mellan himmel och jord

kanske är jag en ganska otacksam person att vara tillsammans med...
inte på alla plan, jag är smårolig, lättsam, allvarlig när det passar, förstående osv...
men... när det gäller det där lilla extra, de hemmagjorda hollywoodromantiska tillfällena, då är jag sämst.
jag föredrar realistiska tankar och kommentarer mer än filmdravel
jag vill hellre se vackra blommor i naturen än döende i en vas hemma
jag vill inte höra massa s.k. romantiska saker när jag vet att de omöjligt kan stämma.
exempel? okej...
1. när halvan säger till mig: jag älskar dig, jag kommer alltid att göra det.
mitt svar: det kan du inte veta, allting förändras. det är högst osannolikt att du alltid kommer älska mig om du lever länge.
2. jag kommer aldrig vilja ha någon annan än dig
mitt svar: det tror jag nog, om vi ska vara tillsammans en hel livstid kommer du nog att vilja ha andra. det viktiga är ju att vi kan prata om det och vad vi gör med det...
3. du är det bästa som har hänt mig
mitt svar: njae, allting är ju relativt
4. om jag kunde skulle jag ge dig allt du någonsin velat ha
mitt svar: men det skulle ju inte alls vara roligt, tänk att ha allt man vill ha, då har man ju ingenting kvar att drömma om?!
5. jag kan verkligen snacka om allt med dig, du är bäst
mitt svar: nej det är jag inte och nej det kan du inte. ingen är bäst och det finns massa saker som jag inte vill veta om ditt förflutna... inte för att jag skulle älska dig mindre men för att det skulle kunna komplicera saker, tidigare intima erfarenheter, kvalité som kvantitet, o liknande är i stort sett alltid bättre att inte prata om.
osv.osv.osv.osv.osv.osv.osv.osv.osv.osv.osv.osv.osv.osv.osv.osv.osv.osv.osv.osv.osv.osv.osv.osv.osv.osv.osv.osv.
alltså kan jag ta bort "kanske" i första meningen av det här inlägget och konstatera att jag är det!
det är inte medvetet, kanske är det försvarsinstinkt, kanske realism, kanske sunt förnuft, kanske... astråkigt...
kanske alltihop...
framför allt rätt jävla dyngtråkig (vanlig svenska för dyng: skit)
jag dissar det på direkten när jag hör det men innerst inne skulle jag nog sakna det fruktansvärt mycket om jag inte fick höra det. jag behöver nog höra det fast jag inte vill erkänna det....
äääh, vad vet jag, hollywoodromance my ass, ge mig en känsla hellre än ord som sagts i varenda kärleksfilm som finns att tillgå (jag menar absolut inte att människor som säger sådana saker, framför allt inte du min halva, har rippat dem från filmer men nog påverkas man av det man ser och hör och det funkar inte på mig)
det är konstigt det här med könsroller, vad som förväntas av en. som tjej är det givet att man ska gilla såna här grejer. man ska bli tårögd av att få blommor och av att få höra hur man för alltid kommer att älskas mer än någon annan.
jag har fått höra att det är som att vara bög att vara tillsammans med mig...
så jag antar att jag inte uppfyller de förutbestämda (falska, omoderna) förväntningarna på hur en tjej ska vara...

jag avslutar det här inlägget som hittills varit ganska anti-romance med de vackraste citat jag någonsin hört, ett från en låt och ett från en film.

"all that i am, all that i ever was
is  here in your perfect eyes, they´re all i can see"

"you are the reason i am, you are all my reasons"