viktigt med färgen...
konstigt hur det är ibland.
hur som helst, han verkade inte upprörd, jag fick 199 kronor rabatt... (och smarta jag tror att jag gjort VÄRLDENS DEAL, fan vilket kap jag gjorde där, 150 kr i förhöjd avgift i 18 månader är skit samma, jag fick ju 199 kr rabatt...)
luren funkar och jag är tyst.

Miss Lyckad och inget annat...

om nio dagar kommer jag att vara ledig i lika många dar.
för första gången på 8 månader ska jag vara ledig mer än 2 dagar i sträck.
9 dagar är ingen evighet, det går fort
men oj...
oj oj oj
de känns overkligt, jag vet att det finns många som aldrig är lediga men nu är det mig och inte många andra det handlar om. JAG ska vara ledig, det gör mig förväntsfull, fylld av längtan och ångestfylld.
vad ska jag göra?
jag måste hitta på massa saker...
vad? hur? när? var?
jag gick hemma dygnet runt i ett par år för en tid sedan och hatade varje sekund av det
låt mig säga att jag tar igen den tiden med råge nu.
jag pluggar 100 % dagtid och jobbar minst 90 % natt varje månad.
i juni nu har det varit extremt, 191 timmars arbete lämnar jag snart bakom mig. toktur att skolan slutade 5 juni.
uj uj uj va de ska bli skönt att gå vidare och "bara" jobba 84,5 % hädanefter!
denna kombo av plugg och natt har resulterat i en kaotisk vardag.
jobbet funkar bra, skolan funkar men är förvirrat och privatlivet... funkar inte.
jag är glad att jag har vänner kvar efter ett halvårs utebliven kontakt och de få gånger vi ses minns jag knappt deras namn.
tänk va underbart det är att ha sådana vänner som stannar trots att jag nästan inte vet vad de heter.
det mina vänner, det är vänskap för mig!!!

appropå att inte minnas vad andra heter så hände det en grej för ett tag sedan (tänkte säga rolig grej men det är fortfarande för känsligt... ).
min bättre hälft låg i sängen och jag hade just gått upp därifrån.
han snurrar på sig och säger långdraget:
meeeen, kan vi inte gosa ett tag till malinnnhmmmöööhoj... (det namnet tillhör hans x, INTE mig)
jag: ursäkta? (så formell är jag bara när jag är sur, annars är de va? alt. öööh, huh? som gäller)
D: eeehm, vaddå?
J: men va sa du nu? jag tyckte att du sa...
D: jaha, oj, ja jo nej, inte alls, jag skulle säga malignt melanom

---

låt oss stanna upp här en sväng.
jag är så långt ifrån svartsjuk man kan komma, så till den grad att vi blir osams att jag INTE är det
MEN jag vill inte bli kallad för något annat än mitt namn (ett antal smeknamn undantaget)
det är väl inte för mycket begärt?!
för det andra, "jag skulle säga malignt melanom"??!!
jaha, och då skulle jag svara:
jo visst kan vi det testikelcancer...
eller vad?
nej jag hinner inte multipel skleros???!!!
ska man ljuga för att klara sig undan situtioner krävs lite mer smidig- och påhittighet.
blåneka hade nog varit bättre i det här fallet...
det är bara att neka som det brukar heta...
då felsägningen inträffat och min gylf var minst sagt hårt uppdragen närmsta tiden efteråt ringde jag en vän för att prata av mig lite.
hon förstod inte riktigt problemet och tyckte att jag överreagerade, så farligt kan det väl ändå inte vara??!!
för 4 dagar sedan ringde hon upp mig, ca 3 månader efter min och D:s incident och sa:
nu vet jag, jag förstår precis!
inga mer ord behövdes, jag visste att hon visste, att det hänt henne också, vi delade detta obeskrivligt stora lilla problem.
(personen hon sa ja till för drygt ett år sedan hade dock lite mer vett än att dra till med cancer o.d. som en (o-)rimlig förklaring)
grejen är ju, det kan hända vem som helst. precis som vilken annan felsägning som helst...
men det händer inte när som helst, det händer i känsliga lägen.
vännen fick höra: det är du och jag för alltid ¤¤¤¤¤ och så ett helt annat namn än sitt eget
och i mitt fall var det efter x antal timmars kel i sängen...
fast å andra sidan, när vore rätt läge?
lite som i vänner när ross säger fel vid vigseln...
(i know, liiite patetiskt att hänvisa till en tv-serie men ändå... om du säger get a life säger jag ja visst, snart så!)

