same old secret move
aaah, min 9-dagars ledighet påbörjades i onsdags morse.
jag spenderar den på det sätt jag vet bäst numera, med att jobba.
den lediga tid jag skulle ägna åt flyttstäd-skiten som är kvar kommer inte att bli av som planerat.
jag jobbade idag och jag jobbar inatt.
att jobba dag idag var sjukt kul, har saknat det utan att veta om det.
och nu är det nattjobb som gäller, same old same old, precis som jag...
ringde D på dan idag för att få hans åsikt... han blir ju trots allt nästan ensam ansvarig av städandet.
han svarade: men du, du måste ta det lugnt, slappna av. det är inte bra för dig att jobba så mycket.
det är lite finurligt av D att lägga fram det så.
det verkar utåt som en totalt osjälvisk tanke som bara lyser av omtanke.
jag tror att vi båda vet att det är minst lika mycket för hans skull som han tycker som han gör.
anledning 1: jag blir ett nervvrak av sömnbrist, en osympatisk bitch to say the least.
anledning 2: han vill inte städa resten själv.
ingen av oss säger detta högt men innerst inne vet nog båda att det är så.
det är kärlek... =)
tydligen har mitt minne försvunnit spårlöst av allt jobbande och lika mycket sömnbrist.
enligt D berättar jag samma saker om och om igen.
okej, visst, det kan ju hända vem som helst.
the scary part är att jag gör det med ca 15 minuters mellanrum.
stackars liten, vilket helvete det är för honom att jag jobbar... ;)
ibland kommer det fram saker som får en att förundras, skratta, klura, konfunderas mm.
jag har ett litet secret move som jag har kört med under de 15 månader D och jag spenderat ihop.
ett sånt där move som indikerar att det är läge för privacy, ni vet, "you me, me you-time".
idag när jag lite diskret (hur diskret nu en klant som jag kan vara) körde min grej som jag trott har funkat så bra under all denna tid så började han skratta.
jag tittade frågande på honom, förstod inte alls det roliga och han säger:
asså, förlåt men... du har gjort sådär så länge och så många gånger och jag har inte velat säga nåt... men... asså, det enda som händer är att du trycker nån del av ditt skelett mot mig och det gör skitont... verkligen skitont... det är gulligt och så o det känns som jag borde sagt nåt tidigare men så är det...
VA??? mitt secret move, mitt säkra kort... vad är det frågan om?
det enda jag kunde göra var att skratta. sätt ord på dina känslor/tankar lille man så hade jag inte behövt göra mig till på det sättet... det kan hända att det dröjer innan det kommer någon form av move som inbjuder till synder igen.
inte så mycket för att jag blev stött, snarare för att jag har sjukt dålig fantasi och inte har en aning om vad jag nu ska hitta på. uppenbarligen har jag inte känsla för sånt där...
D, make your move om du tror att du kan bättre... ;)
jag spenderar den på det sätt jag vet bäst numera, med att jobba.
den lediga tid jag skulle ägna åt flyttstäd-skiten som är kvar kommer inte att bli av som planerat.
jag jobbade idag och jag jobbar inatt.
att jobba dag idag var sjukt kul, har saknat det utan att veta om det.
och nu är det nattjobb som gäller, same old same old, precis som jag...
ringde D på dan idag för att få hans åsikt... han blir ju trots allt nästan ensam ansvarig av städandet.
han svarade: men du, du måste ta det lugnt, slappna av. det är inte bra för dig att jobba så mycket.
det är lite finurligt av D att lägga fram det så.
det verkar utåt som en totalt osjälvisk tanke som bara lyser av omtanke.
jag tror att vi båda vet att det är minst lika mycket för hans skull som han tycker som han gör.
anledning 1: jag blir ett nervvrak av sömnbrist, en osympatisk bitch to say the least.
anledning 2: han vill inte städa resten själv.
ingen av oss säger detta högt men innerst inne vet nog båda att det är så.
det är kärlek... =)
tydligen har mitt minne försvunnit spårlöst av allt jobbande och lika mycket sömnbrist.
enligt D berättar jag samma saker om och om igen.
okej, visst, det kan ju hända vem som helst.
the scary part är att jag gör det med ca 15 minuters mellanrum.
stackars liten, vilket helvete det är för honom att jag jobbar... ;)
ibland kommer det fram saker som får en att förundras, skratta, klura, konfunderas mm.
jag har ett litet secret move som jag har kört med under de 15 månader D och jag spenderat ihop.
ett sånt där move som indikerar att det är läge för privacy, ni vet, "you me, me you-time".
idag när jag lite diskret (hur diskret nu en klant som jag kan vara) körde min grej som jag trott har funkat så bra under all denna tid så började han skratta.
jag tittade frågande på honom, förstod inte alls det roliga och han säger:
asså, förlåt men... du har gjort sådär så länge och så många gånger och jag har inte velat säga nåt... men... asså, det enda som händer är att du trycker nån del av ditt skelett mot mig och det gör skitont... verkligen skitont... det är gulligt och så o det känns som jag borde sagt nåt tidigare men så är det...
VA??? mitt secret move, mitt säkra kort... vad är det frågan om?
det enda jag kunde göra var att skratta. sätt ord på dina känslor/tankar lille man så hade jag inte behövt göra mig till på det sättet... det kan hända att det dröjer innan det kommer någon form av move som inbjuder till synder igen.
inte så mycket för att jag blev stött, snarare för att jag har sjukt dålig fantasi och inte har en aning om vad jag nu ska hitta på. uppenbarligen har jag inte känsla för sånt där...
D, make your move om du tror att du kan bättre... ;)
modifierad sanning
ååh, idag är en sån där dag när man får försmak av hösten.
jag älskar höst.
underbara färger, regn, tända ljus, mys, blåst, fukt... love it.
känslan av att "det är så vacker väder- vi bara måååste göra nåt" blir som bortblåst när det är höst.
då får man slappa, mysa, ta det lugnt, måste inte vara på topp. passar mig som handen i handsken.
naaajs, det är höst. slappa ljuvliga höst.
jag gillar att vakna, se regnet på fönstret och veta att när jag går ut med leia kommer jag att vara så gott som ensam ute på gatorna. det är en härliga känsla. förmodligen för att den kommer så sällan, hade jag alltid varit ensam på gatorna hade jag blivit grymt orolig men nu är det ibland. härliga svenska lagom ofta.
efter att ha jobbat i natt gick jag upp efter bara 3 timmars sömn.
jag ska upp tidigt imorgon och vill inte gå upp vid 17 ikväll och lägga mig igen 5 timmar senare.
anyway, jag sa till D att jag skulle upp tidigt och åka till gamla lägenheten för att städa.
jag gick upp tidigt, jag åkte till änggatan, jag städar... inte.
jag åkte hit lagom till reprisen av dr Phil.
det var en totalt (o)medveten handling a la alfons åberg.
"jag ska bara..."
har varit här en timme inte gjort mycket. bloggat och tittat på Phil... det är ju iofs ganska mycket.
nu ska jag sätta fart, nu, i denna stund... jag ska bara...
jag älskar höst.
underbara färger, regn, tända ljus, mys, blåst, fukt... love it.
känslan av att "det är så vacker väder- vi bara måååste göra nåt" blir som bortblåst när det är höst.
då får man slappa, mysa, ta det lugnt, måste inte vara på topp. passar mig som handen i handsken.
naaajs, det är höst. slappa ljuvliga höst.
jag gillar att vakna, se regnet på fönstret och veta att när jag går ut med leia kommer jag att vara så gott som ensam ute på gatorna. det är en härliga känsla. förmodligen för att den kommer så sällan, hade jag alltid varit ensam på gatorna hade jag blivit grymt orolig men nu är det ibland. härliga svenska lagom ofta.
efter att ha jobbat i natt gick jag upp efter bara 3 timmars sömn.
jag ska upp tidigt imorgon och vill inte gå upp vid 17 ikväll och lägga mig igen 5 timmar senare.
anyway, jag sa till D att jag skulle upp tidigt och åka till gamla lägenheten för att städa.
jag gick upp tidigt, jag åkte till änggatan, jag städar... inte.
jag åkte hit lagom till reprisen av dr Phil.
det var en totalt (o)medveten handling a la alfons åberg.
"jag ska bara..."
har varit här en timme inte gjort mycket. bloggat och tittat på Phil... det är ju iofs ganska mycket.
nu ska jag sätta fart, nu, i denna stund... jag ska bara...
undantagen...
många säger att man kan skoja om allt.
jag är oftast alltid (kan man säga så?) beredd att hålla med.
men...
det finns undantag. rejäla undantag som det inte går att finna minsta komik i.
min kusins fru, har drabbats av cancer.
de har tre barn, en son på 3 år och tvilligar som är 5 månader gamla.
hon har 50 % chans att överleva.
50 %.
det kan gå precis hur som helst.
när sånt händer brukar man vanligen försöka finna en mening med det som sker
men vissa saker verkar helt sakna mening.
jag finner ingen mening med att detta ska drabba henne.
det finns ingen.
i nuläget är allt jag kan göra att hålla tummarna.
i nuläget önskar jag att jag var religiös bara för att ha någon att be till, känna att jag gör något.
det är inget komiskt i att hennes chans att överleva är lika stora som risken att dö.
det finns inget roligt i detta, det är bara tragiskt, orättvist, sorligt, fruktansvärt.
mina tankar går till dig och din familj M.
jag är oftast alltid (kan man säga så?) beredd att hålla med.
men...
det finns undantag. rejäla undantag som det inte går att finna minsta komik i.
min kusins fru, har drabbats av cancer.
de har tre barn, en son på 3 år och tvilligar som är 5 månader gamla.
hon har 50 % chans att överleva.
50 %.
det kan gå precis hur som helst.
när sånt händer brukar man vanligen försöka finna en mening med det som sker
men vissa saker verkar helt sakna mening.
jag finner ingen mening med att detta ska drabba henne.
det finns ingen.
i nuläget är allt jag kan göra att hålla tummarna.
i nuläget önskar jag att jag var religiös bara för att ha någon att be till, känna att jag gör något.
det är inget komiskt i att hennes chans att överleva är lika stora som risken att dö.
det finns inget roligt i detta, det är bara tragiskt, orättvist, sorligt, fruktansvärt.
mina tankar går till dig och din familj M.
i blåljusets sken...
för ett par veckor sen blev jag stannad av polisen.
det är ett ögonblick jag fruktat hela mitt liv,
en möte som till och med fick mig att överväga att inte ta körkort.
i 8 år klarade jag mig men till sist blev jag stannad.
det är inte så att jag har något att dölja, jag är bara skiträdd för poliser.
kanske beror det på för många korrupta film-snutar,
kanske på min ögontjänare till person.
vad vet jag, nojan finns där och jag blir inte av med den.
hur som helst, jag, D och leia var på väg till hundkurs i den påkörda tillbucklade bilen utan skattemärke.
nästan framme möter jag en polisbil och fryser till is.
tänk om dom vänder, tänk om dom vänder var det enda som ekade i mitt huvud.
med blicken fäst på backspegeln (vem behöver egentligen titta på vägen?) körde jag som jag föreställer mig att claire wikholm gör.
mycket riktigt vänder bilen och i samma stund dog jag.
det gjorde jag visserligen inte men jag darrade, hyperventilerade osv. hela cirkusen körde igång.
dom närmar sig bakom och mina tankar är fyllda av funderingar kring om jag druckit, vad jag druckit och hur mycket i såna fall.
blåljusen blinkar till och jag är körd.
stannar utanför lidl (ännu ett skäl till att ogilla lidl, allt är deras fel...)
dörrarna öppnas och en manlig + en kvinnlig polis hoppas ur
systematiskt som aldrig förr så gick mannen till mig och kvinnan till D.
"här var det en del grejer som kan kosta pengar" säger han till mig.
samtidigt som kvinnan misstänksamt säger till D att hon känner igen honom (kanske för att han var hos henne i samband med polisanmälan för just kostsamma bilen i fråga men inte läge att vara stöddig...)
(min syster har lärt mig ett svar som jag tycker är hysteriskt kul när någon säger att dom känner igen en; vi kanske har legat med varandra. hade det varit läge för D att fråga polisinnan det? jag hade varit impad for life).
polismannen fortsätter med att räkna upp allt som kan ge oss böter som t ex avsaknaden av blinkers (måste man ha en sån? de visste ju inte blonda lilla jag...)
"har du ditt körkort?"
jajemen, självklart, skulle aaaldrig åka nånstans utan det.
jag böjde mig fram till passagerarsätes-golvet och drog upp påsen innehållande plånboken.
påsen ja... en systempåse. 1-0.
självklart fick jag efter den uppvisningen blåsa i alkomätaren. medans jag blåste tänkte jag: fan också, jag har säkert druckit nåt. hur fasen ska jag komma till jobbet??!! shit va pinsamt, jobbigt mm mm.
(vem dricker inte en torsdag eftermiddag strax innan man ska iväg på hundkurs liksom??!!)
jag klarade det, jag hade inte druckit så det känns bra att den funka, ingen korruption såhär långt.
"se till att få allt detta fixat så fort som möjligt, ni kan ha bra mycket roligare för pengarna som detta kan kosta".
för min självbevarelsedrifts skull är jag inte en sån som försöker spela puckad bimbo för att klara mig ur situationer så jag kunde senare lämna platsen med hedern i behåll men ändå utan böter.
