hitched...
med en man.
AV FOLKET.
katastrof...
hela världen stannar upp och håller andan
i väntan på om jorden kommer gå under eller ej.
är det den här stunden som det har siats om sedan
jag vet inte när? världens undergång?
nej. herregud, två personer förlovar sig.
mer än så är det inte.
när en "vanlig" dotter revolterar blir hon vegan,
kanske punkare eller miljöpartist.
den blåblodiga måste komma på ett mer kännbart
sätt att göra sin revolt.
aaah, en arbetarklassman.
det blir grejen. that´s the shit.
spela roll. lev och låt leva.
kanske är det lite av en stor grej.
en steg i rätt riktning.
det som är galet i min värld är att det ens har
varit en diskussion om huruvida detta är acceptabelt eller inte.
sköt dig själv och skit i andra brukar det heta på svenska.
men inte i det här fallet inte.
plötsligt ska det läggas näsor i blöt åt höger och vänster.
stackars fästmannen kan ju inte ha haft det lätt i alla lägen.
säkerligen inte damen i fråga heller men killstackarn
tvingas kalla sin nyblivna fästmö för kronprinsessan.
det skulle ju få mig att backa.
det finns ju flera exempel på pet-names för sin käresta,
älskling, baby, egoboostarna mr BIG och foxy lady mm
men kronprinsessan? där går min gräns för vad jag skulle palla
med att kalla min partner för. måste han nia henne också?
ni hit och ni dit...
kronprinsessan, vill ni gifta er med mig?
skulle det inte vara för singularistermen i början skulle
det låta som en framtida polygam... flera flugor i samma smäll liksom.
det är dåligt med royal blood i mina ådror...
lev och låt leva...
grattis farmor!!
en bra helg för övrigt.
den bestod av min underbara systerdotter
i dubbel dos, både fredag och söndag.
partaj med goa vänner i lördags vilket bl.a. resulterade i
ett brännmärke från en cigg på käken.
tack D, det klär mig verkligen.
farmorn fyllde 90 igår.
jag, världens bästa barnbarn, glömde
att ringa.
fatta!
90 år och jag GLÖMDE ringa.
min syster ringde inte heller.
skillnaden är att medans jag var bakfull så
åkte hon vasaloppet, öppet spår.
jag trooor att min ursäkt väger tyngre.
(till min fördel skickade jag ett kort... )
morgonen blev stressig då jag befann mig på okänd (?)
ort så jag missade frukost och kaffe, kom nääästan för sent
och leia förblev obajsad (men kissad dock).
jag är ingen bra människa just nu.
jag ska jobba på det.
missförstå rätt...
i alla möjliga situationer. så till den grad att det blir idioti.
de som tolkar allt som sägs på det sätt de själv vill.
t ex ordspråk. nån kanske säger:
det hjärtat är fullt av talar munnen.
viktigpettern förstår inte symboliken och säger:
jasså? jag pratar inte blod hela dagarna i alla fall...
nähä. idiotin är uppenbar. smartass...
va på en föreläsning i veckan, eller två rättare sagt.
föreläsaren pratade om barn och uppfostran vilket
alltid är ett provocerande ämne för en del.
han pratade om nackdelar med växelvis boende.
genast flyger ett par händer upp och frågorna
ställs med anklagad ton.
japp, givetvis är det skilda småbarnsföräldrar.
nästa ämne berör vilka roller mamman och pappan
oftast får för barnet.
då dyker nästa hand upp. mamma och pappa?
jajemen, då är de homosarnas tur.
det spelar inte som helst roll hur tydligt föreläsaren än klargör
att det är hans åsikt eller hur många gånger han säger att
det är hans tolkning efter hans 35 år i yrket. det hörs
liksom inte i allas öron. lika intressant att bevittna varje gång.
som rubriken lyder...
different reasons..
intressant.
han har påtalat för mig x antal gånger
hur löjligt det är med bloggar men...
han hade, enligt honom själv, ett mycket
gott skäl till att starta sin blogg.
jag startade min bara för att...
kanske kan va kul...
vore kanske intressant...
lite så.
