PS
om viljan att någon gång reta upp någon som
varit gravid vid minst ett tillfälle och allra helst en av dem
som går upp rasande mycket i vikt väcks så
finns det en sätt som är så oväntat enkelt.
en kvinna som under sin graviditet anser sig
få mega-noja på delicato-bollar, pizza eller liknande
och som utan tvekan ökat sin kroppsvikt med 40-50 %
under de välsignade nio månaderna.
försök att säga till den kvinnan att du inte riktigt
köper det här med cravings, extra sug efter något,
matnojor under graviditet. att det mer känns som en ursäkt,
en tid då man tillåter sig att frossa bara för att man har ett liv i magen.
oj oj oj, det tas inte emot med öppna armar och
en åsikt byggd på egna tankar och teorier som inte
är avsedd för någon särskild utan i största allmänhet
tas emot som ett fruktansvärt personligt angrepp och så kör det igång.
"det är minsann vetenskapligt bevisat att man kan få så... bla bla bla."
sorry, men jag köper det inte.
sugen är man väl jämt? inte bara under dessa nio månader?
att bli gravid är ingen ursäkt för att bli dum.
portarna öppnas...
vissa situationer målas upp som en dröm.
med situationer menar jag i detta fall perioder i livet.
med perioder i livet menar jag graviditet.
att vara på tjocken.
ha en bulle i ugnen.
jäsa.
fortplantningsprocessen.
det är vackert, underbart, lyckligt, en ljuvlig tid
där varje steg är som att gå i en blomstrande dröm.
mmm... visst men...
hur kommer det sig att en hel del information
hålls dold tills man väl är inne i det "välsignade tillståndet"?
varför pratas det inte om hemorojder? åderbrock i underlivet?
bristningar from hell? andfåddhet vid blotta tanken på att resa sig upp?
sammandragningar som ett brev på posten så fort man försöker göra något
som man alltid gjort utan problem annars, typ en rask promenad i skogen eller
bära lådor vid flytt? ett sexliv lika hett som kristina lugn är hetsig och energisk?
en förlamande trötthet som sätter punkt för i princip samtliga sociala relationer?
att risken att bajsa på sig vid förlossningen är stooor? läckande puppar flera veckor
innan det lilla miraklet ska landa?
glömmer man allt det här eller är det en maskopi för att undvika stopp i babyfödande?
visst är det underbart, fantastiskt, ljuvligt och helt mirakulöst men...
och det här är ett stort men, hela bilden vore trevligt. lite perspektiv.
när man väl är en av de invigda, då nickas det bekant av hela barnafödande
släktet och kommentarer som "jag vet hur det är" eller ännu hellre "vänta du bara"
duggar tätt. en jämförelse av krämpor, ingen fråga tycks vara av ren välmening utan
verkar mest vara ett nödvändigt ont för att komma dit man vill;
att få berätta om hur extremt jävligt det varit för personen i fråga,
antal veckor med dropp, detaljerade kräkberättelser, förlamande foglossningar,
förvärkar, sammandragningar och hujedamej va jobbigt det har varit.
men, MEN, det är såklart sååå värt det i slutändan!
(döh, det säger sig väl självt, vet inte varför behovet att tillägga det är så stort).
nu öppnas portarna till informationen,
minsann, nu är vi enade. inte förr inte, man måste invigas först.
själva förlossningen är mandomsprovet big time.
nu snackar vi delande av erfarenheter.
aldrig har jag väl fått ta del av så intima detaljer som nu
från mer eller mindre främmande kvinnor,
detaljer som varken är önskade eller särskilt välkomna,
si och så många stygn på si och så stora ytor, den ena efter
den andra skräckhistorian om smärtor from hell.
andra pratar om missfall, att man minsann aldrig kan vara säker
för app app app, det kan faktiskt hända preciiiis när som helst.
but why?
äsch, inget som inte går att orka med eller till och med flina lite åt
men lite märkligt är det allt.
snuskpellar...
läste någonstans någon anonym persons åsikt om bordskick
vilket var följande;
"Det spelar väl ingen roll hur man håller besticken eller hur man äter,
bara maten landar i munnen!"
VA??? NEEEEEEEJ.
det gör ont i mig att läsa sådant, för en sann bordskickspolis
är det svårt att inte vända upp och ner på världen när jag hör/läser sånt.
jag mumlar inom mig hela tiden det beundransvärda citatet som jag
så gärna vill leva efter;
"jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem".
jag vill känna så, vill tycka så och i princip tycker jag så men (och det är här det faller)
om du har puckade åsikter om t ex bordskick, stäng din mun. bara för att man FÅR säga
vad man tycker betyder inte det att man BÖR göra det.
hur kan huvudsaken vara att maten landar i munnen och allt annat oviktigt?
smaska, rapa, sleva, böja ner huvudet, ha armbågarna på bordet, slafsa,
spotta, sörpla, låta, slicka av kniven... det spelar roll. det gör skillnad.
det är skillnad!
usch.