malignt melanom är ingen bra ursäkt

okej, jag har något att erkänna.
något som inte alls är likt mig
något som jag helst inte talar varken högt eller lågt om
något som inte är vare sig snällt eller rättvist
till saken...
here goes nothing...
såhär är det..
(i know, kom igen nu då för f*n, sätt igång nån j*vla gång)
här kommer avslöjandet:
j a g  d i s k r i m i n e r a r.
det finns ett slags folk jag generellt sett har svårt för
en människogrupp som jag inte litar på eller anförtror mig till, en grupp som jag (o-)medvetet hålla distans till.
det är ett folk som jag, när jag hör att de tillhör denna grupp, spetsar mina öron och genast tänker:
aha, så du är en sån du, då är det bäst att passa sig.
detta folk är de som tillhör gruppen kattmänniskor
that´s right, you heard me, k a t t m ä n n i s k o r
don´t like ´em...
alltså, alla regler har undantag så helt sant är det inte men på det stora hela så.
får jag höra att någon har hund/älskar hundar så tänker jag direkt:
men vilken härlig människa, så naturlig och pålitlig.
säger nästa att den föredrar katter blir tanken istället:
usch då, du är inte alls min typ av människa.
det ska mycket till för att jag ska avslöja något för en kattgillare.

---

opposits attract=my ass
kattfolk är lömska, de spinner som besatta när det passar dem och i nästa stund klöser de dig i ryggen.
mitt tips: lita inte på folk med katt
jag säger inte på något sätt att det jag tänker är absolut sanning (även om jag tycker det så kan jag ju inte göra det allmängiltigt...tyvärr...)
nu när jag skrivit det känner jag mig fri att fortsätta denna "livsstil" helt utan kritiskt granskade fog eller hållbara bevis
katter likt sina ägare är manipulativa
de sitter där o ser så söta ut på håll och ger dig en känsla av att "aha, vilken närhet vi har" och "det här är vänskap/kärlek etc.
de stryker sig mot benet när de går förbi och liksom lockar dig in i att tycka att det är en söt liten rackare vid din vad, men (!!!) när du vänder dig om för att se vart sötisen tog vägen upptäcker du snart till din fasa att den sitter fastbiten i din hälsena.
snopet för dig!!!
deras motsvarighet i mänsklig form skiljer sig inte avsevärt, beteendet är det samma men det yttrar sig på annat vis.
tips från coachen; du vet att du har att göra med en kattmänniska när:

+ni ses där det passar denne, trots att det är på andra sidan stan för dig och max 400 meter från kattens boende) 
+ du varje gång ni ses har en känsla av att något inte riktigt stämmer (eller inte stämmer alls)
+ du blivit smittad av fågelinfluensan då du var i katthemmet för att laga i ordning lite mat till personen som var sjuk och nu när du ligger halvt om halvt dödssjuk kan ni inte ses eftersom katten kan bli smittad då (som säkerligen var smittkällan från första början)
+ personen sitter på fester utan att dricka och du + alla andra känner er bevakade och mycket riktigt, dagen efter är alla inträffade pinsamheter under kvällen allmänt kända händelser.
+ tjänster och gentjänster inte gäller i relationen till denna vän
+ personen frågar personliga frågor som du svarar på med varierande djup men berättar ALDRIG något om sig själv.
+ du gång på gång påpekar att du inte orkar cykla 89 km enkel väg för att rensa kattlådan varje gång han/hon jobbar över och det per automatik gör dig till en dålig vän som stjäl all energi
+ ni ses på förfesten och denna säger: oj då.. din stackare, du har verkligen ingen aning... hmm, du kan låna nåt av mig. och du, jag har en pincett här så du kan ordna upp ditt unibrown lite snabbt (samtidigt som du snällt plockar bort 178 462 katthår från tröjan som räcks åt dig och med ett tårögt leende säger tack men nej tack)
+ en oidentifierbar obehaglig doft lägger sig som ett moln kring just ert bord strax efter att kattmänniskan anlänt (en lukt som är stört omöjlig att tvätta/vädra/parfymera/raggarduscha bort.)
+ det känns som du får en käftsmäll varje gång du träder in genom dörren till lägenheten där katten bor
+ du berättar något om dig själv som du vill ska stanna mellan er två och det snart är känt över hela stan. ursäkten lyder: jag visste inte att det var hemligt.

kort och gott, en kattmänniska:
+ bor nästan alltid i lägenhet
+ är i de flesta fall singel och kvinna
+ vill behöva/behövas men bara när det passar och är för självupptagen för att bry sig 24/7.
+ är självupptagen över lag
+ är opålitlig
+ kissar brevid om inte lådan som alltid varit god nog innan duger (fritt för tolkning fft)
+ ligger och gnyr i sängen efter uppmärksamhet men sticker innan du hinner komma (även där fft)
+ har ett otrevligt temperament som du inte blir klok på
+ alltid sätter sig själv i första rummet och du har tur om hon minns ditt namn
+ reser ragg i tid och otid (fft)
+ innesitter en orimlig stolthet som såras för allt och inget
+ inte passar tider, repsekterar överenskommelser, värderar vänskap eller ställer upp etc etc etc.

listan kan bli lång men jag har några nära som har katt så jag måste få plats med ett par
"såhär är det men... -rader" också
det finns många undantag men i 20-30 årsåldern är det snarare regel än undantag att det är såhär
ledsen men så illa är det.
ni som känner mig och har katt läser inte detta eftersom ingen vet om denna i dagsläget
(tur för mig att denna blogg är okänd så ingen kan peka ut mig... )
men...
ni har uppenbarligen egenskaper som väger över det faktum att ni är kattmänniskor,
antagligen kan jag ha överseende med detta eftersom ni med största sannolikhet kommer att komma till insikt.
alla gör misstag och alla har rätt till en andra chans.
mina nära cat-lovers, ni är fantastiska människor som övertygat mig om att ni är motsatsen till mina fördomar.

