mångfaldens röst... in a way...
ibland undrar jag varför så många är så rädda för att diskutera...
att diskutera är ju inte samma sak som att vara osams.
visst, man tycker olika, annars skulle man ju inte ha något att diskutera men man är ju inte ovänner.
D gillar inte alls att diskutera. om min åsikt skiljer sig från hans vill han inte prata mer om den saken.
varför? han vill inte att vi ska bli ovänner.
diskussioner är ju berikande... och befriande... intressanta... roliga... och ibland galet irriterande...
D, du gillar säkert inte att jag skriver att du tycker så, jag håller inte med om det så nu pratar vi inte mer om detta... eller hur?! ;)
samtidigt är det en annan grej när det gäller prat och samtal över lag.
det är så många som vill säga saker.
alla möjliga saker om alla möjliga intressant och ointressanta ämnen.
det är så många som har massor att säga.
det är helt okej. fortsätt. keep up the good work.
sen finns det personer som faktiskt har något att berätta.
det är lätt att säga något och svårare att berätta.
det man säger tror man och det man berättar vet man... eller?
jag har en gammal kompis (alltså hon är inte gammal, vår vänskap är).
hon är rolig att prata med för hon har mycket att säga.
sen att hon några timmar in i kvällen inte kan prata med ögonen öppna eftersom hennes koordination sträcker sig till att kunna stå och andas på samma gång när hon druckit alkohol är en annan sak.
när vi sitter kan hon både andas, sitta och prata, till priset av stängda ögon.
det gäller att prioritera...
sen har jag familj och vänner som är intressanta och berikande att prata med för att de har något att berätta.
råd från personer som har något att berätta kan jag ta till mig.
råd från dem som har mycket att säga ger jag inte så mycket för.
nackdelen om man nu måste finna en sådan kanske kan vara att vissa tror sig vara allvetande inom vissa områden.
de har upplevt dittan och datten (skumt uttryck... låter inte som så mycket att uppleva...) och tror sig därför besitta en vishet större än någon annan. kanske är det så, kanske inte.
det är skillnad det där, säga eller berätta.
vilket väger tyngst? berätta har mer bokstäver i sig så det borde rimligtvis vara det...
att bara höra dem som berättar funkar ju inte i längden, inte heller bara de som säger saker.
är det det man menar med mångfald?
jag är för mångfald.
normalt säger jag massor och berättar en del. sena kvällar är det tvärtom tyvärr...
det jag måste komma ihåg är att det nog finns en anledning till att jag har två öron och en mun.
lyssna dubbelt så mycket som du pratar själv... det ska bli mitt nya mantra, de måste nog bli det...
innan jag ska träffa vänner brukar jag ibland prata av mig innan. förlåt leia för att skit du tvingas höra.
det är för att mamsen ska ha vänner kvar.
detta brukar dock inte lyckas eftersom jag ändå lyckas söla mig hes under en kväll.
den enda som skulle bli ledsen om jag tappade rösten är nog jag själv.
sorgligt egentligen...
När du trillar ner på någon räcker det inte att säga att du inte kunde hjälpa det,
när allt kommer omkring kunde han förmodligen inte heller hjälpa att han hamnade under dig.
att diskutera är ju inte samma sak som att vara osams.
visst, man tycker olika, annars skulle man ju inte ha något att diskutera men man är ju inte ovänner.
D gillar inte alls att diskutera. om min åsikt skiljer sig från hans vill han inte prata mer om den saken.
varför? han vill inte att vi ska bli ovänner.
diskussioner är ju berikande... och befriande... intressanta... roliga... och ibland galet irriterande...
D, du gillar säkert inte att jag skriver att du tycker så, jag håller inte med om det så nu pratar vi inte mer om detta... eller hur?! ;)
samtidigt är det en annan grej när det gäller prat och samtal över lag.
det är så många som vill säga saker.
alla möjliga saker om alla möjliga intressant och ointressanta ämnen.
det är så många som har massor att säga.
det är helt okej. fortsätt. keep up the good work.
sen finns det personer som faktiskt har något att berätta.
det är lätt att säga något och svårare att berätta.
det man säger tror man och det man berättar vet man... eller?
jag har en gammal kompis (alltså hon är inte gammal, vår vänskap är).
hon är rolig att prata med för hon har mycket att säga.
sen att hon några timmar in i kvällen inte kan prata med ögonen öppna eftersom hennes koordination sträcker sig till att kunna stå och andas på samma gång när hon druckit alkohol är en annan sak.
när vi sitter kan hon både andas, sitta och prata, till priset av stängda ögon.
det gäller att prioritera...
sen har jag familj och vänner som är intressanta och berikande att prata med för att de har något att berätta.
råd från personer som har något att berätta kan jag ta till mig.
råd från dem som har mycket att säga ger jag inte så mycket för.
nackdelen om man nu måste finna en sådan kanske kan vara att vissa tror sig vara allvetande inom vissa områden.
de har upplevt dittan och datten (skumt uttryck... låter inte som så mycket att uppleva...) och tror sig därför besitta en vishet större än någon annan. kanske är det så, kanske inte.
det är skillnad det där, säga eller berätta.
vilket väger tyngst? berätta har mer bokstäver i sig så det borde rimligtvis vara det...
att bara höra dem som berättar funkar ju inte i längden, inte heller bara de som säger saker.
är det det man menar med mångfald?
jag är för mångfald.
normalt säger jag massor och berättar en del. sena kvällar är det tvärtom tyvärr...
det jag måste komma ihåg är att det nog finns en anledning till att jag har två öron och en mun.
lyssna dubbelt så mycket som du pratar själv... det ska bli mitt nya mantra, de måste nog bli det...
innan jag ska träffa vänner brukar jag ibland prata av mig innan. förlåt leia för att skit du tvingas höra.
det är för att mamsen ska ha vänner kvar.
detta brukar dock inte lyckas eftersom jag ändå lyckas söla mig hes under en kväll.
den enda som skulle bli ledsen om jag tappade rösten är nog jag själv.
sorgligt egentligen...
När du trillar ner på någon räcker det inte att säga att du inte kunde hjälpa det,
när allt kommer omkring kunde han förmodligen inte heller hjälpa att han hamnade under dig.
winnie the mocca?
jag har börjat fota.
som vanligt när jag får för mig nånting så ska jag göra det hela tiden.
allt eller inget
svart eller vitt
sån är jag, på gott och ont.
just fotandet har givit blandade resultat.
jag fotar allt,
favoriten just nu är rotsystem... hos träd
det finns väldigt många rötter som ser hysteriskt roliga ut.
(kanske inte hysteriskt roliga, jag menar, det är trots allt trädrötter, hur kul kan det vara?)
hur som helst så fick denna nyupptäckta passion en tråkig följd tidigare idag
(det är ny dag sedan dryga timmen men som jag sagt nån gång tidigare så räknas det inte som ny dag innan man sovit)
på promenaden idag gick jag upp för en gång som är spiralformad.
en liten liten serpentingång med smak av italien nästan mitt i city. (i know, vilket dravel men ändå)
mitt uppför denna tänkte jag att det vore snyggt att ta en bild.
det var inga rötter men ändå, vad är livet utan att chansa lite då och då?
just när jag skulle ta bilden med min lur givetvis så känner jag hur mobilen sakta men säkert
glider ur min hand.
i ett desperat (nåja, halvhjärtat) försök att rädda den lyckades jag endast med att sätta spinn på den.
den flög iväg o landade (kan tyckas självklart men värt att påpeka)...
displayen hade spruckit och på andra sidan av luren var en stor repa.
på min moccafärgade och inte alls tattigt silvriga NYA telefon.
är det inte leia som äter upp dem så är det jag som kastar dem i backen.
kanske är det inte meningen att jag ska ha en...
eller så är det kanske meningen att jag ska byta ofta...
svårt att tyda vissa signs ibland...
mocca, det var kul så länge det varade! tack för de här veckorna. you did good.
Om snöret inte håller, utan går av, är det bara att försöka med ett annat snöre. (nalle puh)
ps. varför heter han winnie the pooh på engelska och inte nalle bajsh på svenska?
som vanligt när jag får för mig nånting så ska jag göra det hela tiden.
allt eller inget
svart eller vitt
sån är jag, på gott och ont.
just fotandet har givit blandade resultat.
jag fotar allt,
favoriten just nu är rotsystem... hos träd
det finns väldigt många rötter som ser hysteriskt roliga ut.
(kanske inte hysteriskt roliga, jag menar, det är trots allt trädrötter, hur kul kan det vara?)
hur som helst så fick denna nyupptäckta passion en tråkig följd tidigare idag
(det är ny dag sedan dryga timmen men som jag sagt nån gång tidigare så räknas det inte som ny dag innan man sovit)
på promenaden idag gick jag upp för en gång som är spiralformad.
en liten liten serpentingång med smak av italien nästan mitt i city. (i know, vilket dravel men ändå)
mitt uppför denna tänkte jag att det vore snyggt att ta en bild.
det var inga rötter men ändå, vad är livet utan att chansa lite då och då?
just när jag skulle ta bilden med min lur givetvis så känner jag hur mobilen sakta men säkert
glider ur min hand.
i ett desperat (nåja, halvhjärtat) försök att rädda den lyckades jag endast med att sätta spinn på den.
den flög iväg o landade (kan tyckas självklart men värt att påpeka)...
displayen hade spruckit och på andra sidan av luren var en stor repa.
på min moccafärgade och inte alls tattigt silvriga NYA telefon.
är det inte leia som äter upp dem så är det jag som kastar dem i backen.
kanske är det inte meningen att jag ska ha en...
eller så är det kanske meningen att jag ska byta ofta...
svårt att tyda vissa signs ibland...
mocca, det var kul så länge det varade! tack för de här veckorna. you did good.
Om snöret inte håller, utan går av, är det bara att försöka med ett annat snöre. (nalle puh)
ps. varför heter han winnie the pooh på engelska och inte nalle bajsh på svenska?
skär upp - skär in eller split in half...
det finns en grej (okej, bra många men just den här just nu...) som stör mig oerhört mycket.
det är något som många har.
något asfult
totalt anti-läckert
helt enkelt skitfult
och skitvanligt
om jag säger troskant, vad säger ni då?
mmhmm, just det.
usch för troskanter.
det stör mig som satan men det är inte det som stör mig mest i denna stund.
det mest störande är att jag under en tid nu tvingats face the fact.
jag har troskanter
jag... har... troskanter... T-R-O-S-K-A-N-T-E-R...
varje dag spatserar jag omkring på stadens gator och torg med dessa...
hur snyggt är det på en skala?
ända sedan jag började obcessa med den här tanken har det blivit så att
varje gång jag går förbi en skyltfönster går jag och liksom speglar mig sådär diskret...
(hur många gånger har man inte suttit på ett fik eller så och nåt pucko går förbi, har ingen aning om att det sitter folk inne på ett kafé o ställer sig o speglar sig, kollar poser osv.? okej inte så många gånger men det är lätt att föreställa sig)
i alla fall, jag verkligen nödglor in i skyltfönstret och verkar inte ha en aning om att det är människor innanför och kollar in my own ass. verkligen kollar in.
och jajemen, dag efter dag, ibland mer och ibland mindre och till mitt stora förtret är de där förbannade troskanterna som en genomskärare mitt i alltihopa.
oj vilket problem kanske någon skulle tänka, hört talas om string eller? (eller kanske bara oj vilket problem. punkt. get a life-punkt men jag tror inte på att man har ett liv bara man slutar bry sig om troskanter, så lätt kan det ju inte vara).
jag har hört talas om string men jag är inte intresserad.
visst, när jag var 15 och allt som fick en att verka vuxen på något vis var lockande så kanske men jag har förändrats...
jag vill inte bli vuxen längre, så är det med den saken. att jag sen inte har något val är en annan femma. eller tia, varför just femma? men i alla fall, åter till trosan...
jag gillar mina fina virkade mormorstrosor som håller in midjan o håller baken på plats på samma gång. den avskurna och delade baken...
det är som att ha både lodräta och vågräta skinkor in a way. inte riktigt men nästan.
string... har svårt att tro att det var en kvinna som kom på idén... eller jo kanske, nån narcisistisk genomytlig (observera nu eventulla dyslektiker, genom-ytlig, inte gemytlig) pengastinn 40-årskrisare kanske. kanske tänkte hon: "nu ska jag piffa till det, min 40-åriga rumpa må killa mig i knävecken och vara gropigare än ett maskbo men med ett snöre mitt emellan och gärna nån käck rosett på framsidan som håller ihop trådarna vore det himla kitschigt, inte sant"
nej, inte sant.
inte sant alls.
jag har alltid tillhört den (lilla??!!) skara som tycker att det man INTE ser men kanske kan ana är snyggare än det som är uppenbart, det som inte går att undvika hur mycket man än vill. ju mer som syns desto mer vulgärt.
visst, slitzmodellerna kanske kommer undan med det en gång, två på sin höjd men långt ifrån alla har en photoshop-assistent, en retuscherare med sig som fixar rumpan in real life på nolltid och håller oss vanliga dödliga undan fördärvet, att se det vi absolut inte vill se.
vill jag ha något som skär upp och skär in, då ska jag överväga snören, until then, not in this lifetime.
fult är vad det är, ofräscht, obehagligt, vulgo, not nice, översexigt=inte sexigt.
det finns string för killar också men det är inte alls acceptabelt av samhället. nej, en kille som vill undvika kalsonkanter är auto bög... varför? det är inte snyggt eller läckert på killar, men det är det ju inte på tjejer heller. unisexad obekvämlighet... killar som vill ha string: ni kan få dom. köp upp rubbet.
tjejer: sluta bränn bh:ar, bränn upp-och-in-skärartrosan. bh:n behöver ni garanterat, om inte nu så tacka plastik-kirurgen eller så kommer ni behöva den inom ett par år.
