who´s the crybaby now??
ofta skojas det om saker av ren vana.
sånt som egentligen inte är så kul.
hur roligt är det med "ja, men jag är ju blond, he he"
eller "du har näsan för nära mun" osv.?
kanske är kul, men det jag vill komma till och som jag tar
en onödigt krånglig väg för att nå fram till är:
man (vilka det nu är) skojar om att män som är sjuka
blir så mesiga och klena, riktigt ynkliga cry-babies.
let me tell you a secret.
jag skojar aldrig om det.
jag är likadan.
idag är jag sådär needy, klängig, tårig, mesig, klen...
jag hatar att erkänna det.
normalt är det inte så många känslor som speglas i mitt
ansikte förutom leenden. keep it in och breathe it out typ.
normalt är min plan att inte behöva någon (inte så mycket iaf).
men nu, jag har varit nedslagen av huvudvärk i snart en vecka
och det går inte över. jag är trött, matt, sliten, orkeslös,
andfådd, gråtfärdig och bara väldigt väldigt behövande.
oj oj oj, fjärrkontrollen ligger för långt bort för att jag ska kunna nå den,
ja men då gråter vi lite för det.
ett mail jag väntat på sen igår har inte kommit, då rinner tårarna till igen.
tanken på att jag måste äta nåt men inte har nån som kommer med
nåt att dricka och äta leder mig till tanken att ingen bryr sig om mig,
jag kan lika gärna dö, jag struntar i att äta.
jag är ju ändå helt ensam och jag är sjuk.
jag hatar att vara sjuk. krasslig. hängig. nedsatt.
ingenting funkar som det ska.
jag bryr mig för mycket, känner för mycket, tårar för mycket...
och allt sker helt irrationellt.
hate it. tycka-synd-om-sig-själv-grejen är värdelös...
at all times, förutom kanske kanske just nu.
normalt ser jag det såhär;
sickness is a state of mind.
nu känns det mer åt det här hållet:
sickness is a waist of time.