---

Fat people are harder to kidnap.

aah, fick tillbaka tentan och klarade den med ett plus i kanten.
dvs. vg. blev givetvis jätteglad över det men sekunden efter kom tanken åh nej...
inte för att jag inte vill ha bra resultat men för att jag inte klarar av att inte få det.
lagen om alltings jävlighet
det är jävligt nu men det blir värre...
behöver jag fortsätta eller är det uppenbart var jag är på väg?!
jag vill uppnå bra resultat, självklart, vem vill inte det?
problemet är att jag i princip alltid ställer för höga krav på mina egna prestationer och är det inte bäst så är det lika med skitdåligt.
då är allt värdelöst om det inte är det bästa.
av den anledningen har jag ägnat tentorna som varit så lite tid och ansträngning som möjligt för att undvika att hamna i den karusellen.
och för att då kunna känna att; huh, godkänt alltså, det är ju bra. (den tanken skulle aldrig kunna slå mig om jag ansträngt mig). godkänt på en prestation jag ägnat den tid och ansträngning jag nu haft över till annat är inte i närheten av gott nog för mig. jag måste vara bäst om jag anstränger mig för att inte, av mig själv,  bli klassad som den gula fläcken i snön.
nu blev det som det blev och jag sitter och är fundersam. varför inte bara vara glad?
jo för nu måste jag vara bäst
tur att det är ett helt sommarlov där jag kan släppa krav och måsten och bara hinna glömma detta betyg.
kanske till och med hinna vara glad över det nån vecka och sen glömma...
nu kanske det väcks en tanke i någons huvud... åååh, orka, vilken puckad brud, inga i-landsproblem för det.
men jo, det är det och såna måste man få ha ibland.
jag är en i-landstjej och därav i-landsproblem.
inte konstigare än så.
och det är ju inte så att jag säger att det inte finns andra problem här i världen
jag VET att det finns så sjukt mycket värre saker att drabbas av.
bad hair day till exempel
hur jobbigt är inte det på en skala???!!!
(hoppas innerligt att detta inlägg tas med en rejäl nypa salt för annars blir jag idiotförklarad snabbare än jag hinner säga hippopotomonstrosesquippedaliofobi...
(och ja, jag googlade för att få fram det ordet, sånt grönskande ordförråd har jag inte av naturen...)
betyder för övrigt fobi för långa ord... ironiskt att benämningen för det är så långt i sig.
mycket sånt som är korkat, dyslexi är ett annat sådant exempel
varför inte stava det på ett vis så de som har det åtminstone har en liten chans att få till det rätt?
bara stavningen är ju diskriminerande, de små liver har ju inte en susning att få till det...
en artikel jag läste för en tid sedan hade rubriken:
Över 500 000 svenskar lider av dysleksi
(vet inte om det var menat med en gnutta ironi men tidiningar brukar väl inte vara så skämtsamma? om vi bortser från kvällstidningar som skulle göra vad som helst för att sälja)
nåväl (ett alltför sällan använt ord, slå ett slag för nåväl du med!!) nu blir det back to work
och back to i-landet!

det är jävligt nu men det blir värre sen!