(om ni inte hittar ett sätt att stoppa tyngdlagen... lycka till)
not my cup of tea helt enkelt. så jag går runt i mina rediga hipsters och kollar i skyltfönster på mina tokfula troskanter.
jag gillar det inte men jag vänjer mig. jag förstår inte dem som ligger i en park bland småbarn, ungdomar, gamlingar mm i endast string och jag hoppas att jag aldrig kommer förstå dem. nu menar jag ju inte att alla som använder tråd-trosa är sådana men det är den typen som syns... och visst, det är sant, jag kan gå till en annan park, jag behöver inte titta osv men det är ju inte det detta handlar om, det började ju med mina troskanter så drop it. (så skönt att argumentera med sig själv, det blir alltid som bäst då).
hua, vet inte vilken slags megakris som skulle driva mig till en sån grej. kanske 40-årskrisen när jag vill piffa till mig...
Now these are very silly little boots, Jones. And this is a very silly little dress. And, um, these are, fuck me, absolutely enormous panties.
det är något som många har.
något asfult
totalt anti-läckert
helt enkelt skitfult
och skitvanligt
om jag säger troskant, vad säger ni då?
mmhmm, just det.
usch för troskanter.
det stör mig som satan men det är inte det som stör mig mest i denna stund.
det mest störande är att jag under en tid nu tvingats face the fact.
jag har troskanter
jag... har... troskanter... T-R-O-S-K-A-N-T-E-R...
varje dag spatserar jag omkring på stadens gator och torg med dessa...
hur snyggt är det på en skala?
ända sedan jag började obcessa med den här tanken har det blivit så att
varje gång jag går förbi en skyltfönster går jag och liksom speglar mig sådär diskret...
(hur många gånger har man inte suttit på ett fik eller så och nåt pucko går förbi, har ingen aning om att det sitter folk inne på ett kafé o ställer sig o speglar sig, kollar poser osv.? okej inte så många gånger men det är lätt att föreställa sig)
i alla fall, jag verkligen nödglor in i skyltfönstret och verkar inte ha en aning om att det är människor innanför och kollar in my own ass. verkligen kollar in.
och jajemen, dag efter dag, ibland mer och ibland mindre och till mitt stora förtret är de där förbannade troskanterna som en genomskärare mitt i alltihopa.
oj vilket problem kanske någon skulle tänka, hört talas om string eller? (eller kanske bara oj vilket problem. punkt. get a life-punkt men jag tror inte på att man har ett liv bara man slutar bry sig om troskanter, så lätt kan det ju inte vara).
jag har hört talas om string men jag är inte intresserad.
visst, när jag var 15 och allt som fick en att verka vuxen på något vis var lockande så kanske men jag har förändrats...
jag vill inte bli vuxen längre, så är det med den saken. att jag sen inte har något val är en annan femma. eller tia, varför just femma? men i alla fall, åter till trosan...
jag gillar mina fina virkade mormorstrosor som håller in midjan o håller baken på plats på samma gång. den avskurna och delade baken...
det är som att ha både lodräta och vågräta skinkor in a way. inte riktigt men nästan.
string... har svårt att tro att det var en kvinna som kom på idén... eller jo kanske, nån narcisistisk genomytlig (observera nu eventulla dyslektiker, genom-ytlig, inte gemytlig) pengastinn 40-årskrisare kanske. kanske tänkte hon: "nu ska jag piffa till det, min 40-åriga rumpa må killa mig i knävecken och vara gropigare än ett maskbo men med ett snöre mitt emellan och gärna nån käck rosett på framsidan som håller ihop trådarna vore det himla kitschigt, inte sant"
nej, inte sant.
inte sant alls.
jag har alltid tillhört den (lilla??!!) skara som tycker att det man INTE ser men kanske kan ana är snyggare än det som är uppenbart, det som inte går att undvika hur mycket man än vill. ju mer som syns desto mer vulgärt.
visst, slitzmodellerna kanske kommer undan med det en gång, två på sin höjd men långt ifrån alla har en photoshop-assistent, en retuscherare med sig som fixar rumpan in real life på nolltid och håller oss vanliga dödliga undan fördärvet, att se det vi absolut inte vill se.
vill jag ha något som skär upp och skär in, då ska jag överväga snören, until then, not in this lifetime.
fult är vad det är, ofräscht, obehagligt, vulgo, not nice, översexigt=inte sexigt.
det finns string för killar också men det är inte alls acceptabelt av samhället. nej, en kille som vill undvika kalsonkanter är auto bög... varför? det är inte snyggt eller läckert på killar, men det är det ju inte på tjejer heller. unisexad obekvämlighet... killar som vill ha string: ni kan få dom. köp upp rubbet.
tjejer: sluta bränn bh:ar, bränn upp-och-in-skärartrosan. bh:n behöver ni garanterat, om inte nu så tacka plastik-kirurgen eller så kommer ni behöva den inom ett par år.
(om ni inte hittar ett sätt att stoppa tyngdlagen... lycka till)
not my cup of tea helt enkelt. så jag går runt i mina rediga hipsters och kollar i skyltfönster på mina tokfula troskanter.
jag gillar det inte men jag vänjer mig. jag förstår inte dem som ligger i en park bland småbarn, ungdomar, gamlingar mm i endast string och jag hoppas att jag aldrig kommer förstå dem. nu menar jag ju inte att alla som använder tråd-trosa är sådana men det är den typen som syns... och visst, det är sant, jag kan gå till en annan park, jag behöver inte titta osv men det är ju inte det detta handlar om, det började ju med mina troskanter så drop it. (så skönt att argumentera med sig själv, det blir alltid som bäst då).
hua, vet inte vilken slags megakris som skulle driva mig till en sån grej. kanske 40-årskrisen när jag vill piffa till mig...
Now these are very silly little boots, Jones. And this is a very silly little dress. And, um, these are, fuck me, absolutely enormous panties.
booooo...
bosse ringholm är en person som faschinerar mig.
vet inte varför egentligen men bara i den här 2 månaders bloggen har jag använt hans
namn nästan lika ofta som giganten dr Phil.
bosse ringholm
torr som fnöske,
klumpig tunga
absolutisten från skövde...
bara det att han blev finansminister efter att ha hoppat av gymnasiet pga underkänt i matte och engelska gör att han förtjänar en hel del cred. snacka underdog. snudd på maskrosbarn på ett helt annat sätt.
att råka "glömma" att lägga på luren när man pratat med pressen borde vara en dödssynd för politiker.
"dom är så jävla slöa"... vem kan glömma den?
det faktum att han gjort det mer än en gång får mig att misstänka att det inte varit helt omedvetet...
hur ofta glömmer man att lägga på luren?
dessutom när man pratat med pressen?
när man jobbar som politiker?
och ständigt granskas i rämpljuset?
undrar om hans mamma var stolt över honom?
det svarta fårets comeback... eller?
efter att ha varit finansminister och jag upprepar, trots underkänt i matte och trots svårigheter med att lägga på luren blev han vice statsminister.
är det bara jag som undrar vilken slags relation han och göran egentligen hade?
eftersom bosse som sagt är torrare än fnöske, vitare än en albino, hälsolevern personifierad så kan det knappast ha handlar om romantiska stunder framför brasan med en bag in box...
bang bang thank you ma´m kanske...
kanske stod bosse på knä under görans skrivbord a la clinton-style?
svar på detta kommer jag nog aldrig få...
läste ett citat nån gång av churchill som löd ungefär såhär:
om man inte varit socialist innan 40 har man inget hjärta, om man är socialist efter 40 har man ingen hjärna.
bosse, sug på den för omväxlings skull... kanske kan det förklara underkänt i matte o varför det är svårt att lägga på luren...
trots allt, eller snarare på grund av allt ovanstående så gillar jag bosse ringholm.
han har ju inte direkt charmen på sin sida eller tur i det genetiska lotteriet men ändå.
han är rätt cool, inte många har gjort det han har gjort och ändå kommit långt.
han har nått framgång trots allt och inte tack vare allt han gjort.
det förtjänar min respekt.
R-E-S-P-E-C-T BOSSE, RESPECT!!
han är inte dum, han har bara otur när han tänker
vet inte varför egentligen men bara i den här 2 månaders bloggen har jag använt hans
namn nästan lika ofta som giganten dr Phil.
bosse ringholm
torr som fnöske,
klumpig tunga
absolutisten från skövde...
bara det att han blev finansminister efter att ha hoppat av gymnasiet pga underkänt i matte och engelska gör att han förtjänar en hel del cred. snacka underdog. snudd på maskrosbarn på ett helt annat sätt.
att råka "glömma" att lägga på luren när man pratat med pressen borde vara en dödssynd för politiker.
"dom är så jävla slöa"... vem kan glömma den?
det faktum att han gjort det mer än en gång får mig att misstänka att det inte varit helt omedvetet...
hur ofta glömmer man att lägga på luren?
dessutom när man pratat med pressen?
när man jobbar som politiker?
och ständigt granskas i rämpljuset?
undrar om hans mamma var stolt över honom?
det svarta fårets comeback... eller?
efter att ha varit finansminister och jag upprepar, trots underkänt i matte och trots svårigheter med att lägga på luren blev han vice statsminister.
är det bara jag som undrar vilken slags relation han och göran egentligen hade?
eftersom bosse som sagt är torrare än fnöske, vitare än en albino, hälsolevern personifierad så kan det knappast ha handlar om romantiska stunder framför brasan med en bag in box...
bang bang thank you ma´m kanske...
kanske stod bosse på knä under görans skrivbord a la clinton-style?
svar på detta kommer jag nog aldrig få...
läste ett citat nån gång av churchill som löd ungefär såhär:
om man inte varit socialist innan 40 har man inget hjärta, om man är socialist efter 40 har man ingen hjärna.
bosse, sug på den för omväxlings skull... kanske kan det förklara underkänt i matte o varför det är svårt att lägga på luren...
trots allt, eller snarare på grund av allt ovanstående så gillar jag bosse ringholm.
han har ju inte direkt charmen på sin sida eller tur i det genetiska lotteriet men ändå.
han är rätt cool, inte många har gjort det han har gjort och ändå kommit långt.
han har nått framgång trots allt och inte tack vare allt han gjort.
det förtjänar min respekt.
R-E-S-P-E-C-T BOSSE, RESPECT!!
han är inte dum, han har bara otur när han tänker
skvallerbytta bing-bong...
i admit, i am i sucker for gossip.
jag skulle kunna vara gossip girl.
jag kanske till och med ÄR gossip girl
jag har nog mer koll på kändisarnas liv än de själva emellanåt.
jag läser allt jag kommer över så ofta jag får chansen.
i am addicted to bullshit.
jag vet ju att inte ens 15% är sant, att det inte spelar någon som helst roll egentligen, att jag inte har med det att göra osv.
kanske är det just den sista punkten som gör det så intressant.
jag har inte med det att göra.
som attl läsa någons dagbok i smyg... den ultimata synden... men här är det tillåtet
då gör det inget att det inte är sant eller att det egentligen inte spelar någon roll
men det är inget jag är stolt över.
jag pratar inte om det men ibland råkar jag försäga mig.
om några sitter och pratar om kändisar och dessas liv hör jag ibland mig själv ge mig hän totalt i diskussionen... trots att jag sekunden innan deklarerat att jag inte läser sånt... busted bigtime!!!
kanske skulle jag kunna låtsas som jag gör det för att jag är så intresserad av omvärlden (är det inte kändisskvaller man avser när man säger så?)
att jag använder det i en djupgående analys av människor?
en studie i hur kändisskapet påverkar en människa?
kanske kan jag lura i mig själv det i alla fall för att inte skämmas...
det är därför jag köper klick, in touch, hänt extra osv, jag är så human helt enkelt att jag bryr mig. väldigt väldigt mycket.
ähh, där kraschade teorin om att lura mig själv, inte ens jag tror på det där.
i am a sucker for gossip, that´s it.
jag råkar inte bara blicka på löpsedlar, jag köper varenda skvallertidning.
om jag någon gång ser en leende jobbare ska jag överväga saken!
jag skulle kunna vara gossip girl.
jag kanske till och med ÄR gossip girl
jag har nog mer koll på kändisarnas liv än de själva emellanåt.
jag läser allt jag kommer över så ofta jag får chansen.
i am addicted to bullshit.
jag vet ju att inte ens 15% är sant, att det inte spelar någon som helst roll egentligen, att jag inte har med det att göra osv.
kanske är det just den sista punkten som gör det så intressant.
jag har inte med det att göra.
som attl läsa någons dagbok i smyg... den ultimata synden... men här är det tillåtet
då gör det inget att det inte är sant eller att det egentligen inte spelar någon roll
men det är inget jag är stolt över.
jag pratar inte om det men ibland råkar jag försäga mig.
om några sitter och pratar om kändisar och dessas liv hör jag ibland mig själv ge mig hän totalt i diskussionen... trots att jag sekunden innan deklarerat att jag inte läser sånt... busted bigtime!!!
kanske skulle jag kunna låtsas som jag gör det för att jag är så intresserad av omvärlden (är det inte kändisskvaller man avser när man säger så?)
att jag använder det i en djupgående analys av människor?
en studie i hur kändisskapet påverkar en människa?
kanske kan jag lura i mig själv det i alla fall för att inte skämmas...
det är därför jag köper klick, in touch, hänt extra osv, jag är så human helt enkelt att jag bryr mig. väldigt väldigt mycket.
