boring snoring...
en finfin artikel av aftonbladet:
Allt fler kvinnor snarkar: så får du hjälp och blir friskare (från 2006, hälsosidan behövs visst inte uppdateras så ofta)
den här artikeln handlar om Mia som snarkar. när det var som värst väckte hon sig själv upp till 20 gånger per natt. problemet hade var som störst efter att hon fått barn och till slut gick det så långt att hon undvek att dela rum med okända människor när hon var bortrest
till slut fick hon hjälp av sin man som är läkare och skaffade en snarkskena. något hon är helt öppen med att hon använder och hon tror att flest män nappat på idén om skenan eftesom kvinnor tycker att det är för pinsamt.
okej, tanke 1: hon väcker sig själv, verkar det inte mer troligt att hon väckte barnen med snarkandet och att de i sin tur väckte henne? och/eller mannen? snarkar han också?
tanke 2 som egentligen är i plural och den som väckt störst reaktion: hon undvek alltså att dela rum med okända människor när hon var bortrest? hur ofta delade hon rum med okända när hon var hemma? och var inte hennes man väldigt glad över snarkandet i så fall om det fick henne att inte dela rum med okända? (i mitt huvud spinner det vidare med funderingar krin huruvida de har/hade ett öppet förhållande eller varför han ville att hon skulle sluta snarka: betyder det att han ville att hon skulle dela rum med okända? men dessa alltför djupdykande funderingar besparar jag er)
tanke 3: flest män nappar för att kvinnor tycker att det är pinsamt?! för det första, är det inte fler män än kvinnor som snarkar i den mån att det är skadligt på något vis? och vilka är de som har nappat? är det de okända människorna som hon nu kan sova med när hon är bortrest eftersom hon inte längre tillhör de pinsamma snarkarna?
för det andra: pinsamt? hmm, jag snarkar, som fan ibland och ibland inte alls.
jag tycker inte att det är pinsamt, borde jag tycka det?
jag lider ju inte av det... och jag har inte hört någon klaga nämnvärt (okej, nån enstaka gång eller så men det kan jag leva med). dubbelmoralen lyser som starkast här eftersom jag har grymt svårt för när någon annan snarkar men det hör inte hit, det är ett helt annat inlägg...
tanke angående underrubriken; så får du hjälp och blir friskare... Är jag sjuk??? kan jag ringa till jobbet och säga att jag inte kan komma för att jag har snarkat när jag sov? vill försäkringskassan ge mig sjukpenning för att jag snarkar? behöver jag hjälp? blir det en karensdag för detta?
allvarligt talat, okej får hjälp och sover bättre men blir friskare?!
host host, ursäkta men jag är sjuk, jag snarkar förstår du...
då skulle vi lösa problemet med arbetslöshet bland unga kanske om alla medelålders blev förtidspensionerade för snarkning... det ni riksdagen, kanske nåt att slipa på. (glöm inte vart ni läste det först)
snarkaren Mia säger att hon är helt öppen med att hon använder skenan. det här är alltså något man verkligen verkligen ska skämmas för att man har/behöver? helt öppen med? har hon kommit ut ur snarkgarderoben eller?
lite snark har väl ingen dött av? (jo jag vet, sömnapné hit och dit men jag syftar till min snarkning som mer liknar diande griskultingar om man tänker sig det ljudet förstärkt med ca 10, snusande med andra ord).
live fast, snore young...
ps. för er som vill testa skenan heter den SnorBan, hur lockande låter inte det? kostar bara kring 5000 och orsakar ett konstgjort underbett vilket ökar luftintaget, med andra ord som hittat...
sounds like heaven to me...
(ps 2. annars finns ett snarkbälte som man spänner runt bröstkorgen med plastklossar på ryggen som gör ryggläge obekvämt och därmed minskar risken för snarkningar. min tolkning: minskar risken/chansen för att sova över huvud taget, klart man inte snarkar då... )
who´s the crybaby now??
ofta skojas det om saker av ren vana.
sånt som egentligen inte är så kul.
hur roligt är det med "ja, men jag är ju blond, he he"
eller "du har näsan för nära mun" osv.?
kanske är kul, men det jag vill komma till och som jag tar
en onödigt krånglig väg för att nå fram till är:
man (vilka det nu är) skojar om att män som är sjuka
blir så mesiga och klena, riktigt ynkliga cry-babies.
let me tell you a secret.
jag skojar aldrig om det.
jag är likadan.
idag är jag sådär needy, klängig, tårig, mesig, klen...
jag hatar att erkänna det.
normalt är det inte så många känslor som speglas i mitt
ansikte förutom leenden. keep it in och breathe it out typ.
normalt är min plan att inte behöva någon (inte så mycket iaf).
men nu, jag har varit nedslagen av huvudvärk i snart en vecka
och det går inte över. jag är trött, matt, sliten, orkeslös,
andfådd, gråtfärdig och bara väldigt väldigt behövande.