varför är det så numera?
allt som människor gillar att göra blir problem och sjukdomar.
allvarliga sjukdomar baserade på milda symptom.
jag gillar att shoppa, i like it a lot, vissa nära och kära kallar mig shopoholic. jag shoppar lite kläder och plötsligt har jag en amatördiagnos? det enda som kan tyckas märkligt med mitt handlande är att jag tycker att nästan alla former av att bränna pengar är svindlande kul. jag kan gå på ica maxi i timmar och fynda, tanka är roligt om man tänker bort kostnaden och bara följer siffrorna som rullar (måttligt skoj men ändå inte tråkigt), jag gillar att skriva dolly parton eller andra fyndiga namn på mina krogkvitton, internetshopping är som att sitta och klicka till sig glädje... men det gör mig inte sjuk, det gör mig till en som får vardagen lite mer underhållande... eller?
jag dricker alkohol, många gånger i onödigt stora mängder och med minnesluckor men jag har i princip alltid roligt och ingen blir lidande av att jag partajar. trots det vill några få envisas med att jag borde vara uppmärksam på min benägenhet att dricka destruktiva mängder samt på min alkoholproblematik. (hallå, alkoholproblematik, i party til the fat lady sings and i never hear a fat lady sing... om jag inte haft fel hela tiden och min milda variant av tinnitus egentligen är en fet dam som skrålar, då mina vänner har jag problem).
jag äter inte all sorts mat, långt ifrån all sorts mat. i am a picky eater, so sue me. många ögon rullas och bland suckarna kan man höra: ska du börja med det där nu igen när du äääntligen är fri från den där skiten? (för länge sen i ett annat liv hade jag lite problem med matrelaterade frågor).
jag äter godis, ofta och gärna. är jag sockerberoende då? behöver jag åka till den där ljushåriga kvinna, bittan eller vad hon nu heter, till hennes behandlingshem för sockerberoende människor?
kan man inte bara gilla något utan att stämplas med diagnoser hit och dit?
kan inte jag få köpa mina kläder, dricka mina drinkar, mitt vin och mina öl, välja vad jag vill äta och inte samt äta den mängd socker jag finner lämpig utan att anses ha problem med än det ena än det andra?
jag menar, varför göra vardagen till diagnoser?
vad är syftet?
jag kan ju bara tala för mig själv men jag vet ju vad jag gör.
jag handlar första halvan av månaden och är luspank den andra, my bad.
jag dricker ena dagen och är bakis den andra, handling-konsekvens
jag äter det ena men inte det andra, jag är mätt och belåten.
jag äter godis, jag gillar det och tandläkaren tjänar pengar.
cirkle of life for the small man.

---

nu är jag inte fullt så ytlig som jag kanske verkar, alla mina pengar går inte till shopping, en stor del går till fadderbarn, cancerfonder av olika slag, insamlingar och nu senast till fistula-sjukhuset.
det får mig att må bättre för stunden, alla osjälviska handlingar är indirekt egoistiska...
jag har dagligen ångest för att jag inte gör mer, för att jag inte kan göra mer och för att jag vill göra mer.
kläderna jag köper trivs jag inte i eftersom jag inte vet under vilka förhållanden de tillverkats.
den mat jag äter smakar inte så gott som den borde eftersom det finns de som behöver den mer.
jag gråter när jag ser reklam för rädda barnen osv, mitt hjärta slits i stycken och världens barn finns alltid i mina tankar.
jag vill hjälpa, jag vill förändra, jag vill åstadkomma underverk men jag kan inte.
jag kan bara göra min del
om alla gör det kommer det att bli skillnad.
det krävs så lite från var och en för att göra så mycket.
ägna tid och pengar till sånt istället för att diagnostisera fullt normala människor.
varför skapa problem som inte finns?

the token of all i was
i traded for my escape
to see a new horizon

i mitt huvud fastnar ofta ord eller namn. (vissa skulle nog kalla det sjuklig fixering vid obegripliga bokstavssammanstättningar men inte jag, jag kallar mig speciell).
ord som ibland inte betyder något speciellt för mig, alltså inte väcker någon direkt känsla men som bara sitter där.
ord jag inte kan förklara varför men för att ge exempel så poppar den danske astronomen vid namn "tycho brahe" upp som ett micropop med smörsmak. (han var dansk men föddes faktiskt i sverige...)
så har det varit sedan hans namn dök upp i en skolbok första gången typ -94.
det poppar upp och försvinner.
det kan ta timmar, veckor eller månader mellan varven men det ligger där.
just hans namn är lite speciellt i och med att det absolut inte betyder någonting alls för mig. annars är det mer vanligt förekommande att det är ett ord som fastnar som jag för stunden och av okänd anledning tycker är sjukt kul.
favoriten just nu är cyberspace.
tidigare kandidater är naturligtvis (hur ofta använder man det ordet? underskattat), javisst (för att det ska bli roligt måste det sägas när någon frågar något känsligt, t ex var det lika skönt för dig som för mig, det väcker alltid en skepsis hos den som frågar om svaranden verkligen menade det eller om det var ironiskt), röva (sagt med ett skorrande r och som smeknamn på någon), runkbulle (även det med skorrande r, använt som svärord och för att det är bland det absolut äckligaste jag kan tänka mig), sjukt kul (ingen förklaring, bara gillar hur det låter).
ord som är gammalmodiga är också roliga ibland.
istället för att be om en cola light på mcD blir beställandet avsevärt roligare för mig om jag säger att jag vill ha en lätt läskedryck. (mcD-personal kanske inte finner det kul men dom får betalt och jag betalar...)
(här blir även min dålig vana att skilja på folk och folk tydlig då jag inte alls finner det roande med direktöversättningar,       t ex om någon beställer en mjölkskak på samma ställe, då är det bara pinsamt... nej jag har ingen självinsikt)
ordet gäddhäng kom på 80-talet, vad sa man innan? hade ingen gäddhäng före 80-talet eller sa man bara överarmsfett? vem kom på det?
beige är ett ord som alltid går att diskutera (okej inte alltid men ibland) hur uttalas det... egentligen? jag tillhör dem som säger beesch, där jag växte upp sa alla bääsch = upplagt för störning. sen finns det ett fåtal som säger bäijsch men dom är så sällsynta och så fastvuxna i sitt sätt att säga så dem lämnar jag utan kommentar. föresten tänker jag inte kommentera något av dem, jag säger det jag tycker är rätt och det gör väl alla andra också.
gamla ord är kul på flera sätt, många är oerhört diskriminerande/provocerande och flera av dem är ord som idag inte ens får användas alt. vill användas av folk.
bananrepublik t ex, mindre latinamerikansk stat, tror inte det skulle räknas som politiskt korrekt idag
betongparti, m a o ett parti som åsidosätter miljöfrågor, hur många partier idag skulle vinna röster på det?

