mellan himmel och jord

2008 är över.
det är countdown, joey tempest rockar i mitt huvud.
2008. over and out.
ett bra år.
det bästa hittills.
jag har ett jobb jag trivs med.
en utbildning som känns sååå rätt.
jag har vänner jag bryr mig om och som bryr sig om mig.
jag har familj, som dessutom växer.
jag har leia.
jag har D.
jag tror inte att jag kan önska mig nåt mer.
2008 är ett år som jag kommer minnas med glädje.
jag är nöjd med mitt år.
året som gått har innehållit glädje, skratt, tårar,
ilska, svek, lycka... precis som livet ser ut, som det ska se ut.
2008 var mitt år.
2008 var året jag bevisade för mig själv att
människor kan förändras, att ingenting är omöjligt
avslutningsvis:
D, i love you. tack för att du gör mitt liv bättre.
tills nästa år o ett antal år framöver vill jag dock
tipsa dig om en sak.
att säga att jag åldras med värdighet
är en jättefin komplimang...
OM 20 ÅR!!!
det låter inte bra i mina öron
jag är trots allt "bara" 26 år.
som sagt, behåll den tanken
och säg det till mig om 20 år, inte nu.
jag ser fram emot 2009.
det blir en utmaning att toppa året som varit
men det är ingen omöjlighet.
gott nytt år!

from here to eternity

gaaah... skoja att jag kommer att gäspa
ihjäl både mig och mina klasskamrater
när jag åker till skolan om 2,5 timme.
behöver jag på nåt vis tydliggöra att jag
INTE vill det?! nähä... trodde inte det.
trötthet betyder självupptagenhet på hög nivå.
jag kämpar enbart med att hålla mig vaken
så det här med att vara trevlig är prio jag-vet-inte-vad.
inte prio alls kanske.
jag ska gruppa, arbetet ska va klart på måndag.
vi har inget att skriva.
ingen i gruppen skriver.
trots det blir alla mer eller mindre förvånade över att det
aldrig blir klart...
det är studier på högskolenivå vill jag lova.
in deed.
oh well, jag ska kämpa för mitt liv för att låta
bli att vara otrevlig.
ingen sömn... inga cigg... inget kaffe...
är det konstigt att man bli förbannad?
what a sorry excuse for a life...

julbord på fredag.
julbord på lördag.
festmiddag på lördag kväll.
jeees.
let´s eat our self´s to death,
det kanska kan va kul.

sitter och funderar på om jag trots allt inte är svensk.
mitt utseende talar sannerligen för min svenskhet
med ljust hår och blå ögon men ändå...
lagom, som liksom är grunden till allt svenskt,
som på nåt vis genomsyrar allt...
jag har inte det i mig.
lagom är inte en del av mig.
allt eller inget.
svart eller vitt.
halvfullt eller halvtomt spelar ingen roll,
drick upp o fyll på...
som exempel:
för 30 minuter sedan la jag en rispåse på magen,
för att den värsta magonten skulle släppa.
det ska ju vara varm men...
jag kände att det var lite väl varmt men...
jag lät den ligga... i säkert 20 minuter
o nu är jag lika röd på magen som claes malmberg
är i ansiktet när han skrattar...
enligt D har jag i princip första gradens brännskador
på min mage.
det sved, det brände men...
mission completed, jag har inte ont magen längre,
inte inuti i alla fall.
nu ska jag micro-slappa o sen off to work.
lite lagom sådär...

jag klagar ibland på att D inte gör nånting.
det är till viss del sant, klart han gör nåt men inte när det gäller vissa saker.
det är tröttsamt men det är enkelt att klaga.
det svåra som jag ser det, det är att när han faktiskt gör nåt
tycka att det är bra så.
det är sjukt svårt att inte peka med fingrarna och säga:
men du, gör såhär... eller: men du, vore det inte bättre om...
eller för att ge ett konkret exempel:
 du, när du dammsuger, är det inte bättre att du kör hela lägenheten
istället för bara vissa rum? (är inte det självklart?)