ähh, där kraschade teorin om att lura mig själv, inte ens jag tror på det där.
i am a sucker for gossip, that´s it.
jag råkar inte bara blicka på löpsedlar, jag köper varenda skvallertidning.
om jag någon gång ser en leende jobbare ska jag överväga saken!
promenerande kärring-wannabe?
ibland när jag går med leia vill jag aldrig sluta gå.
idag var en sån dag.
allt är bara perfekt, som idag.
himlen är ljusgrå, värmen är inte så varm, benen funkar, leia bajsar o kissar som hon ska.
perfa!!!
apropå perfa, jag har i allmänhet lite svårt för förkortningar.
jag är ingen språkbevararpolis på något sätt, eller jo lite när det gäller förkortningar
men just att införa, eller snarare tillföra "nya" ord är jag helt för.
hur skulle jag annars komma undan med "fett nice", "my ass att det är så", "what the fuck" osv...
kanske kommer jag inte undan med det eftersom jag nog i min ringa ålder (26) är på tok för gammal för att säga nåt av ovanstående men ändå...
hur som helst, åter till orden jag inte gillar så mycket... sammanslagningar, förkortningar, slang på väl fungerande ord...
frulle (hur jobbigt är det på en skala att säga frukost?)
brallor (byxor är t o m kortare så varför? nu kanske ingen sagt brallor sen 1987 men ändå...)
plånka (inte vackert ord...)
chirre (ett allt för väl använt ord av några klasskamrater, chips o dipp...)
klassisar (är det så jobbigt att säga klasskompisar? hur ofta säger man det?)
listan kan bli lång men jag ger mig här...
sen tycker jag att det är lite smålarvigt att allting ska ha ett namn, måste allt heta något?
som kompisar som bor ihop, måste det vara kombo? kan man inte bara säga att man bor med en polare?
visst, i rättvisans namn kanske det är rätt då sambo, särbo osv redan finns. men sambo, är inte det sammanboende?
är inte det vad alla utom särbo:na är? kan inte det ordet då funka för alla?
om allt måste ha ett eget ord för att verkligen placera människor i fack, vad blir det härnäst på boendefronten?
pluggbo? stubo? hobo? bibo? transbo? senbo?
amelia har i varje nummer ett "trendigt" nytt ord, tex garbo. att göra en garbo betyder att man drar sig undan.
lite för klämkäckt o snitsigt för mig. varje nummer kommer ett sådant ord.
det var även där jag såg frulle första gången för typ 10 år sedan om jag inte missminner mig.
(jo jag vet att amelia inte riktar sig mot 16-åringar som jag var då men kanske har jag alltid varit en kärring-wanna-be... eller inte alls...)
apropå spåkpolis så innesitter jag den mycket irriterande egenskapen att vilja rätta andra
t ex när folk säger osocial. visst, det är ju inte som att vara helt ute o cykla men det är ju inte rätt.
ibland lyckas jag vara tyst men i mitt huvud ekar asocial asocial asocial... det är svårt att vara tyst när det är fel.
är det snällt att vara tyst? är det bäst att låta andra säga det dom tror är rätt för att vara snäll?
när någon säger sig vara okonsekvent i sitt resonemang och tycker själv att han/hon låter genomklipsk...
är det då inte snällare att lite diskret påtala för personen att klipskheten kommer fram bättre om
denne säger sig vara inkonsekvent?`jag vet inte, ibland säger jag nåt och ibland inte. men stör mig, det gör det alltid.
jag är ingen besserwisser, jag är en messerschmitt... eller tvärtom... eller inte alls...
efter den perfekta promenaden ligger en dimma av inte allt för perfekt svettodör vart jag än går.
antingen är det en lukt som förföljer mig eller så kommer den från mig...
in i dimman...
eller där är jag ju, nästa anhalt: duschen!
fake it til you make it.
(och ja, jag är medveten om att en sann språkpolis aldrig skulle börja en ny mening i skrift med liten bokstav, jag har en bit kvar med andra ord...)
idag var en sån dag.
allt är bara perfekt, som idag.
himlen är ljusgrå, värmen är inte så varm, benen funkar, leia bajsar o kissar som hon ska.
perfa!!!
apropå perfa, jag har i allmänhet lite svårt för förkortningar.
jag är ingen språkbevararpolis på något sätt, eller jo lite när det gäller förkortningar
men just att införa, eller snarare tillföra "nya" ord är jag helt för.
hur skulle jag annars komma undan med "fett nice", "my ass att det är så", "what the fuck" osv...
kanske kommer jag inte undan med det eftersom jag nog i min ringa ålder (26) är på tok för gammal för att säga nåt av ovanstående men ändå...
hur som helst, åter till orden jag inte gillar så mycket... sammanslagningar, förkortningar, slang på väl fungerande ord...
frulle (hur jobbigt är det på en skala att säga frukost?)
brallor (byxor är t o m kortare så varför? nu kanske ingen sagt brallor sen 1987 men ändå...)
plånka (inte vackert ord...)
chirre (ett allt för väl använt ord av några klasskamrater, chips o dipp...)
klassisar (är det så jobbigt att säga klasskompisar? hur ofta säger man det?)
listan kan bli lång men jag ger mig här...
sen tycker jag att det är lite smålarvigt att allting ska ha ett namn, måste allt heta något?
som kompisar som bor ihop, måste det vara kombo? kan man inte bara säga att man bor med en polare?
visst, i rättvisans namn kanske det är rätt då sambo, särbo osv redan finns. men sambo, är inte det sammanboende?
är inte det vad alla utom särbo:na är? kan inte det ordet då funka för alla?
om allt måste ha ett eget ord för att verkligen placera människor i fack, vad blir det härnäst på boendefronten?
pluggbo? stubo? hobo? bibo? transbo? senbo?
amelia har i varje nummer ett "trendigt" nytt ord, tex garbo. att göra en garbo betyder att man drar sig undan.
lite för klämkäckt o snitsigt för mig. varje nummer kommer ett sådant ord.
det var även där jag såg frulle första gången för typ 10 år sedan om jag inte missminner mig.
(jo jag vet att amelia inte riktar sig mot 16-åringar som jag var då men kanske har jag alltid varit en kärring-wanna-be... eller inte alls...)
apropå spåkpolis så innesitter jag den mycket irriterande egenskapen att vilja rätta andra
t ex när folk säger osocial. visst, det är ju inte som att vara helt ute o cykla men det är ju inte rätt.
ibland lyckas jag vara tyst men i mitt huvud ekar asocial asocial asocial... det är svårt att vara tyst när det är fel.
är det snällt att vara tyst? är det bäst att låta andra säga det dom tror är rätt för att vara snäll?
när någon säger sig vara okonsekvent i sitt resonemang och tycker själv att han/hon låter genomklipsk...
är det då inte snällare att lite diskret påtala för personen att klipskheten kommer fram bättre om
denne säger sig vara inkonsekvent?`jag vet inte, ibland säger jag nåt och ibland inte. men stör mig, det gör det alltid.
jag är ingen besserwisser, jag är en messerschmitt... eller tvärtom... eller inte alls...
efter den perfekta promenaden ligger en dimma av inte allt för perfekt svettodör vart jag än går.
antingen är det en lukt som förföljer mig eller så kommer den från mig...
in i dimman...
eller där är jag ju, nästa anhalt: duschen!
fake it til you make it.
(och ja, jag är medveten om att en sann språkpolis aldrig skulle börja en ny mening i skrift med liten bokstav, jag har en bit kvar med andra ord...)
nej tack, jag kör...
läste någonstans att det mest provocerande du kan säga till en svensk är:
nej tack, jag dricker inte. (bosse ringholm, you should know!)
först tänkte jag; nej, men så är de ju inte, de stämmer inte alls.
men efter en stunds grunnande och lite självransakan kom jag fram till att precis så är det nog.
om jag sitter o dricker vin tillsammans med någon och när vi ska beställa för femte gången så säger denna:
en vatten tack.
då vet jag direkt, det finns inga tvivel...
jaha, då var kvällen slut. det var ju trevligt... inte...
den tanken kommer auto när den jag dricker med inte längre dricker.
för let´s face it, hur kul är det att sitta o dricka med någon som inte dricker?
vem vill öppna sitt fulla hjärta för ett nyktert?
inte jag...
eller om man sitter o pratar om att gå ut o så säger den man pratar med:
men jag är nog nykter i såna fall...
min tanke, lika mogen som förra tanken:
jaha, då skiter vi i det. ingen idé att gå ut om det ska vara så.
det är inte så att jag inte kan ha kul utan alkohol, klart jag kan,
men om jag ska ta några öl med någon vill jag ju inte vara den enda som intar ölen.
varför ska man då gå och ta några öl om 50% av sällskapet inte tar några?
då kan vi väl gå på bio, ta en kaffe, gå o käka nånstans?!
man kan ju inte ta några öl om man inte tar några?
det vore ju typ som att åka utomlands tillsammans fast den ena inte åker...
jag gillar inte att prata med nyktra personer när jag är full. kanske för att jag vet allt för väl vad man själv tänker när det är jag som är nykter o försöker förstå vad den fulla personen framför mig säger... vill jag att någon ska tänka så om mig?
självklart inte.
som sagt, öppna mitt packade hjärta för ett icke alkoholhaltigt? nej tack...
kanske är det larvigt men så funkar det ju.
jag kan sitta hemma själv o ta några öl framför tv:n utan problem men jag vill ju inte bjuda på mig själv på det sättet inför andra tror jag.
jag bjuder i o för sig alltid på mig själv, mer eller mindre men att göra det full inför nyktra är lite väl utsatt...
om (när) jag gör bort mig o de andra är fulla kan man alltid skylla på att de minns fel etc men är någon nykter har man inget att sätta emot.
i normala fall så bjuder man ju på sig själv under kontroll, det kan bli för mycket även då men under the influence har man ju ingen sportslig chans att hindra sig själv, att stoppa det som kommer ut... då bjuder man hej vilt och vaknar utblottad typ... (alltså på sig själv, pengar är bara pengar o sånt löser sig ju alltid på ett eller annat vis)
att förneka det uppenbara är inte så klokt alltid... eller, det är det ju aldrig...
de gånger jag varit nykter o andra fulla, det är så man fylls av en helt ny dimension av självinsikt och det är då, just i den stunden man lovar sig själv att aldrig mer dricka för såhär vill man ju inte bete sig.
men så blir det onsdag/fredag/lördag eller någon annan dag i veckan och man tänker istället:
jaja, men jag blir ju inte så, jag blir ju mest rolig...
sanning med modifikation, that is how i like it.
hellre rik och frisk än sjuk och fattig!
nej tack, jag dricker inte. (bosse ringholm, you should know!)
först tänkte jag; nej, men så är de ju inte, de stämmer inte alls.
men efter en stunds grunnande och lite självransakan kom jag fram till att precis så är det nog.
om jag sitter o dricker vin tillsammans med någon och när vi ska beställa för femte gången så säger denna:
en vatten tack.
då vet jag direkt, det finns inga tvivel...
jaha, då var kvällen slut. det var ju trevligt... inte...
den tanken kommer auto när den jag dricker med inte längre dricker.
för let´s face it, hur kul är det att sitta o dricka med någon som inte dricker?
vem vill öppna sitt fulla hjärta för ett nyktert?
inte jag...
eller om man sitter o pratar om att gå ut o så säger den man pratar med:
men jag är nog nykter i såna fall...
min tanke, lika mogen som förra tanken:
jaha, då skiter vi i det. ingen idé att gå ut om det ska vara så.
det är inte så att jag inte kan ha kul utan alkohol, klart jag kan,
men om jag ska ta några öl med någon vill jag ju inte vara den enda som intar ölen.
varför ska man då gå och ta några öl om 50% av sällskapet inte tar några?
då kan vi väl gå på bio, ta en kaffe, gå o käka nånstans?!
man kan ju inte ta några öl om man inte tar några?
det vore ju typ som att åka utomlands tillsammans fast den ena inte åker...
jag gillar inte att prata med nyktra personer när jag är full. kanske för att jag vet allt för väl vad man själv tänker när det är jag som är nykter o försöker förstå vad den fulla personen framför mig säger... vill jag att någon ska tänka så om mig?
självklart inte.
som sagt, öppna mitt packade hjärta för ett icke alkoholhaltigt? nej tack...
kanske är det larvigt men så funkar det ju.
jag kan sitta hemma själv o ta några öl framför tv:n utan problem men jag vill ju inte bjuda på mig själv på det sättet inför andra tror jag.
jag bjuder i o för sig alltid på mig själv, mer eller mindre men att göra det full inför nyktra är lite väl utsatt...
om (när) jag gör bort mig o de andra är fulla kan man alltid skylla på att de minns fel etc men är någon nykter har man inget att sätta emot.
i normala fall så bjuder man ju på sig själv under kontroll, det kan bli för mycket även då men under the influence har man ju ingen sportslig chans att hindra sig själv, att stoppa det som kommer ut... då bjuder man hej vilt och vaknar utblottad typ... (alltså på sig själv, pengar är bara pengar o sånt löser sig ju alltid på ett eller annat vis)
att förneka det uppenbara är inte så klokt alltid... eller, det är det ju aldrig...
de gånger jag varit nykter o andra fulla, det är så man fylls av en helt ny dimension av självinsikt och det är då, just i den stunden man lovar sig själv att aldrig mer dricka för såhär vill man ju inte bete sig.
men så blir det onsdag/fredag/lördag eller någon annan dag i veckan och man tänker istället:
jaja, men jag blir ju inte så, jag blir ju mest rolig...
sanning med modifikation, that is how i like it.
hellre rik och frisk än sjuk och fattig!
då ja, inte nu...
jag har många vänner som har barn... eller många, allt är ju relativt.
men en hel bunt i alla fall. vissa som har ett, andra som har två och syster som har tre...
det roliga i det här är att varenda en av dom skulle klassas som en MILF.
alla mina vänner med barn är MILF:ar.
hur stora är oddsen för att det ska vara så?
skitsnygga, fräscha, håller igång osv.
är det det som är grejen?
blir man auto snyggare om man får barn?
jag börjar nästan tro det.
nog för att mina vänner var snygga innan också...
kanske är det bilden man har av småbarnsföräldrar som inte alls stämmer.
man kanske underskattar kraften hos småbarnsmammor?
när jag blir stor ska jag bli en MILF, lätt!
inga sunkiga träningsoveraller med mjölkfläckar på här inte,
hela min nuvarande garderob ska bort när jag får barn.
när (observera när, inte om...) jag blir MILF kommer jag ha toksnygga kläder jämt.
då ska jag träna, le o vara snygg.
jag har ju inga ungar än så jag kommer undan med att va slö, svettig o oduschad
men då j*vlar, då ska jag rocka hårt!!
det verkar rimligt detta, när man får barn får man väl plötsligt massa tid och lust över till annat?
eller har jag missat nåt?