---

negerboll som man plötsligt inte får säga längre, det var okej hur länge som helst men vipps så var det rasistiskt att säga så (jag tror att det går att utläsa vad jag tycker om det) jag fick en komplimang en gång som jag inte alls visste vad jag skulle svara på eller om jag ens skulle räkna det som en komplimang men det var avsett som en sådan och trots formuleringen var den menad helt utan rasistiska åsikter:
du är en sann arisk skönhet, hitler skulle ha gillat dig! (min bästa väns mormor, ca 80 år levererade denna).
jag är alltså vit, blond och blåögd. jag vill säga negerboll ändå, är det okej?
måste jag känna mig som sunes pappa inne på campingkiosken om jag säger det?
det finns ju vita små bollar också, kalla dem white-trash-bollar om ni så vill, jag skulle inte ta illa upp.
ord blir vad människor tillåter dem att bli och om negerboll anses rasistiskt så blir det ju det till sist.
ta upp kampen om negerbollars rätt att kallas negerbollar.
har jag fel?
låter jag rasistisk?
det är jag inte, inte på något vis. det räcker som svar för eventuella anklagelser på den punkten.

jag gillar ord. kvalitet som kvantitet, ord är min grej. (jag har andra grejer också men jag gillar ord).
det är o:et i ordet som gör det, och r:et och t:et. ord:et som helhet

wooord!

det finns ett citat som lyder som följer: (aaah, dubbelt förtydligande, i like...)
hellre hatad för den jag är än älskad för någon jag inte är.
det känns bra, det känns rätt,
politiskt korrekt
men är det sant?
verkligen verkligen sant?
visst, be true to your self i all ära men tänk om jag är en hemsk människa?
alltså på så vis att jag har urusel moral, fruktansvärda värderingar osv.
är det inte bättre att jag då struntar i min frihet att utrycka mig som jag vill på ett diskriminerande eller orättvist sätt, blir älskad och bara låter mig påverkas positivt? att hata någon för den den är kan aldrig leda till något gott, däremot att älska någon för någon den på grund av tidigare erfarenheter som lett den fel kanske inte är men har potential att bli... eller fan, det är väl inte heller bra att älska för att förändra... det är inte så jag menar heller...
vilket skitinlägg detta kommer att bli... trasslar in mig i argument jag inte har belägg för...
vore jag totalt hemsk skulle jag förmodligen skita totalt i om jag var älskad eller hatad, då skulle nog inte andra människor spela någon roll på något sätt.
men på riktigt nu, om vi granskar detta citat
hatad för den jag är, hur kul låter det? vore det inte rent ut sagt för jävligt? jag vill inte bli hatad
älskad för någon jag inte är: det låter visserligen inte kul för fem öre det heller men vem är sig själv i alla lägen?
nu delade jag meningen och plockade jag dem helt ur sitt sammanhang men ändå.
vem är man egentligen?
den jag är hemma, i skolan, på jobbet, på fester osv är totalt olika personer, eller snarare delar av min personlighet men de är ju alla delar av mig bara att de syns vid olika tillfällen.
hur kul skulle min jobbperson vara på en fest?
hur bra förebild skulle min festperson vara på jobbet?
det är ju nödvändigt att visa olika ansikten utåt, flexibilitet, anpassningsförmåga är a och o i samhället.
självklart lyser mitt sanna jag igenom i alla delar, de är ju trots allt jag bara att de skiljer sig från varandra.

hur som helst, nu är jag jobbjag och om ca 18 timmar kommer jag att vara festjaget...
huh, jag har skapat en variant av freuds jag, överjag osv.
den nya trenden är jobbjag, festjag, hemmajag osv. betydligt enklare och lättare att applicera i sin vardag.
enkel vardagspsykologi. psykology for dummies...
ett genombrott innan jag ens börjat läsa psykologi... känner att jag har min c-uppsats som i en liten ask.
happ happ, nu ska jag inte slösa mer utrymme i cyberspace på detta load of crap
no more.