oj oj oj, fjärrkontrollen ligger för långt bort för att jag ska kunna nå den,
ja men då gråter vi lite för det.
ett mail jag väntat på sen igår har inte kommit, då rinner tårarna till igen.
tanken på att jag måste äta nåt men inte har nån som kommer med
nåt att dricka och äta leder mig till tanken att ingen bryr sig om mig,
jag kan lika gärna dö, jag struntar i att äta.
jag är ju ändå helt ensam och jag är sjuk.
jag hatar att vara sjuk. krasslig. hängig. nedsatt.
ingenting funkar som det ska.
jag bryr mig för mycket, känner för mycket, tårar för mycket...
och allt sker helt irrationellt.
hate it. tycka-synd-om-sig-själv-grejen är värdelös...
at all times, förutom kanske kanske just nu.
normalt ser jag det såhär;
sickness is a state of mind.
nu känns det mer åt det här hållet:
sickness is a waist of time.
in the dark
earth hour.
en timmes mörkläggning.
nedsläckning.
innegården där jag bor
var förvånansvärt upplyst
för att vara nedsläckt.
är det så jobbigt att släcka lampan?
så svårt att vara utan lyse?
då är det i sig en faktor som
gör det viktigt att släcka.
i did it.
en timme.
mobilen pep till fem i halv åtta.
tur att det inte den skulle slås av också
för då hade jag glömt hela grejen.
i-lands-"problem"...
idag är det födelsedagskalas som står på tapeten.
världens finaste systerdotter har fyllt 13.
godingen!!
jag har bakat tårta. satt o googlade och hittade så
många fina tårtor att min (som faktiskt blev ganska fin)
i jämförelse ser ut som en hög bajskorvar...
hoppas inte systerdottern har sett dessa bilder
för då blir besvikelsen stor.
men... bajs är också bra.
skitbra.
time changes...
jobb, plugg och tenta.
det gör inte direkt under för min ungdomliga skönhet.
kanske var den redan borta...
men nej, har en stark känsla av att
det var under senaste dygnet den
försvann, åtminstone så totalt och brutalt.
gravitationen vann över mig på allt för få timmar,
allting hänger och allting skrynklar sig.
anti-age my ass...
resterande jobbpass ägnas åt att googla
botox, anti-age-miracle-solution,
get young fast... get a life.
vad är värst, att inte kunna visa ansiktsuttryck
pga botox eller pga tyngdlagens/tidens effekt på
rynkorna?
missförstå mig rätt, jag är inte shallow hal...
det är inte endast en fråga om ytlighet att inte vilja se ut som
en gammal urvriden trasa...
same shit, different name?
oh thank you
mina problem med telefonförsäljare har fått en
lösning utan att behöva sluta svara i telefonen.
jag ser ljuset!
äntligen ett tips jag kan använda mig av;
Postat av:
DU ska inte säga Ja! haha sluta med det orkar inte byta el-leverantör 5 gånger på 3 månader!! ;)
2009-03-26 @ 11:48:30tackar så hjärtligt, ska göra mitt bästa för att
komma ihåg det när det ringer nästa gång!
(är det okej att hänvisa till denna kommentar då??)
=)
ibland vet man bara...
vad ska man säga?
i´ve hit rock bottom.
problemlösning!
nämnt nån gång tidigare en väldigt
speciell relation...
eller speciell, de ringer och jag säger ja.
det jag avskyr, verkligen hatar, är när jag
några månader senare vill säga upp
vad det nu är jag beställt.
"det är sååå enkelt, du ringer bara vår kundtjänst bla bla bla."
kruxet är att den där jävla telefontjänsten
antingen är obemannad eller bemannad av
människor som inte vet hur man svarar i en telefonen...
det slår aldrig fel.
min lösning:
jag slutar svara i min telefon!
dog tired...
har jobbat hela helgen = 36 timmar.
nu väntar en föreläsning på 6 timmar.
jag gissar att jag kommer vara lika aktiv
som delar av the royal family på stavningstävlingar.
det vill säga sitta nersjunken i stolen,
gäspa och hoppas att ingen ser mig.
anteckningarna kommer nog att vara lika
välstavade som ovan nämnda familjs julkort.
nåväl, det är tanken som räknas och
jag tänkergå dit, jag tänkerdelta.
så det så.
a sign...
när jag mer eller mindre lagt av att skriva här...
that is strange.
är det som när folk betalar för att slippa något?
typ; du får en tjuga om du inte sjunger...
(säger inte folk så? är det bara nåt jag får höra??!!)
anyway, besöksrekord för ett par dagar sen och
det utan uppdatering på 3-4 veckor.
it´s a sign...
(är det bara jag eller är det heeelt omöjligt att säga/skriva/tänka
ordet sign utan att direkt börja nynna på ace of base??)