äääh, jag vet inte, vet bara att jag känner många MILF:ar och att jag också vill bli en.
måste man skaffa barn innan man kan bli en MILF?
jag har ju fadderbarn, räknas det?
don´t forget to forget
men en hel bunt i alla fall. vissa som har ett, andra som har två och syster som har tre...
det roliga i det här är att varenda en av dom skulle klassas som en MILF.
alla mina vänner med barn är MILF:ar.
hur stora är oddsen för att det ska vara så?
skitsnygga, fräscha, håller igång osv.
är det det som är grejen?
blir man auto snyggare om man får barn?
jag börjar nästan tro det.
nog för att mina vänner var snygga innan också...
kanske är det bilden man har av småbarnsföräldrar som inte alls stämmer.
man kanske underskattar kraften hos småbarnsmammor?
när jag blir stor ska jag bli en MILF, lätt!
inga sunkiga träningsoveraller med mjölkfläckar på här inte,
hela min nuvarande garderob ska bort när jag får barn.
när (observera när, inte om...) jag blir MILF kommer jag ha toksnygga kläder jämt.
då ska jag träna, le o vara snygg.
jag har ju inga ungar än så jag kommer undan med att va slö, svettig o oduschad
men då j*vlar, då ska jag rocka hårt!!
det verkar rimligt detta, när man får barn får man väl plötsligt massa tid och lust över till annat?
eller har jag missat nåt?
äääh, jag vet inte, vet bara att jag känner många MILF:ar och att jag också vill bli en.
måste man skaffa barn innan man kan bli en MILF?
jag har ju fadderbarn, räknas det?
don´t forget to forget
sleeping underdog...
klockan är runt 6 en söndagmorgon och jag är vaken.
vaken är nog en sanning med modifikation för jag är otäckt trött.
hur som helst är jag tillräckligt mycket (lite) vaken för att definiera som just vaken så det är vad jag är.
tror jag.
jag har väl inte somnat o drömmer detta?
nej, jag är vaken, allt är ju relativt.
vaken... enda anledningen till att jag normalt skulle vara vaken en söndag vid den här tiden vore pga efterfest.
tokpackad och halvt om halvt oförmögen att föra en konversation.
det vore den gamla jag i ett nötskal. (gamla jag är en definitionsfråga, jag har ju inte precis genomgått en total make-over så jag antar att gamla jag är dagens jag likaså men är inte helt säker...)
aldrig ge sig, fighta till den sista droppen bara att det aldrig handlat om nån fight, bara den sista droppen.
så nu då, jag är ju nykter, betyder det att jag mognat?
blivit vuxen?
nej, inte riktigt, jag jobbar ju.
i och för sig hoppas jag att dessa allt för långa efterfest-dagar är över
att de inte kommer igen
har ingen direkt kontroll över dessa dagar och är inte helt bekväm i att vakna som ett frågetecken dagen efter dessa.
att tro att de är över och aldrig kommer komma igen vore naivt.
jag är ju fortfarande jag.
men nu jobbar jag.
det är skönt att veta att jag inte kommer behöva vakna kallsvettig om typ 10 timmar och vara bakis-skakis.
jag kommer vakna om typ samma antal timmar, trött, småtjurig och säkerligen med huvudvärk, lite som hang-over men ändå att föredra varje gång.
under semestern inträffade bara ett sånt fall av "drink til you sink", en gång räckte gott och väl.
stackars D tvingades bevittna mina helmysko och inte allt för läckra försök till att göra musikvideos till varenda låt vi lyssnade på (det var en hel del låtar).
typ 10 timmar och en bag-in-box senare stupade jag och jag tror att D svor på att aldrig utsätta sig för den synen igen.
om två timmar ska jag hem o sova.
innan jag däckar av utmattning ska jag promenera leia i raketfart, dra fram henne i sitt koppel o sen köra iväg D.
vilken underbar person jag är.
leia är nyrakad (nej inte på något opassande vis utan som en sund människa skulle tolka det, pälsen är minimerad). hon är så snäll under klippnings-stunden, hon bara står där o tittar med sina enorma ögon och ser ut att undra varför. men direkt när det är gjort verkar hon asnöjd o skuttar o hoppar och efter nån enstaka kylig ovan dag är hon van och skitglad över att vara 3 kilo lättare, sååå brudigt.
3 kilo kanske är att ta i när hennes totalvikt ligger runt 5 kilo men ändock. mycket päls är det.
den lilla grisen är leia. den andra belgian blue-hunden är leias jämngamla syster.
som valpar alltså, nu är hon typ 120 cm hög vilket är mycket proportioneligt till hennes dryga 5 kilo.
120... - 100 ungefär... hon har vuxit ikapp, the underdog rules!
hamster-leia o marsvinssystern...
david o goliat...
helan o halvan...
lilla leia, min prinsessa, min värld!
om man är stor o stark måste man vara snäll!
(känns superaktuellt att tillägga när jag precis lagt upp bilden på leia, grymt stor o stark hon var och är)
ps. sjukt äckligt det är med fästingar. en morgon på v-kusten plockade jag 7 stycken från leia, en satt just vid ögat... kräkframkallande äckligt, vomerande snuskigt... på det stora hela är jag en djurvän, kan se något positivt med nästan alla, t.o.m katter och är för allas rätt att leva men... utrota fästingar nu!!
nu, på en gång, omedelbart. kräk, äckliga snuskpellar osv osv. die b***h, die.
vaken är nog en sanning med modifikation för jag är otäckt trött.
hur som helst är jag tillräckligt mycket (lite) vaken för att definiera som just vaken så det är vad jag är.
tror jag.
jag har väl inte somnat o drömmer detta?
nej, jag är vaken, allt är ju relativt.
vaken... enda anledningen till att jag normalt skulle vara vaken en söndag vid den här tiden vore pga efterfest.
tokpackad och halvt om halvt oförmögen att föra en konversation.
det vore den gamla jag i ett nötskal. (gamla jag är en definitionsfråga, jag har ju inte precis genomgått en total make-over så jag antar att gamla jag är dagens jag likaså men är inte helt säker...)
aldrig ge sig, fighta till den sista droppen bara att det aldrig handlat om nån fight, bara den sista droppen.
så nu då, jag är ju nykter, betyder det att jag mognat?
blivit vuxen?
nej, inte riktigt, jag jobbar ju.
i och för sig hoppas jag att dessa allt för långa efterfest-dagar är över
att de inte kommer igen
har ingen direkt kontroll över dessa dagar och är inte helt bekväm i att vakna som ett frågetecken dagen efter dessa.
att tro att de är över och aldrig kommer komma igen vore naivt.
jag är ju fortfarande jag.
men nu jobbar jag.
det är skönt att veta att jag inte kommer behöva vakna kallsvettig om typ 10 timmar och vara bakis-skakis.
jag kommer vakna om typ samma antal timmar, trött, småtjurig och säkerligen med huvudvärk, lite som hang-over men ändå att föredra varje gång.
under semestern inträffade bara ett sånt fall av "drink til you sink", en gång räckte gott och väl.
stackars D tvingades bevittna mina helmysko och inte allt för läckra försök till att göra musikvideos till varenda låt vi lyssnade på (det var en hel del låtar).
typ 10 timmar och en bag-in-box senare stupade jag och jag tror att D svor på att aldrig utsätta sig för den synen igen.
om två timmar ska jag hem o sova.
innan jag däckar av utmattning ska jag promenera leia i raketfart, dra fram henne i sitt koppel o sen köra iväg D.
vilken underbar person jag är.
leia är nyrakad (nej inte på något opassande vis utan som en sund människa skulle tolka det, pälsen är minimerad). hon är så snäll under klippnings-stunden, hon bara står där o tittar med sina enorma ögon och ser ut att undra varför. men direkt när det är gjort verkar hon asnöjd o skuttar o hoppar och efter nån enstaka kylig ovan dag är hon van och skitglad över att vara 3 kilo lättare, sååå brudigt.
3 kilo kanske är att ta i när hennes totalvikt ligger runt 5 kilo men ändock. mycket päls är det.
den lilla grisen är leia. den andra belgian blue-hunden är leias jämngamla syster.
som valpar alltså, nu är hon typ 120 cm hög vilket är mycket proportioneligt till hennes dryga 5 kilo.
120... - 100 ungefär... hon har vuxit ikapp, the underdog rules!
hamster-leia o marsvinssystern...
david o goliat...
helan o halvan...
lilla leia, min prinsessa, min värld!
om man är stor o stark måste man vara snäll!
(känns superaktuellt att tillägga när jag precis lagt upp bilden på leia, grymt stor o stark hon var och är)
ps. sjukt äckligt det är med fästingar. en morgon på v-kusten plockade jag 7 stycken från leia, en satt just vid ögat... kräkframkallande äckligt, vomerande snuskigt... på det stora hela är jag en djurvän, kan se något positivt med nästan alla, t.o.m katter och är för allas rätt att leva men... utrota fästingar nu!!
nu, på en gång, omedelbart. kräk, äckliga snuskpellar osv osv. die b***h, die.
sprit, sprit o aldrig någon mat...
för x antal år sedan hade jag ett mycket ekonomiskt matkonto
så till den grad att det var icke-existerande.
jag fick höra så mycket prat om hur bra det skulle vara om jag kunde äta
inte bara äta mer utan äta. punkt. bara äta lite...
jag kämpade och kämpade, slet som en oxe (kanske mer som en mygga fysiskt men psykiskt som en tyrranosaorus och därav mellantinget oxe... dålig liknelse men ändå, kör på...)
slet som ett djur då, lite mer ospecifierat, neutralt sådär...
hur som helst, the struggle of my life utkämpades där och då, även det under x antal år.
det var en vacker och sund bild som målades upp av omgivningen om mat och ätande.
ingen sa något om avigsidorna...
jag undrar nu...
varför?
varför sa ingen någonsin att:
¤ mat är svindyrt
¤ matintag = matutsläpp i annan färg och form är inte alltid det enklaste eller helt självklart
¤ mat är beroendeframkallande, som allt annat i princip
¤ godis och glass är på tok för gott för att motstå när man väl börjat
¤ när man tillagar mat och äter den skapas grymt mycket tråkig disk
¤ klädkontot minimeras brutalt mycket pga punkt 1.
¤ återigen, mat är svindyrt.
såna här saker hemlighölls för mig, jag anar en konspiration.
nu var det inte pengarna som var anledningen till mitt low budget-matkonto men ändå.
nu när jag sitter fast i mat-träsket, inte klarar en dag utan föda, det är då jag inser att jag köpt grisen i säcken.
jag kämpade mig till en extrem utgift.
till saken hör att D och jag är slösare när det gäller mat.
jag sitter med nöje o skriver inköpslistor med så mycket mat o annat att det nästan skulle kunna stoppa världssvälten.
vi handlar det som står på listan + lite (okej, rätt mycket) annat också "när vi väl är där".
jag går som i ett rus när jag är inne på matvaruaffären. jag är kung där inne.
kanske kan det förklara att vi i juni hade köpt mat o liknande för nästan 7500 kronor... för 2 personer...
semester utomlands? nej tack, vi ska köpa lite mat...
galet
sjukligt
idiotiskt
korkat
onödigt
slöseri
I KNOW!!!
jag ser på matinköp som ett äventyr.
vill vara förberedd för ett världskrig, sverige ligger väl i farozonen eller har jag missat nåt?
krig? vulkanutbrott? tsunami? neutralt? safetyzone? ingen risk? nä, de vet jag inget om...
alla de år jag inte åt kompenserar jag för big-time nu.
det finns för och nackdelar med det precis som med allt annat.
jag skulle ha valt som jag gjorde även om jag visste hur dyrt det var
men...
jag skulle kanske ha valt nudlar och ketchup enbart...
jag tröttnar aldrig på saker så det hade funkat for a lifetime i princip.
nästan...
kanske variera med fiskbullar eller så.
inte kul men ekonomiskt.
inte alltid gott men desto mer gött att handla kläder.
vilken tur det är att jag inte har i-landsproblem som många andra utan verkligen har stora världsliga bekymmer.
(seriöst i korthet: för att vara ärlig får jag faktiskt dåligt samvete bara av att skriva om att jag köper för mycket mat o.d. när världen ser ut som det gör och det är så orättvis fördelat runt omkring men det hör inte hit, nu är det mig vi pratar om... jag måste ju prata ur mitt perspektiv, att placera mina problem i ett fattigt land funkar ju lika illa som att applicera deras näringsbekymmer på en i-landsmänniska... eller?)
Ät, min gris - imorgon ska du slaktas.
så till den grad att det var icke-existerande.
jag fick höra så mycket prat om hur bra det skulle vara om jag kunde äta
inte bara äta mer utan äta. punkt. bara äta lite...
jag kämpade och kämpade, slet som en oxe (kanske mer som en mygga fysiskt men psykiskt som en tyrranosaorus och därav mellantinget oxe... dålig liknelse men ändå, kör på...)
slet som ett djur då, lite mer ospecifierat, neutralt sådär...
hur som helst, the struggle of my life utkämpades där och då, även det under x antal år.
det var en vacker och sund bild som målades upp av omgivningen om mat och ätande.
ingen sa något om avigsidorna...
jag undrar nu...
varför?
varför sa ingen någonsin att:
¤ mat är svindyrt
¤ matintag = matutsläpp i annan färg och form är inte alltid det enklaste eller helt självklart
¤ mat är beroendeframkallande, som allt annat i princip
¤ godis och glass är på tok för gott för att motstå när man väl börjat
¤ när man tillagar mat och äter den skapas grymt mycket tråkig disk
¤ klädkontot minimeras brutalt mycket pga punkt 1.