(plus att det nog skulle bli dyrare om jag hade försökt pga flera faktorer; jag satt i luvtröja, baggypants och mössa, kvinnliga polisen hade nog inte blivit så imponerad, manliga polisen hade nog inte heller blivit så imponerad. jag är askass på att försöka mig på victoria silvstedt-grejen).
vi lämnade scenen utan böter och med hedern i behåll. tre veckor senare sattes blinkersen dit och ytterligare tre veckor senare kom skattemärket på plats.
det var inte världens undergång att bli stannad men det är fan inget party heller.
usch.
poliser, det är kanon att de finns men jag vill helst undvika direktkontakt.
nytt ord till NE föresten, rondellera. (förklaring känns överflödig men visst är det behövligt?säger inte många cirkulera i rondellen eller ta ett var i rondellen? finns det redan? om inte, kan jag ta patent på det?)
horrace, me phone you some day. woooord!
det är ett ögonblick jag fruktat hela mitt liv,
en möte som till och med fick mig att överväga att inte ta körkort.
i 8 år klarade jag mig men till sist blev jag stannad.
det är inte så att jag har något att dölja, jag är bara skiträdd för poliser.
kanske beror det på för många korrupta film-snutar,
kanske på min ögontjänare till person.
vad vet jag, nojan finns där och jag blir inte av med den.
hur som helst, jag, D och leia var på väg till hundkurs i den påkörda tillbucklade bilen utan skattemärke.
nästan framme möter jag en polisbil och fryser till is.
tänk om dom vänder, tänk om dom vänder var det enda som ekade i mitt huvud.
med blicken fäst på backspegeln (vem behöver egentligen titta på vägen?) körde jag som jag föreställer mig att claire wikholm gör.
mycket riktigt vänder bilen och i samma stund dog jag.
det gjorde jag visserligen inte men jag darrade, hyperventilerade osv. hela cirkusen körde igång.
dom närmar sig bakom och mina tankar är fyllda av funderingar kring om jag druckit, vad jag druckit och hur mycket i såna fall.
blåljusen blinkar till och jag är körd.
stannar utanför lidl (ännu ett skäl till att ogilla lidl, allt är deras fel...)
dörrarna öppnas och en manlig + en kvinnlig polis hoppas ur
systematiskt som aldrig förr så gick mannen till mig och kvinnan till D.
"här var det en del grejer som kan kosta pengar" säger han till mig.
samtidigt som kvinnan misstänksamt säger till D att hon känner igen honom (kanske för att han var hos henne i samband med polisanmälan för just kostsamma bilen i fråga men inte läge att vara stöddig...)
(min syster har lärt mig ett svar som jag tycker är hysteriskt kul när någon säger att dom känner igen en; vi kanske har legat med varandra. hade det varit läge för D att fråga polisinnan det? jag hade varit impad for life).
polismannen fortsätter med att räkna upp allt som kan ge oss böter som t ex avsaknaden av blinkers (måste man ha en sån? de visste ju inte blonda lilla jag...)
"har du ditt körkort?"
jajemen, självklart, skulle aaaldrig åka nånstans utan det.
jag böjde mig fram till passagerarsätes-golvet och drog upp påsen innehållande plånboken.
påsen ja... en systempåse. 1-0.
självklart fick jag efter den uppvisningen blåsa i alkomätaren. medans jag blåste tänkte jag: fan också, jag har säkert druckit nåt. hur fasen ska jag komma till jobbet??!! shit va pinsamt, jobbigt mm mm.
(vem dricker inte en torsdag eftermiddag strax innan man ska iväg på hundkurs liksom??!!)
jag klarade det, jag hade inte druckit så det känns bra att den funka, ingen korruption såhär långt.
"se till att få allt detta fixat så fort som möjligt, ni kan ha bra mycket roligare för pengarna som detta kan kosta".
för min självbevarelsedrifts skull är jag inte en sån som försöker spela puckad bimbo för att klara mig ur situationer så jag kunde senare lämna platsen med hedern i behåll men ändå utan böter.
(plus att det nog skulle bli dyrare om jag hade försökt pga flera faktorer; jag satt i luvtröja, baggypants och mössa, kvinnliga polisen hade nog inte blivit så imponerad, manliga polisen hade nog inte heller blivit så imponerad. jag är askass på att försöka mig på victoria silvstedt-grejen).
vi lämnade scenen utan böter och med hedern i behåll. tre veckor senare sattes blinkersen dit och ytterligare tre veckor senare kom skattemärket på plats.
det var inte världens undergång att bli stannad men det är fan inget party heller.
usch.
poliser, det är kanon att de finns men jag vill helst undvika direktkontakt.
nytt ord till NE föresten, rondellera. (förklaring känns överflödig men visst är det behövligt?säger inte många cirkulera i rondellen eller ta ett var i rondellen? finns det redan? om inte, kan jag ta patent på det?)
horrace, me phone you some day. woooord!
ojojoj då...
nattetid funkar jag inte som jag gör i normal-läge.
nattetid är jag i fyllo-läge...
jag tänker, rör mig, resonerar, agerar mm som på fyllan.
ganska skumt men ändå inte.
tröstsamt men ändå inte.
det är ju tröstsamt på det viset att jag kan ursäkta mitt fulla beteende med sömnbrist och skrämmande av samma anledning...
anyway, nu har jag just klickat iväg en beställning av typ kläder, lampor eller liknande...
om någon skulle be mig räkna upp exakt vad jag beställt skulle jag inte kunna svara om så mitt liv hängde på det.
det är för lätt att beställa grejer på internet men ack vad kul det är när det kommer.
speciellt för mig eftersom jag som sagt inte vet vad jag beställt.
plötsligt piper telefonen till och det visar sig vara en sms-avisering.
nämen, tänker jag, vad har nu någon snäll människa skickat till mig...
en dag i somras fick jag 3 stycken på samma dag. den dagen satt jag och funderade över om jag blivit kändis utan att veta om det, kanske nåt dödligt pinsamt klipp på youtube eller liknande, som gjorde att folk ville ge mig saker.
det var ingen som ville ge mig något. inte gratis i alla fall...
kicken jag får när jag sliter upp paketet går över när fakturan kommer...
kicken har definitivt tappat stinget när jag inser att det är 3 veckor månad kvar innan lön...
(tur att D gillar korv o makaroner och jag nudlar...)
men men, nu är det gjort. inom ett par veckor skulle jag tro kommer alltså ett paket att anlända och jag kommer att bli lycklig (are)... för en stund.
är det värt det? mjo, det tycker jag nog faktiskt. shop til you drop... buy til you die... (varför är inte det en slogan? buy til you die... vill inte försäljare marknadsföras tillsammans med en slogan som får en att tänka på slutet? skulle inte alla sluta tänka ekonomiskt när de tänker att slutet är nära, att man kan dö imorgon osv...? kanske inte... uppenbarligen inte)
jaja, jobba lite nu då så det blir morgon nån gång så jag får åka hem och sova... ca 6 timmar kvar.
men vänta, det får jag ju inte för telia-tekniker kommer imorron för o fixa telefon+bredband.
härligt, va skönt det är med personer som vet att människor inte har nåt bättre/viktigare för sig utan gärna offrar en hel förmiddag för att de inte kan lämna mer exakt besked än att de kommer mellan halv 8 och 12... det brukar betyda att de kommer vid 15... när ska jag sova då? undrar vad 118100 skulle svara på det i deras svar-på-allt-sms-tjänst...
ringde personen som födde mig för ett fjärdedels sekel sedan (hua, har jag aldrig låtit gammal förr så gör jag det när jag beskriver min ringa ålder på 26 på det där viset..) för att fråga om städknep när man har trycksvärta fastetsat på golvet.
modern svarade att hon skulle kolla upp det och höra av sig imorgon.
hallå, hur tydlig måste jag vara? hur kan man missa den diskreta vinken som säger: kom och hjälp mig... jag har uppenbara problem med att be om hjälp så det blir inte tydligare än så... "hur får man bort tidningsmärken från golvet"="help me". är inte det självklart? i think so. jag har en hel liten lägenhet att skrubba. jag är som en mini-david mot en jätte-goliat...
såg ett avsnitt av rent hus förut, vilka snusk-pecklar det är med där men det är inte min poäng nu,
varför är jag inte släkt med de två damerna som verkligen går igång på att skrubba andras vidriga hem?
just nu är jag missnöjd över att inte vara det, alla andra dagar är jag överlycklig över att slippa såna konstiga fetischer i min närhet...
there is a time and a place for (almost) everything.
nattetid är jag i fyllo-läge...
jag tänker, rör mig, resonerar, agerar mm som på fyllan.
ganska skumt men ändå inte.
tröstsamt men ändå inte.
det är ju tröstsamt på det viset att jag kan ursäkta mitt fulla beteende med sömnbrist och skrämmande av samma anledning...
anyway, nu har jag just klickat iväg en beställning av typ kläder, lampor eller liknande...
om någon skulle be mig räkna upp exakt vad jag beställt skulle jag inte kunna svara om så mitt liv hängde på det.
det är för lätt att beställa grejer på internet men ack vad kul det är när det kommer.
speciellt för mig eftersom jag som sagt inte vet vad jag beställt.
plötsligt piper telefonen till och det visar sig vara en sms-avisering.
nämen, tänker jag, vad har nu någon snäll människa skickat till mig...
en dag i somras fick jag 3 stycken på samma dag. den dagen satt jag och funderade över om jag blivit kändis utan att veta om det, kanske nåt dödligt pinsamt klipp på youtube eller liknande, som gjorde att folk ville ge mig saker.
det var ingen som ville ge mig något. inte gratis i alla fall...
kicken jag får när jag sliter upp paketet går över när fakturan kommer...
kicken har definitivt tappat stinget när jag inser att det är 3 veckor månad kvar innan lön...
(tur att D gillar korv o makaroner och jag nudlar...)
men men, nu är det gjort. inom ett par veckor skulle jag tro kommer alltså ett paket att anlända och jag kommer att bli lycklig (are)... för en stund.
är det värt det? mjo, det tycker jag nog faktiskt. shop til you drop... buy til you die... (varför är inte det en slogan? buy til you die... vill inte försäljare marknadsföras tillsammans med en slogan som får en att tänka på slutet? skulle inte alla sluta tänka ekonomiskt när de tänker att slutet är nära, att man kan dö imorgon osv...? kanske inte... uppenbarligen inte)
jaja, jobba lite nu då så det blir morgon nån gång så jag får åka hem och sova... ca 6 timmar kvar.
men vänta, det får jag ju inte för telia-tekniker kommer imorron för o fixa telefon+bredband.
härligt, va skönt det är med personer som vet att människor inte har nåt bättre/viktigare för sig utan gärna offrar en hel förmiddag för att de inte kan lämna mer exakt besked än att de kommer mellan halv 8 och 12... det brukar betyda att de kommer vid 15... när ska jag sova då? undrar vad 118100 skulle svara på det i deras svar-på-allt-sms-tjänst...
ringde personen som födde mig för ett fjärdedels sekel sedan (hua, har jag aldrig låtit gammal förr så gör jag det när jag beskriver min ringa ålder på 26 på det där viset..) för att fråga om städknep när man har trycksvärta fastetsat på golvet.
modern svarade att hon skulle kolla upp det och höra av sig imorgon.
hallå, hur tydlig måste jag vara? hur kan man missa den diskreta vinken som säger: kom och hjälp mig... jag har uppenbara problem med att be om hjälp så det blir inte tydligare än så... "hur får man bort tidningsmärken från golvet"="help me". är inte det självklart? i think so. jag har en hel liten lägenhet att skrubba. jag är som en mini-david mot en jätte-goliat...
såg ett avsnitt av rent hus förut, vilka snusk-pecklar det är med där men det är inte min poäng nu,
varför är jag inte släkt med de två damerna som verkligen går igång på att skrubba andras vidriga hem?
just nu är jag missnöjd över att inte vara det, alla andra dagar är jag överlycklig över att slippa såna konstiga fetischer i min närhet...
there is a time and a place for (almost) everything.
say whaaat?
jag är hemma! (eller nej, inte alls, inte på något sätt, sitter på jobbet men mentalt är jag hemma).
läste om den meningen innan jag nu fortsätter och kan bara konstatera att sådär börjar man ett inlägg om man vill att två vitklädda herrar ska hälsa på med en konstig tröja...
men i alla fall, my point= nya lägenheten är ett hem.
för första gången på x antal år känns det hem att komma hem.
det är en ljuvlig känsla må jag säga. ljuuuvlig.
D och leia ligger och snarkar i takt vid det här laget gissar jag och hade jag varit hemma hade jag garanterat lett snark-orkestern.
(tävlingsmänniska som jag är ser jag alltid tillfälle att vinna, oavsett om det försätter mig i dålig dager eller inte... vinna eller försvinna gäller och jag har inga planer på att försvinna så...)
över till nåt annat som inte är lika ointressant...
stackars kallur-tjej. träna hela livet och falla på första hindret.
när hon stod där och intervjuades med tårar i ögonen ville jag bara krama henne och säga:
det som inte dödar härdar lilla vän.
(¹det ville jag inte alls eftersom jag ogillar det uttrycket, jag ville bara bjuda hem henne på kräftkalas hemma hos mig)
(²också lögn för det hade jag inte en tanke på, jag ville inte säga nånting, bara trösta)
stackars liten, så taskigt verkligen.
kan man inte ge ara abrahamians brottar-brons till henne?
han vill inte ha det, hon är värd det så vad väntas det på?
undrar om en namninsamling via hotmail eller en facebook-grupp skulle kunna fixa det?
efter hett och välkommet tips från lena om att dr Phil ska skiljas från botox-robin gjorde jag ett djupdyk i sanningens källa: skvallerpressen.
till min stora besvikelse var det mycket sparsamt skrivet om denna stora nyhet, hittade nåt litet på kanal5:s hemsida.
dr Phil; om det är sant: leva som man lär är överskattat, eller vad säger du?
om det inte är sant: det är inte för sent.
robin: om det är sant, är du verkligen förvånad? plastic fantastic är inte okej. du kommer ha råd med botox ändå.
om det inte är sant: det är inte för sent.
(kan hända att det låter lite taskigt mot wannabe-barbie men i don´t like her. hon stjälper dr Phil ju...)
parantes nr 37: oavsett om det är sant eller inte så är han ju inte mer än människa även om det är svårt att tro det... ;)
konstigt uttryck egentligen, inte mer än människa... vem är egentligen mer än människa?
apropå jobbiga partners, läste att en georgisk tidning satt ut en kontaktannons på skämt, från putins fru där hon sökte en ny och lite snällare man.
tanke: känns det verkligen som läge för det nu? är det så smart av georgisk press att göra en sån grej?
tanke 2: har inte öst-sidan kommit längre? finns det inte internet och spraydate där?
(observera att jag inte jämför robin med putin...)
tanke 3: lite snällare man? man ska inte ha för höga förväntningar i suppose...
om du lever efter tron att det inte finns någon gud är det bäst att du har rätt...
läste om den meningen innan jag nu fortsätter och kan bara konstatera att sådär börjar man ett inlägg om man vill att två vitklädda herrar ska hälsa på med en konstig tröja...
men i alla fall, my point= nya lägenheten är ett hem.
för första gången på x antal år känns det hem att komma hem.
det är en ljuvlig känsla må jag säga. ljuuuvlig.
D och leia ligger och snarkar i takt vid det här laget gissar jag och hade jag varit hemma hade jag garanterat lett snark-orkestern.
