envis/idiot? same shit different name...
sitter på jobbet och funderade fram tills alldeles nyss på min mun...
har jag bränt mig?
eller andats i mig giftigheter via munnen?
hur kan jag i så fall ha glömt det??!!
det känns nämligen sådär burrande, känsligt och irriterat som det kan göra i såna lägen (hur jag vet det? ta ett djupt andetag när ni står lutade över tvättmedelsförpackningen... varför? vet lika lite som någon annan varför...)
så alldeles nyss kom jag på:
jag har ätit ananans, jag är allergisk mot ananas...
smart tjejen!!!
(för att göra saken bättre åt jag 2 kiwis som jag inte heller tål... kommer bli en härligt natt inatt...)
i alla fall, känslan av anansen fick mig att minnas min tid i thailand och min egenskap att vara envis utav helvete
gränsen mellan envishet och idioti är hårfin emellanåt, något som följande historia kommer förtydliga...
jag var i thailand med en vän, V. där fanns oändliga mängder ananas och jag älskar ananas.
men jag tål det som sagt inte.
i vilket fall så åt jag ananas varje dag, efter några veckor köpte jag hel färsk ananas som jag skalade med min medhavda slöa och rostiga fick-kniv (alltid redo a la mig, det kommer fler exempel)
det var säkerligen inte nyttigt men järn är väl bra på sitt sätt och visst är det väl järn i rost??!! jag kände nyttan med bismaken så i alla fall.
för att kunna göra detta trots min mycket ömma och svullna tunga som pulserade snabbare än mitt hjärta efter minimaran i 8:an, var jag tvungen att få bort svedan och obehaget.
V sa till mig gång på gång att inte äta ananas men det gula guldet var mitt, bara mitt och här skulle ätas!
sagt och gjort, i min necessär låg en tub xylocain (för er som inte brukar döva obehag för att kunna fortsätta med det som orsakar alltsammans så är det en svag bedövningssalva).
när jag väl kommit på detta var jag suuupernöjd.
V suckade tröttsamt när hon såg mig sitta och äta min ananas med knallröda, prickiga och svullna kinder, totalt nerkletade med denna räddande ängel i form av xylocain. (dessutom med en tunga större än kotungan mina föräldrar av någon anledning köpte en gång per år när jag var mindre).
denna ritual upprepades samtliga dagar under vistelsen (ca 2 månader)
envishet eller idioti? avgör själv...
saffran är silver, ananas är guldet!!!
har jag bränt mig?
eller andats i mig giftigheter via munnen?
hur kan jag i så fall ha glömt det??!!
det känns nämligen sådär burrande, känsligt och irriterat som det kan göra i såna lägen (hur jag vet det? ta ett djupt andetag när ni står lutade över tvättmedelsförpackningen... varför? vet lika lite som någon annan varför...)
så alldeles nyss kom jag på:
jag har ätit ananans, jag är allergisk mot ananas...
smart tjejen!!!
(för att göra saken bättre åt jag 2 kiwis som jag inte heller tål... kommer bli en härligt natt inatt...)
i alla fall, känslan av anansen fick mig att minnas min tid i thailand och min egenskap att vara envis utav helvete
gränsen mellan envishet och idioti är hårfin emellanåt, något som följande historia kommer förtydliga...
jag var i thailand med en vän, V. där fanns oändliga mängder ananas och jag älskar ananas.
men jag tål det som sagt inte.
i vilket fall så åt jag ananas varje dag, efter några veckor köpte jag hel färsk ananas som jag skalade med min medhavda slöa och rostiga fick-kniv (alltid redo a la mig, det kommer fler exempel)
det var säkerligen inte nyttigt men järn är väl bra på sitt sätt och visst är det väl järn i rost??!! jag kände nyttan med bismaken så i alla fall.
för att kunna göra detta trots min mycket ömma och svullna tunga som pulserade snabbare än mitt hjärta efter minimaran i 8:an, var jag tvungen att få bort svedan och obehaget.
V sa till mig gång på gång att inte äta ananas men det gula guldet var mitt, bara mitt och här skulle ätas!
sagt och gjort, i min necessär låg en tub xylocain (för er som inte brukar döva obehag för att kunna fortsätta med det som orsakar alltsammans så är det en svag bedövningssalva).
när jag väl kommit på detta var jag suuupernöjd.
V suckade tröttsamt när hon såg mig sitta och äta min ananas med knallröda, prickiga och svullna kinder, totalt nerkletade med denna räddande ängel i form av xylocain. (dessutom med en tunga större än kotungan mina föräldrar av någon anledning köpte en gång per år när jag var mindre).
denna ritual upprepades samtliga dagar under vistelsen (ca 2 månader)
envishet eller idioti? avgör själv...
saffran är silver, ananas är guldet!!!
Kommentarer
Trackback