D startade sin för att han kom på
ett så grymt namn att det vore
taskigt mot världen att inte använda det.
undrar hur många som startar en blogg för
den sakens skull?
det är ju uppenbart, med tanke på adressen till
min blogg att det garanterat inte hade någonting
med min bloggstart att göra...
snurrigare.blogg.se... fiffigt.
oh well.
efter morgonpromenaden med pleia nu
ska jag försöka plugga lite. psykologiska perspektiv.
sen ska jag gå ut i världen och analysera varenda
en jag träffar tills ingen vill umgås med mig mer.
sounds like a plan.
no i tell you...
brukar i regel ha svårt att säga nej till sådana.
kanske av medlidande eftersom jag jobbat med
skiten själv en kort kort period.
kanske av brist på ork.
kanske för att slippa tjatet...
hur som helst...
jag har sagt nej.
förra veckan ringde en herre, vi kan kalla honom bengt.
han: hejsan! jag heter bengt och ringer från ***** el.
jag: jaha, hej.
han: jag undrar om du är intresserad av att spara pengar
och samtidigt bidra till en bättre miljö?
jag: hmm, nej.
han: så du är inte intresserad av mer fickpengar och frisk luft att andas?
en kort stunds tystnad, gissningsvis för betänketid...
jag: näe.
han: nähä... märkligt men då får jag tacka för mig.
jag: visst, tack och hej.
såna säljknep funkar liksom inte på mig.
inte alls faktiskt.
right... again.
D. han tappade förmodligen all
förmåga till tal när han såg hur
väl jag känner (genomskådar)
honom... :)
no gift for me. hoppas du gillade din.
herrsläktet klagar alltid (?) på att det motsatta
släktet är så svåra att förstå.
herregud... hur tröglärd får man vara?
det är inte da vinci koden, det är:
gör inte som jag säger;
gör som jag vill.
ibland.
och ibland inte.
you figure it out.
a doer!
ska fixa käk till några vänner på lördag.
tänkte, alla hjärtans dag till ära fixa kärleksmums,
uttryckta med pepparkakshjärte-formar.
kruxet är att jag inte har några formar.
när jag bakade pepparkakor i julas,
med färdigköpt deg givetvis tog jag helt enkelt
osthyveln och liksom hyvlade kakor...
pepparkaksflarn kanske, pepparkakschips...
gott var det i alla fall... (i brist på annat..)
nu till saken, var på en av mina favvoaffärer
igår, ica maxi. dom har allt!
men nej, det har dom inte.
när jag frågade efter pepparkaksformar tittade
servicekvinnan på mig som om jag frågat efter
bill clinton...
-eeeh, det är inte riktigt säsong...
nähä. inte det nej. jag fick gå hem tomhänt
(förutom 4 kassar mat men det är nästan samma sak).
säsong...
så larvigt det där, lite som när jag va på bolaget förra vintern
och efterfrågade rosévin. inte säsong då heller.
de tittar på en som om man svurit högt i kyrkan eller liknande..
säsong hit o säsong dit... gott är gott, året om!
och nu, ett experiment. D, du påstår att du läser det jag skriver här
ganska ofta. jag tvivlar hårt då jag i princip vet att du inte gör det
men du vidhåller bestämt att du visst gör det. upp till bevis!
darling, jag har köpt en grej till dig.
vi (jag) sa att vi skulle skita i allt vad alla hjärtans dag heter, jag insisterade
på det då jag inte vill bidra till kommersialismen men... gjort är gjort.
köpt är köpt.
jag har köpt nåt och om du nu läser det här kan jag tala om att
jag sannerligen förväntar mig något tillbaka!
gör inte som jag säger, gör som jag vill... :)
(1000 spänn på att jag går lottlös på hjärtedagen... )
i am a doer.
en som får saker o ting gjorda!
eller ja, åtminstone när de passar mig vanligtvis.
