mellan himmel och jord

jag älskar min hund,
min lurviga, knäppa, urgulliga, tokiga, busiga, vilda, underbara lilla bebis
ovillkorligt, kravlöst, oändligt, you name it.
hon är världsbäst
men.. (som alltid när positiva meningar flödar kommer detta lilla ord...)
hon hatar att bada.
verkligen hatar att bada!!
problemet är att jag vill att hon ska bada... (problem kan vara att ta i men ändå...)
jag har försökt, på alla sätt jag kan komma på.
jag har lockat med godis, jag har tvingat, jag har varit pedagogisk, sträng, glad, arg, snäll, sur osv osv...
i våras kom jag på en idé som jag tyckte var alldeles genialisk, jag tänkte för mig själv:
det är helt otroligt vilken idé, jag är så pedagogisk och smart att jag skrämmer mig själv. nu kommer hon att vilja bada i sommar!!! utan tvekan.
den idén resulterade i att den bättre halvan kom hem från jobbet, öppnade dörren till badrummet, tittade storögt och förvirrat på mig och frågade:
men... varf... varför ligger du naken i badkaret med din hund?
(skriver detta med risken att misstolkas men jag resonerar som så att den som läser in något snuskigt i det är den som problemet ligger hos... så det så!)
anyway, där låg vi, hon och jag, jag och hon. i badkaret.
hur pedagogiskt var inte det?
rivmärken på hela min överkropp borde vara ett tydligt svar på att det inte fungerade men jag valde att tolka det på annat vis, därav faktumet att jag försökt en gång till sedan dess.
det fungerade inte!
inte alls.
efter de två badkarstillfällen var jag ivrig på att komma till "riktigt vatten". väl där sa jag till halvan:
kolla här nu, fan va vi kommer ha skoj. sisten i lilla vovven...
vi sprang mot stranden, vi sprang så båda våra manar flög vilt i luften, vi hade full fart framåt och jag kände att nu, NU kommer det att hända. bebis ska bada och älska det!!
2 meter innan strandkanten tog det tvärstopp.
inte en milimeter framåt.
det måste ha blivit något fel var min första tanke och jag gick igenom alla hennes tassar men nej, de funkade utmärkt och inte skulle hon göra några behov heller.
vi gick tillbaka till filten och provade igen med samma resultat.
okej, hon har nog inte fattat riktigt vad som händer, tänkte jag då och bestämde mig för en ny approach.
den här gången kunde inget gå fel.
med bestämda men lugna steg gick jag i vattnet med bebis i famnen. vi gick så långt att bara våra huvuden stack upp.
hon höll sig lugn och verkade gilla läget.
aha, nu så! eller...
jag släppte lite försiktigt på mitt grepp och off she goes... en rejäl reva på min mage av ena klon och så simmade hon in till kanten och sprang upp.
sen fick jag fjäska i flera dagar innan hon blev tillgiven igen.
min bebis hatar att bada
så är det
så kommer det förbli.
face the fact!
jag älskar henne till döds även om hon hatar att bada.
men jag tycker ändå att det är tråkigt.
inga mer badkar för oss två, inga mer pedagogiska samtal och lektioner.
det här är ett avslutat kapitel
åtminstone till nästa sommar... eller nästa gång vi åker och badar...
lilla bebis, vattnet är underbart, don´t miss out.
plötsligt minns jag en ramsa som vi jämt klottrade på den tiden man jämt klottrade:
if all boys were at sea
oh god, what a swimmer i would be
omvandlat till mitt pedagogiska tänkande betyder det:
nästa gång hon löper, då ska jag lära henne den ramsan så får vi se, då kommer hon att vilja bada...

nostalgitripp=
men jag vill inte bada pappaaaa
bada för i helvete... BADA...
(vi hade i alla fall tur med vädret)