sitter och väntar på besked om sista tentan. den meningen lät missvisande för det är ju naturligtvis inte det enda jag gör, det har ju trots allt gått tre veckor sedan snart sen jag lämnade in den och riktigt så deprimerande liv har jag inte. 
tre veckor alltså, det är den maximala tiden det får ta innan en tenta lämnas tillbaka, rättad givetvis...
bara för att man har tre veckor på sig, måste det ta tre veckor?
måste man vänta in i det sista?
jobbar alla bättre under press?
o.s.a-datum t ex, hur många lämnar inte sitt svar sista dagen eller till och med några dagar för sent?
eller lämnar tillbaka böcker först när biblioteket skickat påminnelse och man snällt får betala tre kronor i böter?
eller när man ska på middag/fest och värden/arna säger att maten är klar 19:00 men kom gärna innan, hur ofta kommer man tidigare än just 19:00 då?
jag är en sån, en sista-minuten-människa och nog många med mig.
det är en sak när det är jag som ska svara/lämna/anlända men en helt annan när det är jag som väntar.
då minsann grymtar jag illa och tycker att det är dålig stil att inte snabba på.
det är skillnad på folk och folk... eller?
resultaten på den här tentan, sista tentan på första läsåret är i viss mån avgörande för hur min sommar kommer se ut.
kommer jag glömma bort att jag faktiskt är student eller kommer jag bada med socialtjänstlagboken som flytkudde?
ska jag få ledigt även i hjärnverksamheten eller ska regler för bidrag repeteras sommaren igenom?
ge mig resultatet nu!!!
hellre ett ärligt nej än ett falskt ja...
jag vet ju hellre än att gå runt i ovisshet och tro att det nog gått vägen.
finns det något värre än att tro att något gått bra för att senare få veta att det gick åt skogen?
(jo jo, allt är ju relativt så det är klart att det finns värre men ändå)
ge mig bara tentan, 26 juni får jag godkänt hur som helst om de inte lämnat ut den, men hur kul är det egentligen?
då får jag ju aldrig veta om jag fattat rätt angående rätten till bidrag...
framtidsvisionen blir då: antingen en skojare som kommer till mitt kontor och får en jädrans massa pengar för att köpa en solresa till maldiverna eller ännu värre, en utblottad krake som inte får en krona för att jag minsann tror att han/hon inte har rätt till det...
3 tankar passerar i mitt huvud när jag skrev den sista meningen:
1. den meningen var på tok för lång, minns så väl hur min grundskolefröken alltid frågade mig var i meningen jag tänkt att läsaren skulle andas.. uppenbarligen skiter jag fortfarande i när läsaren andas.
2. jag kommer ALDRIG att arbeta som socialsekreterare på biståndsavdelningen så what´s the big deal om jag fattat?
3. när jag skrev han/hon, det finns ett nytt ord för att slippa göra det, nämligen hen. hen.. smaka på det h e n... H E N...
hur sjukt låter inte det? det låter som jag lider av förlamning i både stämband och ansikte och är oförmögen att uttala ord
hen... i don´t like it. annars är jag alltid för att effektivisera men i det här fallet slösar jag hellre 4 sekunder på att skriva han/hon än att skriva hen.
jag kommer aldrig att godta ordet hen.
samma sak är det med att stavningen på symptom moderniserats eller vad nu syftet är. symtom. det ser ut som en könssjukdom i skrift. tacka vet jag symptom, det är grejer det. (egentligen ser båda stavningarna konstiga ut men om man stirrar tillräckligt länge så ser vilket ord som helst mysko ut... not the point)

konklusion av detta inlägg:
1. ge mig tentan ffs
2. våga vägra hen
3. symptom heter och stavas det, sluta diskriminera p, det används redan för sällan...

det viktigaste är inte att vinna utan att förnedra

jag förstår er som sover på nätterna när jag jobbar, om inte jag jobbade skulle jag göra det samma.
stundtals är jag avundsjuk på er som får lägga er i sängen på kvällen/natten men jag älskar mitt jobb så jag kör på.
emellanåt händer det något som gör att jag lider med er som inte får se det jag förunnas:
som nu, klockan är efter 4 natten till tisdag, det är ljust ute och det har regnat för ett tag sedan.
nu är himlen sådär vacker som bara himlen kan vara.
den är rosa, blå, grå, guldfärgad, gul, röd, orange... underbart vacker helt enkelt.
regndropparna som dröjer sig kvar gör att allt ser ut att vara en glittrande fantasi.
jag önskar att jag kunde föreviga himlen som den är nu så ni kunde få ta del av den.
otroligt vacker, såna här ögonblick får mig att känna mig så liten.
som en del av något så oändligt stort.
som en piss i mississippi helt enkelt.

hoppas ni sover gott.