¤ återigen, mat är svindyrt.
såna här saker hemlighölls för mig, jag anar en konspiration.
nu var det inte pengarna som var anledningen till mitt low budget-matkonto men ändå.
nu när jag sitter fast i mat-träsket, inte klarar en dag utan föda, det är då jag inser att jag köpt grisen i säcken.
jag kämpade mig till en extrem utgift.
till saken hör att D och jag är slösare när det gäller mat.
jag sitter med nöje o skriver inköpslistor med så mycket mat o annat att det nästan skulle kunna stoppa världssvälten.
vi handlar det som står på listan + lite (okej, rätt mycket) annat också "när vi väl är där".
jag går som i ett rus när jag är inne på matvaruaffären. jag är kung där inne.
kanske kan det förklara att vi i juni hade köpt mat o liknande för nästan 7500 kronor... för 2 personer...
semester utomlands? nej tack, vi ska köpa lite mat...
galet
sjukligt
idiotiskt
korkat
onödigt
slöseri
I KNOW!!!
jag ser på matinköp som ett äventyr.
vill vara förberedd för ett världskrig, sverige ligger väl i farozonen eller har jag missat nåt?
krig? vulkanutbrott? tsunami? neutralt? safetyzone? ingen risk? nä, de vet jag inget om...
alla de år jag inte åt kompenserar jag för big-time nu.
det finns för och nackdelar med det precis som med allt annat.
jag skulle ha valt som jag gjorde även om jag visste hur dyrt det var
men...
jag skulle kanske ha valt nudlar och ketchup enbart...
jag tröttnar aldrig på saker så det hade funkat for a lifetime i princip.
nästan...
kanske variera med fiskbullar eller så.
inte kul men ekonomiskt.
inte alltid gott men desto mer gött att handla kläder.
vilken tur det är att jag inte har i-landsproblem som många andra utan verkligen har stora världsliga bekymmer.
(seriöst i korthet: för att vara ärlig får jag faktiskt dåligt samvete bara av att skriva om att jag köper för mycket mat o.d. när världen ser ut som det gör och det är så orättvis fördelat runt omkring men det hör inte hit, nu är det mig vi pratar om... jag måste ju prata ur mitt perspektiv, att placera mina problem i ett fattigt land funkar ju lika illa som att applicera deras näringsbekymmer på en i-landsmänniska... eller?)
Ät, min gris - imorgon ska du slaktas.
jo men visst...
livet flyter förbi mig när jag jobbar natt.
jag är vaken för länge, sover en stund, sitter upp på tok för många timmar, sover igen o sen uppe i en evighet till.
sen är det måndag o hela helgen är förbi, utan att jag märkt att det varit helg.
än så länge är det bara lördagnatt, på väg mot söndag...
det är egentligen redan söndag men dagen brukar officiellt vara utbytt när man sovit och vaknat igen... eller?
det är väl inte bara jag som räknar så?
det är det som blir mest lurigt när man jobbar vaken natt...
jag sover ju typ aldrig o vet därför inte om datumet skiftat...
eller vet det vet jag ju men jag märker det inte...
kollade på en rätt kul film för ett tag sen, rat race eller liknande.
brukar både pga av smak och princip ogilla rowan atkinson filmer men den här var bra.
många bra skådisar, massa fjant, larvigheter, simpel humor som går hem...
skrattade till både en och två gånger.
annars är det lustigt det där, när jag kollar på roliga filmer, program etc.
jag tycker att vissa av dem är rent ut sagt skitroliga men skrattet uteblir.
jag kan känna hur det liksom bubblar inom mig men det hörs inte, det syns föga...
vet inte varför...
kanske inte behövs någon djupgående analys för att få veta det, känns lite overkill men ändå.
intressant på ett ointressant vis...
i brist på annat grubbel kanske...
eller inte alls.
så är det i alla fall så om ni nån gång drar ett skämt för mig och jag inte skrattar så kan det hända att jag ändå tycker att det är buskul, bland det roligaste jag hört trots att det inte märks.
eller så tycker jag helt enkelt att det är ett askasst skämt, urusel historia eller whatever.
det är det som är grejen.
you´ll never know and i´ll never tell... ;)
eftersom jag tycker att jag själv är så perverst rolig kan det mycket väl vara så illa att jag småler lite när jag hör det för att sen återberätta det själv och mer eller mindre skatta ihjäl mig...
sån är jag... inte alltid så bra men så är det. kan säkert ändra på mig genom åren men jag prioriterar inte så.
basta!
Jag var schizofren innan, men vi är friska nu.
jag är vaken för länge, sover en stund, sitter upp på tok för många timmar, sover igen o sen uppe i en evighet till.
sen är det måndag o hela helgen är förbi, utan att jag märkt att det varit helg.
än så länge är det bara lördagnatt, på väg mot söndag...
det är egentligen redan söndag men dagen brukar officiellt vara utbytt när man sovit och vaknat igen... eller?
det är väl inte bara jag som räknar så?
det är det som blir mest lurigt när man jobbar vaken natt...
jag sover ju typ aldrig o vet därför inte om datumet skiftat...
eller vet det vet jag ju men jag märker det inte...
kollade på en rätt kul film för ett tag sen, rat race eller liknande.
brukar både pga av smak och princip ogilla rowan atkinson filmer men den här var bra.
många bra skådisar, massa fjant, larvigheter, simpel humor som går hem...
skrattade till både en och två gånger.
annars är det lustigt det där, när jag kollar på roliga filmer, program etc.
jag tycker att vissa av dem är rent ut sagt skitroliga men skrattet uteblir.
jag kan känna hur det liksom bubblar inom mig men det hörs inte, det syns föga...
vet inte varför...
kanske inte behövs någon djupgående analys för att få veta det, känns lite overkill men ändå.
intressant på ett ointressant vis...
i brist på annat grubbel kanske...
eller inte alls.
så är det i alla fall så om ni nån gång drar ett skämt för mig och jag inte skrattar så kan det hända att jag ändå tycker att det är buskul, bland det roligaste jag hört trots att det inte märks.
eller så tycker jag helt enkelt att det är ett askasst skämt, urusel historia eller whatever.
det är det som är grejen.
you´ll never know and i´ll never tell... ;)
eftersom jag tycker att jag själv är så perverst rolig kan det mycket väl vara så illa att jag småler lite när jag hör det för att sen återberätta det själv och mer eller mindre skatta ihjäl mig...
sån är jag... inte alltid så bra men så är det. kan säkert ändra på mig genom åren men jag prioriterar inte så.
basta!
Jag var schizofren innan, men vi är friska nu.
det är bara att neka...
appropå det senaste inlägget... eller ja, det här är ju det senaste så det förra inlägget, det näst senaste kanske är mer rätt...
förra inlägget alltså, angående gasutsläppet för att specifiera mera.
förra inlägget alltså, angående gasutsläppet för att specifiera mera.
jag var på ica skeppet här på v-kusten med D för två dagar sen.
till saken hör att D hatar att gå i affärer och har efter viss kritik från mig bestämt sig för att inte gnälla om det.
tack D för det. har inte lyssnat så mycket på det ändå eftersom jag inte är så förtjust i gnäll men ändå, tack.
dock gav jag honom all anledning att gnälla denna gång.
efter att ha fightat oss igenom butiken, förbi alla svettiga turister o mer eller mindre aströtta anställda så stod vi äntligen i kön.
äntligen... eller ja... det var en oändlig kö, ännu mer svettiga turister och kassabiträde som såg ut att vilja var som helst utom där hon satt. stackars tjej.
väl i denna jobbiga kö så känner jag hur det rör sig innanför navel.
oj, jag måste bara kolla på boken där borta sa jag till D och pep iväg. (skitbra ursäkt by the way)
vid bokstället ett par meter bort släppte jag på spänningarna i magen och gick tillbaka till min plats i kön.
D tittar trött och irriterat på mig och säger: too fast. (jag hade alltså gått tillbaka innan doften från min baksida vädrats bort.)
jag låtsades inte förstå alls och han frågar:
har du fesä? (fisit med dialekt)
det var liksom lönlöst att försöka neka till brottet.
mmm, sa jag och började gapflabba.
han skämdes och verkade plötsligt inte känna mig alls.
i ärlighetens namn klandrar jag honom inte...
jag låtsades inte känna mig själv heller först men så mindes jag det som alla jämt säger (inte alla och långt ifrån jämt men ändå...)
"tjejer fiser inte o behöver aldrig gå på toaletten"
haha, tänkte jag toknöjd, alla tror att det är D. jag skrattade halvt ihjäl mig samtidigt som jag gav menande och suckande blickar mot dem som stod runt omkring o rynkade på näsan och jag nickade åt D:s håll och skakade på huvudet.
ojojoj mumlade jag till kassörskan som inte hade nån chans att komma undan och nickade återigen mot D:s håll.
sen gick jag därifrån och har inte återvänt ännu trots min relativt osunda passion för mataffärer och inköp på dessa.
ännu en grej på liseberg, några stackare som sitter fast 48 meter upp i luften.
hoppas att de njuter av utsikten...
nu borde det verkligen minska med turister där tills jag kommer dit, om jag kommer dit...
hello africa, tell me how you´re doing
(var har dr alban tagit vägen? såg en artikel där han uppgav att han saknar 90-talet. konstigt tycker jag, fastande inte han där? det trodde jag... )
till saken hör att D hatar att gå i affärer och har efter viss kritik från mig bestämt sig för att inte gnälla om det.
tack D för det. har inte lyssnat så mycket på det ändå eftersom jag inte är så förtjust i gnäll men ändå, tack.
dock gav jag honom all anledning att gnälla denna gång.
efter att ha fightat oss igenom butiken, förbi alla svettiga turister o mer eller mindre aströtta anställda så stod vi äntligen i kön.
äntligen... eller ja... det var en oändlig kö, ännu mer svettiga turister och kassabiträde som såg ut att vilja var som helst utom där hon satt. stackars tjej.
väl i denna jobbiga kö så känner jag hur det rör sig innanför navel.
oj, jag måste bara kolla på boken där borta sa jag till D och pep iväg. (skitbra ursäkt by the way)
vid bokstället ett par meter bort släppte jag på spänningarna i magen och gick tillbaka till min plats i kön.
D tittar trött och irriterat på mig och säger: too fast. (jag hade alltså gått tillbaka innan doften från min baksida vädrats bort.)
jag låtsades inte förstå alls och han frågar:
har du fesä? (fisit med dialekt)
det var liksom lönlöst att försöka neka till brottet.
mmm, sa jag och började gapflabba.
han skämdes och verkade plötsligt inte känna mig alls.
i ärlighetens namn klandrar jag honom inte...
jag låtsades inte känna mig själv heller först men så mindes jag det som alla jämt säger (inte alla och långt ifrån jämt men ändå...)
"tjejer fiser inte o behöver aldrig gå på toaletten"
haha, tänkte jag toknöjd, alla tror att det är D. jag skrattade halvt ihjäl mig samtidigt som jag gav menande och suckande blickar mot dem som stod runt omkring o rynkade på näsan och jag nickade åt D:s håll och skakade på huvudet.
ojojoj mumlade jag till kassörskan som inte hade nån chans att komma undan och nickade återigen mot D:s håll.
sen gick jag därifrån och har inte återvänt ännu trots min relativt osunda passion för mataffärer och inköp på dessa.
ännu en grej på liseberg, några stackare som sitter fast 48 meter upp i luften.
hoppas att de njuter av utsikten...
nu borde det verkligen minska med turister där tills jag kommer dit, om jag kommer dit...
hello africa, tell me how you´re doing
(var har dr alban tagit vägen? såg en artikel där han uppgav att han saknar 90-talet. konstigt tycker jag, fastande inte han där? det trodde jag... )
gasa o kör... eller?
jag är en sån där person som inte gillar kroppsljud och tillhörande lukter.
det där var inte riktigt sant, tycker det är sjukt kul med kiss o bajs, pruttar o annat. bara ordet fjärt kan få mig att skratta hejdlöst i timmar.
men.. under det 14 månader jag levt tillsammans med D har jag varit väldigt noga med att inte låta honom höra ljud som lämnar min kropp.
ni vet ju att tjejer officiellt inte går på toa etc, vilket skitsnack. det är långt ifrån sant.
det har jag lärt D under de senaste dagarna, till hans förskräckelse.
om jag fortsätter såhär kan han nog inte titta på en tjej igen...
jag har en mage som inte vill fungera, max en gång i veckan brukar jag få göra mig av med det jag intagit och det driver mig till vansinne. min mage brukar svullna till det tredubbla osv.
hur som helst så har jag på grund av det börjat äta några magiska frön, inga olagliga substanser på något vis trots att det kanske lät så utan receptfria, apoteksköpta o rätt genomäckliga frön.
magen funkar som en maskin och priset jag (de i min närhet snarare...) betalar är otrevliga gasutsläpp.
otrevliga räcker nästan inte, rätt j*vla skitäckliga är mer korrekt.
så från att aldrig ha visat några kroppsutsläpp på 14 månader till att läcka som en ballong 24/7.
det är en rejäl omställning för D och han vill gärna ta ett steg bakåt i vår relation.
han är inte alls nöjd med att nästan köra av vägen pga kraftiga hulkningar medans jag skrattar så jag nästan läcker vätska från andra ställen...
jag har blivit ofräsch på några dagar...
den fräscha illusion jag spenderade 14 månader att bygga upp är förstörd.
totalt krossad.
jag har läst bloggar & krönikor på diverse håll om att fisar räddar förhållanden.
tro mig, de som skriver det äter garnterat inte några frön.
inte en chans.
imorgon bär det av hemåt.
D fasar för den 4 timmar långa hemfärden instängd i en bil med gasläckan o hunden.
stackarn...
C är i stugan efter älgkraschen, köttsåren har blivit sårskorpor på hakan och ett rejält blåmärke på armen efter antingen ratten eller älgen som sparkade sönder rutan och då kanske även armen.
stackars honom också.
hyrbilen han fick igår var en dieseldriven saab. när han anlände igår så klagade han på att den hackade fasligt.
idag under trippen till affären stannade den och far kommer då på att han i sin iver över billig bensin igår fyllde tanken med 95-oktanig bensin. billigt är inte alltid bra...
han behöver nog inte slösa pengar på lotter i det närmsta...
förvirring verkar vara ett släktdrag...