en grej jag ofta gnäller om är det alltid är jag som har ansvaret att
se till att vi har allt vi behöver och lite till hemma.
att jag alltid sköter handlingen.
nu gillar ju jag att handla men jag gillar inte att känna att jag måste...
jag tjatar i tid och otid om att han måste börja göra det också...
nu har han gjort det.
och nu har vi toapapper som känns som sandpapper.
alltså, sånt toapapper som river upp hela huden.
sånt papper jag inte kan använda till att torka upp nåt på golvet
för då repas hela ytan...
så illa är det men...
nu är valet svårt.
ska jag klaga över det eller ska jag vara glad att han faktiskt handlat?
om jag klagar har jag ju förbrukat min rätt att be honom handla...
jag kan ju inte begära att han ska göra på mitt sätt... eller?
kan jag det?
det kanske jag kan.
vad säger att mitt sätt är bättre? nu är det ju det men ändå.
kanske kan jag säga att det är as-kasst papper han köpt,
att det är fel mjölk eftersom den inte är ekologisk,
att det inte var quorn-filéer utan färs jag ville ha,
att brödet var onödigt...
är det taskigt?
men vaddå, ska jag bara tiga och låta ändan blöda av toapappret,
dricka mjölken och hålla käft?
är det bättre?
ska jag, när han faktiskt fixat tvätten som är ett annat av mina
gnällområden klaga på att han inte sorterat strumporna utan
bara slängt ner alla en och en i lådan?
hur mycket kan man bitcha?
när ska man vara nöjd?

hur mycket gillar man när man skrivit ett inlägg
och trycker publicera och sen försvinner hela skiten?
såhääääär mycket:



(inte alls alltså)

nu när jag ändå är inne på det här med att googla...
såg den här raden:
Lindy Andersson (Kågedalens AIF), Anna Brännström (Rönnskärs IF), Åsa Eriksson ( gravid),...
nån som reagerar på nåt här?
det är alltså innebandy, elitserien bla bla bla...
det är spelarnas namn och säkert deras moderklubb inom parentes...
men vänta här nu...
kolla sista namnet...
undrar vilken stad det laget spelar i?
nu snackar vi moderklubb.

(för övrigt var det när jag googlade mitt namn + stan jag bor i som
denna textrad dök upp... 32 900 träffar men fortfarande
inte en enda förbannad länk som faktiskt ledde till mig..
vad håller jag på med?)

ps. hur lång får en parentes vara? tror jag kan ha nåt den gränsen här ovan...

gjorde en skäm-grej nyss.
jag googlade mig själv.
det är sånt man liksom inte får göra...
jante skriker högt när man googlar sig själv.
vet inte vad jag ville och/eller trodde att jag skulle hitta
men...
gissa om jag blev förvånad när jag fick 307 000 träffar.
shit, i´m famous.
307 000 träffar... på mig... mitt namn...
från att förvänta sig 0 träffar till att få så många.
mitt ego växte på 0,2 sekunder och försvann lika fort
när jag klickade på många av de olika länkarna
och insåg att inte en enda jävlel var kopplad till mig.
inte ens nån av de två facebook-länkarna med MITT namn var min...
samtidigt borde man kanske bli lättad.
det hade nog varit lite smått scary om det hade funnits
307 000 sidor på internet innehållandes mig...
huh... det finns alltså fler med samma namn.
huh... ett ego kan växa lika fort som det kan krympa.
huh... såna här grejer är sånt man inte berättar för nån.
huh... det här har aldrig hänt.
det är bara att neka...
är det inte så?!