jag har gjort samtliga inlämningsuppgifter till nästa vecka
plus fixat halva biffen inför ett 20 sidor långt
projektarbete... eller alltså, materialet till det.
sanningen är ju egentligen den att jag aldrig gör
nånting innan sista sekund och därför mina vänner,
därför är jag extremt nöjd i denna stund.
efter nattens jobb är jag ledig fram till måndag.
helt ledig, utan några måsten.
lovely!
snorunge...
där jag är så trött på att vara hängig och snorig
att jag höll på att explodera i ett vulkanutbrott av snor o slem
och jag nästan grät av lycka över att snoret plötsligt lämnade
min rödfnasiga näsa.
i samma stund står det klart att snoret och slemmet på
nåt vis hoppat över till D.
är det nåt jag inte orkar så är det en sjuk D.
specielt inte nu när jag nästan slemmat ihjäl mig
och bara vill vara glad över att vara i princip slemfri.
istället för att som nyss känna alla krämpor
får jag alltså höra D gnälla om dem.
snälla, jag veeet, du fick dem från mig!
gaah...
nu är det bara typ 12 dagar kvar till "den rätte för rosing"
har premiär, ÄNTLIGEN!
eller nej, vänta nu, det är inte så äntligen.
känns som min önskan att se linda rosing är och länge varit
mättad. verkligen mättad. fullproppad. pröppmätt.
o dessutom känns det så fel av kanal5 att utnyttja henne.
visst har hon en fri vilja men allt botox verkar ha slappnat av
både ansiktsmuskler och hjärna och då ska man inte
ta tillfället i akt så att säga... inte så nice.
men men, hoppas hon hittar nån om det nu är det hon vill.
en tvillingsjäl.
känns som en uppblåsbar kille vore en kandidat!
farfar freud
som en kopia av min farfar.
min farfar minus 25 år ungefär.
detta gjorde det oerhört svårt att ta till sig
det farbrorn sa om barns orala och anala fas samt
barnens sexuella utveckling mm.
freud i all ära men jag föredrar att inte höra
sånt från min farfar...
precis som jag inte ville få frågan från min farmor om jag
fått mens eller inte när jag var 14, övertygad om att jag var
den sista i världen som skulle få det, möjligtvis aldrig.
jag satt där vid deras köksbord, högröd i ansiktet och med
ömma små icke-existerande tuttar o försökte försvinna genom golvet.
det funkade inte, det har aldrig funkat de gånger jag försökt.
kan man göra en fjäder av en höna?
one more...
(syftar på föregående inlägg...)
igår kväll/natt va D ute på lokal.
sådär lagom (?) packad o glad
stod han i en sån där typisk ring o dansade
med både kända och okända människor.
efter en stund kommer en tjej fram till honom
o mer eller mindre frågar rakt ut om han inte kan
hänga med henne o ligga med henne.
D påpekade då han berättade detta dagen efter att det kändes
lite skumt, inte så okej på nåt vis...
(samtidigt som hans ego växte några storlekar :)
jag har flera tankar om såna här situationer.
för att nämna några...:
för det första: (som egentligen inte berör ämnet könsroller)
vad är det med den här ringen?
jag är mer typen som tänker:
dansgolvet är till för de stackare som inte har råd att stå i baren
men jag har sett dom, nån gång per år är jag en av dom.
vad är grejen med ringen?
stå där helt packade o svänga sina lurviga... I EN RING?!
är inte det märkligt beteende?
hela golvet förvandlas till en stor ring av människor
där de som behöver lite mer uppmärksamhet än andra
liksom kämpar sig fram mot mitten av den här ringen.
helskumt i mina ögon...
för det andra:
varför skulle det inte vara okej?
min tanke är ju att det är för att det är en tjej som gör så.
