mellan himmel och jord

jag undrar ofta om och i så fall VEM det är som häller verbalt laxermedel i min mat och dryck.
periodvis fullkomligt sprutar det ut korkade/dumma/flummiga/felaktiga/obegripliga/elaka/hånfulla mm mm kommentarer från min mun som inte alls är avsedda som sådana.
de varierar i storlek och är som tur är oftast åt det mindre allvarliga slaget men ändå...
varför vet jag inte när jag ska vara tyst?
som i fredags, jag skulle köpa ny mobil.
inne i affären får jag hjälp av en väldigt trevlig och säljsugen liten prick som introducerar mig i en, vad det lät som på honom och hans entusiasm, heeelt ny värld.
den här modellen har gps, den här har ansiktsigenkänning och lokaliserar samt sparar var kortet tas osv osv osv...
hmm, jag vill ringa, sms:a, ta kort och kunna ha mer än 5 låtar på min telefon, i övrigt var jag nöjd med den gamla.
jag vill INTE ha gps, jag kan läsa kartor (okej, det kan jag inte men i nödfall skulle jag nog kunna det...) jag har en inställning till gps som är en inställning jag vanligtvis avskyr (skillnad på folk och folk you know) den lyder:
jag har klarat mig i 26 och ett halvt år utan och det har gått alldeles utmärkt, jag klarar mig utan även i fortsättningen.
ansiktsigenkänning och lokaliseringsförmåga?! om jag inte känner igen/lyckas hitta ansiktena på de jag ska fota så är det förmodligen inte person/er som jag vill ha kort på. och om jag efteråt inte minns var kortet är taget så kan det inte ha varit så viktigt... eller?!
hur som, innan hade jag lurat på en sonyericsson w890 i läcker mocca-färg (visst är läcker ett sådär härligt töntligt ord?!)
den trevliga pricken pratar och pratar om mobilens fördelar och tar upp sin egen w890 i färgen silver.
kameran är bra och mycket musik får det plats.
(rättelse, kameran är ganska bra, megapixel-mässigt och jada jada funkar den men den har inget autofokus och eftersom jag är smått darrig/fumlig/klantig som fan och hunden sällan går med på att sitta still och posera för fototagning blir det inga höjdarbilder)
japp men då är det nog en sådan jag vill ha...
när han frågar vilken färg jag vill ha svarar jag utan att tänka på färgen på hans telefon som jag just tittat på:
mocca... (en kort tystnad innan jag fortsätter) silver ser så himla tattigt ut juh...
mmm, jaha, tack, säger stackaren för sig själv när han står o slår in siffror på datorn...
oj, men just ja, förlåt svarar jag och skrattar samtidigt som jag desperat försöker finna ett snabbt sätt att rädda situationen.
- fast mocca å andra sidan, om jag säger att det ser lite ut som sån där tattig fejkad träpanel i bilar så har du väl sådan också eller? (jag helgarderade mig med om.. tyckte jag till en början men...)
han: nej, jag har inte ens nån bil
jag: nähä... oj då... (+ ett förvånat/besvärat ansiktsuttryck)
jag skulle ha varit tyst från början men ibland är det sådär att man helt enkelt inte kan stoppa sig själv...
laxermedel i ordväg med andra ord... solklart fall...
det är 2 saker som jag funderar över varför det blir så när jag tänker tillbaka på detta scenario...
det ena; varför inte hålla tyst om att silver ser tattig ut?`vem mår bättre av att jag säger det och vad spelar det för roll?!
det andra: varför börjar jag klanka ner på den färg jag faktiskt valde för att göra allt bättre?
det verkar ju himla idiotiskt, om silver är tattigt och mocca motsvara fejkad tattig träpanel i bilar och det inte finns andra alternativ i den modellen, varför inte välja en annan modell? det verkar ju viktigt med färgen...
konstigt hur det är ibland.
hur som helst, han verkade inte upprörd, jag fick 199 kronor rabatt... (och smarta jag tror att jag gjort VÄRLDENS DEAL, fan vilket kap jag gjorde där, 150 kr i förhöjd avgift i 18 månader är skit samma, jag fick ju 199 kr rabatt...)
luren funkar och jag är tyst.

Miss Lyckad och inget annat...