D har fått för sig en konstig grej.
en lite vane-grej som han verkar vilja hålla fast vid.
en galet tråkig vane-grej som jag inte greppar helt ut.
över lag är vane-grejer, rutiner, snuskigt tråkiga men den
här slår det mesta på fingrarna (och tårna)
rutiiiiner, det hörs ju på ordet att det är värdelöst.
nåt man vill undvika...
på fredagar, när det äntligen är helg och när man
äntligen får släppa och slippa allt o bara vara;
då ska vi städa. städa...
hur kul är det?
varför vill man städa på fredagen?
jag vill komma hem, sparka av mig skorna
och korka upp.
D vill (?) städa.
kompromissen borde ju vara en öl-hjälm
som man kan ha på sig när man städar.
kanske kan va nåt...
men näää... det känns sådär.
men ärligt, städa? på en fredag?
för de första är det ingen hit att städa bara en gång i veckan,
speciellt inte när man har en rejält hårig knähund som drar in varenda
gruskorn som nånsin lagts på gator och torg.
för det andra är det en kass början på helgen.
för det tredje är det oförskämt tråkigt.
för det fjärde stör det mig lite att D aldrig ser att jag faktiskt
städar typ 3 gånger i veckan...
om det beror på hans oförmåga att uppfatta det eller min
kanske bristande förmåga att städa låter jag vara osagt
men jag har svårt att tro att det beror på mig...
trevlig helg
let´s clean this weekend away...

jag har en... besatthet får jag nog säga.
jag måste, verkligen MÅSTE effektivisera.
vad jag än gör så går det att göra det mer effektivt,
så till den grad att det stundtals blir ineffektivt.
jag multitaskar så mycket det bara går och lite till.
det leder till att jag sällan är in the moment
om jag ska bära ut disk plockar jag på mig så mycket
att jag omöjligt kan få med mig allting,
det leder ibland till att jag tappar det ena eller det andra
och effektiviteten är som bortblåst.
när jag skriver en grej tänker jag på och formulerar nästa grej jag
ska skriva, slutsats? jag glömmer både det jag skriver och det jag
ska skriva.
när jag pratar i telefon skriver jag ofta mail eller dylikt samtidigt.
det gör att jag inte vet vad personen jag pratar med säger, om jag ens
vet vem jag pratar med och jag
vet heller inte vad jag skrev i mailet jag just skickat iväg.
när jag sitter på toa har jag så bråttom att komma därifrån att
jag glömmer varför jag gick in där, nu finns det ju inte så många skäl
till att sitta på toa men jag lyckas hur som helst glömma allt och
gå därifrån utan nån handling.
vad jag än gör är mina tankar redan långt längre fram.
ibland kan det vara bra också.
ibland blir det effektivt.
då gillar jag läget...
samtidigt som jag funderar på nästa grej
och hur det kan effektiviseras äääännu mer...
fin linje mellan passion för nåt och besatthet...

föresten, när jag var liten var det många som trodde
att jag var en kille...
kanske var det mitt korta hår...
eller mina badshorts...
eller mina turtles-jeans...
jag vet faktiskt inte men det hände rätt ofta
att "folk" sa:
tjena grabbar! till mig och lillebror.
hej hej sa vi.
jag har nog aldrig varit en tjej-tjej.
aldrig varit intresserad av typiska
tjej-grejer.
när dom andra tjejerna på dagis hade vita skridskor
med rosa ludd hade jag blåa skenor man spände på skorna.
när tjejerna lekte häst i skogen
lekte jag krig.
tjejerna samlade på barbie-kort och jag hade flest fotbollsbilder av alla.
jag stötte kula med killarnas kula och tjejena kastade liten boll
när tjejerna i klassen började med smink gick jag i
mysbrallor och min trasiga jacka som jag gillade så mycket.
när tjejerna grät för att leonardo di caprio dog i titanic
hade jag för länge sen tröttnade på världens kanske segaste film.
när tjejer gillar dirty dancing har jag svårt att inte gäspa.
citat som "nobody puts baby in a corner" får mig att vilja hoppa från balkongen.
pretty woman är inget annat än en slö film med konstigt budskap.
en prostituerad som finner stora kärleken i sin torsk... verkar det vettigt?
är det verkligen en fin story? romantiskt?
och så vidare, unt so weiter.
the list goes on...
men jag ger mig nu.