9 dagar med syster och hennes tre underbara söner är till ända.
tack för att ni förgyllt min semester, me loooove you!
o tack till far, mest för att du hade sån enorm tur på bekostnad av ett älgliv. det är skönt att se dig vid liv.
nu ska jag bada i tunnan, vattnet är bytt och det är bäst att passa på.
olyckor händer så lätt... ;)
jämlikhet i ordspråkens värld=
det löser sig sa tanten o sket i vasken...
alt. det löser sig sa prästen o sket i poolen...
det där var inte riktigt sant, tycker det är sjukt kul med kiss o bajs, pruttar o annat. bara ordet fjärt kan få mig att skratta hejdlöst i timmar.
men.. under det 14 månader jag levt tillsammans med D har jag varit väldigt noga med att inte låta honom höra ljud som lämnar min kropp.
ni vet ju att tjejer officiellt inte går på toa etc, vilket skitsnack. det är långt ifrån sant.
det har jag lärt D under de senaste dagarna, till hans förskräckelse.
om jag fortsätter såhär kan han nog inte titta på en tjej igen...
jag har en mage som inte vill fungera, max en gång i veckan brukar jag få göra mig av med det jag intagit och det driver mig till vansinne. min mage brukar svullna till det tredubbla osv.
hur som helst så har jag på grund av det börjat äta några magiska frön, inga olagliga substanser på något vis trots att det kanske lät så utan receptfria, apoteksköpta o rätt genomäckliga frön.
magen funkar som en maskin och priset jag (de i min närhet snarare...) betalar är otrevliga gasutsläpp.
otrevliga räcker nästan inte, rätt j*vla skitäckliga är mer korrekt.
så från att aldrig ha visat några kroppsutsläpp på 14 månader till att läcka som en ballong 24/7.
det är en rejäl omställning för D och han vill gärna ta ett steg bakåt i vår relation.
han är inte alls nöjd med att nästan köra av vägen pga kraftiga hulkningar medans jag skrattar så jag nästan läcker vätska från andra ställen...
jag har blivit ofräsch på några dagar...
den fräscha illusion jag spenderade 14 månader att bygga upp är förstörd.
totalt krossad.
jag har läst bloggar & krönikor på diverse håll om att fisar räddar förhållanden.
tro mig, de som skriver det äter garnterat inte några frön.
inte en chans.
imorgon bär det av hemåt.
D fasar för den 4 timmar långa hemfärden instängd i en bil med gasläckan o hunden.
stackarn...
C är i stugan efter älgkraschen, köttsåren har blivit sårskorpor på hakan och ett rejält blåmärke på armen efter antingen ratten eller älgen som sparkade sönder rutan och då kanske även armen.
stackars honom också.
hyrbilen han fick igår var en dieseldriven saab. när han anlände igår så klagade han på att den hackade fasligt.
idag under trippen till affären stannade den och far kommer då på att han i sin iver över billig bensin igår fyllde tanken med 95-oktanig bensin. billigt är inte alltid bra...
han behöver nog inte slösa pengar på lotter i det närmsta...
förvirring verkar vara ett släktdrag...
9 dagar med syster och hennes tre underbara söner är till ända.
tack för att ni förgyllt min semester, me loooove you!
o tack till far, mest för att du hade sån enorm tur på bekostnad av ett älgliv. det är skönt att se dig vid liv.
nu ska jag bada i tunnan, vattnet är bytt och det är bäst att passa på.
olyckor händer så lätt... ;)
jämlikhet i ordspråkens värld=
det löser sig sa tanten o sket i vasken...
alt. det löser sig sa prästen o sket i poolen...
så lätt att det blir fel...
det är så lätt att det blir fel...
imorse vid halv sju körde min far, C, rakt in i en älg.
eller rakt in vet jag ju inte, jag var inte med, men älgens liv avslutades i och med hans första och enda fysiska kontakt med C. så oförskämt lätt hänt att det blir helt galet...
C hade grymt mycket tur i oturen då han klarade sig med "köttsår", hans egna ord, har inte sett dem ännu så jag kan varken säga bu eller bä. (intressant det där, varför skulle jag vilja kunna säga bu eller bä? o varför skulle jag inte kunna det? det kan man ju alltid...)
han körde i 90-100 nånting, hade inget bälte och av nån anledning så funkade inte airbagen så det var han och bilen mot älgen. på tu man hand, öga mot öga... eller nåt i den stilen... eller inte alls... var ju som sagt inte med...
älgen flög till himlen och C till akuten.
glassplitter och älgpäls överallt. men han fick "bara köttsår".
för många år sedan, för fyra barn sedan körde far och en vän till honom på en hare eller liknande.
de plockade upp detta roadkill och lagade en festmåltid.
sånt hör man inte om varje dag, det är sjukt kul om man tänker efter.
jag tror inte att det var aktuellt imorse.
C har nog en otursvecka nu då han för tre dagar sedan var på lasarettet och fick antibiotika mot borrelia o nu detta.
bra start på semester.
C låg på akuten, fixade hyrbil och åkte till jobbet.
hårdrock!!
nu ska här grillas o mumsas mat.
om två dagar bär det hemåt för arbete igen.
tillbaka till vardagen. känns rätt okej.
det enda jag är missnöjd över är att jag aldrig kom till liseberg under dessa dagar.
det får bli nästa gång, om ett par veckor.
jag ska dit! hoppas att det är mindre folk, att rainbow-kraschen har skrämt iväg lite människor så det är nån vits i att köpa åkband... (kanske hemsk tanke men ingen skadades ju... jag ser det positiva i saker o det ska ju vara bra att göra det... eller?)
nähä... grilla som gäller nu.
(läste nånstans att 80% av grillandet utförs av män men i den här stugan vill vi inte ha svarta brända oidentifierbara kolbitar till mat så det är syster o jag som sköter det här... eller syster snarare... men jag vill också ha lite cred... vill helst ha dr Phil-studiopubliken vid min sida nu som applåderar mina icke-existerande matlagningskunskaper... var är alla dom?)
när hemska saker händer är det lätt att bli eftertänksam, jag tänker efter o känner att det kan finnas positiva saker med rainbow och att det kan vara bra att ha sjuklig tur om man ska krocka me älgar. vilka lärdomar jag gör...
nya dimensioner av insikt. härligt!
ett gott skratt förlänger plågan för den man skrattar åt...
imorse vid halv sju körde min far, C, rakt in i en älg.
eller rakt in vet jag ju inte, jag var inte med, men älgens liv avslutades i och med hans första och enda fysiska kontakt med C. så oförskämt lätt hänt att det blir helt galet...
C hade grymt mycket tur i oturen då han klarade sig med "köttsår", hans egna ord, har inte sett dem ännu så jag kan varken säga bu eller bä. (intressant det där, varför skulle jag vilja kunna säga bu eller bä? o varför skulle jag inte kunna det? det kan man ju alltid...)
han körde i 90-100 nånting, hade inget bälte och av nån anledning så funkade inte airbagen så det var han och bilen mot älgen. på tu man hand, öga mot öga... eller nåt i den stilen... eller inte alls... var ju som sagt inte med...
älgen flög till himlen och C till akuten.
glassplitter och älgpäls överallt. men han fick "bara köttsår".
för många år sedan, för fyra barn sedan körde far och en vän till honom på en hare eller liknande.
de plockade upp detta roadkill och lagade en festmåltid.
sånt hör man inte om varje dag, det är sjukt kul om man tänker efter.
jag tror inte att det var aktuellt imorse.
C har nog en otursvecka nu då han för tre dagar sedan var på lasarettet och fick antibiotika mot borrelia o nu detta.
bra start på semester.
C låg på akuten, fixade hyrbil och åkte till jobbet.
hårdrock!!
nu ska här grillas o mumsas mat.
om två dagar bär det hemåt för arbete igen.
tillbaka till vardagen. känns rätt okej.
det enda jag är missnöjd över är att jag aldrig kom till liseberg under dessa dagar.
det får bli nästa gång, om ett par veckor.
jag ska dit! hoppas att det är mindre folk, att rainbow-kraschen har skrämt iväg lite människor så det är nån vits i att köpa åkband... (kanske hemsk tanke men ingen skadades ju... jag ser det positiva i saker o det ska ju vara bra att göra det... eller?)
nähä... grilla som gäller nu.
(läste nånstans att 80% av grillandet utförs av män men i den här stugan vill vi inte ha svarta brända oidentifierbara kolbitar till mat så det är syster o jag som sköter det här... eller syster snarare... men jag vill också ha lite cred... vill helst ha dr Phil-studiopubliken vid min sida nu som applåderar mina icke-existerande matlagningskunskaper... var är alla dom?)
när hemska saker händer är det lätt att bli eftertänksam, jag tänker efter o känner att det kan finnas positiva saker med rainbow och att det kan vara bra att ha sjuklig tur om man ska krocka me älgar. vilka lärdomar jag gör...
nya dimensioner av insikt. härligt!
ett gott skratt förlänger plågan för den man skrattar åt...
semester... osv...
nu har jag varit ledig rätt många dagar...
många fler än på länge...
sammanfattning (inte heller denna gång kort, men ändå sammanfattning... )
semester denna gång= jag har:
slappat
solat
sovit
åkt bil
kört bil
myst med nära o kära
skrattat
suckat
gått på toa
duschat (tro det eller ej)
spelat fotboll
ätit godis, mat, chips... allt...
druckit... allt även på denna...
promenerat med vovven
plockat en miljon fästningar på vovven
tjatat på D
tjurat på D
suckat åt D
(trots semestern så blir jag inte trevligare, vad ska jag nu skylla på när jag inte har sömnbristen kvar?)
sammanfattningsvis skulle jag säga att jag har skrattat.
jag har garvat byxorna av mig åt mina syskonbarn, åt min syster när hon drack massa vin (annars också men mest då), åt min vovve, åt D och åt mig själv... (ja, jag skrattar åt mig själv, vem gör inte det i ärlighetens namn?)
en rolig grej var att min systerson på snart 2 år bajsade i min fars relativt nyinskaffade utejacuzzi (jobbigt ord, vi kallar det tunna). till saken hör att min far inte gillar klor eftersom det luktar äckligt, är för snål för att byta vatten och är för jag vet inte vad för att ha i annat rengörande medel... så nu sitter vi här o vill bada men vet inte om det är bajs kvar i poolen...
visst kan man chansa, när det gäller barn är inte bajs så äckligt.
hade det varit min far som bajsat i tunnan hade jag aldrig mer badat där men nu när det är systersonen överväger jag det ändå...
far, C, är inte här nu så visst skulle vi kunna smyga ut massa vatten o byta men det gör vi inte.
vi smyger i klor o planerar att låtsas som det regnar om han kommenterar klor-lukten.
vi vet inte, han vet inte o det man vet lider man inte av... eller...
men oj vad det luktar, badhus x 1000... men i blånekar... vi kommer att göra det.
lite skit rensar magen, heter det inte så?!
på fredag börjar jobbet igen, vardagen återkommer med en BANG!
skönt men ovant numera. vilken vanemänniska man (jag) är.
ett par dagar så är det vana. skönt men skumt
härligt men mysko.
borta bra men hemma bäst men hemma är inte alltid bäst... inte när hemma är en kaotisk etta med på tok för mycket saker överallt, kläder till förbannelse, disk, mat, sopor, tidningar etc etc etc....
inte alltid bäst..
det finns även en tvåa som fortfarande inte är inredd, det finns ett axplock möbler där jag prioriterat ordningen på inköpet...
viktigast var plasma-tv:n, sen köksbord, sen säng... soffa väntar vi fortfarande på...
vi har avbetalningar på ikea, åkes audio video m fl.
ingvar kamprad o åke, skriv av våra "lån". glöm dom, jag kan hjälpa er.
är ni mutbara? jag har pengar (de har jag ju uppenbarligen inte eftersom jag inte skulle ha avbetalningsplaner så¨men ändå...)
nej, nu blir det åter till måndagsfesten som äger rum här... på semestern är alla dagar fest... me love it!!
nu, sista rådet för kvällen, inte för att jag gett några innan men lär av mina misstag, erfarenheter osv.
don´t shit where you eat!
många fler än på länge...
sammanfattning (inte heller denna gång kort, men ändå sammanfattning... )
semester denna gång= jag har:
slappat
solat
sovit
åkt bil
kört bil
myst med nära o kära
skrattat
suckat
gått på toa
duschat (tro det eller ej)
spelat fotboll
ätit godis, mat, chips... allt...
druckit... allt även på denna...
promenerat med vovven
plockat en miljon fästningar på vovven
tjatat på D
tjurat på D
suckat åt D
(trots semestern så blir jag inte trevligare, vad ska jag nu skylla på när jag inte har sömnbristen kvar?)
sammanfattningsvis skulle jag säga att jag har skrattat.
jag har garvat byxorna av mig åt mina syskonbarn, åt min syster när hon drack massa vin (annars också men mest då), åt min vovve, åt D och åt mig själv... (ja, jag skrattar åt mig själv, vem gör inte det i ärlighetens namn?)
en rolig grej var att min systerson på snart 2 år bajsade i min fars relativt nyinskaffade utejacuzzi (jobbigt ord, vi kallar det tunna). till saken hör att min far inte gillar klor eftersom det luktar äckligt, är för snål för att byta vatten och är för jag vet inte vad för att ha i annat rengörande medel... så nu sitter vi här o vill bada men vet inte om det är bajs kvar i poolen...
visst kan man chansa, när det gäller barn är inte bajs så äckligt.
hade det varit min far som bajsat i tunnan hade jag aldrig mer badat där men nu när det är systersonen överväger jag det ändå...
far, C, är inte här nu så visst skulle vi kunna smyga ut massa vatten o byta men det gör vi inte.
vi smyger i klor o planerar att låtsas som det regnar om han kommenterar klor-lukten.
vi vet inte, han vet inte o det man vet lider man inte av... eller...
men oj vad det luktar, badhus x 1000... men i blånekar... vi kommer att göra det.
lite skit rensar magen, heter det inte så?!
på fredag börjar jobbet igen, vardagen återkommer med en BANG!
skönt men ovant numera. vilken vanemänniska man (jag) är.
ett par dagar så är det vana. skönt men skumt
härligt men mysko.
borta bra men hemma bäst men hemma är inte alltid bäst... inte när hemma är en kaotisk etta med på tok för mycket saker överallt, kläder till förbannelse, disk, mat, sopor, tidningar etc etc etc....
inte alltid bäst..
det finns även en tvåa som fortfarande inte är inredd, det finns ett axplock möbler där jag prioriterat ordningen på inköpet...
viktigast var plasma-tv:n, sen köksbord, sen säng... soffa väntar vi fortfarande på...
vi har avbetalningar på ikea, åkes audio video m fl.
ingvar kamprad o åke, skriv av våra "lån". glöm dom, jag kan hjälpa er.
