mellan himmel och jord

vill sova ut
behöver sova ut
gör jag det? nej men det är inte mitt fel.
min kropp vaknar tidigt och vill gå upp medans
hjärnan väntar ytterligare nån timma innan den vaknar
totalt osynkat men de funkar.
klockan är lite efter 10 och jag har redan ätit frukost,
gått med leia, läst tidningen, dammsugit, skurat golv och
lagt in tvätt. lite väl överambitiöst kan tyckas och det med all rätt.
det bara passar in i mitt nya liv som tönt.
när jag gick med leia idag hände samma sak som igår.
en gammal man stod och sopade vid seniorboendet jag går förbi
varje morgon (varför variera sig när man kan se samma sak varje dag?)
de första veckorna jag gick förbi där blängdes det lite smått från seniorernas håll
och man kunde riktigt se hur de tänkte:
"titta där, hon kommer garanterat inte plocka upp efter sin hund, vart är dagens ungdom på väg?"
men  nu så, två dagar i rad har han hälsat relativt glatt, så glatt som en herre kan förmå sig
när han står i regn o slask och borstar uppfarter...
skillnad? jag har haft glasögon på mig de senaste två dagarna...
bara för att vi är fyrögda båda två har vi plötsligt nåt gemensamt, we´re like this!
han och jag, jag och han. han är gammal, jag är tönt, vi hälsar.
plötsligt är jag inte främmande för honom längre utan ser tydligen tillräckligt gammal
och respektabel ut för att hälsas på.
det kan ju ses som ett steg i rätt riktning men så är inte fallet.
hade han hälsat på mig utan brillor hade jag glatt hälsat tillbaka.
nu tror han att jag är nån prydlig och ordningssam person och därför hälsar.
jag får lust att slita av mig brillorna och ropa:
du gubbe, jag är inte den du tror. jag kan supa som en sjöman, jag lever
i synd och har utomäktenskapligt förhållande, jag spottar och svär, kör bil alldeles för
fort och det händer att jag INTE plockar upp efter min hund. (visserligen bara om vi är ute
i skogen eller så och ingen någonsin kommer att se det men ändå... det behöver ju inte han veta)
skulle han hälsa på mig då? förmodligen inte eftersom jag just skrikit åt honom men ändå.
han hälsar, jag hälsar, det är kanske lika bra att nöja sig så. det är ju trevligt med nya vänner.
kanske säger det nån gång när vår relation nått en högre nivå...
en fundering som kvarstår är dock varför han borstar uppfarten varje dag?
är seniorer så skitiga att det är nödvändigt?

apropå dammsugningen idag.. jag dammsög även förra veckan och då utan munstycke.
det hade inte kommit fram efter flytten än då, det tog tid men gick okej.
har en vit matta, ett köp jag verkligen är nöjd med... inte.
en vit matta och en höst-skitig låghund med lång päls är ingen bra kombo.
men anyway, jag har den och då får man stå sitt kast.
jag stod på alla fyra och dammsög den här saken utan munstycke.
jag var sur, svettig och trött på ljudet av dammsugaren, D satt och kollade på tv.
då säger han: det är ju bättre om du har munstycket.
VA? men ursäkta? sitta där o slöa och tala om för mig hur det är bäst att göra?
det är en sak att tro att man vet bättre men om man sitter på sin lata röv är man liksom
inte i position att prata över huvud taget, allra minst om vad som är bäst.
resultat: jag slutade dammsuga och lämnade mattan åt sitt öde.
D som visste så bra har inte idgat visa sina kunskaper i praktiken så idag åtgärdade
jag saken innan D kommit hem från jobbet.
mattan är ren och den rengjordes utan munstycke trots att det sedan några dagar är återfunnet.
han kan tro att han vet bäst, jag vet att jag vet bäst.
(fy fan, jag har verkligen blivit tönt, ett halvt inlägg om dammsugning... tror inte att jag någonsin
har skrivit ordet dammsuga förut och nu har jag gjort det fler gånger än en människa normalt gör
under en hel livstid... )
pga av töntfaktorn i detta tror jag att jag måste supa skallen i bitar för det är coolt.
det är riktigt coolt och omoget. that´s what i need to do.