när jag för x antal år sedan när jag jobbade
inom hemtjänsten stötte jag på den ena efter den
andra mer eller mindre märkliga/roliga/faschinerande/
tjuriga/tråkiga/gamla/söta/fantastiska/senila/knäppa osv.
gamling. det var verkligen ett omväxlande jobb.
som exempel hade jag (kan man säga; hade jag?
det var ju inte så att jag HADE nån men ändå...) en
charmig gammal surtant som hade en fix idé.
hon var i princip alltid tjurig och vrång mot alla
trevliga damer i personalen men mig, mig gillade hon.
med det inte sagt att hon inte var tjurig mot mig med
men det var tydligt att hon ändå gillade mig lite granna.
den här lilla tanten var verkligen en iron-lady fast inte
på stelt o negativt sett.
hon var sjukt rolig utan att vara direkt medveten om det själv.
hon var en krutkärring.
en dag, ganska snart, fick jag reda anledningen som jag tror
till varför hon gillade mig.
hon trodde att jag var en kille.
hon var helt övertygad.
i was a dude i hennes ögon.
mitt häng på brallorna, mina luvtröjor/t-shirtar, mitt hår i tofs...
jag vet inte vad det var exakt men kanske nåt av ovanstående.
hon visste i alla fall, det gick inte att bevisa motsatsen.
varje gång jag var där fick jag höra:
hörrödu, min unga man. slå dig ner här en stund.
första gångerna sa jag som det var men
till slut insåg jag att det inte var nån idé att förklara.
jag lät henne tro det som gjorde henne glad att tro.
jag satte mig brevid henne och när hon faktiskt såg hur jag såg ut
sa hon vid några tillfällen;
men du, ser du inte lite väl mycket ut som ett fruntimmer?
jo, jag gör nog det svarade jag och hon sa:
men du är väl en pöjk?
neeej sa jag och tänkte att nu så, nu vet hon.
nästa gång jag kom dit sa hon:
hörrödu, gosse lilla. sätt dig här.
och så höll vi på.
något som fortsatte hela tiden tills hon en dag inte fanns mer.
hon och jag. jag och hon.
det var ganska roligt.
än idag minns jag hennes namn och var hon bodde.
nu är jag ju inte lastgammal men ändå,
det är snart 7 år sedan och jag vet exakt hur hon såg ut.
jag minns henne bättre än folk jag gick i samma klass med
under gymnasiet... det måste väl säga nåt?
tanten som trodde att jag var en pöjk.
sånt händer inte varje dag...

sick and tired of always being sick and tired...
så skulle jag sammanfatta mig själv i denna stund.
sen kan jag lägga till fler saker men
i detta läge är ovanstående det dominanta.
nu: dokumentär om britney.
det är lördag.

me work.
all night.
sucky sucky
want sleep.
dead tired.
good night.

today is a gift, that is why we call it the present.
är verkligen varje ord så genomtänkt eller
gäller det bara det ordet?
varför heter det dyslexi?
visst, det betyder säkert svårt att stava om man delar upp
det och översätter från latin men ändå...
har inte de som lider av det ett svårt nog läge ändå?
har man svårt att stava till hej, alla, jag och alla andra ord
som finns så lär ju dyslexi vara omöjligt.
snacka om att lägga krokben för redan utsatta personer.
det är väl inte genomtänkt?
nej, slumpen säger jag. klantighet. obetänksamhet...
fobi för långa ord, här kan vi verkligen snacka ödets ironi,
paradoxalt , tough luck och lite till...
Hippopotomonstrosesquippedaliofobi
verkar det logiskt?
på nåt vis?
inte enligt mig.
stackars drabbade av det, de vågar inte ens lära sig
vad det är de lider av och när de väl vågar det
är de botade.
inte så snällt kanske.
gör om gör rätt

om jag fick skriva ett brev till en person just nu
skulle valet vara ganska lätt.
(rättning; jag får ju skriva brev men hur som helst...)
jag undrar lite över en sak... en person...
hur den personen känner och tänker  just nu.
here goes noting:
obama!
hur går det?
hur känns det?
ska det bli roligt?
känns inte roligt som lite fel ord?
inte lång tid kvar nu innan du tar över.
dags att step up to the plait.
nojjigt?
är det svårt att sova på natten
när det ett rätt hängstort ansvarstagande väntar?
styra usa.
det är inte illa pinkat.
nu ska jag kolla på criminal minds.
lägg inte ner den serien när du tar makten
för då kommer du förlora min röst.
inte för att jag får rösta i ditt land men ändå.
lägg inte ner den ändå.
tack o lycka till.
good luck have fun.

