mellan himmel och jord

ytterligare en alldeles för nära kontakt med herr och fru polis idag.
man brukar säga att en gång är ingen gång och två gånger
är en vana.
det här är i så fall en mycket, MYCKET dålig vana.
me no like at all!
i alla fall, körde min stilla (?) lunk till jobbet och grejade med stereon samt
pratade i telefon med lillebror under tiden, multitasking a la carte!
framför mig ser jag ett blåljus snurra och det tar säkert 2 sekunder innan jag
reagerar. 2 sekunder är ganska lång tid när man kör bil.
jag svamlar till lillebror:
oj, polis... oj... eeh, vi hörs. polis. kram... hej.  och så la jag på o slängde telefonen.
jag stannar bilen och vet inte alls vad jag ska göra.
för en gångs skull hade jag bälte och D har instruerat mig att inte ta av mig det
innan polisen sett att jag har det på mig så jag bara sitter där.
när poliskvinnan väl står vid min dörr tittar jag fånigt på henne och liksom visar händerna.
rörelsen är som hämtad ur cops och talar om att:
nej nej, jag har inga vapen...
(är det inte så man gör???)
hon säger ingenting, jag säger ingenting. jag fortsätter i sann cops-anda och
tar långsamt långsamt av mig bältet och går ur bilen.
-gå bort till min kollega där borta, säger hon samtidigt som hon viftar med
lasergrejen och visar hastigheten.
jag har som vanligt inte mina brillor på mig (trots att dom var sååå viktiga att inhandla...)
och har ingen aning om vad grejen visade.
de sekunder som promenaden på 3 meter tar hinner jag fundera över om jag kommer bli av med
körkortet och/eller hur saftiga böter jag kommer få. om jag utgår från
hur jag brukar köra på den vägen kommer jag inte ha något körkort de närmsta 30 åren.
mannen jag får tala med lyser mig i ansiktet och jag är beredd att slänga mig på marken
och vrida armen bakom ryggen på mig själv liksom för att visa hur samarbetsvillig jag faktiskt är.
-erkänner du?
-eeehh... ja, det gör jag väl... ja jo men det gör jag!
-bra, då får du skriva på här.
(jag önskar jag kunde visa min underskrift för jag har nog aldrig skrivit så fult i hela mitt liv,
jag har nog aldrig darrat så mycket sammanlagt under hela mitt liv).
nåväl, jag erkände, skrev på och åkte vidare.
D, min betalda bot blir din julklapp i år! merry christmas love! :)
satana perkkäääläääää...
onödigt, tråkigt, surt... visst... men om man slår ut det på alla gånger jag kört
för fort på de år jag haft mitt körkort så blir det en obetydlig summa!
(jag vet jag vet, vem är det jag försöker lura? det här inlägget skulle kunna bestå
av 98% svordomar men jag väljer att stå över lagen... eller är det inte det jag gör?)
en sista tanke blir ändå; har inte polisen annat att göra en fredagkväll?
finns det verkligen inget viktigare? jag menar inte att fortkörning är en bagatell men
i jämförelse med annat som händer på fredagkvällar kanske det inte är så big deal?
anyway, inget jag säger kan få boten att försvinna.
jag har en månad på mig.
tack för det televerket...
over and out.

ps. den registrerade hastigheten var alltså 97... 97 jävla kilometer i timmen.
7 kilometer för fort. den absolut lägsta högsta hastighet de får ta någon för.
jag hade ärligt talat hellre åkt dit för 110km/h, då hade det ju i alla fall
varit nåt att snacka om... lagen om alltings jävlighet.

var barnvakt åt världens ljuvligaste killar igår,
min systers tre söner som är 2, 4 och 5 år gamla.
heeelt lovely.
för enkelhetens skull kan vi kalla dem lilla, mellan och stora.
stora och mellan har kommit till det stadiet i livet där man
inser att allting är en tävlan, allt går att tävla om.
igår gick det upp för mig att det verkligen gäller allt.
precis allt.
killarna och deras föräldrar har varit magsjuka,
det började förra helgen och höll i sig ett par dagar in i denna vecka.
stora killen säger om detta:
jag kräktes faktiskt mest!
mellankillen, som är vet att det är sant men som på
intet sätt vill vara sämre säger uppgivet:
man får faktiskt inte säga så, man måste inte det.
stora killen säger:
nej jag vet det men jag gjorde faktiskt det.
mellankillen, med ännu mer tårar i halsen säger:
men jag kräktes faktiskt före dig!
1-1 eller vad ska man säga?!
sen upprepades samma diskussion ett par gånger innan de
liksom verkade inse att de inte skulle komma längre i diskussionen.
det går att tävla i och om allt helt enkelt.
sen följde en kväll av lek, pannkakor, dunderklumpen och läggdags.
helmysig kväll.