(tävlingsmänniska som jag är ser jag alltid tillfälle att vinna, oavsett om det försätter mig i dålig dager eller inte... vinna eller försvinna gäller och jag har inga planer på att försvinna så...)
över till nåt annat som inte är lika ointressant...
stackars kallur-tjej. träna hela livet och falla på första hindret.
när hon stod där och intervjuades med tårar i ögonen ville jag bara krama henne och säga:
det som inte dödar härdar lilla vän.
(¹det ville jag inte alls eftersom jag ogillar det uttrycket, jag ville bara bjuda hem henne på kräftkalas hemma hos mig)
(²också lögn för det hade jag inte en tanke på, jag ville inte säga nånting, bara trösta)
stackars liten, så taskigt verkligen.
kan man inte ge ara abrahamians brottar-brons till henne?
han vill inte ha det, hon är värd det så vad väntas det på?
undrar om en namninsamling via hotmail eller en facebook-grupp skulle kunna fixa det?
efter hett och välkommet tips från lena om att dr Phil ska skiljas från botox-robin gjorde jag ett djupdyk i sanningens källa: skvallerpressen.
till min stora besvikelse var det mycket sparsamt skrivet om denna stora nyhet, hittade nåt litet på kanal5:s hemsida.
dr Phil; om det är sant: leva som man lär är överskattat, eller vad säger du?
om det inte är sant: det är inte för sent.
robin: om det är sant, är du verkligen förvånad? plastic fantastic är inte okej. du kommer ha råd med botox ändå.
om det inte är sant: det är inte för sent.
(kan hända att det låter lite taskigt mot wannabe-barbie men i don´t like her. hon stjälper dr Phil ju...)
parantes nr 37: oavsett om det är sant eller inte så är han ju inte mer än människa även om det är svårt att tro det... ;)
konstigt uttryck egentligen, inte mer än människa... vem är egentligen mer än människa?
apropå jobbiga partners, läste att en georgisk tidning satt ut en kontaktannons på skämt, från putins fru där hon sökte en ny och lite snällare man.
tanke: känns det verkligen som läge för det nu? är det så smart av georgisk press att göra en sån grej?
tanke 2: har inte öst-sidan kommit längre? finns det inte internet och spraydate där?
(observera att jag inte jämför robin med putin...)
tanke 3: lite snällare man? man ska inte ha för höga förväntningar i suppose...
om du lever efter tron att det inte finns någon gud är det bäst att du har rätt...
mission (im)possible...
flyttandet är i full gång, det packas och städas och förvånas.
har jag såhär mycket grejer?
är allt det här mitt?
vem har stökat till så?
vem har organiserat kaos i garderober + alla andra utrymmen?
är det verkligen jag som inte har dammat på så länge?
o så ett konstaterande:
det måste vara någon annan.
någon som har tagit sig in i min lägenhet, vräkt in damm på alla mina hyllor o lampor, kastat matrester bakom spisen och istället för att sno något så har denna någon slängt in hur mycket grejer som helst.
förnekelse är det enda rätta i ett sånt här läge.
(i alla fall när alternativet är att erkänna sig som skitgris...)
denna någon kanske är mitt alterego men det är inte jag... eller?
i lördags käkade vi kräftor i nya lyan. det gick utmärkt men väckte några tankar...
hur kommer det sig att man, trots flera dagars prat om det och trots vuxenheten i att tina kräftorna lååångsamt i kylskåpet i flera dagar innan för bästa smak osv. ändå står där en timme innan kalaset börjar helt ofärdig?
klockan 19 var det sagt, 18:05 placerade jag mig i köket för att fixa allt... (med allt menar jag allt för direkt när det var dags för den lagom roliga matlagningen kom D på att han verkligen verkligen var tvungen att åka iväg o hämta diskstället... prioriteringar...)
jag sprang o handlade, skrubbade potatis, hackade sallad, la upp kräftor, spolade potatis i kallvatten + slängde in dem i frysen eftersom de skulle vara svala när de förvandlades till potatissallad, skar bröd, rostade bröd osv osv...
D kom hem, blandade lite groggar och torkade svetten i min panna när folket anlände. perfect timing.
allt var uppdukat och faktiskt, tro det eller ej, ganska fint. (tillräckligt fint upplagt med dukar, serveringsfat, servetter mm för att jag skulle få grym vuxenångest och svepa en öl bara för att... men... det var en 2.8 vilket bara ökade mina poäng..)
hur som helst, D snor allt fokus genom att säga; varsågoda, jag har blandat varsin drink till alla.
(jag då, min cred? hallå? försvann jag?)
men visst, samtliga blev glada över drinken... kul D, verkligen kul. (den var god dock så du är förlåten).
min vän E slog sig ner vid bordet och precis när jag stoppade första kräftan i munnen började hon berätta om hur dålig i magen hon blir av laktos och hur mycket hon kräks av det... the perfect conversation for a good apetite... resten av kvällen var jag extremt noga med att se till så att hon inte fick i sig minsta mjölkprodukt...
några timmar och dubbelt så många öl senare kommer D och hans sångfågel-syster på standard-idén:
SINGSTAR.
(i hate singstar, varje gång jag tar ton står det typ "you suck" på skärmen och som världens sämsta förlorare så slänger jag vanligtvis micken och tjurar iväg).
men visst, återigen kul D, jättekul idé.
dom sjöng och jag skrålade. dom skattade och jag försökte dölja min surhet med varierande resultat.
klockan 5 stupade jag med hedern i behåll.
jag lärde mig mycket den kvällen:
1. det går att bli klar fort som satan när nöden kräver
2. laktosintoleranta människor är väldigt toleranta gentemot kombinationen kräkprat+mat.
3. diskställ är tydligen väldigt viktiga för en lyckad kväll
4. jag ska aldrig sluta mitt vanliga jobb för att bli singstar-stjärna
5. om det finns risk för att det blir en fåordig kväll med för mycket tystnad; bjud en laktosintolerant
6. gå inte och lägg mig klockan 5 de få nätter jag inte får betalt för att vara vaken...
sammanfattningsvis bra och trevlig helg.
yeay, premiär-läsningen är avklarad och med gott betyg verkar det som, lovely!
jag minns rosbuketterna =)
(prestationsångesten reser ribba... o inte på sådär smygporrigt sätt utan bara vanligt...)
en gång i tiden var jag schitzofren men vi mår mycket bättre nu...
har jag såhär mycket grejer?
är allt det här mitt?
vem har stökat till så?
vem har organiserat kaos i garderober + alla andra utrymmen?
är det verkligen jag som inte har dammat på så länge?
o så ett konstaterande:
det måste vara någon annan.
någon som har tagit sig in i min lägenhet, vräkt in damm på alla mina hyllor o lampor, kastat matrester bakom spisen och istället för att sno något så har denna någon slängt in hur mycket grejer som helst.
förnekelse är det enda rätta i ett sånt här läge.
(i alla fall när alternativet är att erkänna sig som skitgris...)
denna någon kanske är mitt alterego men det är inte jag... eller?
i lördags käkade vi kräftor i nya lyan. det gick utmärkt men väckte några tankar...
hur kommer det sig att man, trots flera dagars prat om det och trots vuxenheten i att tina kräftorna lååångsamt i kylskåpet i flera dagar innan för bästa smak osv. ändå står där en timme innan kalaset börjar helt ofärdig?
klockan 19 var det sagt, 18:05 placerade jag mig i köket för att fixa allt... (med allt menar jag allt för direkt när det var dags för den lagom roliga matlagningen kom D på att han verkligen verkligen var tvungen att åka iväg o hämta diskstället... prioriteringar...)
jag sprang o handlade, skrubbade potatis, hackade sallad, la upp kräftor, spolade potatis i kallvatten + slängde in dem i frysen eftersom de skulle vara svala när de förvandlades till potatissallad, skar bröd, rostade bröd osv osv...
D kom hem, blandade lite groggar och torkade svetten i min panna när folket anlände. perfect timing.
allt var uppdukat och faktiskt, tro det eller ej, ganska fint. (tillräckligt fint upplagt med dukar, serveringsfat, servetter mm för att jag skulle få grym vuxenångest och svepa en öl bara för att... men... det var en 2.8 vilket bara ökade mina poäng..)
hur som helst, D snor allt fokus genom att säga; varsågoda, jag har blandat varsin drink till alla.
(jag då, min cred? hallå? försvann jag?)
men visst, samtliga blev glada över drinken... kul D, verkligen kul. (den var god dock så du är förlåten).
min vän E slog sig ner vid bordet och precis när jag stoppade första kräftan i munnen började hon berätta om hur dålig i magen hon blir av laktos och hur mycket hon kräks av det... the perfect conversation for a good apetite... resten av kvällen var jag extremt noga med att se till så att hon inte fick i sig minsta mjölkprodukt...
några timmar och dubbelt så många öl senare kommer D och hans sångfågel-syster på standard-idén:
SINGSTAR.
(i hate singstar, varje gång jag tar ton står det typ "you suck" på skärmen och som världens sämsta förlorare så slänger jag vanligtvis micken och tjurar iväg).
men visst, återigen kul D, jättekul idé.
dom sjöng och jag skrålade. dom skattade och jag försökte dölja min surhet med varierande resultat.
klockan 5 stupade jag med hedern i behåll.
jag lärde mig mycket den kvällen:
1. det går att bli klar fort som satan när nöden kräver
2. laktosintoleranta människor är väldigt toleranta gentemot kombinationen kräkprat+mat.
3. diskställ är tydligen väldigt viktiga för en lyckad kväll
4. jag ska aldrig sluta mitt vanliga jobb för att bli singstar-stjärna
5. om det finns risk för att det blir en fåordig kväll med för mycket tystnad; bjud en laktosintolerant
6. gå inte och lägg mig klockan 5 de få nätter jag inte får betalt för att vara vaken...
sammanfattningsvis bra och trevlig helg.
yeay, premiär-läsningen är avklarad och med gott betyg verkar det som, lovely!
jag minns rosbuketterna =)
(prestationsångesten reser ribba... o inte på sådär smygporrigt sätt utan bara vanligt...)
en gång i tiden var jag schitzofren men vi mår mycket bättre nu...
drama... g u ee n
som sagt så håller vi på att flyttar.
första dan vi skulle dra igång på allvar så händer något (o)väntat.
D blir dödssjuk. (han är det i sin värld, i min värld är han hängig och förkyld men det är en tolkningsfråga)
mitt glas är halvfullt, hans är halvtomt. ying och yang?!
när jag ber honom om något så hostar han till, vinglar lite med huvudet och blundar, sådär så att jag verkligen ska förstå vilken mördande jobbig grej jag ber honom om, som att vika ihop kläder...
sen igår morse ringde jag på väg hem från jobbet klockan 8 på morgonen och frågade om vi kunde äta frukost ihop o sen gå med leia i regnet. (jag tillhör det skumma folket som älskar att gå i regn).
fick inget konkret svar men väl hemma märker jag att han är upprörd över detta, promenaden alltså.
D: du vill alltså att jag ska gå ut i regnet när jag är såhär sjuk?
jag: frisk luft har inte dödat nån...
D: men va fan, du tror ju aldrig på att jag är sjuk
jag: jo, att du är det tror jag på men inte så allvarligt som du vill få det till.
D: jaha, nä men då får jag väl gå då om det är det du vill.
jag: det vill jag inte, inte för att du är för sjuk utan för att det inte är mysigt att gå i regn med en gnällspik.
jag gick själv, jag åt frukost själv och jag plockade/hamrade upp lite grejer själv.
eftermiddagen tog han sig lite i kragen och hjälpte till massor. efteråt var han självklart helt död.
jag: men du D, om du är sådär sjuk får vi ju hoppa över kräftkalaset på lördag. du kan ju inte dricka och umgås om du är såhär...
D: njaee... eehmm, men jag kanske mår bättre imorron och kan gå till jobbet då.
(D, du är en fjant, men du är min fjant o i love you).
D ska till jobbet, återigen får jag flytta grejer själv... men han får städa på kvällen sen... eller nåt...
när allt är flyttat och det är dags att grovstäda, då mina vänner, då ska jag vara dödssjuk!
jag kollade lite annonser på blocket, folk som söker lägenhet.
det står max 4000 i annonsen.
den första jag ringer säger: hmm, 3800, det är lite för dyrt... men... kanske... jag vet inte...
nej säger jag om det. max 4000 gör 3800 billigt eftersom det är mindre än hon kan tänka sig att betala som mest.
pucko.
hur som, det var tur det för sen ringde jag en annan tjej.
hon var helt på, trevlig, glad osv. hon vill med största sannolikhet ha min lya. utan att ha sett den, det är förtroende.
vilket pålitligt intryck jag måste ge... tills man känner mig kanske... ;)
i alla fall, jag ringde, vi pratade lite, la på och hon messade mig.
messet var gulligt, typ " tack för att du räddade min dag" och så hennes mailadress.
avslutningen löd: kram s.
nu till min undran... kram...
hur snabbt blir man egentligen kram med någon?
som i den situationen, jag har aldrig träffat henne, vet inte vem hon är, jag har pratat med henne i typ 3 minuter.
är vi i kram-stadiet redan då?
jag skriver knappt kram till mina föräldrar... nån enstaka gång i slutet på månaden kanske och jag vill nåt speciellt... ;)
men den här tjejen och jag, vi är kramar redan.
det går undan här.
hon skulle ringa imorrn, börjar bli lite nervös eftersom hon går så fort fram. kommer hon att säga kram i telefonen?
kommer hon svara: hej hjärtat?
(är jag totalt megatönt och skriver värsta grejen om detta i brist på annat? förmodligen)
i alla fall, imorgon kommer samtalet och det ska bli spännande att se.
många människor har bråttom till kram-stadiet i sina sms. hoppas det stannar där för annars kommer sms tvingas bli en cencurerad tjänst...
oj va mycket skitsnack... om nån behöver tips hur man gör för att skriva så mycket som möjligt utan att ha nåt att säga;
fråga mig!
nu har jag gett den här adressen till person nr 1. hon som från början skrev på sin blogg att hon skulle vilja läsa min.
om den underbara tjejen vill det har hon en hel del att läsa ikapp för jag har jobbat många nätter och därmed skrivit mycket utfyllnad... om du läser min prinsessa så kommer en hälsning till dig.
första dan vi skulle dra igång på allvar så händer något (o)väntat.
