mellan himmel och jord

på måndag drar vardagen igång igen.
jag har haft en minst sagt livsförändrande och
sömnfylld sommar. det har hänt massor och ingenting.
världen är förändrad och precis som den alltid varit.
jag är samma gamla jag och ändå helt ny.
fashinerande. spännande. långtråkigt. förväntansfullt.
skrämmande. det går långsamt i en rasande fart.
världen är upp och ner, ut och in och precis som den alltid varit.

på måndag börjar min praktik. det ska bli så intressant och
lärorikt och jag ser verkligen fram emot det.
att arbeta förebyggande måste vara otroligt givande och inspirerande
samtidigt som det måste kännas konstigt att aldrig kunna se några
faktiska resultat av allt arbete som sker.
aaah, det ska bli kalas!

augusti är snart slut och jag har inte ätit några kräftor ännu.
inte en enda...
eller jo, havskräftor i somras men det är liksom inte samma sak.
det är heller inte lika gott (förlåt pappa C, jag vet att det är värre än att
svära i kyrkan i din värld och jag skulle aldrig säga det så du hörde).
jag vill ha importerade, frysta + tinade, vakumförpackade små knallröda kinesiska
eller turkiska kräftor, inte ljusrosa stora färska och nykokta havskräftor.
undrar om ett paket hinner tina på en timme så det kan bli dagens middag...
we´ll see...

the lord works in mysterious ways.
jag gillar den frasen men kan sällan eller
aldrig använda den då jag inte tror på The Lord.
eller, det beror ju på.
får jag själv göra min tolkning av vem/vad the lord är för mig?
det får jag ju garanterat men det verkar onödigt att
ha ett namn på något som betyder en viss sak mer eller mindre
för så många människor när det inte betyder det för mig...
lite som i sunes sommar, we call them nege....no no we don´t, we
call them wienerbrods. eller nej, det va inte samma sak
men lite som om jag skulle säga cykel om bilen, cykel är cykel och
ingen bil liksom... äh...

apropå negerbollar, jag har alltid sagt det utan att egentligen reflektera över
vad jag säger (vilket är det mest puckade man kan göra i princip, riktigt hillbilly).
jag har alltid tänkt; men det heter ju det, varför säga nåt annat, typ wienerbrods...?!
MEN... såg en frågeställning som fick mig att tänka om;
om du har/när du får barn, kommer du att lära dem säga negerboll?
svaret är definitivt nej. nej nej nej. jag vill inte lära mina framtida barn
att säga negerboll, inför mina blivande barn vill jag vara den bästa versionen
av mig själv som jag kan vara och i den versionen heter det chokladboll och
resten av mig a la version 2.0 är över lag rejält mycket mer politiiskt korrekt.
mitt blivande jag, mina framtida barns mamma; en pk-mamma.
aaaah.

hmm, har just kollat på doctors på tv om svininfluensan.
en virus-specialist var där, hälsoministern eller liknande svarade
på oroliga tittares frågor via skype och så som grädde på moset
så satt.. just det Dr Phil med som en i gänget.
intentionerna var nog så goda om jag förstod allt rätt, syftet med
programmet var att lugna den stora massan och hur bättre göra det
än att t ex samtidigt som man svarar på frågan huruvida det sprids via
griskött ta en stor tugga på en burgare. så otroligt pedagogiskt och
framför allt så otroligt amerikanskt.
hoppas tittarna känner sig lugnare nu.
själv är jag inte så orolig över själva sjukan,
det jag reagerar mest på än så länge är namnet.
måste det heta så? det är än så länge största anledningen till att jag
inte vill ha det, vem vill ha nåt som heter svininfluensa?
jag tar nog hellre fågelinfluensa om jag får välja...
H1N1-viruset är det jag kommer kalla det om jag olyckligtvis skulle drabbas,
allt är bättre än svininflunsa. låter grymt äckligt.

o så har vi alla som springer runt med masker...
det skyddar ju inte mot smittan utan bara från att sprida den vidare
om maskbäraren själv har det...
stackars michael jackson, när hans egna lilla trend med mask över ansiktet
äntligen slår igenom stort så får han inte bevittna det..
eller var det kanske det som tog knäcken på honom?
eller... var det kanske därför han hade masken? en typ 20 gammal
svininfluensa som helt enkelt vägrade ge sig?
eller.... nej.

sååå många människor fick se U2 (eller U 2 som pappa C säger, alltså
svenskt U och minst lika svenks tvåa) i helgen.
Inte jag dock... inte jag.

min nya filosofi skulle vara att inte tvinga fram nåt.
att vänta till jag verkligen hade något roligt/tänkvärt/fyndigt/särskilt/etc. att skriva.

verkar som det är en rätt kass taktik,
åtminstone ur inläggs-synpunkt.
de blir inge... liksom.
det ramlade på bra till april, sen kom det nåt i juni.
en månad senare blir det inte bättre än såhär.
jag tror att jag behåller jobbet ett tag till,
tills jag får lite bättre flyt...