mellan himmel och jord

ofta när man pratar med folk som man halvt om halvt känner kommer
frågan: hur träffades ni?
i hate that question...
vi träffades på ett sätt som jag töntigt nog tycker är pinsamt.
vet egentligen inte varför jag tycker det men det gör jag.
tror det är mest desperationen som jag kopplar samman med
sättet vi träffades på, det här "jag kan inte få nån, jag försöker här".
internet...
spraydate...
japp, så pinsamt är det.
ingen av oss kände väl desperationen jag skrev om nyss
(som om nån av oss skulle erkänna det...) utan
gick med av okänd anledning...
för min del va de mest för att en kompis sa att de va skitkul.
(inte en "fråga olle-kompis" utan en faktisk kompis...)
skitkul vet jag inte om det var men jag är ju glad att jag gjorde det.
hur som helst, pinsamt känns det.
D o jag har aldrig diskuterat saken, tror båda låtsas som att det inte
var så vi träffades o därför inte tar upp ämnet men för nån månad sen
kom det upp.
det visar sig att D tycker att det hela är än mer pinsamt än vad jag tycker.
han säger till folk som frågar att vi träffades på björnstugan...
ute på krogen...
visst, till viss del sant, det var där vi träffades på riktigt första gången men
bakgrundsfakta lämnar D ute...
sååå fjantigt.
men... då kan ju jag också göra det...jag har på sin höjd dragit till med
att jag inte minns om jag inte orkat dra det hela...
problemet är att jag är så glappkäftad att jag redan berättat för de flesta
hur det faktiskt gick till... på riktigt.

jag var för övrigt skitfull den kvällen där på björnstugan, minns inte
så mycket i vanlig ordning men D har berättat att jag gjorde ett oförglömligt intryck...
genom att köra ner typ hela armen innanför hans byxor.
när han ställer på mig om det är det lätt att vända på det;
det säger ju en del om honom också!