D blir dödssjuk. (han är det i sin värld, i min värld är han hängig och förkyld men det är en tolkningsfråga)
mitt glas är halvfullt, hans är halvtomt. ying och yang?!
när jag ber honom om något så hostar han till, vinglar lite med huvudet och blundar, sådär så att jag verkligen ska förstå vilken mördande jobbig grej jag ber honom om, som att vika ihop kläder...
sen igår morse ringde jag på väg hem från jobbet klockan 8 på morgonen och frågade om vi kunde äta frukost ihop o sen gå med leia i regnet. (jag tillhör det skumma folket som älskar att gå i regn).
fick inget konkret svar men väl hemma märker jag att han är upprörd över detta, promenaden alltså.
D: du vill alltså att jag ska gå ut i regnet när jag är såhär sjuk?
jag: frisk luft har inte dödat nån...
D: men va fan, du tror ju aldrig på att jag är sjuk
jag: jo, att du är det tror jag på men inte så allvarligt som du vill få det till.
D: jaha, nä men då får jag väl gå då om det är det du vill.
jag: det vill jag inte, inte för att du är för sjuk utan för att det inte är mysigt att gå i regn med en gnällspik.
jag gick själv, jag åt frukost själv och jag plockade/hamrade upp lite grejer själv.
eftermiddagen tog han sig lite i kragen och hjälpte till massor. efteråt var han självklart helt död.
jag: men du D, om du är sådär sjuk får vi ju hoppa över kräftkalaset på lördag. du kan ju inte dricka och umgås om du är såhär...
D: njaee... eehmm, men jag kanske mår bättre imorron och kan gå till jobbet då.
(D, du är en fjant, men du är min fjant o i love you).
D ska till jobbet, återigen får jag flytta grejer själv... men han får städa på kvällen sen... eller nåt...
när allt är flyttat och det är dags att grovstäda, då mina vänner, då ska jag vara dödssjuk!
jag kollade lite annonser på blocket, folk som söker lägenhet.
det står max 4000 i annonsen.
den första jag ringer säger: hmm, 3800, det är lite för dyrt... men... kanske... jag vet inte...
nej säger jag om det. max 4000 gör 3800 billigt eftersom det är mindre än hon kan tänka sig att betala som mest.
pucko.
hur som, det var tur det för sen ringde jag en annan tjej.
hon var helt på, trevlig, glad osv. hon vill med största sannolikhet ha min lya. utan att ha sett den, det är förtroende.
vilket pålitligt intryck jag måste ge... tills man känner mig kanske... ;)
i alla fall, jag ringde, vi pratade lite, la på och hon messade mig.
messet var gulligt, typ " tack för att du räddade min dag" och så hennes mailadress.
avslutningen löd: kram s.
nu till min undran... kram...
hur snabbt blir man egentligen kram med någon?
som i den situationen, jag har aldrig träffat henne, vet inte vem hon är, jag har pratat med henne i typ 3 minuter.
är vi i kram-stadiet redan då?
jag skriver knappt kram till mina föräldrar... nån enstaka gång i slutet på månaden kanske och jag vill nåt speciellt... ;)
men den här tjejen och jag, vi är kramar redan.
det går undan här.
hon skulle ringa imorrn, börjar bli lite nervös eftersom hon går så fort fram. kommer hon att säga kram i telefonen?
kommer hon svara: hej hjärtat?
(är jag totalt megatönt och skriver värsta grejen om detta i brist på annat? förmodligen)
i alla fall, imorgon kommer samtalet och det ska bli spännande att se.
många människor har bråttom till kram-stadiet i sina sms. hoppas det stannar där för annars kommer sms tvingas bli en cencurerad tjänst...
oj va mycket skitsnack... om nån behöver tips hur man gör för att skriva så mycket som möjligt utan att ha nåt att säga;
fråga mig!
nu har jag gett den här adressen till person nr 1. hon som från början skrev på sin blogg att hon skulle vilja läsa min.
om den underbara tjejen vill det har hon en hel del att läsa ikapp för jag har jobbat många nätter och därmed skrivit mycket utfyllnad... om du läser min prinsessa så kommer en hälsning till dig.
H, du är världsbäst!
inte fel men mindre rätt...
sitter på jobbet och det känns... bra!
D och jag håller på och packar, fyller låda efter låda o bara grejar, suckar o stånkar...
vi har tröttnat lite på dubbla hyror nu, inser att det inte funkar med 53 resp 74 kr kvar på kontot
när det är halva månaden kvar nästan...
dags att bli lite vuxen kanske? budget?
njae, jag fick underkänt i hemkunskap, fick en chans att få g genom att göra en budget men gjorde det inte.
så bra tycker jag om budgetar... not at all...
(bosse ringholm, var är du när jag behöver dig?)
aaawwwgggh, kollade på dr phil... måste ha varit igår.
valentines day special... hans fru robin (som jag by the way inte gillar)
var co-host i det programmet och de satt där och pratade om vilket underbart äktenskap dom har.
hur phillan skrivit brev till henne i typ 1000 år o som hon har kvar o läser ibland o myser...
eeehm, kanske borde dr phil gå till en kollega och prata lite...
realitycheck please, vem vill ha 5000 brev liggandes?
då, först DÅ måste man ju inse att man har för stort hus... eller?
till saken, jag vill inte se robin.
jag stänger av fem minuter innan programmet är över för att slippa se dem lämna studion hand i hand.
fatta; hand i hand... från en studio... från hans jobb!
ska jag be D sitta brevid mig här på jobbet och sen gå hand i hand härifrån medans mina kollegor applåderar?
skulle det ge ett sunt intryck...?
nej du dr phil, för första gången i min blogg skriver jag ditt namn med liten begynnelsebokstav.
jag har tappat lite intresse.
han är så rolig på sätt och vis när han mer eller mindre förnedrar och förlöjligar sina "patienter"...
som egentligen är (o)vanliga överexhibitionistisk sönderopererad/sprutad donnor a la jordan, gynning eller nån annan liknanade variant av människa.
är alla i usa såna?
en stackars kille var ditsläpad för hans fru inte tycker att han är romantisk.
t ex sa han aldrig att han älskade henne och hon undrade varför och var ledsen.
hans argument håller faktiskt, oromantisk kanske, men vettigt.
han sa " jag sa till dig när vi gifte oss att jag älskade dig, om situationen ändras säger jag till".
hur coolt är inte det? helt rätt!
inte för att jag är avundsjuk, jag gillar o höra sånt nån gång då och då men fatta grejen!
coooooolt.
lilla botox-robin aka"wanna be dr phil too" sa att killen borde köpa blommor till sin fru.
han: varför? dom dör ju bara... (exakt min åsikt!!! inga blommor häråt, om det är tvunget så ge mig en kaktus som lever utan vatten o som inte bara dör...)
lilla robin igen: jo, men då kan hon göra potpurri av bladen sen när de torkat...
min fråga:
vem fan vill ha potpurri? och om jag av nån sjuk anledning skulle vilja ha det kan jag väl köpa det? vem gör såna saker 2008?
pucko-robin... botox är inte bra. nu är det konstaterat en gång för alla!
dr phil, jag begär inte att du ska skilja dig men sluta för guds skull att ha med henne och på så sätt låta henne dra ner hela skiten.
det är du dr phil som är kul, hon är ett ovälkommet bihang i din show, en inflammerad blindtarm...
apropå det här med blommor. jag fick en ros av D för några månader sen.
han gillade inte att köpa den för han visste inte hur jag skulle reagera...
jag var inte bekväm i att få den för jag visste inte heller hur jag skulle reagera.
men visst, ner i en vas (lögn, ner i ett ölglas för jag har inga vaser) och visst, den var väl fin där på bordet...
i 2 dagar... sen dog den.
för några veckor sedan låg jag i sängen och kollade runt i lägenheten och plötsligt...
till min förbannelse ser jag en upphängd torkad ros (inte potpurri men same shit...)
jag: du D, va fan är det där som hänger där? och varför hänger det en död ros på min vägg?
D: men... det är ju rosen du fick av mig för ett tag sen, den har hängt där sen dess.
jag: öööhhm... okej... o du tycker att den hänger bra där?
D: hmm, tror det... det är väl lite fint... eller?
jag: nej.
den hänger inte kvar där längre vad jag vet, gör den det åker den i soporna imorrn när det blir operation städning.
fy fasen va jag hatar flyttstäd...
gör om, gör rätt!
D och jag håller på och packar, fyller låda efter låda o bara grejar, suckar o stånkar...
vi har tröttnat lite på dubbla hyror nu, inser att det inte funkar med 53 resp 74 kr kvar på kontot
när det är halva månaden kvar nästan...
dags att bli lite vuxen kanske? budget?
njae, jag fick underkänt i hemkunskap, fick en chans att få g genom att göra en budget men gjorde det inte.
så bra tycker jag om budgetar... not at all...
(bosse ringholm, var är du när jag behöver dig?)
aaawwwgggh, kollade på dr phil... måste ha varit igår.
valentines day special... hans fru robin (som jag by the way inte gillar)
var co-host i det programmet och de satt där och pratade om vilket underbart äktenskap dom har.
hur phillan skrivit brev till henne i typ 1000 år o som hon har kvar o läser ibland o myser...
eeehm, kanske borde dr phil gå till en kollega och prata lite...
realitycheck please, vem vill ha 5000 brev liggandes?
då, först DÅ måste man ju inse att man har för stort hus... eller?
till saken, jag vill inte se robin.
jag stänger av fem minuter innan programmet är över för att slippa se dem lämna studion hand i hand.
fatta; hand i hand... från en studio... från hans jobb!
ska jag be D sitta brevid mig här på jobbet och sen gå hand i hand härifrån medans mina kollegor applåderar?
skulle det ge ett sunt intryck...?
nej du dr phil, för första gången i min blogg skriver jag ditt namn med liten begynnelsebokstav.
jag har tappat lite intresse.
han är så rolig på sätt och vis när han mer eller mindre förnedrar och förlöjligar sina "patienter"...
som egentligen är (o)vanliga överexhibitionistisk sönderopererad/sprutad donnor a la jordan, gynning eller nån annan liknanade variant av människa.
är alla i usa såna?
en stackars kille var ditsläpad för hans fru inte tycker att han är romantisk.
t ex sa han aldrig att han älskade henne och hon undrade varför och var ledsen.
hans argument håller faktiskt, oromantisk kanske, men vettigt.
han sa " jag sa till dig när vi gifte oss att jag älskade dig, om situationen ändras säger jag till".
hur coolt är inte det? helt rätt!
inte för att jag är avundsjuk, jag gillar o höra sånt nån gång då och då men fatta grejen!
coooooolt.
lilla botox-robin aka"wanna be dr phil too" sa att killen borde köpa blommor till sin fru.
han: varför? dom dör ju bara... (exakt min åsikt!!! inga blommor häråt, om det är tvunget så ge mig en kaktus som lever utan vatten o som inte bara dör...)
lilla robin igen: jo, men då kan hon göra potpurri av bladen sen när de torkat...
min fråga:
vem fan vill ha potpurri? och om jag av nån sjuk anledning skulle vilja ha det kan jag väl köpa det? vem gör såna saker 2008?
pucko-robin... botox är inte bra. nu är det konstaterat en gång för alla!
dr phil, jag begär inte att du ska skilja dig men sluta för guds skull att ha med henne och på så sätt låta henne dra ner hela skiten.
det är du dr phil som är kul, hon är ett ovälkommet bihang i din show, en inflammerad blindtarm...
apropå det här med blommor. jag fick en ros av D för några månader sen.
han gillade inte att köpa den för han visste inte hur jag skulle reagera...
jag var inte bekväm i att få den för jag visste inte heller hur jag skulle reagera.
men visst, ner i en vas (lögn, ner i ett ölglas för jag har inga vaser) och visst, den var väl fin där på bordet...
i 2 dagar... sen dog den.
för några veckor sedan låg jag i sängen och kollade runt i lägenheten och plötsligt...
till min förbannelse ser jag en upphängd torkad ros (inte potpurri men same shit...)
jag: du D, va fan är det där som hänger där? och varför hänger det en död ros på min vägg?
D: men... det är ju rosen du fick av mig för ett tag sen, den har hängt där sen dess.
jag: öööhhm... okej... o du tycker att den hänger bra där?
D: hmm, tror det... det är väl lite fint... eller?
jag: nej.
den hänger inte kvar där längre vad jag vet, gör den det åker den i soporna imorrn när det blir operation städning.
fy fasen va jag hatar flyttstäd...
gör om, gör rätt!
snigelexpress...
idag har D och jag fått ungefär halva tummen ur...
systers snälla man O hjälpte oss att flytta soffan idag.
vi lånade hans bil och körde ett par vändor. jag vill också ha en minibuss med nedfällbara säten
tänk va mycket grejer man kunde köra runt på då...
leia skulle kunna ha en hel lekstuga där bak...
D också...
jag körde, D satt brevid o ryckte + låtsasbromsade sådär lagom nervigt som han alltid verkar göra när jag kör.
O satt på golvet bak i minibussen och trängdes med soffor och annat. såg lagom komiskt ut.
syster o systers man var sådär härligt bakis-skakis efter en spontan shot-kväll så han var inte så sugen på att köra.
jag rattade minibussen, som mer känns som en lastbil när man parkerar, och jag gjorde det bra.
väldigt bra! (min version)
så nu, efter snart 4 månader är soffan på plats, vi har en säng, tv, matbord + stolar o lite annat smått och gott.
plus att vi idag köpte tv-bänk o matchande hylla av syster... perfa.
vi jobbar inte så snabbt, vi gillar helt enkelt att betala dubbla hyror o elräkningar mm.
det blir så mycket funderingar kring vad man ska göra med pengarna man får över annars.
jag menar, vem vill shoppa, resa, hitta på saker mm när man kan betala hyra?
nu kanske vi kan komma i ordning i nya fina lägenheten som är typ dubbelt så stor som ettan som vi klättrat runt på vararndra o alla grejer i över ett år nu... kanske...
o kanske kan vi hyra ut ettan i andra hand till nån student som börjar här i stan i höst...
kanske...
istället för att ta det pö om pö (skumt uttryck) under dessa 4 månader så kommer det bli hetspackning o städning ändå nu under augusti...
varför jobbar man(jag) alltid bäst under stress?
vill jag ha magsår?
vill jag ha högt blodtryck och megapuls?
vill jag kallsvettas o ha yrsel?
vill jag tvingas till gastro/rektoskopi pga magsåren?
nej men jag är bekväm (inte lat, bekväm)
jag gillar att flytta o dona men tydligen bara när jag har lite press på mig...
slö is the new black... ?!
same as last year james?
aaah, winnerbäck igår.
de va nice, de va ljuvligt, de va sweet, de va guld, de va... likadant som i höstas.
missförstå mig rätt, jag älskar låtarna, rösten, musiken, texterna framför allt.
men... upplägget, spellistan, tack för ikväll gott folk-nu ska jag gå upp på scen 3 gånger när publiken applåderar-grejen... allt var som när jag såg honom i höstas.
strimmor var tillagd till listan över låtar som spelades, i övrigt var det snudd på identiskt.
nu hör ju jag till typ alla andra som gillar hugger i sten, tvivel, dunkla rum osv och VILL höra dem så jag klagar inte.
jag konstaterar fakta.
