dubbelt upp...
har läst/hört mycket (kanske inte mycket men en del) prat om
huruvida man får skoja om barack obama eller ej.
min tanke:
klart man får, men hur kul är det?
känns det nyskapande att säga att vita huset nu är
obamas barack?
(kanske inte ska uttala mig sååå mycket med tanke på att
jag själv skrev att barack va ett minst sagt annorlunda namn)
men ändå.
jag vet inte... det sägs att man får skoja om allt och det stämmer
säkert, allt går att skoja om med tillräcklig distans till det inträffade
men...
frågan är ju hur kul det egentligen är...
hur skoj är det på en skala att skämta om cancer?
andra världskriget?
världssvälten?
bara för att man får innebär det inte att man ska/bör/måste...
jag kan skratta åt mycket och ibland skrattar jag åt relativt
olämpliga skämt, politiskt inkorrekta.
i såna lägen är jag inte alltid säker på om jag skojar för att det är
så hysteriskt kul eller för att det helt enkelt känns som nåt man
inte ska skoja om.
det är lite som när man befinner sig i allvarliga situationer och man
tänker att man vad som än händer absolut inte, verkligen INTE får skratta.
då är det liksom oundvikligt att det drar i smilbanden...
känns som moralkake-varning nu men det var aldrig avsikten.
eller jo, kanske lite.
jag lever inte alltid som jag lär men föreläsa för andra kan man alltid.
dubbelmoral behöver inte vara fel...
huruvida man får skoja om barack obama eller ej.
min tanke:
klart man får, men hur kul är det?
känns det nyskapande att säga att vita huset nu är
obamas barack?
(kanske inte ska uttala mig sååå mycket med tanke på att
jag själv skrev att barack va ett minst sagt annorlunda namn)
men ändå.
jag vet inte... det sägs att man får skoja om allt och det stämmer
säkert, allt går att skoja om med tillräcklig distans till det inträffade
men...
frågan är ju hur kul det egentligen är...
hur skoj är det på en skala att skämta om cancer?
andra världskriget?
världssvälten?
bara för att man får innebär det inte att man ska/bör/måste...
jag kan skratta åt mycket och ibland skrattar jag åt relativt
olämpliga skämt, politiskt inkorrekta.
i såna lägen är jag inte alltid säker på om jag skojar för att det är
så hysteriskt kul eller för att det helt enkelt känns som nåt man
inte ska skoja om.
det är lite som när man befinner sig i allvarliga situationer och man
tänker att man vad som än händer absolut inte, verkligen INTE får skratta.
då är det liksom oundvikligt att det drar i smilbanden...
känns som moralkake-varning nu men det var aldrig avsikten.
eller jo, kanske lite.
jag lever inte alltid som jag lär men föreläsa för andra kan man alltid.
dubbelmoral behöver inte vara fel...
Kommentarer
Trackback