(obs! nu menar jag inte att D skulle ha föredragit att en kille ställt frågan)
tjejer får liksom inte göra såna saker...
varför inte? klart som satan att tjejer också får göra sånt.
hur många gånger har det inte hänt att nån packad grabb snubblar
fram till en tjej o frågar såna saker? typ varje gång man går ut?!
tjejer får också vara rakt på sak. klarlägga vad som gäller. vad man är ute efter.
lätt! tjejer vill ju också ligga...
skulle jag se D på ett uteställe hade jag gjort likadant.
för det tredje:
(som eg inte har så stor koppling till ovanstående men kör ändå, liiite inne på ämnet)
varför i hela friden finns det miffon som reagerar med svartsjuka på det ena o det andra?
vissa verkar resonera som så att om man inte är svartsjuk så älskar man inte den andra.
det är fel. helt fel. galet fel. sjuuukt puckat.
i don´t play that game.
svartsjuka är ett säkert sätt att göra sig av med den andra.
att älska nån innebär för mig att älska någon så mycket att den personens fria vilja
och mitt förtroende för personen i fråga är skyhigh.
svartsjuka är idioti och inget annat.
gå runt o nojja över att den andra ska göra nåt med nån annan?!
så länge inget händer så är allt bra, jag nojjar inte i onödan.
händer de nåt får vi lösa det då, antingen ta sitt pick o pack o dra eller
face the fact o gå vidare.
vad ska det tjäna till? jag vill ju inte ha nån som inte vill ha mig...
att vara svartsjuk är ungefär lika intelligent som att sätta sig i en bil
o köra mot en bergsvägg utan bälte o noja över vad som kan hända.
som att ringa radio o önska en låt man absolut inte vill höra.
kan dra ett exempel som D nog skulle föredra att jag lät bli. sorry babe.
en annan gång när han va ute på krogen kom en tjej fram till honom.
den tjejen va en gammal kompis som han hade varit rätt nära vän med tidigare
men inte längre, en sån där som liksom försvinner med tiden.
full o bitter som hon förmodligen var frågade hon om D va tillsammans med mig
fortfarande. när han svarade ja nöp hon D i rumpan, slickade honom
i örat o sa: det där kan hon få se.
men hello? vad är det jag kan få se?
slicket i örat? slicka på du, då slipper jag.
nyp i rumpan? i don´t blame you, gör likadant själv.
vem vill slicka nån i örat? eeew..
de tråkigaste för henne va ju att jag inte ens var där den kvällen.
hennes plan liksom föll på alla plan den kunde falla.
kraken... :)
good luck next time!
gubbe hit o gubbe dit...
det är en grej jag inte förstår (okej, fler än en men EN grej jag tänker på just nu).
varför, varför, varför kallar unga tjejer sin kille för; gubben, karln, herrn osv.?
jag kan för mitt liv inte förstå det här.
när man sitter och pratar med en tjej, säg 25 år, i ett förhållande och/eller sambo o samtalet flyter.
plötsligt ska hon säga nåt om sin kille och det låter:
gubben där hemma, han... bla.bla.bla...
gubben?
really?
REALLY?
jag hör ordet gubben, börjar fundera på om plastikkirurgin gjort såna framsteg
att 25-åringen framför mig i själva verket är en 80-årig krutgumma.
killar som i sin tur använder termen fruntimmer har jag inte mycket till övers för heller
för den delen... inget alls närmare bestämt.
när blev det fel att använda sin respektives namn?
alla människor har väl ett namn, eller?
oavsett om man är döpt och har förtur till himlen(?) eller om
man är orenad från synden och riskerar en plats i limbo genom icke kyrklig namngivning?
(obs. ingen värdering ligger i ovanstående mening, döp ungen eller inte, not my buisness).
namn.
är det så jobbigt att uttala namnet på personen?
ligger det nån slags värdering i det hela?
om så är fallet tror jag att det är på olika grunder för tjejer resp killar.
när tjejer säger gubben osv handlar det nog mer om att markera på nåt vis att det är allvar,
att man inte är nån misslyckad singel, en sköka som aldrig kommer hitta rätt.
jag har min gubbe där hemma så jag har minsann lyckats med det som förväntas. hah!
när killar säger fruntimmer gissar jag att det mer handlar om en markering för att visa
att jo jo, visst har jag ett fruntimmer men tro fan att det är jag som bestämmer här hemma.