BIG DIFFERENCE!!!!
var där med D och hans far. det var en kanonkväll.
D´s far plöjde upp på en gräsplätt med sin saab o sen smet vi smidigt ut därifrån när konserten var över och slapp allt kaos. perfa!
en vän till mig, J, och några till satt på en filt utanför staketen och tjuvlyssnade.
jag tog ett kort och mms:ade till dem med texten: nu kan ni låtsas som ni är här inne.
fick tillbaka ett kort på filten och texten: nu kan du låtsas som du är här ute.
det är kommunikation på hög nivå. två lika bra alternativ, det ena billigare, det andra mer visuellt.
missade dem dock på vägen till bilen, det var mörkt, folk överallt osv osv.
jag konstaterade att jag aldrig skulle kunna bli recensent. jag är alldeles för partisk.
när jag gillar musiken, texterna osv så gillar jag det oavsett.
skulle aldrig kunna ge winnerbäck ett + eller en överkryssad geting.
jag gillar ju winnerbäck...
sen om det skulle låta hej kom och hjälp mig (kul uttryck det där), lamporna skulle slockna, kören explodera eller vad som helst skulle jag tycka att det var bra...
D och jag var på VNV i göteborg i höstas, de började konsterten 2 timmar för sent, spelade i 30 sekunder och sen gick all ström i hela byggnaden. väntade i 1,5 timme innan det konstaterades att det inte gick att fixa.
min sammanfattning: va synd att vi inte fick se mer men j*vlar va bra de var.
(det hinner man ju avgöra på 30 sekunder... första intrycket är avgörande, heter det inte så?)
samlade en hel drös vuxenpoäng när D och jag, efter winnerbäck, istället för att gå ut på krogen o dricka sönder ekonomin, gick hem, åt lite glass och somnade. pensionärsvarningen plingar för fullt men det är okej.
i can handle it.
visdomsord till lilla killen som blev utslängd för att han var för packad, innan winnerbäck entrat scenen (tror inte ens winnerbäck hade hunnit komma till örebro innan den här grabben slängdes ut):
drakar flyger visserligen i motvind men är du så full och det står 3 (!!!) ordningsvakter runt dig
så blir det ingen konsert för din del.
de va nice, de va ljuvligt, de va sweet, de va guld, de va... likadant som i höstas.
missförstå mig rätt, jag älskar låtarna, rösten, musiken, texterna framför allt.
men... upplägget, spellistan, tack för ikväll gott folk-nu ska jag gå upp på scen 3 gånger när publiken applåderar-grejen... allt var som när jag såg honom i höstas.
strimmor var tillagd till listan över låtar som spelades, i övrigt var det snudd på identiskt.
nu hör ju jag till typ alla andra som gillar hugger i sten, tvivel, dunkla rum osv och VILL höra dem så jag klagar inte.
jag konstaterar fakta.
BIG DIFFERENCE!!!!
var där med D och hans far. det var en kanonkväll.
D´s far plöjde upp på en gräsplätt med sin saab o sen smet vi smidigt ut därifrån när konserten var över och slapp allt kaos. perfa!
en vän till mig, J, och några till satt på en filt utanför staketen och tjuvlyssnade.
jag tog ett kort och mms:ade till dem med texten: nu kan ni låtsas som ni är här inne.
fick tillbaka ett kort på filten och texten: nu kan du låtsas som du är här ute.
det är kommunikation på hög nivå. två lika bra alternativ, det ena billigare, det andra mer visuellt.
missade dem dock på vägen till bilen, det var mörkt, folk överallt osv osv.
jag konstaterade att jag aldrig skulle kunna bli recensent. jag är alldeles för partisk.
när jag gillar musiken, texterna osv så gillar jag det oavsett.
skulle aldrig kunna ge winnerbäck ett + eller en överkryssad geting.
jag gillar ju winnerbäck...
sen om det skulle låta hej kom och hjälp mig (kul uttryck det där), lamporna skulle slockna, kören explodera eller vad som helst skulle jag tycka att det var bra...
D och jag var på VNV i göteborg i höstas, de började konsterten 2 timmar för sent, spelade i 30 sekunder och sen gick all ström i hela byggnaden. väntade i 1,5 timme innan det konstaterades att det inte gick att fixa.
min sammanfattning: va synd att vi inte fick se mer men j*vlar va bra de var.
(det hinner man ju avgöra på 30 sekunder... första intrycket är avgörande, heter det inte så?)
samlade en hel drös vuxenpoäng när D och jag, efter winnerbäck, istället för att gå ut på krogen o dricka sönder ekonomin, gick hem, åt lite glass och somnade. pensionärsvarningen plingar för fullt men det är okej.
i can handle it.
visdomsord till lilla killen som blev utslängd för att han var för packad, innan winnerbäck entrat scenen (tror inte ens winnerbäck hade hunnit komma till örebro innan den här grabben slängdes ut):
drakar flyger visserligen i motvind men är du så full och det står 3 (!!!) ordningsvakter runt dig
så blir det ingen konsert för din del.
chockfult trendig?!
såg en chockful bild på christina aguilera i nån skvallertidning.
verkligen chockful...
hon såg ut som nån nerdrogad slöis i ett försök att se porrig, som tagen ur en playboy från 1987 nånting.
(vet i o för sig inte om jag sett någon sådan tidning från 1987, hoppas innerligt att jag hade annat för mig när jag var 5 år, men jag kan tänka mig hur det måste ha sett ut... )
bilden stod tillsammans med en rubrik som löd typ "såhär ska du se ut i höst".
NEEEJ, jag vill inte se ut så.
jag struntar i hur nån tycker att man SKA se ut i höst.
jag ser ut som jag gör, säkert som jag alltid gjort...
har i princip sett lika dan ut, mer eller mindre i hela mitt liv (+/- kilon, +/-smink osv...)
men det var en grej på den här bilden som jag gillade.
grejen som också var i fokus...
buskiga ögonbryn, oplockade unibrowns... inte riktigt men heller inte långt ifrån.
de gillar jag.
så nu kan jag säga att jag är trendig, inte att jag glömt/inte orkat plocka ögonbrynen sen snön försvann.
nej då, jag är moderiktig, modelejon, trendig.
jag är superinne!
med ögonbryn dubbelt så stora som de är när jag orkat fixa...
nu är jag inne i smeten, creme de la creme.
christina och jag. jag och christina.
vi vet vad som gäller i höst hon och jag.
(undrar om hon, liksom jag, egentligen inte har en j*vla aning om höstens trend utan helt enkelt är lika
flohabbiga båda två o bara inte orkar greja... kan va så eller inte alls...)
fördelen med unibrown är att man... nej, det finns ingen fördel.
verkligen chockful...
hon såg ut som nån nerdrogad slöis i ett försök att se porrig, som tagen ur en playboy från 1987 nånting.
(vet i o för sig inte om jag sett någon sådan tidning från 1987, hoppas innerligt att jag hade annat för mig när jag var 5 år, men jag kan tänka mig hur det måste ha sett ut... )
bilden stod tillsammans med en rubrik som löd typ "såhär ska du se ut i höst".
NEEEJ, jag vill inte se ut så.
jag struntar i hur nån tycker att man SKA se ut i höst.
jag ser ut som jag gör, säkert som jag alltid gjort...
har i princip sett lika dan ut, mer eller mindre i hela mitt liv (+/- kilon, +/-smink osv...)
men det var en grej på den här bilden som jag gillade.
grejen som också var i fokus...
buskiga ögonbryn, oplockade unibrowns... inte riktigt men heller inte långt ifrån.
de gillar jag.
så nu kan jag säga att jag är trendig, inte att jag glömt/inte orkat plocka ögonbrynen sen snön försvann.
nej då, jag är moderiktig, modelejon, trendig.
jag är superinne!
med ögonbryn dubbelt så stora som de är när jag orkat fixa...
nu är jag inne i smeten, creme de la creme.
christina och jag. jag och christina.
vi vet vad som gäller i höst hon och jag.
(undrar om hon, liksom jag, egentligen inte har en j*vla aning om höstens trend utan helt enkelt är lika
flohabbiga båda två o bara inte orkar greja... kan va så eller inte alls...)
fördelen med unibrown är att man... nej, det finns ingen fördel.
sol i sinne, brun inne?
dags för winnerbäck ikväll.
har tagit semester från jobbet inatt för det...
så nu undrar jag bara en sak...
hallå? vart är solen? solen i ögonen och spilld mjölk överallt...
eller blir de spillt regn överallt och hugga i sten som gäller ikväll?
(det är sjukt ibland när jag inser hur äckligt klämkäck jag låter... helt omedvetet men ändå snuskigt... tyckte från början att jag var lite fyndig här som använde mig av låttexterna men nu känns de mest jobbigt ansträngt... det som kom så spontant... spontant jobbigt ansträngande? funkar det?! mitt nöjda leende är borta)
mitt livs första betalda semesterdag (visserligen natt men ändå...)
jag är 26 år o har aldrig fått betald semester förut. känns bra... eller?
vuxenpoäng men ändå avdrag för omständigheterna, att det är första gången + att det är en dag (natt återigen) för en konsert... kan det bli bättre? (jo jo, med sol, världfred osv men om man tänker bort det och bara fokuserar på mina vuxenpoäng, funkar det inte så eller? stannar inte världen upp för att fundera på min semesterdag (fortfarande natt...)?
en gång har jag varit ledig från jobb tidigare...
eller ledig, jag sommarjobbade som städerska (förlåt, lokarvårdare) en sommar och opererade blindtarmen i slutet av jobbperioden, fick intyg av läkaren att vara sjukskriven i 2 (!!!) veckor...
inga komplikationer eller så men det var lite synd om lilla sessan... ;)
2 veckor, normalt är det ett par dagar som gäller tror jag... för de som har arbetsmoral vill säga...
jag har det nu men jag hade inte det när dagarna gick ut på att plocka upp tuggummi från golvet som läkare inte kunde pricka i papperskorgarna...
hur ska man kunna lita på att de hittar rätt organ/skär på rätt ställe när de inte ens kan pricka en papperskorg som står mindre än en meter ifrån dem?
slutade där och flyttade till en annan stad med ett annat sjukhus...
(har inte kollat om läkarna här är bättre på att pricka soppåsen men jag hoppas det,
jag tror på mänskligheten i min nya stad... )
(är en stad ny efter 5-6 år?)
apropå det... 5-6 år alltså... när man sitter o har sånt där mysigt kallprat med relativt nya människor så kommer det auto frågor om allt möjligt (kanske inte allt möjligt eftersom det är kallprat but still...)
varje gång blir det uppenbart för mig att:
jag har ingen koll...
jag vet inte hur många år jag bott här
jag måste oftast tänka efter när nån frågar hur gammal jag är
jag vet inte exakt när jag började/vad jag började plugga på universitet
jag vet inte vad mina föräldrar jobbar med
jag kan inte på rak arm säga exakt vad mina alla syskon arbetar med/studerar till... min lillebror vet jag knappt vart han bor... han flyger och far som bara den så inte ens med gps-sändare skulle jag veta var han höll hus.
(detta trots att vi samtliga har god kontakt och det är inte heller det att jag är självupptagen (min version)
det är nog en kombo av att jag tror att jag vet tills jag vid fråga märker att jag inte vet och att det då gått för lång tid för att fråga syskon/förälder exakt vad de sysslar med och att saker och ting förändras och mitt minne har förvandlats från en databank med sinne för detaljer till en urkramad möglig disktrasa...)
det är inte en kombination jag rekomenderar, jag bara konstaterar fakta.
rubriken, är det bara jag som tycker det låter äckligt?
brun inne? låter inte överdrivet fresh going... eller är det min associationsförmåga som felar?
sunes pappa sa det till mamman i sunes sommar när det inte blev nån grekland-resa... är det kanske rudolf det är fel på? är det okej att skylla på rudolf??!! i will...
Var sitter controlaltdelete-knappen?
har tagit semester från jobbet inatt för det...
så nu undrar jag bara en sak...
hallå? vart är solen? solen i ögonen och spilld mjölk överallt...
eller blir de spillt regn överallt och hugga i sten som gäller ikväll?
(det är sjukt ibland när jag inser hur äckligt klämkäck jag låter... helt omedvetet men ändå snuskigt... tyckte från början att jag var lite fyndig här som använde mig av låttexterna men nu känns de mest jobbigt ansträngt... det som kom så spontant... spontant jobbigt ansträngande? funkar det?! mitt nöjda leende är borta)
mitt livs första betalda semesterdag (visserligen natt men ändå...)
jag är 26 år o har aldrig fått betald semester förut. känns bra... eller?
vuxenpoäng men ändå avdrag för omständigheterna, att det är första gången + att det är en dag (natt återigen) för en konsert... kan det bli bättre? (jo jo, med sol, världfred osv men om man tänker bort det och bara fokuserar på mina vuxenpoäng, funkar det inte så eller? stannar inte världen upp för att fundera på min semesterdag (fortfarande natt...)?
en gång har jag varit ledig från jobb tidigare...
eller ledig, jag sommarjobbade som städerska (förlåt, lokarvårdare) en sommar och opererade blindtarmen i slutet av jobbperioden, fick intyg av läkaren att vara sjukskriven i 2 (!!!) veckor...
inga komplikationer eller så men det var lite synd om lilla sessan... ;)
2 veckor, normalt är det ett par dagar som gäller tror jag... för de som har arbetsmoral vill säga...
jag har det nu men jag hade inte det när dagarna gick ut på att plocka upp tuggummi från golvet som läkare inte kunde pricka i papperskorgarna...
hur ska man kunna lita på att de hittar rätt organ/skär på rätt ställe när de inte ens kan pricka en papperskorg som står mindre än en meter ifrån dem?
slutade där och flyttade till en annan stad med ett annat sjukhus...