jag är krasslig.
hela dan har jag snorat
nyst själen ur kroppen x antal gånger,
snytit mig, hostat och känt mig på pannan
otaliga gånger.
det fortsätter.
det rinner.
det kliar.
det slemmar.
det är sån jag är just nu.

att kolla på en film med sig själv
i huvudrollen där man genomför vissa
påhittade samtalsövningar och
lära sig genom att kritisera detta
är inte alls så jobbigt som jag trodde.
kan ha berott på att vi missade ljudet.
det var en stumfilm.
vi la ner projektetet.
det gick bra med andra ord.
göööött.

en hel kartong läkerol.
alltså en KARTONG, inte ask.
en kartong med askar med läkerol.
det är kärlek det.
bättre present finns inte.
tack D.

varför kan inte wrigleys o allt vad märkena heter
tillverka frukttuggummi som håller smaken lika
länge som mint-varianterna gör?
det är heeelt kasst.
det finns två nya stimorol, en med vattenmelon
och en med mint.
vattenmelon kan vara bland det godaste jag någonsin
stoppat i min mun men...
4 minuter senare är smaken som bortblåst
och känslan av att tugga på häftmassa uppkommer i rasande fart.
mint... jo men visst, det är gott, lite starkt men gott.
nu, 52 minuter efter jag stoppat in det är smaken minst lika
utmärkande som i starten.
hur svårt kan det vara att fixa samma grej med fruktisarna?
kom igen nu chewing-gum-makers.
make me proud.
fixa ett frukt-tugg med hållbar smak!
nu!!!

borde sova men bag-in-boxen står i vägen.
senaste 3 timmarna har varit en fight.
en rejäl jävla cat-fight
mellan mig och mig.
me my self and the smoke.
jag skulle kunna döda för en cigg just nu.
jag har snusar på alla ställen de får plats i munnen,
orkar inte ens räkna hur många de är sammanlagt samtidigt
som jag låtsas blåsa ut rök men..
DET HJÄLPER INTE.
inte ett skit faktiskt.
allt dravel om att jag inte är röksugen längre
känns som skitsnack, totalt bortblåst.
men en bag-in-box all to my self o helt utan rökande kompisar
att passivt inhalera från är det jobbigt.
det är tungt.
det är på gränsen till outhärdligt.
fuck.
hur det går återstår att se.
5 meter ifrån mig ligger 6 cigaretter.
mitt favvo-märke på cigg.
mina "gamla" cigg från den dan jag "la av".
jag vill ha dom.
allihopa.
en åtminstone.
once a smoker always a smoker... eller?
kanske kanske inte.
det spelar inte roll just nu.
jag tror på människans förmåga att förändras.
det betyder inte att jag inte vill röka.
det betyder inte att jag löper mindre risk att halka dit igen.
inte heller betyder det att jag garanterat kan feströka utan att fasta.
säkerligen betyder det inte det men jag VILL.
jag vill tro det.
jag tror det (inte alls egentligen men just nu, in the heat of the moment).
jag är skitbra på att ljuga för mig själv.
varför inte passa på i ett sånt här läge?
hmmm...
tidernas fight inombords pågår.
imorgon vet jag.

sover du?
nej.
= dum fråga får dumt svar.
väckte jag dig?
nej.
artighet eller lögn?
när nån än ringer/frågar/messar så nog f*n
säger man nej.
är det den svenska artighetsprincipen som
spelar in?
finns det ens en sån?
min lillebror dominerar på området.
om han så snarkade o dregglade o gud vet vad
så svarade han alltid NEJ om man frågade om han sov.
enligt hans svar så sover han aldrig.
verkligen ALDRIG.
artighet eller förnekelse? eller lögn?
spelar mindre roll.
men...
sover du?
en fråga som är totalt överflödig.
sover jag så svarar jag inte.
svarar jag så sover jag inte.
punkt.
PUNKT.