den där dunderklumpen föresten, det är en konstig filur det.
vem har kommit på idén till den filmen?
den är väl från 70-talet nångång?
måste varit nåt konstigt i systemet på upphovsmakarna...
beppe wolgers, nyttjade han olagliga substanser eller
var han bara allmänt speciell på den här tiden?
sjukt rolig filmi alla fall.
(var man inte lite rädd för dunderklumpen när man var liten?)
peace love and understanding liksom... :)

konstig natt inatt efter en märklig upptäckt igår kväll.
leia har svårt att vara ensam hemma.
hon står inte o skäller eller så så hon stör egentligen
ingen men hon visar med klara besked att hon ogillar läget.
äter hon inte upp en telefon eller gör småflisor av
ett 10-pack pennor så äter hon upp konstiga saker.
igår var ett sådant exemel som det sistnämnda.
hon var själv hemma i max en timme.
det är konstigt vad en så liten skit hinner göra på en timme.
jag åkte hem till syster vid 15 och D kom hem vid 16-tiden.
det borde ju va funkis men nej då.
D tog leia med sig när han gick dit jag var och vi kom hem igen
allihopa vid 21 nångång.
då upptäcker jag nåt extremt oroväckande.
fråga mig inte varför för det vet jag för det första inte och för det andra
spelar det inte så stor roll men...
på vardagsrumsbordet har det legat tabletter med...
hmm, vad ska jag säga, tarmretande(?!) funktion.
en karta med 4 tabletter.
återigen, tur att jag inte har "riktiga barn".
hur som helst, kvällen och början av natten spenderades
tippandes på tå, vad kommer att hända, hur kommer leia må osv.
grejen är att 2 såna tabletter räcker gott och väl för en vuxen människa
att få ordentligt retad funktion i tarmarna...
nu har alltså 5-kilos-leia pillat i sig 4 stycken...
skräckscenarion spelades upp i mitt huvud större delen av kvällen
men...
leia är helt oberörd.
ingen reaktion igår kväll, under natten eller nu idag.
dags att andas ut.
effekten uteblev, som tur var.
onödigt vetande kan tyckas.
det är det nog.
men, det är dagens läxa.
förvara inte såna medel på vardagsrumbordet
av ett flertal olika anledningar.
jag kommer att komma ihåg det!

hur kan man paja sitt liv för 75 000?
är det inte värt mer?
kollade på sanningens ögonblick igår.
det är ett äkta "må dåligt-program".
att kolla på det är som att vara galet bakfull.
eftersom de människorna uppenbarligen
lider av  "ingen-ångest-syndrom" känner
man sig som tittare tvungen att liksom göra det åt dem.
tjejen igår;
har du nånsin betalat ett sönderslaget bord med oralsex?
medans hon flinar lite innan hon svarar hinner jag tänka:
okej, svara för fan inte, du är körd om du svarar... SVARA INTE.
men jo då, i nästan andetag säger hon:
ja.
okej...
har du haft sex med någon du varit personlig assistent åt?
hon sitter tyst och medans hon gör det tänker jag:
svara inte svara inte svara inte svara inte...
men en sekund senare:
ja.
ett antal toatalt förnedrande frågor senare om saker som ingen
människa borde veta om en annan går ämnet in på familj och uppväxt.
då, först DÅ väljer tjejen att hoppa av...
varför?
hennes liv är redan vänt upp och ner...
folk har redan dömt henne, hennes föräldrar har garanterat redan börjat fundera på
huruvida man kan avsäga sig vårdnaden, alla hennes vänner har säkerligen
bytt nummer och arbetsgivaren troligen har bestämt sig för att sparka henne så hårt
att hon aldrig kommer landa igen.
är det värt allt det för 75 000?
helt sjukt, egentligen borde man kanske bojkotta kanal 5 för att de utnyttjar mindre
begåvade människor och fläker ut dem såhär men...
på nåt sjukt sätt är det underhållande.
eller underhållande... det är äcklande, vidrigt och intressant,
det är ett sånt program man ser medans man sitter med en kudde för ansiktet och halvt ropar
nej nej nej... ett program man nästintill inte klarar att kolla på utan ångestdämpande medel.
ett program man egentligen inte vill se men liksom inte kan låta bli att kolla på.
nån som blev förvånad över att den blonda big brother-stjärnan dök upp i programmet?
min tanke:
finns det nåt som svenska folket inte redan vet om henne?
i don´t think so...
kanske att hon varit med i livets ord...
men...
finns det nåt hon varit med om som inte redan är känt och som faktiskt skulle chockera någon?
really really really don´t think so.