(har inte kollat om läkarna här är bättre på att pricka soppåsen men jag hoppas det,
jag tror på mänskligheten i min nya stad... )
(är en stad ny efter 5-6 år?)
apropå det... 5-6 år alltså... när man sitter o har sånt där mysigt kallprat med relativt nya människor så kommer det auto frågor om allt möjligt (kanske inte allt möjligt eftersom det är kallprat but still...)
varje gång blir det uppenbart för mig att:
jag har ingen koll...
jag vet inte hur många år jag bott här
jag måste oftast tänka efter när nån frågar hur gammal jag är
jag vet inte exakt när jag började/vad jag började plugga på universitet
jag vet inte vad mina föräldrar jobbar med
jag kan inte på rak arm säga exakt vad mina alla syskon arbetar med/studerar till... min lillebror vet jag knappt vart han bor... han flyger och far som bara den så inte ens med gps-sändare skulle jag veta var han höll hus.
(detta trots att vi samtliga har god kontakt och det är inte heller det att jag är självupptagen (min version)
det är nog en kombo av att jag tror att jag vet tills jag vid fråga märker att jag inte vet och att det då gått för lång tid för att fråga syskon/förälder exakt vad de sysslar med och att saker och ting förändras och mitt minne har förvandlats från en databank med sinne för detaljer till en urkramad möglig disktrasa...)
det är inte en kombination jag rekomenderar, jag bara konstaterar fakta.
rubriken, är det bara jag som tycker det låter äckligt?
brun inne? låter inte överdrivet fresh going... eller är det min associationsförmåga som felar?
sunes pappa sa det till mamman i sunes sommar när det inte blev nån grekland-resa... är det kanske rudolf det är fel på? är det okej att skylla på rudolf??!! i will...
Var sitter controlaltdelete-knappen?
slang o slang... är det viktigt?
ställde klockan imorse eftersom jag skulle till biva o ta kort på bilen.
den stod ju parkerad nån gång i maj o nån rackare körde på den o stack...
skador, självrisk osv... askul.
om jag ska betala vill jag gärna vara orsaken till betalningen.
kunde inte jag ha fått köra på nåt istället?
nej då, så kul ska vi inte ha. det är bättre att nån kör på mig, sticker därifrån o lämnar mig fattig (-are).
idag var det i alla fall dags... (jag är medveten om tidsglappet från maj till augusti men vaddå? rom byggdes inte på en dag...)
hittade dit galant o när jag o besiktningssnubben kom ut till bilen låtsades jag vara lika insatt i bilar som han uppenbarligen var.
han: kan du öppna motorhuven?
jag: jajemen... (hallå, hur dum tror han att jag är??!!) tryckte självsäkert på en knapp och bakluckan gick upp...
jag igen: oj då, det blev ju mindre rätt...(observera, det blev inte fel, bara mindre rätt) drog i spaken o huven lyftes.
han: jaha, hur var det här då?
jag: jo men den där kylaren du vet (klart att han vet...) är lite trasig... det blir inte kallt, det läcker lite o så...
han: okej, ac:n eller vaddå?
jag (medans jag tänker, hur har han kunnat få detta jobb???): nej, men det som gör så motorn inte blir varm...
han: okej, det läcker? men ni har tätat det?
jag: ja kanske, man får fylla på vatten hela tiden i alla fall.. eller alltså, inte nu längre för det är nån sladd som är utbytt...
han: sladd? aha, slang?
jag: ja exakt (sa jag inte det???!!! besserwisser)
jag: men du, om det bedöms vara värt att laga den här skitbilen (viktigt att säga så han ska komma fram till att nej, det är inte värt det, ge dom massa pengar istället....) det är väl inte så att motorhuven kommer att vara i nån annan färg då?
han: jasså, det är vikitgast? höhö, nej då, den kommer vara samma färg.
jag: bra.
sen åkte jag därifrån med bakluckan öppen.
så idag har jag alltså tagit kvinnokampen typ 15 steg bakåt genom denna konversation. illa... kvinnor är puckade och borde hålla sig hemma i köket och inte beblanda sig med kloka män som mekar med stora farliga bilar...
kommer få hela fittstimmet efter mig om jag inte passar mig. måste plugga bilmotorer inför nästa (??) gång...
jag skyller på D. säkert hans fel att det är ojämlikt på alla håll o kanter... kanske inte... nej det är det inte. nej.
Jag tycker om att lära mig men jag gillar inte att bli undervisad
beställning och PP i ett...
dagarna på västkusten är slut.
tiden gick så fort och det var såå mysigt. (nästan hela tiden)
mina systrar, deras barn, den enes man o så jag, D och leia.
o just ja, pappa C var visst där också. (han är alltid där så ibland glömmer jag bort att nämna det då han är som en inventarie där. ingen semester i stugan utan C.
så är det, love it or... nej, just love it. för familjefridens skull!
vi var ute och badade, åkte båt, köpte glass, mumsade smarrig mat, ölade.
vi var många och vi hade mysigt. vi måste verkligen vara en stark och kärleksfull familj... på sätt och vis.
den redan trånga matplatsen på altanen blev ännu mer klaustrofobisk när lillebror tog med sig sina kompisar sista kvällen.
alltså, från början satt vi 10 personer runt ett matbord. nu kom plötsligt bror P med 4 till.
jag vet nu att det är möjligt att få cellskräck ute i det fria, under bar himmel.
jag trodde inte det innan.
lillebror P och dennes vänner brukar gå under benämningen PP; P´s polare. sååå nördigt men det har sin förklaring.
det uppkom på ett mer ironiskt vis eftersom min far verkar tycka att PP är livet.
det är årets höjdpunkt för honom varenda gång P och polarna dyker upp. allt blir härligt för honom då.
barnen, njae, visst, det är väl kul om dom kommer men om PP kommer, då j*vlar. då är det fest!
helst skulle han nog vilja utrymma stugan på oss syskon för att PP skulle kunna bo där o hänga med honom.
han kanske till och med skulle vilja adoptera PP.
äldsta systern är lite småkär i PP hon med (eller inte hon med, tror inte att pappa C är kär i PP, bara väldigt väldigt imponerad, fashinerad, intresserad, lyckligoch besatt av P och hans polare. kanske är det sin egen ungdom han lever ut genom att hänga med dom.... hellre en sån gubbkris än att han beställer en 22-årig svetlana, keep up the good work C.
han älskar sin son och sonens polare. undrar om han funderar på om det finns någon bytesmöjlighet...
tre döttrar mot åtminstone en av polarna... nej, det går nog inte... kan det vara så C tänker innan han somnar? ;)
(pappa C, vi vet ju att du älskar oss, vi vet det!! 3 döttrar är drömmen för en far, är det inte så??!!)
anyway, det var trevligt, mysigt, lugnt, gott, skönt, underbart o lite till.
jag har fått en tanke bara, helt orealistisk och i stort sett ej genomförbar (jo den är det men inte just nu...)
jag vill bo i hus. verkligen! jag vill köpa ett hus. för vilka pengar? äh, sånt löser sig på nåt vis...
kruxet är att jag vill ha ett barn på köpet... en snäll och tystlåten liten söt en.
som alla mina syskonbarn, jag har fått kraftig abstinens. jag vill också ha en liten kille (snart 2) som står utanför toaletten hemma hos mig och ropar frågande; kiss? ja, O, jag kissar. bajs? nej, inte bajs. kiss? ja precis, moster kissar.
det är så mysigt att dela saker sådär.
om jag får in bullen i ugnen september/oktober där så borde den ju ploppa ut precis runt sommarlovet nästa år... då har ju jag o bebben 3 månader på oss att lära känna varann innan plugget börjar igen...
de skulle ju funka... går det inte att beställa så? ett angivet och definitivt ankomstdatum och helt utan komplikationer?
är det inte så det funkar?`
det tror jag...
testar helt enkelt.
BESTÄLLNING
önskas:
ETT enkönigt barn (inget illa ment mot hermafroditer men verkar komplicerat), gullig och söt, snäll, tystlåten och som inte gillar att skrika. får gärna ha bra dygnsrytm och sova bra på nätterna och gilla att amma. gärna ljushårig som mamma..
är ute i god tid eftersom jag inte vet vilka väntetider som gäller, önskat ankomstdatum: mitten av juni nästa år.
jag är flexibel av mig så jag anger inget exakt datum men mellan 7 och 21 juni! tack på förhand!
ps. bebben får inte ha kolik eller så för jag behöver sova på nätterna om jag ska orka plugga/jobba o så. tack på förhand igen!
vissa barn kommer med storken, andra med flygplan.
(undrar vad mitt barn kommer med...)
tiden gick så fort och det var såå mysigt. (nästan hela tiden)
mina systrar, deras barn, den enes man o så jag, D och leia.
o just ja, pappa C var visst där också. (han är alltid där så ibland glömmer jag bort att nämna det då han är som en inventarie där. ingen semester i stugan utan C.
så är det, love it or... nej, just love it. för familjefridens skull!
vi var ute och badade, åkte båt, köpte glass, mumsade smarrig mat, ölade.
vi var många och vi hade mysigt. vi måste verkligen vara en stark och kärleksfull familj... på sätt och vis.
den redan trånga matplatsen på altanen blev ännu mer klaustrofobisk när lillebror tog med sig sina kompisar sista kvällen.
alltså, från början satt vi 10 personer runt ett matbord. nu kom plötsligt bror P med 4 till.
jag vet nu att det är möjligt att få cellskräck ute i det fria, under bar himmel.
jag trodde inte det innan.
lillebror P och dennes vänner brukar gå under benämningen PP; P´s polare. sååå nördigt men det har sin förklaring.
det uppkom på ett mer ironiskt vis eftersom min far verkar tycka att PP är livet.
det är årets höjdpunkt för honom varenda gång P och polarna dyker upp. allt blir härligt för honom då.
barnen, njae, visst, det är väl kul om dom kommer men om PP kommer, då j*vlar. då är det fest!
helst skulle han nog vilja utrymma stugan på oss syskon för att PP skulle kunna bo där o hänga med honom.
han kanske till och med skulle vilja adoptera PP.
äldsta systern är lite småkär i PP hon med (eller inte hon med, tror inte att pappa C är kär i PP, bara väldigt väldigt imponerad, fashinerad, intresserad, lycklig
han älskar sin son och sonens polare. undrar om han funderar på om det finns någon bytesmöjlighet...
tre döttrar mot åtminstone en av polarna... nej, det går nog inte... kan det vara så C tänker innan han somnar? ;)
(pappa C, vi vet ju att du älskar oss, vi vet det!! 3 döttrar är drömmen för en far, är det inte så??!!)
anyway, det var trevligt, mysigt, lugnt, gott, skönt, underbart o lite till.
jag har fått en tanke bara, helt orealistisk och i stort sett ej genomförbar (jo den är det men inte just nu...)
jag vill bo i hus. verkligen! jag vill köpa ett hus. för vilka pengar? äh, sånt löser sig på nåt vis...
kruxet är att jag vill ha ett barn på köpet... en snäll och tystlåten liten söt en.
som alla mina syskonbarn, jag har fått kraftig abstinens. jag vill också ha en liten kille (snart 2) som står utanför toaletten hemma hos mig och ropar frågande; kiss? ja, O, jag kissar. bajs? nej, inte bajs. kiss? ja precis, moster kissar.
det är så mysigt att dela saker sådär.
om jag får in bullen i ugnen september/oktober där så borde den ju ploppa ut precis runt sommarlovet nästa år... då har ju jag o bebben 3 månader på oss att lära känna varann innan plugget börjar igen...
de skulle ju funka... går det inte att beställa så? ett angivet och definitivt ankomstdatum och helt utan komplikationer?
är det inte så det funkar?`
det tror jag...
testar helt enkelt.
BESTÄLLNING
önskas:
ETT enkönigt barn (inget illa ment mot hermafroditer men verkar komplicerat), gullig och söt, snäll, tystlåten och som inte gillar att skrika. får gärna ha bra dygnsrytm och sova bra på nätterna och gilla att amma. gärna ljushårig som mamma..
är ute i god tid eftersom jag inte vet vilka väntetider som gäller, önskat ankomstdatum: mitten av juni nästa år.
jag är flexibel av mig så jag anger inget exakt datum men mellan 7 och 21 juni! tack på förhand!
ps. bebben får inte ha kolik eller så för jag behöver sova på nätterna om jag ska orka plugga/jobba o så. tack på förhand igen!
vissa barn kommer med storken, andra med flygplan.
(undrar vad mitt barn kommer med...)
minimalt sentimentalt...
hemma...
eller inte riktigt hemma men på sätt och vis.
är i den lite mindre stad (håla) jag en gång i tiden växte upp i.
nu låter det som jag är 100 år och det är ju inte riktigt sant men det känns som evigheter sen jag bodde här.
