mellan himmel och jord

varför är det så numera?
allt som människor gillar att göra blir problem och sjukdomar.
allvarliga sjukdomar baserade på milda symptom.
jag gillar att shoppa, i like it a lot, vissa nära och kära kallar mig shopoholic. jag shoppar lite kläder och plötsligt har jag en amatördiagnos? det enda som kan tyckas märkligt med mitt handlande är att jag tycker att nästan alla former av att bränna pengar är svindlande kul. jag kan gå på ica maxi i timmar och fynda, tanka är roligt om man tänker bort kostnaden och bara följer siffrorna som rullar (måttligt skoj men ändå inte tråkigt), jag gillar att skriva dolly parton eller andra fyndiga namn på mina krogkvitton, internetshopping är som att sitta och klicka till sig glädje... men det gör mig inte sjuk, det gör mig till en som får vardagen lite mer underhållande... eller?
jag dricker alkohol, många gånger i onödigt stora mängder och med minnesluckor men jag har i princip alltid roligt och ingen blir lidande av att jag partajar. trots det vill några få envisas med att jag borde vara uppmärksam på min benägenhet att dricka destruktiva mängder samt på min alkoholproblematik. (hallå, alkoholproblematik, i party til the fat lady sings and i never hear a fat lady sing... om jag inte haft fel hela tiden och min milda variant av tinnitus egentligen är en fet dam som skrålar, då mina vänner har jag problem).
jag äter inte all sorts mat, långt ifrån all sorts mat. i am a picky eater, so sue me. många ögon rullas och bland suckarna kan man höra: ska du börja med det där nu igen när du äääntligen är fri från den där skiten? (för länge sen i ett annat liv hade jag lite problem med matrelaterade frågor).
jag äter godis, ofta och gärna. är jag sockerberoende då? behöver jag åka till den där ljushåriga kvinna, bittan eller vad hon nu heter, till hennes behandlingshem för sockerberoende människor?
kan man inte bara gilla något utan att stämplas med diagnoser hit och dit?
kan inte jag få köpa mina kläder, dricka mina drinkar, mitt vin och mina öl, välja vad jag vill äta och inte samt äta den mängd socker jag finner lämpig utan att anses ha problem med än det ena än det andra?
jag menar, varför göra vardagen till diagnoser?
vad är syftet?
jag kan ju bara tala för mig själv men jag vet ju vad jag gör.
jag handlar första halvan av månaden och är luspank den andra, my bad.
jag dricker ena dagen och är bakis den andra, handling-konsekvens
jag äter det ena men inte det andra, jag är mätt och belåten.
jag äter godis, jag gillar det och tandläkaren tjänar pengar.
cirkle of life for the small man.

---

nu är jag inte fullt så ytlig som jag kanske verkar, alla mina pengar går inte till shopping, en stor del går till fadderbarn, cancerfonder av olika slag, insamlingar och nu senast till fistula-sjukhuset.
det får mig att må bättre för stunden, alla osjälviska handlingar är indirekt egoistiska...
jag har dagligen ångest för att jag inte gör mer, för att jag inte kan göra mer och för att jag vill göra mer.
kläderna jag köper trivs jag inte i eftersom jag inte vet under vilka förhållanden de tillverkats.
den mat jag äter smakar inte så gott som den borde eftersom det finns de som behöver den mer.
jag gråter när jag ser reklam för rädda barnen osv, mitt hjärta slits i stycken och världens barn finns alltid i mina tankar.
jag vill hjälpa, jag vill förändra, jag vill åstadkomma underverk men jag kan inte.
jag kan bara göra min del
om alla gör det kommer det att bli skillnad.
det krävs så lite från var och en för att göra så mycket.
ägna tid och pengar till sånt istället för att diagnostisera fullt normala människor.
varför skapa problem som inte finns?

the token of all i was
i traded for my escape
to see a new horizon