mellan himmel och jord

jag är menlösheten personifierad.
inte alltid men ibland.
när jag skriver ett inlägg som det förra och
det inte står nåt vettigt på så många rader kan
jag känna det.
menlösheten personifierad.
men är jag ledsen för det?
nope, jag har funnit min plats.
nu ska jag göra nåt åt det.
eller... kanske inte just nu... men nån gång.
min far brukar ringa o säga grattis den 28 december eller
vad det nu är, menlösa barnens dag.
idag förstår jag varför.

btw, gubben som hälsar när jag har glasögon på mig
hälsade även igår när jag inte hade dem.
det gjorde mig nöjd tills jag kom på...
jag har ju grått hår nu...
jag är fortfarande en av dom...
hua...

(va skönt det känns att det här inte blev ett
menlöst inlägg så jag kan andas ut...)