mellan himmel och jord

viruset på min dator ska enligt D vara borta.
jag hatar virus, cyberwebbens egna fästingar typ.
meningslösa och vidriga... inget gott med dem.
har påbörjat arbetet med tentan men det är så
lätt att distraheras. aldrig förr har diskning verkar
så rolig som den gör när jag har en tenta att skriva.
likadant med tvättning, dammsugning osv. det verkar
som rena rama liseberg i förhållande till tentan...

imorgon fyller min söta systerson 4 år. tänk att känna sån
glädje för att fylla år som barn gör. det var x antal år sedan
jag vaknade på en födelsedag med den ivern som en 4-åring gör.
kanske är det ett friskhetstecken men ändå. i och för sig vet jag
en dag för inte så hemskt länge sedan som det hände...
mogenheten själv fyllde 20 och stod och ryckte i systembolagets
portar 5 minuter innan klockan slog 10. då var jag ivrig...
räknas det?!
efter man fyllt 20 så tappar det lite charm, det här med att fylla år.
vad finns kvar att se fram emot med just ett årtal? vilka möjilgheter öppnas
för att man når en viss ålder? vilka stora livsförändrande år finns kvar att fylla?
65 och pension? man måste ju inte ens gå i pension vid 65 längre...
i år sa jag att jag inte ville fira min födelsedag, 26... är det nåt att fira?
jag gjorde ingen tårta och låtsades som ingenting.
gissa om planen baktände när presenterna uteblev?!
den aspekten hade jag liksom glömt att räkna in då jag beslöt mig för
att ignorera datumet. jag tänkte mer som så att om jag inte låtsas om något
kanske min födelsedag liksom hoppas över och jag förblir 25. men nej,
jag blev 26, slungades in i kategorin 25-30 och var utan presenter.
nästa år ska jag fira utav helv*te. oj va grejer jag ska få.

det finns vissa människor som står över jantelagen,
de som, trots att de vet eller kanske är helt omedvetna om den,
glatt och faschinerat talar om sig själva och sina kunskaper. de som
liksom tycker att de är så sjuuukt bra på ditten och datten.
ibland funkar det och ibland inte (idoluttagningarna är ett bra exempel).
jag har en vän som är sån. hon talar länge och väl om hur bra hon
är på diverse saker, sant eller inte lämnar jag osagt.
jag lyssnar och håller med, på ett sätt är jag väldigt glad för den här
personens skull att hon vågar, att hon tycker så bra saker om sig själv.
på samma gång provocerar det min medfödda eller inlärda jantekänsla.
egentligen borde det kanske vara ett föredöme, tänk om alla tyckte så bra
om sig själv men jag kan inte hindra tanken:
men vem tror du att du är då?
visst skrattar jag lite lätt åt det hela men tanken finns ändå där.
auto, när någon framhåller sig själv som bra/bättre/bäst så dyker den upp.
oj oj oj, här har vi en sån... en kaxig en... riktig diva utan självinsikt...
men det kanske är så att den personen är så bra?!
eller att det är så bra att den tycker det?! men nej, då har den auto varken
självinsikt eller självdistans... är det avundsjuka? missunsamhet?
eller bara hederlig jante? dumt är det i varje fall.