det är jag och ingen annan som har byxorna på sig i det här hushållet. tro inte att jag bryr mig.
tragiskt... könsroller med dess förväntningar/krav a la carte.
tjejer utan respektive är tragiska, män utan respektive är ungkarl, dom blir alltså aldrig gamla.
kvinnor blir sorgliga o män evigt unga? charmigt...
nu generaliserar jag rejält men för satan, de får man göra och jag säger ju inte att detta
på nåt vis är sanning men... använda namnet borde vara ett minimi-krav.
tilltala varann med gullinutt, pussipuss o allt vad ni vill men inför andra kan man väl
åtminstona benämna den man trots allt valt att leva med (oavsett för tillfället eller för alltid)
med dennes namn?
sen kan man dra det till sin spets; mamma och pappa? oh no, mina kallar jag det dom heter.
fruntimmer och gubbar kan kila stadigt med varann o resten av världen som gillar
att använda sig av mer eller mindre nedvärderande smeknamn.
nedvärderande är min tolkning och ingen universell sanning. my point of view.
what what...
(click and enjoy :)!!!)
all the winners?!
segt.
onödigt.
lite så känns bloggen just nu.
bloggen, känner mig som en fjortis när jag skriver/säger det.
bloggen är lite i samma anda som
jordsnurr, bast, shit pommes frites, kramis osv... listan kan göras lång
men av ren välmening låter jag bli att fortsätta.
vissa ord, kläder, frisyrer mm. har sett sina bästa dagar
för länge sedan, kanske fick de aldrig ens se några bra dagar.
anyway.
utlandet var underbart. klockrent.
ca 26 grader, sol, blå himmel för det mesta, flödande drycker och mängder med mat.
jag skulle vara död inom ett par månader om jag bosatte mig där.
fet, full och fnasig skulle jag trilla av pinn... eller rulla av... flagna av... aja...
D o jag körde karaoke ett flertal kvällar och vi gjorde bra ifrån oss.
(detta påstående är både partiskt och opålitligt eftersom vi, vid första uppträdandet
laddade upp med inte mindre än 3 (!!!) liter vodka/redbull).
hur som helst stämmer det i min världsbild och det är ju den jag skildrar.
vi gjorde succé. nåja, kanske inte succé, det beror lite på hur man menar.
D sjöng "summer of 69" och några blekfeta brittiska ladys dansade vilt och glatt
framför honom. (D såg oförskämt nöjd ut åt sina till synes första(?) groupies...)
jag sjöng "california dreamin" och hade karaoke-ledaren som kör.
D frågade efteråt hur jag kunde hålla mig så lugn,
svaret var enkelt. förutom 1,5 liter vodka/redbull inbillade jag mig även att rösten
jag hörde omöjligt kunde vara min som lät så högt så jag trodde helt enkelt
att jag körde mer eller mindre playback. stackars publik som blev abrupt medvetna om att
så inte var fallet.
eftersom vi var svenskar (de enda på den puben) blev vi uppkallade, både
var för sig och tillsammans. jojomen, självklart kan man, bara för att man är svensk,
nick borgens "we are all the winners" (som jag faktiskt kan eftersom jag är uppvuxen med
dansbandsmusik men ändå) och lika självklart var det att jag skulle kunna shirley clamp
(vilket jag verkligen inte kunde...).
när killen på scen slutligen kallade upp mig på ett typ 6 minuter långt abba-medley
kände jag att min karriär var över. normalt var låtarna på två minuter en evighet.
den på typ sex minuter var för alltid. jag hann dö och återfödas och dö igen typ,
allt till ljudet av dancing queen, thank you for the music och allt vad det var.
D va riktigt safe, första låten varje kväll utmärktes av nervositet.
nån liter 50/50-blandning gjorde susen varje gång och snart var han i fin form igen.
jag var den av hans groupies som kammade hem potten. lucky me.
tji fick ni era blekfeta britt-tanter! summer of 69 my ass!
även om de mulnar om det regnar likaså unt so weiter!