nu ska jag pilla isär ballerinakex o äta en del i taget medans jag kollar på den heliga dr Phil.
återigen ska jag se han och hans fru vandra ut från studion sådär sjuktligt töntigt hand i hand.
de ska inte skiljas han och robin. de dementerar det i nästan varje avsnitt...
vem är det egentligen de försöker övertyga?

en låt som knappast undgått någon
är "i kissed a girl" med kate perry.
bra eller inte låter jag vara osagt
hur jobbig den än må bara men..
en kyrka i usa har snott ett par textrader och
satt upp dem på sin port  och lagt till en egen rad.
det ska nog funka som skräckpropaganda men är
mer tragikomiskt om nån nu undrar vad jag tycker.
det står:
i kissed a girl and i liked it and now i´m going to hell.
heeelt galet
är det ens lagligt?
i don´t know men tragiskt och komiskt på samma gång är vad
det är. i värsta fall lyckas de faktiskt skrämma nån stackare
o i bästa fall ser bara folk hur galet lågt en kyrka (kanske inte just kyrkan
men församlingen, kyrkliga lappuppsättaren) kan sjunka.
snacka om att det lyser desperation, uppenbarligen
lyssnar inte världen på helveteshoten o då får de panik och gör
nåt såhär sjukt.
totalt bisarrt
men komiskt.

har läst/hört mycket (kanske inte mycket men en del) prat om
huruvida man får skoja om barack obama eller ej.
min tanke:
klart man får, men hur kul är det?
känns det nyskapande att säga att vita huset nu är
obamas barack?
(kanske inte ska uttala mig sååå mycket med tanke på att
jag själv skrev att barack va ett minst sagt annorlunda namn)
men ändå.
jag vet inte... det sägs att man får skoja om allt och det stämmer
säkert, allt går att skoja om med tillräcklig distans till det inträffade
men...
frågan är ju hur kul det egentligen är...
hur skoj är det på en skala att skämta om cancer?
andra världskriget?
världssvälten?
bara för att man får innebär det inte att man ska/bör/måste...
jag kan skratta åt mycket och ibland skrattar jag åt relativt
olämpliga skämt, politiskt inkorrekta.
i såna lägen är jag inte alltid säker på om jag skojar för att det är
så hysteriskt kul eller för att det helt enkelt känns som nåt man
inte ska skoja om.
det är lite som när man befinner sig i allvarliga situationer och man
tänker att man vad som än händer absolut inte, verkligen INTE får skratta.
då är det liksom oundvikligt att det drar i smilbanden...
känns som moralkake-varning nu men det var aldrig avsikten.
eller jo, kanske lite.
jag lever inte alltid som jag lär men föreläsa för andra kan man alltid.
dubbelmoral behöver inte vara fel...

kort kommentar till föregående inlägg.
1. moget...
2. jag är female, bara inte till sättet så mycket
eller jo, men inte helhjärtat.
3. ingenting, bara så.

packad.
frågade D varför han inte nominerat mig till
sveriges kvinnliga blogg...
1. jag är inte kvinnlig
2. jag svarade att jag skulle bajsa på mig om jag vann
3. så bra är jag inte.
och det är helt okej.
jag är inte female.
jag skulle bajsa på mig om jag fick många läsare.
jag är inte så bra.

ibland är man  packad.
skönt packad.
det fååår man va.
jag är vuxen
jag får va packad.
punkt.
jag får, jag är, jag vill.
lovely.