ps. hmm, några inlägg senare och det här med bloggande verkar riktigt underhållande... kanske blir en vana... cyberspace har väl plats för mitt dravel också?! (gillar att kalla det cyberspace, det gör alltid dr phil när han ska prata om faror med internet... )

måste bara tillägga ytterligare en finfin artikel av aftonbladet:
Allt fler kvinnor snarkar: så får du hjälp och blir friskare (från 2006, hälsosidan behövs visst inte uppdateras så ofta)

den här artikeln handlar om Mia som snarkar. när det var som värst väckte hon sig själv upp till 20 gånger per natt. problemet hade var som störst efter att hon fått barn och till slut gick det så långt att hon undvek att dela rum med okända människor när hon var bortrest
till slut fick hon hjälp av sin man som är läkare och skaffade en snarkskena. något hon är helt öppen med att hon använder och hon tror att flest män nappat på idén om skenan eftesom kvinnor tycker att det är för pinsamt.

okej, tanke 1: hon väcker sig själv, verkar det inte mer troligt att hon väckte barnen med snarkandet och att de i sin tur väckte henne? och/eller mannen? snarkar han också?
tanke 2 som egentligen är i plural och den som väckt störst reaktion: hon undvek alltså att dela rum med okända människor när hon var bortrest? hur ofta delade hon rum med okända när hon var hemma? och var inte hennes man väldigt glad över snarkandet i så fall om det fick henne att inte dela rum med okända? (i mitt huvud spinner det vidare med funderingar krin huruvida de har/hade ett öppet förhållande eller varför han ville att hon skulle sluta snarka: betyder det att han ville att hon skulle dela rum med okända? men dessa alltför djupdykande funderingar besparar jag er)
tanke 3: flest män nappar för att kvinnor tycker att det är pinsamt?! för det första, är det inte fler män än kvinnor som snarkar i den mån att det är skadligt på något vis? och vilka är de som har nappat? är det de okända människorna som hon nu kan sova med när hon är bortrest eftersom hon inte längre tillhör de pinsamma snarkarna?
för det andra: pinsamt? hmm, jag snarkar, som fan ibland och ibland inte alls.
jag tycker inte att det är pinsamt, borde jag tycka det?
jag lider ju inte av det... och jag har inte hört någon klaga nämnvärt (okej, nån enstaka gång eller så men det kan jag leva med). dubbelmoralen lyser som starkast här eftersom jag har grymt svårt för när någon annan snarkar men det hör inte hit, det är ett helt annat inlägg...
tanke angående underrubriken; så får du hjälp och blir friskare... Är jag sjuk??? kan jag ringa till jobbet och säga att jag inte kan komma för att jag har snarkat när jag sov? vill försäkringskassan ge mig sjukpenning för att jag snarkar? behöver jag hjälp? blir det en karensdag för detta?
allvarligt talat, okej får hjälp och sover bättre men blir friskare?!
host host, ursäkta men jag är sjuk, jag snarkar förstår du...
då skulle vi lösa problemet med arbetslöshet bland unga kanske om alla medelålders blev förtidspensionerade för snarkning... det ni riksdagen, kanske nåt att slipa på. (glöm inte vart ni läste det först)
snarkaren Mia säger att hon är helt öppen med att hon använder skenan. det här är alltså något man verkligen verkligen ska skämmas för att man har/behöver? helt öppen med? har hon kommit ut ur snarkgarderoben eller?
lite snark har väl ingen dött av? (jo jag vet, sömnapné hit och dit men jag syftar till min snarkning som mer liknar diande griskultingar om man tänker sig det ljudet förstärkt med ca 10, snusande med andra ord).

live fast, snore young...

ps. för er som vill testa skenan heter den SnorBan, hur lockande låter inte det? kostar bara kring 5000 och orsakar ett konstgjort underbett vilket ökar luftintaget, med andra ord som hittat...
sounds like heaven to me...
(ps 2. annars finns ett snarkbälte som man spänner runt bröstkorgen med plastklossar på ryggen som gör ryggläge obekvämt och därmed minskar risken för snarkningar. min tolkning: minskar risken/chansen för att sova över huvud taget, klart man inte snarkar då... )

sitter o läser på aftonbladets hemsida (får jag skriva aftonbladet utan att anses göra reklam eller missbruka deras logotyp/patentbelagda namn??!!)
anyway, rubrik på nyheten: Bakis idag? publicerad dagen efter midsommar, tror hela sverige utom bosse ringholm känner sig träffade (får jag skriva hans namn?)
sedan följer Alkoholforskarens bästa bakisråd:
1. Drick mindre mängder
2. Drick ordentligt innan du går och lägger dig.

motsägesefullt? JAVISST!!! som bara den.
drick mindre mängder? säger inte det sig självt? som att skiva att bästa sättet att undvika syrebrist är att inte sätta en påse över huvudet.
drick ordentligt innan du går och lägger dig? säkert jättebra men det står inte vad jag ska dricka. om vi nu hade bott i usa där alla stämmer alla, hade jag då kunnat dricka sjukt mycket sprit och sen gått och lagt mig, vaknat med jordens  bakfylla och då kunnat stämma aftonbladet och deras alkoholforskare på enorma summor?
om så är fallet: why oh why are we not in the us??
att ha drick mindre mängder som första råd och drick ordentligt som andra, hur förvirrande är inte det när det inte står angivet vilken vätska jag ska förtära?! egentligen... (mängder i råd 1 står ju dessutom i plural, vilseledande?!)
jag förstår ju givetvis vad de menar (tro det eller ej) men lite tydligare kan man väl ändå begära att de ska vara?