är ni mutbara? jag har pengar (de har jag ju uppenbarligen inte eftersom jag inte skulle ha avbetalningsplaner så¨men ändå...)
nej, nu blir det åter till måndagsfesten som äger rum här... på semestern är alla dagar fest... me love it!!
nu, sista rådet för kvällen, inte för att jag gett några innan men lär av mina misstag, erfarenheter osv.
don´t shit where you eat!
2 funderingar...
det är 2 saker som slår mig ibland... (okej, bra många fler saker men just dessa två just nu...)
1. varför är det bara fula människorhet som säger att "skönhet kommer inifrån"? (jo det är uppenbart men ändå...) hur ofta hör du "the becks" säga det? har aldrig hänt skulle jag tro... eller?
victoria beckham har inte fattat det...
har hon rätt eller har hon missat nåt?
visst, på det långa loppet är insidan viktig men varför kommentera det?
om jag ser en ful människa på stan och bara måste säga nåt så säger jag; oh shit, vilken ful, kolla...
jag vet att det är politiskt inkorrekt, det är fel, det är dumt...
men inte tänker jag: hon är fin, kolla insidan...
den syns ju inte... den går inte att köpa online...
sen är klart att inte en snygg utsida kan kompensera en ful insida men ni fattar...
2. varför frågar man hur många personer den man är tillsammans med har legat med? är det någonsin relevant? är det någonsin bra för ett förhållande att veta det? är det någonsin en siffra man mår bra av att veta? vill man veta det?
okej för att det kan vara kul att prata om på fyllan, vad är inte det när man är packad men hur länge är det egentligen kul? om inte för att du tar illa upp så för att din respektive inte kan hantera vetskapen om dina intima erfarenheter? varför frågar man nåt man inte vill veta? typ som standard-frågan; ser jag fet ut i den här tröjan?
vill man inte veta något så ska man inte fråga...
ingen vill ha svaret 58 på frågan hur många o ingen vill veta att; JA, du ser smällfet ut...
så varför fråga?! dumt, ja visst... men ändå görs det... varje dag världen över...
vissa saker ska hållas kvar i garderoben, allt ska inte ut därifrån trots att det är så trendigt att komma ut.
håll kvar lite... eller?
my way or no way...
1. varför är det bara fula människorhet som säger att "skönhet kommer inifrån"? (jo det är uppenbart men ändå...) hur ofta hör du "the becks" säga det? har aldrig hänt skulle jag tro... eller?
victoria beckham har inte fattat det...
har hon rätt eller har hon missat nåt?
visst, på det långa loppet är insidan viktig men varför kommentera det?
om jag ser en ful människa på stan och bara måste säga nåt så säger jag; oh shit, vilken ful, kolla...
jag vet att det är politiskt inkorrekt, det är fel, det är dumt...
men inte tänker jag: hon är fin, kolla insidan...
den syns ju inte... den går inte att köpa online...
sen är klart att inte en snygg utsida kan kompensera en ful insida men ni fattar...
2. varför frågar man hur många personer den man är tillsammans med har legat med? är det någonsin relevant? är det någonsin bra för ett förhållande att veta det? är det någonsin en siffra man mår bra av att veta? vill man veta det?
okej för att det kan vara kul att prata om på fyllan, vad är inte det när man är packad men hur länge är det egentligen kul? om inte för att du tar illa upp så för att din respektive inte kan hantera vetskapen om dina intima erfarenheter? varför frågar man nåt man inte vill veta? typ som standard-frågan; ser jag fet ut i den här tröjan?
vill man inte veta något så ska man inte fråga...
ingen vill ha svaret 58 på frågan hur många o ingen vill veta att; JA, du ser smällfet ut...
så varför fråga?! dumt, ja visst... men ändå görs det... varje dag världen över...
vissa saker ska hållas kvar i garderoben, allt ska inte ut därifrån trots att det är så trendigt att komma ut.
håll kvar lite... eller?
my way or no way...
dåliga cyberspace...
mina inlägg registreras som sparade och kommer inom snart publiceras... my ass...
har väntat i3-4 timmar utan resultat. visst, allt är relativt men snart för mig är inte 3-4 timmar.
för D är det möjligtvis 3-4 timmar, kanske mer t.o.m men inte för mig så nu är jag pissed!
dåligt, uselt, nån har gjort fel o det är inte jag...
sånt är lite skönt.. i smyg för så får man ju inte tycka
aaah, i like other peoples mistakes... aaahhh
eller nej, det gör jag ju inte, är mest glad att jag inte gjort nåt.
andars misstag leder ju sällan till nåt gott för mig.
det är ju inte så att jag sitter här o firar och känner att det är gött att blogg.se vägrar lägga upp mina inlägg...
oh well, i try later...
kanske rent av, eftersom i ren frustration tryckt kanske 17 gånger på varje inlägg, så dyker samma grej upp obegränsat...
coolt... ;)
alla dagar gillar jag inte cyberspace... vissa dagar avskyr jag deffekterna på detta område och det kryllar av dom.
virus, buggar, lagg, o massa annat (och nej, jag har ingen aning om vad det betyder typ men ändå)
jag gillar cyberwebben så länge allt funkar, minsta lilla fel och jag blir lack.
orättvist kan så vara men så är det kan man svara...
icke sa nicke att mina inlägg skulle poppa upp på riktigt...
crap...
grattis till en underbar vän som fyller år idag.
du är nästan jämt alldeles för långt bort... kram till dig!
fixa tha shit, lägg upp mina inlägg nuuu! blogg.se, gör det nu då... ffs...
har väntat i3-4 timmar utan resultat. visst, allt är relativt men snart för mig är inte 3-4 timmar.
för D är det möjligtvis 3-4 timmar, kanske mer t.o.m men inte för mig så nu är jag pissed!
dåligt, uselt, nån har gjort fel o det är inte jag...
sånt är lite skönt.. i smyg för så får man ju inte tycka
aaah, i like other peoples mistakes... aaahhh
eller nej, det gör jag ju inte, är mest glad att jag inte gjort nåt.
andars misstag leder ju sällan till nåt gott för mig.
det är ju inte så att jag sitter här o firar och känner att det är gött att blogg.se vägrar lägga upp mina inlägg...
oh well, i try later...
kanske rent av, eftersom i ren frustration tryckt kanske 17 gånger på varje inlägg, så dyker samma grej upp obegränsat...
coolt... ;)
alla dagar gillar jag inte cyberspace... vissa dagar avskyr jag deffekterna på detta område och det kryllar av dom.
virus, buggar, lagg, o massa annat (och nej, jag har ingen aning om vad det betyder typ men ändå)
jag gillar cyberwebben så länge allt funkar, minsta lilla fel och jag blir lack.
orättvist kan så vara men så är det kan man svara...
icke sa nicke att mina inlägg skulle poppa upp på riktigt...
crap...
grattis till en underbar vän som fyller år idag.
du är nästan jämt alldeles för långt bort... kram till dig!
fixa tha shit, lägg upp mina inlägg nuuu! blogg.se, gör det nu då... ffs...
perfekt för vad???
det här med att passa bra ihop, att vara perfekta för varann... det är ju bullshit rakt igenom.
ingen kan vara perfekt för någon annan.
ingen är ju perfekt till att börja med...
däremot kan man förhoppningsvis anpassa sig mer eller mindre efter varann, låta bli att hata vissa sidor och gilla andra (sidor alltså) desto mer. utan anpassning funkar det nog inte så bra men det är en fin gräns mellan att anpassa mycket och för mycket.
ingen mår bra av för mycket, vad det än gäller... eller? kanske ska nöja mig med att säga att jag inte gör det men att säga ingen känns mer slagkraftigt... mer dr Phil.
jag skulle kunna rabbla upp sjukt många saker som gör mig till en bra flickvän... men jag är sååå dålig på att ljuga... sanningen ligger nånstans mittemelllan askass och tokbra... hederligt svenskt lagom helt enkelt.
turligt nog för mig så är jag än så länge i den övre dimensionen för D, so far so good...
såhär ligger det till:
jag hatar när han somnar före mig, då råkar jag ofta sparka/knuffa ner honom från sängen typ...
jag avskyr att han aldrig vet om det finns mjölk hemma eller inte... o om han för en gångs skull svarar ja eller nej så stämmer det inte.
jag blir tokförbannad när den mjölk som ändå fanns när jag åkte till jobbet är slut när jag kommer hem och jag ser den i ett glas blandad med oboy och hela skiten har stelnat på ett mycket osmakligt vis som bara oboy kan göra under en natt.
jag skulle gärna leva utan hans oförmåga att skynda sig, han tar gryyymt lång tid på sig... jämt!
jag tjurar ibland för att han aldrig tar något initiativ, som typ: kolla jag har köpt massa öl, ska vi sätta oss ute i solen nånstans o klunka i oss den... aldrig något sånt...
jag gillar inte alls att det tar 50 minuter från det att vi bestämt att vi ska gå ut nånstans tills vi faktiskt lämnar lägenheten, bara duschen tar galet lång tid... (jag duschar på 2 minuter ungefär och D står gärna där i 30... )
och jag gillar inte alls att när han väl duschat klart så är det så snuskigt varmt i badrummet eftersom duschen strålat på maxvärme i 30 minuter... jag vill ha kallt.
jag avskyr att han stänger fönsterna som jag just har öppnat för att det är skönt med frisk luft, sommar som vinter...
mest av allt hatar jag när han agerar besserwisser... om jag berättar något så svarar han ja eller mmm... som att han redan visste men egentligen inte har en aning... o han frågar om jag vet vad nåt engelskt ord betyder och innan jag hinner svara så förklarar han grundligt vad det menas. grrr... och om jag mecklar ihop en sån där sockerbit till en lampa så struntar väl jag i om nån lite metalldel sticker ut, det har alltid funkat förut men nej, då rycker han den ifrån mig och säger att såhär ska du göra förstår du väl...
that´s it.
så mycket mer kan jag inte komma på...
skulle jag be honom göra en radda skulle den kunna bli hur lång som helst men känner jag D rätt skulle han bara titta på mig och säga att han inte ogillar något hos mig.
det är gulligt, det är sött, det är rart, det är... förbannad lögn...
jag vet ju att han gör det... exakt detta har hänt en gång... jag frågade vad han skulle ändra hos mig o vice versa o så drog jag min lista... sen när det var hans tur sa han så; ingenting, jag älskar dig som du är.
skitgulligt kanske men oj va arg jag blev... hur taskigt är det egentligen?
hur får det mig att framstå?
vad ska jag säga?
eeeh, nej just ja, inte jag heller så klart...?
för sent för det...
där får jag stå med skägget i brevlådan (japp, mitt nya favvo-ordspråk...)
för en kort sekund blev jag såklart glad o jag blev väl kanske inte förbannad egentligen
kände mig nog mest dum... både dum somi elak och dum som i generad...
eftersom han aldrig skulle göra listan gör jag den åt honom... läs detta som D:s ord...
jag hatar när hon sparkar mig allt hon har för att jag somnar före henne.
jag blir tokförbannad när hon sjunger bara för att väcka mig när jag är astrött
jag gillar inte alls att hon är så sjukt tjurig och otrevlig när hon jobbar natt
o fan va jag inte gillar när hon super skallen i bitar, blir lagom grinig mot mig o sen inte minns dan efter
o att hon aldrig kan ge sig, hon ska vara vaken till klockan 8 på morgonen minst... orka...
o sen blev jag inte så jävla nöjd när hon kom hem kl 8 på min födelsedag, tokfull och somnade.
jag hatar att hon alltid suckar när jag säger nåt snällt, om jag säger att hon är världens bästa så säger hon att jag inte kan veta det eftersom jag inte träffat alla o vem är egentligen bäst? o på vad?! sjukt irriterande egenskap.
hennes realistiska sida är galet jobbig över lag... om vi pratar om ifall evig kärlek ens är möjligt säger hon alltid nej, att hon inte tycker att det är rimligt.. hur coolt är det på en skala? nähä, men då har vi kul så länge det varar då eller?
(jag tror i alla fall att det är några saker som D skulle komma på...även om det låter rätt charmigt... eller inte)
osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv...
men i slutänden så är ju det man gillar klart överhängande även om det är svårare att se det emellanåt.
det vore ju helt orimligt att tro att det skulle finnas någon som är 100 % perfekt för en själv... o vem skulle vilja ha en som är perfekt för en? olikheter och småbråk är ju befriande, berikande osv... de behövs ju på ett sätt...
i viss mängd såklart men ändå...
ohoo, va psykologisk jag låter nu, watch out dr Phil...