om man lever som om gud inte finns
så är det verkligen bäst att man har rätt.
supa, svära, ligga runt, ha begärelser inte bara till
min nästas hus utan till varenda jävla hus som kanske
har nån krona mer än mig och/eller snyggare bil osv.
vad säger man då om det skulle visa sig att det var fel?
gud sitter där på en pinne som en fågel i bur
tillfällig sinnesförvirring brukar funka eller kanske bibelns
"egna ord"; döm icke och du skall icke bli dömd.
men... det kanske är gud som får/ska döma?!
inte full koll... men sannolikheten känns vääääälidigt liten
att det skulle visa sig vara fel. gubben med skägg känns...
inte sådär jättetrolig... lite lätt avlägsen...
det typiska svenska borde nog vara
lite smått smyg-troende.
inte fullt ut men ändå inte noll koll,
bara lite lätt smygande tro...
helgardering liksom, nä jag tror inte att jag tror,
men efter svaret sagts högt garderar man sig genom att snegla
upp mot skyn och mimar: förlåt!
bara ifall att...
neutralt men lutar ändå lite åt den säkra sidan.
neutralt men ändå fegt.. det är lite svenskt.
det har varit mycket prat på sistone om just
den säkra sidan...
att svenskar är trygghetsnarkomaner.
att leva farligt och/eller go crazy är typ att handla på lidl för
den kulturella matupplevelsen...
det är konstigt det där. på ett sätt kan jag tycka att det är att leta
problem där det inte finns, vad är det att göra en stor grej av?
folk vill vara trygga, so what?
å andra sidan ligger det nog en poäng i det hela,
anitbakteriell tvål som sopar så rent att egna bakterifloran slås ut
och risken att bli sjuk istället ökar,
försäkringar till höger och vänster, bolag bara pumpar ut info om olika
alternativ och ändå när man sitter där i skiten är det inte en enda jävel
som har lust att punga ut cashen.

läs det finstilta... vem fan gör det?!

det finns en... vet inte vad jag ska kalla det...
egenskap (?) som samtliga systrar i min famijl har.
jämt (nästan) när vi pratar i telefon, alltså oberoende av vilken
av mina systrar jag pratar i telefon med så hörs
ljudet av en spolande toalett minst en gång.
minst.
superkonstigt egentligen, vet inte vad det hänger på.
kanske beror det på den oerhörda tristess det innebär att
sitta på toa, kanske på att vi pratar rätt länge så att toa-besök
blir oundvikligt, kanske på att man vill slå två flugor i en smäll...
jag vet inte varför men jag vet att det är så.
helskumt.
ibland hinner den andre knappt svara innan man hör den
välbekanta spolningen.
det kan ju verka som tvångstankar, att man var gång man besöker
toaletten ringer upp nån av systrarna men så är inte fallet.
det bara slumpar sig så.
gång på gång
på gång på gång.
weird but nice.
det blir lite mindre tråkigt, lite mindre ensamt, lite mer märkligt...

D har varit sjuk i veckan.
han är typ jämt sjukt, asball.
D´s gener kommer resultera i
väääldigt många VAB-dagar den
dagen the off spring anländer.
väääldigt många!
jag blir ofta förbannad när D är sjuk,
som den älskvärda person jag är.
ryck upp dig för fan, skärp dig,
kom igen nu, geeee diiiiig.
lite sådär; det kunde varit betydligt värre...
så har det låtit samtliga dagar D varit
hemma från jobbet.
jag säger att det inte är så farligt,
nääästan oavsett vad det är.
D dör typ, oavsett vad det är.
nu hade han fått höra av nån sjuksköterska
att om man har ont i halsen ska man inte anstränga
sig överhuvudtaget tills det gått över.
sånt gör mig arg, var det verkligen nödvändigt att säga det?!
för det hon inte vet är att D tolkar det ordagrant.
han har legat på soffan sedan han fick höra det.
hon menade säkerligen typ springa marathon, verklig
fysisk ansträngning men D sög åt sig och tolkade det
till att han inte ska röra sig typ.
herregud, sjåpa lagom.

var hemma hos en vän och åt middag igår.
när vi öppnade dörren och gick in ropade hennes
2,5-åriga son: baaaajsar.
tänk va skönt att ha ett så avslappnat förhållande till
kroppsliga behov...
fast å andra sidan, det kanske inte skulle välkomnas
av omgivningen, snacka avvikande beteende.
ponera att jag ska ha middag för x antal.
när de plingar på så ropar jag:
kom in, det är öppet, jag bajsar.
istället för att artigt komma och öppna...
kanske inte skulle vara sådär kanon men förhållningssättet
är ändå eftersträvansvärt.
när man som jag är 26 kanske det inte är lika charmigt som
när man är 2,5. viss skillnad.
kanske, kanske inte...

jag fullkomligt älskar att ha rätt.
obama vann.
jag hade rätt.
det var kanske ingen högoddsare,
framför allt inte för 2 timmar sen typ när jag
skrev det men ändå:
jag hade rätt så:
grattis till mig och just ja,
grattis till obama!

