mellan himmel och jord

vissa människor förundrar mig.
de jag syftar på nu på ett inte allt för positivt sätt.
rättare sagt, på ett jävligt negativt sätt...
säkerligen har alla någon gång stött på denna sort.
typen som inte har några gränser, som inte vet vad
integritet är och som inte alls har nån känsla för vad man
berättar för främmande/ytligt bekanta.
igår hände det mig, big time!
jag var med som hårmodell och en tjej där utmärkte sig som nyligen nämnd sort.
första frågan:
hon: pluggar du?
jag: ja de gör jag, du med?
hon: ja, men jag får inte ta mer csn för jag har pluggat så mkt så jobbar också.
so far so good men...
jag: jaha, ja det är jobbigt att både jobba o plugga.
hon: jo, mitt ex tryckte ner mig så psykiskt så skolan gick inge bra... alltså hennes pappa
(o så nickade hon mot sitt barn på ca 7 år).
öööhhh.. jaha... vad ska jag säga? jag känner inte människan...
jag: mhmm, va trist. jag måste nog gå ut o ta lite luft nu.. vi ses sen...
o så stack jag... o försökte undvika henne men det fanns allt för lite utrymme och
allt för många tillfällen att prata så såhär fortsatte hela dan.
jag vet nog mer om hennes jobbiga förflutna och henne i allmänhet än jag vet om mig själv.
hennes dotter avslöjade en hel del också, hon pratade om att det var
onödigt att gifta sig, att dyra saker är sämre än billiga och att hennes mamma behöver
nån som tar hand om henne osv osv osv.
huh, gillar inte denna typ av människor.
hon berättade även för samtliga inblandade i denna hår-ensemble och scenansvariga att
dottern nu var ledsen för att pappan inte ville komma och hämta den stackars 7-åringen.
från 9 på morgonen till halv 10 på kvällen var denna stackars tjej backstage. hennes dag
bestod av att titta på film och äta, äta, äta.
jag är inte rätt person att döma men kanske inte den bästa lösningen?!
konstiga människor.
en liknande typ är de som frågar om... ALLT och som inte bromsar sig det minsta.
träffade på en sådan för ett tag sen som dessutom var från stan jag bodde i förut så med
hemsk dialekt och nyfiken attityd körde det igång:
har du kille? va hetör han då? va jöbber han mä? jasså, o hans mamme o pappe dåh?
jöbber di i stan ällör? jasså, o va heter di dåh? jasså duh, o di bor där ällör? jaha du,
ja kanske vet vikke di är om en säger, va heter di i efternamn? osv osv osv...
i all oändlighet... eller, tills jag inte orkade utan hiitade på nån urkass ursäkt o lämnade kvinnan
och frågorna... orka...

en taskig tanke jag tänker ibland men nästan aldrig pratar om och som är allt annat än politiskt
korrekt är att det finns förvånansvärt många fula människor. alltså, jag menar de chockfula.
de som man möter på gatan och som man av tvångsmässigt beteende vänder sig om efter
av förvåning. de med så fett hår att de skulle kunna polera hela globens utsida,
så mycket övervikt att motsvarande mängd mat skulle kunna stoppa världssvälten,
de med så stor och porig näsa att hela världens sorkar skulle kunna gömma sig osv osv osv.
det är taskigt att tänka så men ändå håller sig tanken kvar i mitt huvud.
det är insidan som räknas, för all del men...
har ni tänkt på att de som säger det oftast inte har haft allt för stor tur i det genetiska lotteriet?!

hårmodellandet by the way: jag har nu inte bara glasögon, jag har även silverfärgat hår med
inslag av lila/ultraviolett... låter nog värre än det ser ut... hoppas innerligt det iaf.
känns rätt okej, ser ut som trollmor alt. att jag har transplanterat en 100-årings hår på mitt huvud.
glasögon + hår får mig att tro att jag ser ut lite som en arkitekt eller liknande.
(sanningen ligger nog närmar trollmor än arkitekt men jag mår bra av att lura mig själv).
laugh now, cry later...