D, du är inte perfekt men du är grymt nära! ;)
Ingen kan vara nere med en ballong!
ingen kan vara perfekt för någon annan.
ingen är ju perfekt till att börja med...
däremot kan man förhoppningsvis anpassa sig mer eller mindre efter varann, låta bli att hata vissa sidor och gilla andra (sidor alltså) desto mer. utan anpassning funkar det nog inte så bra men det är en fin gräns mellan att anpassa mycket och för mycket.
ingen mår bra av för mycket, vad det än gäller... eller? kanske ska nöja mig med att säga att jag inte gör det men att säga ingen känns mer slagkraftigt... mer dr Phil.
jag skulle kunna rabbla upp sjukt många saker som gör mig till en bra flickvän... men jag är sååå dålig på att ljuga... sanningen ligger nånstans mittemelllan askass och tokbra... hederligt svenskt lagom helt enkelt.
turligt nog för mig så är jag än så länge i den övre dimensionen för D, so far so good...
såhär ligger det till:
jag hatar när han somnar före mig, då råkar jag ofta sparka/knuffa ner honom från sängen typ...
jag avskyr att han aldrig vet om det finns mjölk hemma eller inte... o om han för en gångs skull svarar ja eller nej så stämmer det inte.
jag blir tokförbannad när den mjölk som ändå fanns när jag åkte till jobbet är slut när jag kommer hem och jag ser den i ett glas blandad med oboy och hela skiten har stelnat på ett mycket osmakligt vis som bara oboy kan göra under en natt.
jag skulle gärna leva utan hans oförmåga att skynda sig, han tar gryyymt lång tid på sig... jämt!
jag tjurar ibland för att han aldrig tar något initiativ, som typ: kolla jag har köpt massa öl, ska vi sätta oss ute i solen nånstans o klunka i oss den... aldrig något sånt...
jag gillar inte alls att det tar 50 minuter från det att vi bestämt att vi ska gå ut nånstans tills vi faktiskt lämnar lägenheten, bara duschen tar galet lång tid... (jag duschar på 2 minuter ungefär och D står gärna där i 30... )
och jag gillar inte alls att när han väl duschat klart så är det så snuskigt varmt i badrummet eftersom duschen strålat på maxvärme i 30 minuter... jag vill ha kallt.
jag avskyr att han stänger fönsterna som jag just har öppnat för att det är skönt med frisk luft, sommar som vinter...
mest av allt hatar jag när han agerar besserwisser... om jag berättar något så svarar han ja eller mmm... som att han redan visste men egentligen inte har en aning... o han frågar om jag vet vad nåt engelskt ord betyder och innan jag hinner svara så förklarar han grundligt vad det menas. grrr... och om jag mecklar ihop en sån där sockerbit till en lampa så struntar väl jag i om nån lite metalldel sticker ut, det har alltid funkat förut men nej, då rycker han den ifrån mig och säger att såhär ska du göra förstår du väl...
that´s it.
så mycket mer kan jag inte komma på...
skulle jag be honom göra en radda skulle den kunna bli hur lång som helst men känner jag D rätt skulle han bara titta på mig och säga att han inte ogillar något hos mig.
det är gulligt, det är sött, det är rart, det är... förbannad lögn...
jag vet ju att han gör det... exakt detta har hänt en gång... jag frågade vad han skulle ändra hos mig o vice versa o så drog jag min lista... sen när det var hans tur sa han så; ingenting, jag älskar dig som du är.
skitgulligt kanske men oj va arg jag blev... hur taskigt är det egentligen?
hur får det mig att framstå?
vad ska jag säga?
eeeh, nej just ja, inte jag heller så klart...?
för sent för det...
där får jag stå med skägget i brevlådan (japp, mitt nya favvo-ordspråk...)
för en kort sekund blev jag såklart glad o jag blev väl kanske inte förbannad egentligen
kände mig nog mest dum... både dum somi elak och dum som i generad...
eftersom han aldrig skulle göra listan gör jag den åt honom... läs detta som D:s ord...
jag hatar när hon sparkar mig allt hon har för att jag somnar före henne.
jag blir tokförbannad när hon sjunger bara för att väcka mig när jag är astrött
jag gillar inte alls att hon är så sjukt tjurig och otrevlig när hon jobbar natt
o fan va jag inte gillar när hon super skallen i bitar, blir lagom grinig mot mig o sen inte minns dan efter
o att hon aldrig kan ge sig, hon ska vara vaken till klockan 8 på morgonen minst... orka...
o sen blev jag inte så jävla nöjd när hon kom hem kl 8 på min födelsedag, tokfull och somnade.
jag hatar att hon alltid suckar när jag säger nåt snällt, om jag säger att hon är världens bästa så säger hon att jag inte kan veta det eftersom jag inte träffat alla o vem är egentligen bäst? o på vad?! sjukt irriterande egenskap.
hennes realistiska sida är galet jobbig över lag... om vi pratar om ifall evig kärlek ens är möjligt säger hon alltid nej, att hon inte tycker att det är rimligt.. hur coolt är det på en skala? nähä, men då har vi kul så länge det varar då eller?
(jag tror i alla fall att det är några saker som D skulle komma på...även om det låter rätt charmigt... eller inte)
osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv...
men i slutänden så är ju det man gillar klart överhängande även om det är svårare att se det emellanåt.
det vore ju helt orimligt att tro att det skulle finnas någon som är 100 % perfekt för en själv... o vem skulle vilja ha en som är perfekt för en? olikheter och småbråk är ju befriande, berikande osv... de behövs ju på ett sätt...
i viss mängd såklart men ändå...
ohoo, va psykologisk jag låter nu, watch out dr Phil...
D, du är inte perfekt men du är grymt nära! ;)
Ingen kan vara nere med en ballong!
svåra självklara val...
nu står jag inför ett val... ett egentligen självklart val men för mig är aldrig nånting självklart av någon obegriplig anledning.
antingen säger jag att jag inte kan jobba under de här 9 dagarna jag har ledigt from imorrn och åker på semester med D till västkusten o bara slappar, badar o tar de lugnt.
eller...
så säger jag ja till mer jobb, blir ofrivilligt singel eftersom D säkerligen tröttnat, ensamhushållare samt dör av trötthet.
det borde vara ett självklart val...
men icke sa nicke... o micke också om de nu bara ska gå ut på att det rimmar... ricke säger också icke... fjantigt rim... javisst sa en sadist, o nej sa leila k, jajamen sa sven... de borde ju också vara minst lika värdiga uttryck... men icke sa nicke...
okej, tappade tråden... det självklara valet är inte så givet givetvis. när är väl livet så enkelt?
det är inte det att jag gillar att komplicera saker och ting, det bara blir så...
gång på gång på gång på gång på gång...
D är nog redan sjukligt trött på mig och min trötthet, det skulle vem som helst vara
men han säger ingenting... oftast...
i lägen som skulle få vem som helst att gå i taket över orättvis behandling av en övertrött och råbitchig brudjävel så skakar han mest på huvudet och småler... o säger: men sov nu istället...
om det inte vore för hans hantering av det hela skulle tredje världskriget utspelas hos oss varenda dag...
eller ja, först tredje, sen fjärde, sen femte osv givetvis men ändå.
det är bra att han gör så men i stunden, när jag är så sjukt förbannad på honom eftersom det självklart hans fel att jag inte kan somna (??) så är det sjukt provocerande. det är i såna lägen jag säger åt honom att dra...
nu kanske nån tänker, stackars kille, han förtjänar nån bättre
och ja, han gör nog kanske det men jag kompenserar med att ha sjukt stor k... nej de funkar inte att säga så som tjej.
det kommer man ju inte ens undan med som kille så jag vet inte vad jag tänkte.
jag ger mig, visst, han är kanske värd bättre men så länge han inte förstår det själv så är ju inte jag så dum att jag talar om det...
i´m not a loser liksom... det är ju för hans skull som jag inte säger nåt... eller typ i alla fall... på ett ungefär...
allt är ju relativt...
det är aldrig för sent att ge upp!!!
antingen säger jag att jag inte kan jobba under de här 9 dagarna jag har ledigt from imorrn och åker på semester med D till västkusten o bara slappar, badar o tar de lugnt.
eller...
så säger jag ja till mer jobb, blir ofrivilligt singel eftersom D säkerligen tröttnat, ensamhushållare samt dör av trötthet.
det borde vara ett självklart val...
men icke sa nicke... o micke också om de nu bara ska gå ut på att det rimmar... ricke säger också icke... fjantigt rim... javisst sa en sadist, o nej sa leila k, jajamen sa sven... de borde ju också vara minst lika värdiga uttryck... men icke sa nicke...
okej, tappade tråden... det självklara valet är inte så givet givetvis. när är väl livet så enkelt?
det är inte det att jag gillar att komplicera saker och ting, det bara blir så...
gång på gång på gång på gång på gång...
D är nog redan sjukligt trött på mig och min trötthet, det skulle vem som helst vara
men han säger ingenting... oftast...
i lägen som skulle få vem som helst att gå i taket över orättvis behandling av en övertrött och råbitchig brudjävel så skakar han mest på huvudet och småler... o säger: men sov nu istället...
om det inte vore för hans hantering av det hela skulle tredje världskriget utspelas hos oss varenda dag...
eller ja, först tredje, sen fjärde, sen femte osv givetvis men ändå.
det är bra att han gör så men i stunden, när jag är så sjukt förbannad på honom eftersom det självklart hans fel att jag inte kan somna (??) så är det sjukt provocerande. det är i såna lägen jag säger åt honom att dra...
nu kanske nån tänker, stackars kille, han förtjänar nån bättre
och ja, han gör nog kanske det men jag kompenserar med att ha sjukt stor k... nej de funkar inte att säga så som tjej.
det kommer man ju inte ens undan med som kille så jag vet inte vad jag tänkte.
jag ger mig, visst, han är kanske värd bättre men så länge han inte förstår det själv så är ju inte jag så dum att jag talar om det...
i´m not a loser liksom... det är ju för hans skull som jag inte säger nåt... eller typ i alla fall... på ett ungefär...
allt är ju relativt...
det är aldrig för sent att ge upp!!!
fifi trixibell och knark?!
har kändisar så dålig fantasi att vardagliga ord blir fantasifulla namn?
jag tänker på namn som apple, sunday mm. äpplet och söndag... känns inte helt okej eller?
jag vet, none of my buisness men om jag bara skulle tänka på my buisness skulle jag få så mycket dötid...
mest knarkade namnen är ändå paula yates stackars minisar: Fifi-Trixibelle, Peaches, Pixie... vill du ha barn som heter det? inte gärna om jag säger så... fifi-trixibell.. jag gissar att det var oplanerat, mer än så säger jag inte...
nej tacka vet jag svenska kändisar, de har vett att döpa sina barn så de inte sticker ut mer än de redan gör eller blir mobbade för sina konstiga namn... eller?
carl lancelot och tristan von avalon, det låter ju som vilket syskonpar som helst... är von ett andra namn?
benzo... eller nej, jag menar enzo, också som vem som helst... typ...
tanken är god men det håller inte riktigt hela vägen för mig...
vad hände med kalle, pelle, johan, nicklas, anna, sofia, malin osv...?
är inte kändisbarn utmärkande nog i sig utan ett namn som verkligen skriker ut; jag vill men jag är inte som ni...
vill barnen det?
visst, när man blir 15 blir det kanske coolt att heta annorlunda saker, sånt som ingen annan gör... det är ju då man (jag o mina kompisar som va precis lika coola) börjar stava sitt namn på nya sätt för att utmärka sig... rebecka med 2 k, sofia med z, julia blir yulia, anna=ana osv osv. ascoolt verkligen... nåt år eller så.
men fram tills dess då?
om utvecklingen fortsätter kommer det vara megaspeciellt och udda att döpa sitt barn till emma och lucas.
jag gillar visserligen båda de namnen så varför inte?
då kanske mina eventuella barn blir mobbade för att dom heter sååå konstiga namn som emma och lucas?
de är ju lite komiskt i sig...
fifi-trixibell blev annars en stark favorit för mig nu... det liksom växer sig starkare efter hand...
om jag får barn kanske det kan va nåt.
skulle jag få fler än ett funkar ju fifi, fifa och fifu. fett nice.
mobbing, ja visst.
ska jag då säga det man själv alltid fått höra?
hehe, jo lilla barn, det är jobbigt men livet är orättvist och du vet väl att det som inte dödar härdar...
undrar om fifi, fifa och fifu mår bättre då?
om de känner sig starka och härdade.
skulle tro det! eller?
fifi, fifa och fifu, ni kommer bli starka människor, lita på mamma!
jag tänker på namn som apple, sunday mm. äpplet och söndag... känns inte helt okej eller?
jag vet, none of my buisness men om jag bara skulle tänka på my buisness skulle jag få så mycket dötid...
mest knarkade namnen är ändå paula yates stackars minisar: Fifi-Trixibelle, Peaches, Pixie... vill du ha barn som heter det? inte gärna om jag säger så... fifi-trixibell.. jag gissar att det var oplanerat, mer än så säger jag inte...
nej tacka vet jag svenska kändisar, de har vett att döpa sina barn så de inte sticker ut mer än de redan gör eller blir mobbade för sina konstiga namn... eller?
carl lancelot och tristan von avalon, det låter ju som vilket syskonpar som helst... är von ett andra namn?
benzo... eller nej, jag menar enzo, också som vem som helst... typ...
tanken är god men det håller inte riktigt hela vägen för mig...
vad hände med kalle, pelle, johan, nicklas, anna, sofia, malin osv...?
är inte kändisbarn utmärkande nog i sig utan ett namn som verkligen skriker ut; jag vill men jag är inte som ni...
vill barnen det?
visst, när man blir 15 blir det kanske coolt att heta annorlunda saker, sånt som ingen annan gör... det är ju då man (jag o mina kompisar som va precis lika coola) börjar stava sitt namn på nya sätt för att utmärka sig... rebecka med 2 k, sofia med z, julia blir yulia, anna=ana osv osv. ascoolt verkligen... nåt år eller så.
men fram tills dess då?
om utvecklingen fortsätter kommer det vara megaspeciellt och udda att döpa sitt barn till emma och lucas.
jag gillar visserligen båda de namnen så varför inte?
då kanske mina eventuella barn blir mobbade för att dom heter sååå konstiga namn som emma och lucas?
de är ju lite komiskt i sig...
fifi-trixibell blev annars en stark favorit för mig nu... det liksom växer sig starkare efter hand...
om jag får barn kanske det kan va nåt.
skulle jag få fler än ett funkar ju fifi, fifa och fifu. fett nice.
mobbing, ja visst.
ska jag då säga det man själv alltid fått höra?
hehe, jo lilla barn, det är jobbigt men livet är orättvist och du vet väl att det som inte dödar härdar...
undrar om fifi, fifa och fifu mår bättre då?
om de känner sig starka och härdade.
skulle tro det! eller?
fifi, fifa och fifu, ni kommer bli starka människor, lita på mamma!