oooooh yeeeeeesssssss!
i januari drar jag.
D också.
vi ska lämna svea rike.
för gott...
eller ja, för en vecka men ändå.
so fucking lovely.
vill egentligen inte säga vart
eftersom jag av nån anledning tycker att
hela den grejen är mesig, töntig, larvig...
jag skulle vilja att det var nåt exotiskt ställe
sjukt långt bort på obestämd tid men...
en vecka till kanarieöarna.
strax efter jul. i januari.
hur svensson får man bli?
men men, det ska bli underbart.
sol, värme, hav, bad...
precis när jag bokat fick jag syn på leia.
då slog samvetet till.
men satan... förlåt leia, mamma glömde bort dig.
du får inte följa med...
tur att leia inte är ett "riktigt" barn hur gärna och ofta jag
än tror det. fan vilken rutten mamma jag skulle vara då.
glömma bort sådär...
men fuck. precis här och nu, i samma stund som jag tänker
på att jag glömde henne när jag bokade inser jag...
hon fyllde 3 år i måndags.
den årliga (jo jo, när det hänt mer än en gång kan man säga årliga)
falukorvstårtan blev aldrig gjord.
leia fick ingen tårta och ingen uppvaktning på sin dag.
jag borde aldrig få skaffa barn.

nu har jag spenderat tid åt att fixa julklappar.
jag är ute i så sjukt god tid att jag chockar mig själv.
har nog att göra med att jag inte tagit in riktigt att det
faktiskt är november nu, månaden jag glömde...
klockan är snart 4 på morgonen och det ska bli
intressant att se vad det är jag beställt.
jag har för tillfället iiiingen aniiiiing.
som vanligt vid den här tiden kan jag inte riktigt
stå till svars för vad jag tänkt eftersom jag
drabbas av tillfällig (?) sinnesförvirring
när jag är så här trött.
men det blir säkert bra... chansen finns i alla fall
hur liten eller stor den än må vara.

varför fixar man lösenord till sin blogg?
är man så hemlig att inte andra får läsa kanske
man ska skriva brev till dem som ska läsa istället... eller?
kan nog förstå vissa inlägg att de skyddas så men...
fattar inte grejen riktigt... hur tänker man?
"jo men nu så, jag ska lägga upp mina inlägg o bilder eller
whatever på cyberwebben men no no no, här ska inte läsas inte
utan jag ska ha lösenord. då känner jag mig viktig... det är fint"
kanske är bra, vad vet jag men jag förstår det inte.
skriv dagbok, skicka brev, håll dig för dig själv.
eller... är det kanske värsta ego-kicken?
kanske ska prova... eller vänta, måste man ha läsare då
som faktiskt efterfrågar lösenordet?
aaaah... en sak i taget, det viktigaste först...

i know you know that you know but i know that you don´t know.

i think obama will win.
o jag tror att det är bra.
obama ser ut att vara en snäll kille.
hon motståndarkvinnan; fröken pailin ser
mindre trevlig ut. jag kan lätt föreställa mig
henne i en mardröm...
det måste vara tacksamt att efterträda bush
för ärligt tala; det är nog svårt att göra sig mer
impopulär. nog om det.

fast ändå, en tanke till helt off topic;
obama skulle inte få så kul som svensk.
tänk att heta barack...
nu, annat.

jag har missat hela idol-tjafset.
tänkte läsa ikapp mig på det av nån anledning
vet verkligen inte varför för jag kan ju inte
påstå att jag bryr mig men...
såg rubrikerna om idol-lars o bara det gjorde mig trött.
va fan, skit samma om han fjantar.
ärligt talat; vem bryr sig?
gör nån det? helt ärligt alltså?
oh nej, idol-lars spexade för kameran.
vart är världen på väg?
tror det finns viktigare saker att bekymra sig över...

nu har jag pingu som länk.
inte i nåt inlägg men som länk
nere i högra hörnet...
det är schysst.
andra har sina vänner och roliga/intressanta bloggar typ.
jag har pingu.
det säger allt.

allt som behövs för att bli glad.
fan va kul det är.
barnprogram är underskattat.
(behöver se det nu eftersom sidan här
av nån anledningen inte funkar som den ska så jag inte
kan lägga in en länk... för att kolla får man helt enkelt
kopiera och klistra in själv, typ som man gjorde 1987...)

http://www.youtube.com/watch?v=AGPhXrc78Jg