moster är korkad?!
vid 16-tiden senare idag, alltså lördag är det en vecka sedan jag tog sista ciggen.
kan inte säga att det är för alltid, klarar inte tanken på att aldrig mer få röka men
kan heller inte säga att jag vill återgå till ett paket om dagen.
bara att säga sista ciggen känns tungt, alltså rökte sist... inte sista gången.
om jag skulle säga att jag slutat skulle jag få sån abstinens att jag skulle dö.
jag måste veta att det finns där inom räckhåll, av den anledningen ligger ciggpaketet
alltid framför ögonen på mig hemma...
saken är mest den att jag inte gillar att göra saker jag inte kan stå för, eller rättare sagt
argumentera för, förklara...
när mina syskonbarn frågar varför jag röker, om dom får röka osv. känns det riktigt jävla dumt
att svara:
nej det får du inte... varför jag gör det? hmm, jo jag är dum i huvudet...
för vad ska man annars svara? är jag inte det när det gäller rökning? jo.
och det känns ju inte så lämpligt att säga att jag gör det för att jag är så cool eller annat positivt.
jag vill ju inte få dem att vilja röka...
moster är dum i huvudet och därför röker hon... hur ball känns det att svara så?
nåväl, snart en vecka... D gav upp vanan en dag innan och leder därför...
det känns... sugigt. riktigt illa... jag vill ju vinna (allt).
men han ska ut imorgon och då kommer han att torska... eller?
jag både vill och inte vill att han ska trilla dit,
vill för den fjantiga önskan om att leda, vara bäst och inte vill för hans skull.
i slutänden vill jag nog inte att han ska faila men tanken finns där.
missa inte den spännande fortsättningen på mitt liv, hur tragiskt det än må låta...
i en härlig värld skulle jag få gå och lägga mig för natten nu.
men... icke. jag ska jobba 7 timmar till innan jag får fara hemåt.
lovely.
hårt men rättvist, så vill vi ha det!
