mellan himmel och jord

om nio dagar kommer jag att vara ledig i lika många dar.
för första gången på 8 månader ska jag vara ledig mer än 2 dagar i sträck.
9 dagar är ingen evighet, det går fort
men oj...
oj oj oj
de känns overkligt, jag vet att det finns många som aldrig är lediga men nu är det mig och inte många andra det handlar om. JAG ska vara ledig, det gör mig förväntsfull, fylld av längtan och ångestfylld.
vad ska jag göra?
jag måste hitta på massa saker...
vad? hur? när? var?
jag gick hemma dygnet runt i ett par år för en tid sedan och hatade varje sekund av det
låt mig säga att jag tar igen den tiden med råge nu.
jag pluggar 100 % dagtid och jobbar minst 90 % natt varje månad.
i juni nu har det varit extremt, 191 timmars arbete lämnar jag snart bakom mig. toktur att skolan slutade 5 juni.
uj uj uj va de ska bli skönt att gå vidare och "bara" jobba 84,5 % hädanefter!
denna kombo av plugg och natt har resulterat i en kaotisk vardag.
jobbet funkar bra, skolan funkar men är förvirrat och privatlivet... funkar inte.
jag är glad att jag har vänner kvar efter ett halvårs utebliven kontakt och de få gånger vi ses minns jag knappt deras namn.
tänk va underbart det är att ha sådana vänner som stannar trots att jag nästan inte vet vad de heter.
det mina vänner, det är vänskap för mig!!!

appropå att inte minnas vad andra heter så hände det en grej för ett tag sedan (tänkte säga rolig grej men det är fortfarande för känsligt... ).
min bättre hälft låg i sängen och jag hade just gått upp därifrån.
han snurrar på sig och säger långdraget:
meeeen, kan vi inte gosa ett tag till malinnnhmmmöööhoj... (det namnet tillhör hans x, INTE mig)
jag: ursäkta? (så formell är jag bara när jag är sur, annars är de va? alt. öööh, huh? som gäller)
D: eeehm, vaddå?
J: men va sa du nu? jag tyckte att du sa...
D: jaha, oj, ja jo nej, inte alls, jag skulle säga malignt melanom

---

låt oss stanna upp här en sväng.
jag är så långt ifrån svartsjuk man kan komma, så till den grad att vi blir osams att jag INTE är det
MEN jag vill inte bli kallad för något annat än mitt namn (ett antal smeknamn undantaget)
det är väl inte för mycket begärt?!
för det andra, "jag skulle säga malignt melanom"??!!
jaha, och då skulle jag svara:
jo visst kan vi det testikelcancer...
eller vad?
nej jag hinner inte multipel skleros???!!!
ska man ljuga för att klara sig undan situtioner krävs lite mer smidig- och påhittighet.
blåneka hade nog varit bättre i det här fallet...
det är bara att neka som det brukar heta...
då felsägningen inträffat och min gylf var minst sagt hårt uppdragen närmsta tiden efteråt ringde jag en vän för att prata av mig lite.
hon förstod inte riktigt problemet och tyckte att jag överreagerade, så farligt kan det väl ändå inte vara??!!
för 4 dagar sedan ringde hon upp mig, ca 3 månader efter min och D:s incident och sa:
nu vet jag, jag förstår precis!
inga mer ord behövdes, jag visste att hon visste, att det hänt henne också, vi delade detta obeskrivligt stora lilla problem.
(personen hon sa ja till för drygt ett år sedan hade dock lite mer vett än att dra till med cancer o.d. som en (o-)rimlig förklaring)
grejen är ju, det kan hända vem som helst. precis som vilken annan felsägning som helst...
men det händer inte när som helst, det händer i känsliga lägen.
vännen fick höra: det är du och jag för alltid ¤¤¤¤¤ och så ett helt annat namn än sitt eget
och i mitt fall var det efter x antal timmars kel i sängen...
fast å andra sidan, när vore rätt läge?
lite som i vänner när ross säger fel vid vigseln...
(i know, liiite patetiskt att hänvisa till en tv-serie men ändå... om du säger get a life säger jag ja visst, snart så!)

malignt melanom är ingen bra ursäkt