åter till brottsplatsen kanske man kan säga...
tillbaka där allt hände... (snarare där egentligen ingenting hände men ändå)
i den här stan har jag skrattat, gråtit, vuxit upp (mognat vore att ta i), varit snygg, cool, töntig, full för första gången alldeles för tidigt och sen aspackad resten av åren jag bodde här, haft teenage-crushes hit och dit, förlorat både det ena och det andra, varit frisk, varit sjuk, hittat allt möjligt och tappat lika mycket... jag har blivit jag i den här stan... eller nej, den jag är idag är inte den jag var när jag flyttade därifrån men i den här stan har jag letat efter mig själv.
jädrar i mejen vad jag har letat efter mig själv här... uj uj uj...
i åttan kallade några av wanna be cool-killarna mig för svett-uffe.
sånt sätter spår... eller det gör det kanske inte men jag minns det ändå.
det fiffiga namnet uppkom när jag satte upp håret en dag och hade "små" lökringar under var arm (hallå, jag var 14, vem svettas inte då???) + att jag typ bodde i hippie-kläder från 70-talet.
alltså, svett= uppenbart var det kom ifrån och uffe? jo, det såg alltså ut (enligt dem som om jag handlade på UFF).
vilken uppfinningsrikedom.
kul för dom...
k*k för mig...
det var samma killar som kom på den roliga idén att sitta längst bak i klassrummet
o precis innan lektionen började när alla satt sig ner så ropade de hora.
självklart vände jag mig om, snabb som en blixt och nyfiken som ingen annan för att se vad det gällde.
höhö, tarru åt däj ellör? höhö, hon ä hora ju... ööh hora, vänd dig om...
det var roligt, verkligen... sånt uppskattar man som 14-åring... sånt uppskattas i alla åldrar... INTE...
tänk va lite det måste ha funnits att göra när det är det roligaste en 14-årig kille kan komma på!
så var det på den tiden. what goes around comes around så jag har nog fått min hämnd... har säkert vomerat på nån av dom under värsta fjortisfylle-perioden... man kan ju alltid hoppas... ;)
om någon sett sketcher om tabita på svt alt. hört mia o klara i radio om just tabita på skrantabacken så vet ni vilken stad jag talar om...
hur hemskt det än låter så är det sant, det ÄR så här.
givetvis inte för alla, några få klarar sig undan men stringen uppdragen över byxkanten och ciggen i mungipan är liksom obligatoriskt här mer eller mindre.
jag flyttade, bytte stringen mot en hipster men ciggen, den sitter kvar på samma ställen.
den har suttit där i 12 år nu så varför laga nåt som inte är trasigt liksom??!!
jaha, pga cancerrisk o sådär kanske nån tänker... nej då, vi från den här stan dör inte i lungcancer,
vi trillar av pinn ändå, krockar med raggarbilen, fastnar i stringen o hänger upp o ner nånstans, drogpsykos som får en att tro att man givetvis kan flyga om man hoppar från ett höghus, drunknar på fyllan i möckeln eller nåt annat mer normalt... ingen cancer här inte... det är inget för oss...
det finns en winnerbäck låt där han sjunger:
här sitter alla på café, o säger ingen idé, det är för sent ändå.
det är typ mottot här i stan.
love it or leave it.
jag gör både och.
stan jag älskar att hata, hatar att älska.
sånt förhållande har vi, stan och jag.
vi har som ett eget språk här, t ex gerärööö = ge dig då. osv. osv. osv...
nu pratar jag om att "vi" har det fast jag egentligen inte tillhör stan längre,
flyttade för 5 år sedan eller så och har inga planer på att återvända.
men ändå känns det hemma när jag är här, hur mycket jag än har hatat den här stan.
hemma är alltid hemma, oavsett om man gillar det eller inte...
jag gillar läget helt enkelt.
kga in my heart.
ge mä ölöppnörön för i hälvätäää...
eller inte riktigt hemma men på sätt och vis.
är i den lite mindre stad (håla) jag en gång i tiden växte upp i.
nu låter det som jag är 100 år och det är ju inte riktigt sant men det känns som evigheter sen jag bodde här.
åter till brottsplatsen kanske man kan säga...
tillbaka där allt hände... (snarare där egentligen ingenting hände men ändå)
i den här stan har jag skrattat, gråtit, vuxit upp (mognat vore att ta i), varit snygg, cool, töntig, full för första gången alldeles för tidigt och sen aspackad resten av åren jag bodde här, haft teenage-crushes hit och dit, förlorat både det ena och det andra, varit frisk, varit sjuk, hittat allt möjligt och tappat lika mycket... jag har blivit jag i den här stan... eller nej, den jag är idag är inte den jag var när jag flyttade därifrån men i den här stan har jag letat efter mig själv.
jädrar i mejen vad jag har letat efter mig själv här... uj uj uj...
i åttan kallade några av wanna be cool-killarna mig för svett-uffe.
sånt sätter spår... eller det gör det kanske inte men jag minns det ändå.
det fiffiga namnet uppkom när jag satte upp håret en dag och hade "små" lökringar under var arm (hallå, jag var 14, vem svettas inte då???) + att jag typ bodde i hippie-kläder från 70-talet.
alltså, svett= uppenbart var det kom ifrån och uffe? jo, det såg alltså ut (enligt dem som om jag handlade på UFF).
vilken uppfinningsrikedom.
kul för dom...
k*k för mig...
det var samma killar som kom på den roliga idén att sitta längst bak i klassrummet
o precis innan lektionen började när alla satt sig ner så ropade de hora.
självklart vände jag mig om, snabb som en blixt och nyfiken som ingen annan för att se vad det gällde.
höhö, tarru åt däj ellör? höhö, hon ä hora ju... ööh hora, vänd dig om...
det var roligt, verkligen... sånt uppskattar man som 14-åring... sånt uppskattas i alla åldrar... INTE...
tänk va lite det måste ha funnits att göra när det är det roligaste en 14-årig kille kan komma på!
så var det på den tiden. what goes around comes around så jag har nog fått min hämnd... har säkert vomerat på nån av dom under värsta fjortisfylle-perioden... man kan ju alltid hoppas... ;)
om någon sett sketcher om tabita på svt alt. hört mia o klara i radio om just tabita på skrantabacken så vet ni vilken stad jag talar om...
hur hemskt det än låter så är det sant, det ÄR så här.
givetvis inte för alla, några få klarar sig undan men stringen uppdragen över byxkanten och ciggen i mungipan är liksom obligatoriskt här mer eller mindre.
jag flyttade, bytte stringen mot en hipster men ciggen, den sitter kvar på samma ställen.
den har suttit där i 12 år nu så varför laga nåt som inte är trasigt liksom??!!
jaha, pga cancerrisk o sådär kanske nån tänker... nej då, vi från den här stan dör inte i lungcancer,
vi trillar av pinn ändå, krockar med raggarbilen, fastnar i stringen o hänger upp o ner nånstans, drogpsykos som får en att tro att man givetvis kan flyga om man hoppar från ett höghus, drunknar på fyllan i möckeln eller nåt annat mer normalt... ingen cancer här inte... det är inget för oss...
det finns en winnerbäck låt där han sjunger:
här sitter alla på café, o säger ingen idé, det är för sent ändå.
det är typ mottot här i stan.
love it or leave it.
jag gör både och.
stan jag älskar att hata, hatar att älska.
sånt förhållande har vi, stan och jag.
vi har som ett eget språk här, t ex gerärööö = ge dig då. osv. osv. osv...
nu pratar jag om att "vi" har det fast jag egentligen inte tillhör stan längre,
flyttade för 5 år sedan eller så och har inga planer på att återvända.
men ändå känns det hemma när jag är här, hur mycket jag än har hatat den här stan.
hemma är alltid hemma, oavsett om man gillar det eller inte...
jag gillar läget helt enkelt.
kga in my heart.
ge mä ölöppnörön för i hälvätäää...
sova i badtunna?!
ledig i ytterligare nio dagar.
de första fem spenderas med familjen.
i stugan... stugorna...
det är såhär, vi köpte stugan på den tid då ingen visste vem paris hilton var och lindsey lohan knappt fanns, svårt att föreställa sig en sån tid idag men ändå...
för typ 20 år sedan inhandlades detta hus på västkusten.
då var det ett lite större hus + ett lite mindre.
äldsta systern J fick lilla huset och familjen delade på den stora. sen fick näst äldsta systern P ett eget litet minihus, en friggebod.
lillebror och jag var fortfarande i den tacksamma åldern då vi gillade att sova i en våningssäng i ett pytterum.
det var nästan som att vara hemma hos teskedsgumman.
i takt med att åldern stigit hos oss alla har J berikat allas vårat liv med en underbar dotter och syster P med tre ljuvliga söner och en man och de bor där tillsammans i sina små hus. (med små menar jag verkligen små!!) det är kärlek.
för lillebror och mig är det en annan femma.
när syskon är 24 resp 26 är det plötsligt inte lika coolt att sova i våningssängen i världens minsta rum.
och syskonens respektive tycker inte heller att det verkar så ball heller av nån anledning.
vi har tjatat lite om ytterligare en friggebod på den lilla yta som finns kvar på tomten.
det började leda till resultat och fadern i familjen skulle äntligen öppna sin plånbok.
för att citera så skulle han: göra en investering för familjen.
vi var helt till oss av glädje, förstummade av lycka (inte ens i närheten, sååå viktigt var det kanske inte, men nöjda i alla fall)
vi ringde och planerade tapeter, färger, golv o allt annat... (om man med planera menar att nämna det enstaka gånger)
friggeboden, lillstugan där vi skulle turas om att sova i blev...
en badtunna.
missförstå mig rätt, det är ljuvligt att ha en badtunna men ett givet ställe att sova på skulle nog slå det.
nu har syster J en minisegelbåt som hon älskar hur mycket som helst och som hon sover i mer än gärna så det brukar lösa sig och det är inte ofta vi krockar här nere som tur är.
nu ligger vi här i badtunnan och sover där vi får plats.
tur att det är sommar eftersom man dricker en hel del öl vilket gör det lättare att sova varstans.
imorgon kommer lillebror och då kommer problemet hamna i rampljuset igen.
en syster i minibåten, en syster med tre barn och en man i en ministuga och jag, D och systerdottern i mellanstugan. o så far i storhuset... kanske lillebror kan sova i våningssängen i rummet som numera är halvruttet o mindre mysigt.
familjen i nån vecka, det är så man testar hur stark kärleken till varandra är!
i mellanstugan där jag, D och systerdotter J ligger luktar det fis. jag skulle kunna och vilja skylla på leia men det är mest från mig, lite från J, inget från D (säger han) och lite oidentifierbar doft från leia.
mmmm, me love it! det är kärlek som sagt!
nu ska vi äta, far i stugan har lagat mat och då hör det till traditionen att tala om hur fantastiskt gott det är.
underbar mat. om det så är grillad korv med bröd så är det fantastiskt gott! (vilket det också är men viktigast är att säga det)
mat, öl, kärlek, prat och ironi. det är vår familj.
take it or leave it.
that´s the shit!
de första fem spenderas med familjen.
i stugan... stugorna...
det är såhär, vi köpte stugan på den tid då ingen visste vem paris hilton var och lindsey lohan knappt fanns, svårt att föreställa sig en sån tid idag men ändå...
för typ 20 år sedan inhandlades detta hus på västkusten.
då var det ett lite större hus + ett lite mindre.
äldsta systern J fick lilla huset och familjen delade på den stora. sen fick näst äldsta systern P ett eget litet minihus, en friggebod.
lillebror och jag var fortfarande i den tacksamma åldern då vi gillade att sova i en våningssäng i ett pytterum.
det var nästan som att vara hemma hos teskedsgumman.
i takt med att åldern stigit hos oss alla har J berikat allas vårat liv med en underbar dotter och syster P med tre ljuvliga söner och en man och de bor där tillsammans i sina små hus. (med små menar jag verkligen små!!) det är kärlek.
för lillebror och mig är det en annan femma.
när syskon är 24 resp 26 är det plötsligt inte lika coolt att sova i våningssängen i världens minsta rum.
och syskonens respektive tycker inte heller att det verkar så ball heller av nån anledning.
vi har tjatat lite om ytterligare en friggebod på den lilla yta som finns kvar på tomten.
det började leda till resultat och fadern i familjen skulle äntligen öppna sin plånbok.
för att citera så skulle han: göra en investering för familjen.
vi var helt till oss av glädje, förstummade av lycka (inte ens i närheten, sååå viktigt var det kanske inte, men nöjda i alla fall)
vi ringde och planerade tapeter, färger, golv o allt annat... (om man med planera menar att nämna det enstaka gånger)
friggeboden, lillstugan där vi skulle turas om att sova i blev...
en badtunna.
missförstå mig rätt, det är ljuvligt att ha en badtunna men ett givet ställe att sova på skulle nog slå det.
nu har syster J en minisegelbåt som hon älskar hur mycket som helst och som hon sover i mer än gärna så det brukar lösa sig och det är inte ofta vi krockar här nere som tur är.
nu ligger vi här i badtunnan och sover där vi får plats.
tur att det är sommar eftersom man dricker en hel del öl vilket gör det lättare att sova varstans.
imorgon kommer lillebror och då kommer problemet hamna i rampljuset igen.
en syster i minibåten, en syster med tre barn och en man i en ministuga och jag, D och systerdottern i mellanstugan. o så far i storhuset... kanske lillebror kan sova i våningssängen i rummet som numera är halvruttet o mindre mysigt.
familjen i nån vecka, det är så man testar hur stark kärleken till varandra är!
i mellanstugan där jag, D och systerdotter J ligger luktar det fis. jag skulle kunna och vilja skylla på leia men det är mest från mig, lite från J, inget från D (säger han) och lite oidentifierbar doft från leia.
mmmm, me love it! det är kärlek som sagt!
nu ska vi äta, far i stugan har lagat mat och då hör det till traditionen att tala om hur fantastiskt gott det är.
underbar mat. om det så är grillad korv med bröd så är det fantastiskt gott! (vilket det också är men viktigast är att säga det)
mat, öl, kärlek, prat och ironi. det är vår familj.
take it or leave it.
that´s the shit!
o vem tror du att du är då?
jantelagen... can´t live with it, can´t live without it...
hur mycket jag än avskyr denna "lag" så lever jag efter den...
det stör mig att lyssna på skrytande människor
när någon ständigt vill framhäva sig själv och dennes positiva egenskaper så sitter jag där och undrar:
och vem tror du att du är egentligen...
jag gör det och jag avskyr det på samma gång..
hur vänjer man sig av med en nationell inofficiell lag?
denna genomsvenska absurda sociala regel...
tro inte att du är nåt för guds skull...
du är inte bättre än nån annan och om du ändå tycker det så har du ingen självinsikt...
enda gången 90 % av svenskarna säkerligen tycker sig vara bättre är mot uteliggare, a-lagare etc.
då gäller plötsligt inte jante längre för då minsann, då går resonemanget igång.
"jo visst, jag dricker lite mycket, jag blir arg på dem i min närhet, jag tappar kontrollen, har dåligt ölsinne, fumlar runt i nån buske nånstans med frugans/gubbens bästa vän och sen dricker jag igen och igen, dag efter dag, det kostar pengar men ungarna kan ju spara ihop egna pengar till körkort osv, de kan ju sälja mer jultidningar...
men uj uj uj vad jag är bättre än de här människorna. sådär långt skulle jag aldrig sjunka... jag har ju i alla fall nånstans att bo..."
som att det vore ett kriterie för att man är bättre? nånstans att bo? räcker det?
snackar vi självinsikt?
snackar vi baksidan av jantelagen? tro inte att du är nåt för det är du inte, bara om det gäller samhällets mest utsatta, då är du kung!
sjukt... absurt... galet... fel...
nog med moral och mer om nåt annat...
jag är världens sämsta förlorare. jag är nog bäst på att vara sämst förlorare, garanterat.
verkligen. totalt bäst på det... ( ingen jante här inte...)
spelade minigolf med D idag, borde veta bättre men gjorde det ändå.
efter 5 banor såg min lista ut som följer
7
7
4
5
7
j*vlar va förbannad jag var. D flinade och då brast det...