gaaah.
jag måste vakna men det funkar inte.
jag är uppe men ögonen vägrar hålla sig öppna.
vet inte om det bara är tröttheten eller om enormt
svullna ögonlock spelar in. think so...
snorig.
trött (ast)
halsont
öm i kroppen
fan va bra att jag tog influensavaccin.
såhär en vecka senare verkar det fungera ypperligt.
not...
telefonen inlämnad.
2-3 veckor.
guld o gröna skogar är aldrig som man tror.
aldrig.
jag har försäkring OCH garanti.
2-3 veckor.
satan va bra.
om onoff goes down on their knees har
siba mycket kvar att lära.
skitspel.
2-3 veckor...

i need a change.
soooo bad.
men... svårigheten i det hela
ligger i att jag är toknöjd med allt
runt omkring mig.
med D,  hunden, lägenheten, vännerna,
jobbet, skolan... allt...
så allt som kvarstår är mig själv och
jag är way to chicken-shit för att förändra mig själv.
det är i såna lägen det bara kan bli fel.
det är i såna lägen som jag uppenbarligen
hamnar i samma tankegång som britney.
jag gjorde en feg-variant av britney.
verkligen en feg-variant, en svensk variant kan vi säga,
det är ungefär samma sak.
jag tog en borste. jag tog en sax. jag tog mitt hår.
eller snarare, en bit av mitt hår.
och så klippte jag.
rakt av.
nära på 15 centimeter föll till marken.
innan tittade jag på D och frågade om han skulle göra slut
om jag gjorde nåt drastiskt.
han sa nej och jag slog till.
inte på honom alltså utan håret.
så nu har jag page, fast det är här den fega delen kommer in i bilden.
jag har page, men bara fram... och bara på ena sidan.
vad som kommer hända nu vet jag inte.
nur är jag bara feg.
nu är jag inte alls äventyrlig som i fredags.
bara feg.
bara chicken-shit.
vad nästa steg blir ligger i framtidens sköte...
men mitt hår i framtidens sköte...
det betyder inte att det blir varken krulligt eller rakat med en liten tofs sparad
det betyder bara att den som lever får se...
under tiden, när jag väntar på att få se
ska jag försöka undvika att följa britneys fotspår ytterligare.
hit men inte längre.
jag stiger av britney-tåget här.
tack och hej.

idag ska jag förhoppningsvis åka till mobilaffären
o byta ut min skruttdåliga skittelefon.
den är riktigt kass.
inte en enda dag har den fungerat efter ordning.
upptäckte i och med det en fördel med bloggen..
jag kan aldrig, verkligen aldrig hålla reda på kvitton.
(förstår inte varför de ska envisas med det i en värld
där allt registreras, sparas o kontrolleras... maktmissbruk...)
kundservice säger då att om jag vet när jag köpte den kan de
kolla upp mina uppgifter utan kvitto.
o jag skrev ju i bloggen när jag köpt den, alltså finns mitt
"kvitto" här nånstans! kanon!
dock... när jag väl står där på affären kommer ju inte
herr anonym från kundservicetelefonen att vara där.
alltså kan jag sätta mina båda ben på att... nej, jag vill inte sätta
mina ben på spel, slog vad om leia för ett par veckor sen och
hade fel så jag fegar ur (förlåt leia och återigen, tur att jag inte har "riktiga" barn).
men lätt att det inte kommer att funka när jag väl är där.
då kommer det vara sjuhelvetes resor mer komplicerat och jobbigt
att få reda på skiten. jag kommer få dras med the phone from hell
för alltid. crap crap crap.
jag kommer då att förvandlas till en pms-kossa a la kristina lugn...
eller vänta, hon är ju lugnare än all världens filbunkar... a la torsten flink
med pms... det är nog mer rättvis jämförelse.
jag kommer att sucka, tjura, svära, svettas, ändra färg... geees...
stackars krake som kommer att få uppleva det...
slutsats x2:
* det finns viss risk att jag är en sån där som kommer att gambla bort mina framtida barn
i antingen poker eller vadslagning!?
*kvitton är överflödiga. om ICA kan registrera vad varenda kund handlar måste
väl det minsta man kan begära av affärer med dyrare grejer att de ska hålla koll?
äääääh. nu åker jag till siba.