sista tipset är att man ska äta bananer och tomater för att stabilisera mineralhalterna, antingen innan man lägger sig eller morgonen efter. för de första, jag går oftast inte och lägger mig förren morgonen efter kvällen jag festat, it´s not over til the fat lady sings och det är ingen fet dam som sjunger på de fester jag går på varför det är svårt att veta när det är over på riktigt. ska jag då vänta ett helt dygn innan intag av bananer/tomater? för det andra, om vi bortser från detta, om jag trycker i mig bananer och tomater morgonen efter, då är jag väl redan bakfull?
rätta mig om jag har fel men då är väl skadan redan skedd?
med tanke på den grymt starka hungerskänsla som brukar infinna sig dagen efter undrar jag dessutom hur bra magen skulle må av att chockas med 8 bananer eller 1,2 kilo tomater... o hur gott skulle det vara? o går det att blanda?
njae, tacka vet jag hederlig slöhet, känslan av att aldrig mer kunna lyfta huvudet från kudden och tröttheten som håller i sig ett par dagar.
om det inte vore för bakfyllan skulle det ju bli riktigt farligt, så mycket ohälsosamma drycker och ingen konsekvens?!
länge leve bakfyllan säger jag!

(ni som inte håller med, the bananas are all yours!!!)


OBS. jag reserverar mig för eventuellt missbruk av namnen aftonbladet och bosse ringholm, det är inte min mening att måla djävulen på väggen. (kanske inte var det ultimata tillfället att använda det uttrycket men jag har längtat efter ett tillfälle att säga/skriva det på och let´s face it, hur ofta är det läge att säga måla djävulen på väggen?)

en vän ville att jag skulle skriva en blogg.
på frågan varför svarade denna underbara människa att jag är klok och rolig, hur mycket bättre kan det bli?
jo du H, i och med detta premiärskriv kommer jag tyvärr att motbevisa dig
vare sig jag vill eller inte.
klok? jag är blond så folk runt omkring mig har inte så höga förväntningar. det är enklare då
rolig? snarare klantig och förvirrad.
trots detta är dina ord en fin komplimang och jag tänkte prova på det här. 50% av min familj har dyslexi, den "egenskapen" har undgått mig än så länge men vi får väl se nu.
brukar tycka att jag hänger med rätt bra men det här med bloggande har inte hittat sin väg in i min hjärnverksamhet.
jag har läst linda rosings blogg men längre än så har jag inte kommit
har jag då missat nåt? återstår att se.
appropå det här med dyslexi så kan jag inte låta bli att småskratta (okej, asflabba) när jag tänker på mailkedjan jag hade med mina tre syskon förra sommaren. vår farfar skulle fylla 90 och vi ville överaska honom med en tripp ut till en ö med sjöräddningens båt och besättning då han varit en stolt medlem där sedan förra seklet typ.
min lillebror P1 inledde det hela med att skriva att vi borde tacka sjöräddningen, förslagsvis med något i bakvägen.
smygsnuskig som jag är kunde jag inte låta bli att påpeka att det här med bakvägen fick han sköta.
storasyster P2 hängde snabbt med på skämtet och skrev något i stil med att hon är gift så därför hade hon automatiskt frikort från alla former av utomäktenskapliga bakvägar.
lillebror greppar inte snuskanspelningarna på en gång och skriver sitt förslag ännu en gång men lite annorlunda:
jag menar ju att vi fixar en kaka men klanka på min stavning ni, vi tackar dom backvägen menar jag.
som om inte det vore nog avslutar han sitt mail med att ge en liten klapp på axeln till P2 som löd:
ps. P2, vi ska hålla ihop du och jag, dyslektikerna i familjen så kasta inte sten i glasshus.
behöver jag förtydliga hur mycket syster J och jag själv roade oss åt dessa mail?

det härliga är att inför varje storhelg under året inträffar dessa mailbombningar och jag lär mig aldrig.
varje gång loggar jag in på mailen och konstaterar: huh, 23 nya mail på ett dygn, nu har jag fått spam på den här mailen också.
efter ett snabbt tryck på inkorgen och när jag lika fort ögnat igenom avsändarlistan konstaterar jag att det har dragit igång. även denna storhelg, i år igen. det kan handla om födelsedag, jul, påsk, midsommar osv osv osv.
mina syskon in action.
i love it! i love them! (nästan jämt)

hmm, det här inlägget var menat som en monolog där jag skulle argumentera för och emot bloggande men det här var ju rätt kul. testar ett tag så får vi se.
fråga= måste jag själv komma ihåg namnet på bloggen? mitt närminne är bortblåst och eftersom jag glömmer bort vad jag letar efter när jag söker efter det kommer jag nog inte återfå det inom den närmsta tiden.