skitsnack a la carte...
det finns ett citat som lyder som följer: (aaah, dubbelt förtydligande, i like...)
hellre hatad för den jag är än älskad för någon jag inte är.
det känns bra, det känns rätt,
politiskt korrekt
men är det sant?
verkligen verkligen sant?
visst, be true to your self i all ära men tänk om jag är en hemsk människa?
alltså på så vis att jag har urusel moral, fruktansvärda värderingar osv.
är det inte bättre att jag då struntar i min frihet att utrycka mig som jag vill på ett diskriminerande eller orättvist sätt, blir älskad och bara låter mig påverkas positivt? att hata någon för den den är kan aldrig leda till något gott, däremot att älska någon för någon den på grund av tidigare erfarenheter som lett den fel kanske inte är men har potential att bli... eller fan, det är väl inte heller bra att älska för att förändra... det är inte så jag menar heller...
vilket skitinlägg detta kommer att bli... trasslar in mig i argument jag inte har belägg för...
vore jag totalt hemsk skulle jag förmodligen skita totalt i om jag var älskad eller hatad, då skulle nog inte andra människor spela någon roll på något sätt.
men på riktigt nu, om vi granskar detta citat
hatad för den jag är, hur kul låter det? vore det inte rent ut sagt för jävligt? jag vill inte bli hatad
älskad för någon jag inte är: det låter visserligen inte kul för fem öre det heller men vem är sig själv i alla lägen?
nu delade jag meningen och plockade jag dem helt ur sitt sammanhang men ändå.
vem är man egentligen?
den jag är hemma, i skolan, på jobbet, på fester osv är totalt olika personer, eller snarare delar av min personlighet men de är ju alla delar av mig bara att de syns vid olika tillfällen.
hur kul skulle min jobbperson vara på en fest?
hur bra förebild skulle min festperson vara på jobbet?
det är ju nödvändigt att visa olika ansikten utåt, flexibilitet, anpassningsförmåga är a och o i samhället.
självklart lyser mitt sanna jag igenom i alla delar, de är ju trots allt jag bara att de skiljer sig från varandra.
hur som helst, nu är jag jobbjag och om ca 18 timmar kommer jag att vara festjaget...
huh, jag har skapat en variant av freuds jag, överjag osv.
den nya trenden är jobbjag, festjag, hemmajag osv. betydligt enklare och lättare att applicera i sin vardag.
enkel vardagspsykologi. psykology for dummies...
ett genombrott innan jag ens börjat läsa psykologi... känner att jag har min c-uppsats som i en liten ask.
happ happ, nu ska jag inte slösa mer utrymme i cyberspace på detta load of crap
no more.
hellre hatad för den jag är än älskad för någon jag inte är.
det känns bra, det känns rätt,
politiskt korrekt
men är det sant?
verkligen verkligen sant?
visst, be true to your self i all ära men tänk om jag är en hemsk människa?
alltså på så vis att jag har urusel moral, fruktansvärda värderingar osv.
är det inte bättre att jag då struntar i min frihet att utrycka mig som jag vill på ett diskriminerande eller orättvist sätt, blir älskad och bara låter mig påverkas positivt? att hata någon för den den är kan aldrig leda till något gott, däremot att älska någon för någon den på grund av tidigare erfarenheter som lett den fel kanske inte är men har potential att bli... eller fan, det är väl inte heller bra att älska för att förändra... det är inte så jag menar heller...
vilket skitinlägg detta kommer att bli... trasslar in mig i argument jag inte har belägg för...
vore jag totalt hemsk skulle jag förmodligen skita totalt i om jag var älskad eller hatad, då skulle nog inte andra människor spela någon roll på något sätt.
men på riktigt nu, om vi granskar detta citat
hatad för den jag är, hur kul låter det? vore det inte rent ut sagt för jävligt? jag vill inte bli hatad
älskad för någon jag inte är: det låter visserligen inte kul för fem öre det heller men vem är sig själv i alla lägen?
nu delade jag meningen och plockade jag dem helt ur sitt sammanhang men ändå.
vem är man egentligen?
den jag är hemma, i skolan, på jobbet, på fester osv är totalt olika personer, eller snarare delar av min personlighet men de är ju alla delar av mig bara att de syns vid olika tillfällen.
hur kul skulle min jobbperson vara på en fest?
hur bra förebild skulle min festperson vara på jobbet?
det är ju nödvändigt att visa olika ansikten utåt, flexibilitet, anpassningsförmåga är a och o i samhället.
självklart lyser mitt sanna jag igenom i alla delar, de är ju trots allt jag bara att de skiljer sig från varandra.
hur som helst, nu är jag jobbjag och om ca 18 timmar kommer jag att vara festjaget...
huh, jag har skapat en variant av freuds jag, överjag osv.
den nya trenden är jobbjag, festjag, hemmajag osv. betydligt enklare och lättare att applicera i sin vardag.
enkel vardagspsykologi. psykology for dummies...
ett genombrott innan jag ens börjat läsa psykologi... känner att jag har min c-uppsats som i en liten ask.
happ happ, nu ska jag inte slösa mer utrymme i cyberspace på detta load of crap
no more.
Kommentarer
Trackback