"det är ju det här jag säger, det är så sjukt tråkigt att göra nånting med dig för du är så egotrippad och tror att du är bäst på allt bara för att du får mindre slag eller vad det nu gäller. du är skitdålig och jag vann över dig förra året. nu åker vi hem. satan va trist det är att du alltid ska göra såhär.. (att D inte gjort nåt annat än att få i bollen på mindre slag än mig är liksom inte relevant i det läget, då är allt bara kasst...)
som tur var fick jag i bollen på 2 slag på nästa bana och D fick 6. lite lättare til mods körde vi vidare och med lite fusk vann jag med nåt slag... fusk ja... jo faktiskt... (jag hade hand om skrivandet och det kanske blev nåt slag för mycket för D och nåt för lite för mig här och var... ) men jag vann, det kändes helt underb... nej det gjorde det inte, va inte alls kul.
hatar att förlora, ogillar kraftigt att vinna på fusk och gillar ganska mycket att vinna.
det är egentligen för min skull jag vill vinna, inte för att rub it in på nån annan utan bara för att slippa känlsan av att vara sämst... för så idiotiskt funkar jag, om jag förlorar i minigolf (en helt ointressant, meningslös "sport" som jag inte bryr mig om alls egentligen) så är jag auto sämst. när jag inte är bäst så känns det som jag är värdelös, sämst, kass...
det är värdelöst att det är så och jag jobbar på det men än så länge har jag inte kommit nån vart med det...
givetvis är det inte bara på minigolf jag är sämst då utan på allt, precis allt.
förlorar jag golfen är det ingen idé att köra bil, laga mat, byta glödlampa etc etc, jag är ju sämst...
efter en stund går det över och jag tänker att jag mest hade otur, att jag hade en grymt dålig boll för sådär dålig kan jag ju omöjligt vara + att jag ska testa igen, ensam för då kommer det gå bra. (självinsikt? not so much...)
så korkat att känna sig sämst när man inte är bäst för hur ofta är man bäst? egentligen...?
det viktiga är inte att vinna utan att förnedra...
hur mycket jag än avskyr denna "lag" så lever jag efter den...
det stör mig att lyssna på skrytande människor
när någon ständigt vill framhäva sig själv och dennes positiva egenskaper så sitter jag där och undrar:
och vem tror du att du är egentligen...
jag gör det och jag avskyr det på samma gång..
hur vänjer man sig av med en nationell inofficiell lag?
denna genomsvenska absurda sociala regel...
tro inte att du är nåt för guds skull...
du är inte bättre än nån annan och om du ändå tycker det så har du ingen självinsikt...
enda gången 90 % av svenskarna säkerligen tycker sig vara bättre är mot uteliggare, a-lagare etc.
då gäller plötsligt inte jante längre för då minsann, då går resonemanget igång.
"jo visst, jag dricker lite mycket, jag blir arg på dem i min närhet, jag tappar kontrollen, har dåligt ölsinne, fumlar runt i nån buske nånstans med frugans/gubbens bästa vän och sen dricker jag igen och igen, dag efter dag, det kostar pengar men ungarna kan ju spara ihop egna pengar till körkort osv, de kan ju sälja mer jultidningar...
men uj uj uj vad jag är bättre än de här människorna. sådär långt skulle jag aldrig sjunka... jag har ju i alla fall nånstans att bo..."
som att det vore ett kriterie för att man är bättre? nånstans att bo? räcker det?
snackar vi självinsikt?
snackar vi baksidan av jantelagen? tro inte att du är nåt för det är du inte, bara om det gäller samhällets mest utsatta, då är du kung!
sjukt... absurt... galet... fel...
nog med moral och mer om nåt annat...
jag är världens sämsta förlorare. jag är nog bäst på att vara sämst förlorare, garanterat.
verkligen. totalt bäst på det... ( ingen jante här inte...)
spelade minigolf med D idag, borde veta bättre men gjorde det ändå.
efter 5 banor såg min lista ut som följer
7
7
4
5
7
j*vlar va förbannad jag var. D flinade och då brast det...
"det är ju det här jag säger, det är så sjukt tråkigt att göra nånting med dig för du är så egotrippad och tror att du är bäst på allt bara för att du får mindre slag eller vad det nu gäller. du är skitdålig och jag vann över dig förra året. nu åker vi hem. satan va trist det är att du alltid ska göra såhär.. (att D inte gjort nåt annat än att få i bollen på mindre slag än mig är liksom inte relevant i det läget, då är allt bara kasst...)
som tur var fick jag i bollen på 2 slag på nästa bana och D fick 6. lite lättare til mods körde vi vidare och med lite fusk vann jag med nåt slag... fusk ja... jo faktiskt... (jag hade hand om skrivandet och det kanske blev nåt slag för mycket för D och nåt för lite för mig här och var... ) men jag vann, det kändes helt underb... nej det gjorde det inte, va inte alls kul.
hatar att förlora, ogillar kraftigt att vinna på fusk och gillar ganska mycket att vinna.
det är egentligen för min skull jag vill vinna, inte för att rub it in på nån annan utan bara för att slippa känlsan av att vara sämst... för så idiotiskt funkar jag, om jag förlorar i minigolf (en helt ointressant, meningslös "sport" som jag inte bryr mig om alls egentligen) så är jag auto sämst. när jag inte är bäst så känns det som jag är värdelös, sämst, kass...
det är värdelöst att det är så och jag jobbar på det men än så länge har jag inte kommit nån vart med det...
givetvis är det inte bara på minigolf jag är sämst då utan på allt, precis allt.
förlorar jag golfen är det ingen idé att köra bil, laga mat, byta glödlampa etc etc, jag är ju sämst...
efter en stund går det över och jag tänker att jag mest hade otur, att jag hade en grymt dålig boll för sådär dålig kan jag ju omöjligt vara + att jag ska testa igen, ensam för då kommer det gå bra. (självinsikt? not so much...)
så korkat att känna sig sämst när man inte är bäst för hur ofta är man bäst? egentligen...?
det viktiga är inte att vinna utan att förnedra...
symbolik eller inte, stupid either way...
det är inte lätt när det är svårt... jasså säger du det, det har jag inte märkt...
nä, det är faktiskt inte det. smartass...
det som inte dödar härdar... jo, tacka fan för det.
efter regn kommer sol... högoddsare, klart solen kommer nån gång förr eller senare.
tiden läker alla sår... jo visst, men ärr då? när försvinner dom? och hur vet du att jag inte har blödarsjukan och mitt sår aldrig kommer kunna läka?
det finns så många puckade saker att säga till nån som är under ytan...
föreställ er att man just blivit lämnad av sin love of my life efter 20 år, 3 volvon och 1,8 barn... ska jag då säga till den personen när/om jag nån gång blir terapeut eller bara som den jag är till en vän att: jo jo, men mister du en står tusen åter... tänk dig själv...
jaha, och? jag vill inte ha de där tusen som står åter, jag ville ha den en som har gått... (undantaget om denna förlorade en gick för att mannen/hustrun låg med de tusen andra kanske...)
kanske x antal år och dubbelt så många depp-fyllor senare, då kanske man kan komma undan med det.
eller nån som kämpar mot t ex cancer, ska jag säga till en sönderstrålad människa utan hår att det som inte dödar härdar? mår den bättre då? mår jag bättre då? hur härdade ska vissa behöva bli?
de som genomlevde tsunamin eller någon annan slags naturkatastrof med vatten inblandat, vill de höra; hehe, jo jo, det var säkerligen inte roligt men du vet ju att efter regn kommer sol... och?
någon som har blivit påpucklad av ett helt gäng gangster-wanna be-ungar känner sig ganska säkert inte bättre till mods om jag säger att tiden läker alla sår...
det står inte tusen åter, det som inte dödar gör en nödvändigtvis inte härdad (vem vill vara härdad btw, hur mysigt låter det? hej, jag heter xxxxx och jag är härdad. hej xxxxx.) sol och regn har alltid kommit åter om varann så varför påpeka det uppenbara? varför idiotförklara någon genom att tala om det? kan jag även säga till min krisande medmänniska att: jo men lilla vän, ett plus ett är två? tiden läker alla sår låter som ett löfte om att det ska försvinna och så är det ju inte i 99 % av fallen... eller? beror på vad man menar med läker.. lindrar kanske vore bättre? mildrar?
apropå dödar/härdar, var det så darwin tänkte med sin evolutionsteori? starkast överlever, den mest härdade överlever? vilken konstig värld vi går till mötes då, bara superhärdade människor överallt som har överlevt sjukdomar, naturkatastrofer, tragedier osv. kommer de aldrig att dö?
varför käcka ways of saying när nån redan ligger?
vem vill höra äppelkäcka kommentarer från någon som uppenbarligen inte har nån koll?
varför inte nöja sig med att konstatera att det är för j*vligt?
aja, mycket förändras och ännu mer gör det inte.
livsvärk är inte alltid ett stavfel...
fisk? nej det är tomatfilé...
varför säger man "mitt gamla jag"?
om någon har förändrats och får höra något som hänt för en tid sedan så säger denne ofta:
"det var ju då, det var mitt gamla jag"...
vaddå gamla jag?
har de som förändrat sig hittat en väg till evig ungdom?
har de, till skillnad från resten, börjat yngras? (heter det yngras? känns fel, yng ras... yngras... jaja)
blir de yngre och yngre är vad jag undrar med andra ord?
mitt gamla jag, nu är den förändrade personen den yngre jag?
går de bakåt i tiden?
då har de väl inte förändrats egentligen? det har bara inte hunnit hända ännu? eller?
nej då, jag dricker inte, det var mitt gamla jag...
mitt unga jag gör inte sånt...
jo jag vet, mitt nya jag är vad man menar.
men när man pratar om sig själv är väl motsatsen till gammal ung, inte ny.
har jag fel? om så är fallet så var det mitt gamla jag som hade fel...
hänvisar i övrigt till tidigare nämda paragrafer:
§ 1 jag har aldrig fel och § 2 om jag någon gång har det gäller § 1.
så är det. både mitt gamla jag och mitt unga anser detta.
då måste det ju vara sant... eller?
huh, jag har just stängt in en mal under en sån där gammaldags grej man gör hål i papper med...
hålgörare? papperspiercare? vad vet jag, en sån i alla fall... det var ju inte riktigt apparaten som fokus
skulle ligga på...
är det taskigt? elakt? djurplågeri? klassas malar som djur? är insekter djur på det sättet?
när jag hör ordet djur så tänker jag inte på malar...
jag tänker på hundar...
katter... kanske...
rådjur...
älgen som C mejade ner...
fiskar på sin höjd...
inte malar...
dock vill jag inte tänka på fiskar som djur eftersom det känns fel för mig att äta djur och jag äter fisk.
fiskbullar t ex... det är så liten andel fisk i så borde inte det räknas som vegan-mat nästan?
nej jag vet, så är det inte... en princip är en princip. ett val är ett val och en val är nåt annat...
måste fisk räknas som djur?
jag var vegetarian + vegan-periodare i nästan 14 år innan jag började äta fisk förra året.
jag grinade första 10 gångerna... vet inte om det var av skuldkänslor eller för att enbart tonfisk i vatten är oförskämt äckligt, både smak, lukt och utseende.
nåt var det... kanske en mix av de båda...
jag låtsas att fisk är mer som en grönsak, då känns det okej.
jag har inget dåligt samvete över tomatens ev känslor när jag tuggar på den.
inte över huvud taget. nada...
om jag får det att funka genom att låtsas att fisken är tomaten, kan inte det vara okej då?
ääääh, fish is delish...
två tomater var ute o gick. den ena tomaten blev överkörd och då sa den andra fisken: simma lugnt.
om någon har förändrats och får höra något som hänt för en tid sedan så säger denne ofta:
"det var ju då, det var mitt gamla jag"...
vaddå gamla jag?
har de som förändrat sig hittat en väg till evig ungdom?
har de, till skillnad från resten, börjat yngras? (heter det yngras? känns fel, yng ras... yngras... jaja)
blir de yngre och yngre är vad jag undrar med andra ord?
mitt gamla jag, nu är den förändrade personen den yngre jag?
går de bakåt i tiden?
då har de väl inte förändrats egentligen? det har bara inte hunnit hända ännu? eller?
nej då, jag dricker inte, det var mitt gamla jag...
mitt unga jag gör inte sånt...
jo jag vet, mitt nya jag är vad man menar.
men när man pratar om sig själv är väl motsatsen till gammal ung, inte ny.
har jag fel? om så är fallet så var det mitt gamla jag som hade fel...
hänvisar i övrigt till tidigare nämda paragrafer:
§ 1 jag har aldrig fel och § 2 om jag någon gång har det gäller § 1.
så är det. både mitt gamla jag och mitt unga anser detta.
då måste det ju vara sant... eller?
huh, jag har just stängt in en mal under en sån där gammaldags grej man gör hål i papper med...
hålgörare? papperspiercare? vad vet jag, en sån i alla fall... det var ju inte riktigt apparaten som fokus
skulle ligga på...
är det taskigt? elakt? djurplågeri? klassas malar som djur? är insekter djur på det sättet?
när jag hör ordet djur så tänker jag inte på malar...
jag tänker på hundar...
katter... kanske...
rådjur...
älgen som C mejade ner...
fiskar på sin höjd...
inte malar...
dock vill jag inte tänka på fiskar som djur eftersom det känns fel för mig att äta djur och jag äter fisk.
fiskbullar t ex... det är så liten andel fisk i så borde inte det räknas som vegan-mat nästan?
nej jag vet, så är det inte... en princip är en princip. ett val är ett val och en val är nåt annat...
måste fisk räknas som djur?
jag var vegetarian + vegan-periodare i nästan 14 år innan jag började äta fisk förra året.
jag grinade första 10 gångerna... vet inte om det var av skuldkänslor eller för att enbart tonfisk i vatten är oförskämt äckligt, både smak, lukt och utseende.
nåt var det... kanske en mix av de båda...
jag låtsas att fisk är mer som en grönsak, då känns det okej.
jag har inget dåligt samvete över tomatens ev känslor när jag tuggar på den.
inte över huvud taget. nada...
om jag får det att funka genom att låtsas att fisken är tomaten, kan inte det vara okej då?
ääääh, fish is delish...
två tomater var ute o gick. den ena tomaten blev överkörd och då sa den andra fisken: simma lugnt.
