mellan himmel och jord

imorse på väg hem från jobbet mötte jag en polisbil.
i vanliga fall blir jag vettskrämd men inte längre.
förvånades över mig själv då jag istället för att handsvettas,
skaka och prata nervöst med mig själv i lugnande syfte helt
enkelt tittade på bilen, suckade och körde vidare.
anledning: trött och van.
jag var trött, jag är trött.
jag är van numera vid att polisen stirrar sig tårögda på
den krockade baxarbilen...
saab 9000, ahaa, den är snodd, verkar de tänka varje gång
så att polisen tittar skrämmer mig inte längre.
har aldrig haft anledning till att bli skrämd men blivit det ändå
men nu så, icke längre!! fett nice.

en intressant grej är hur olika olika personer reagerar på saker.
då tänker jag i synnerhet på stora, livsförändrande grejer men även annat.
under andra världskriget t ex då oerhört många människor orättvist
placerades i koncentrationsläger var det en grupp som gav upp och
mer eller mindre la sig ner och dog och en annan grupp som starkt kände att
"i helvete heller, jag ska komma härifrån levande".
överlevare eller tröstlös...
jag vet att jag är en överlevare, det har jag bevisat för mig själv genom
livet mer än en gång. ibland har det skett av mer eller mindre slumpmässiga
skäl och ibland av min vilja. men överlevt, det har jag gjort.
i vardagen använder jag detta på ett ganska fult sätt. när D och jag tjafsar
så är det en taktik jag har för att verkligen make my point, att dra upp denna tanke.
ponera att läget ligger såhär:
vi ska göra nåt, vad som helst och D orkar inte. han är trött, frusen, hängig, sjuk
you name it, han är det. vi dividerar om det där en stund och jag manar på (läs
tjatar). kom igen nu, upp och hoppa, sluta känn efter, vissa saker måste man
göra oavsett om man orkar eller ej osv osv osv.
sen surnar jag till och drar det ett steg längre:
sluta sjåpa dig, kom igen nu... va f*n, ge dig nu. nu går vi!
om han ändå inte kommer tar jag till mitt ess i rockärmen:
men åååh, du är en sån där som skulle lägga dig ner och dö om läget var
hopplöst för en stund, jag skulle bli stark och kämpa på. jag går själv.
o så, i 99 % av fallen pallrar sig sjuklingen/trötter/segis upp o off we go.
jag vet att mitt rockärms-ess är taget ur sitt sammanhang big time, att det
kan vara så att det kanske inte alls går att applicera här men ändå.
det funkar, det är bra, det duger...
varför laga något som inte är trasigt?