mellan himmel och jord

det är en grej jag inte förstår (okej, fler än en men EN grej jag tänker på just nu).
varför, varför, varför kallar unga tjejer sin kille för; gubben, karln, herrn osv.?
jag kan för mitt liv inte förstå det här.
när man sitter och pratar med en tjej, säg 25 år, i ett förhållande och/eller sambo o samtalet flyter.
plötsligt ska hon säga nåt om sin kille och det låter:
gubben där hemma, han... bla.bla.bla...
gubben?
really?
REALLY?
jag hör ordet gubben, börjar fundera på om plastikkirurgin gjort såna framsteg
att 25-åringen framför mig i själva verket är en 80-årig krutgumma.
killar som i sin tur använder termen fruntimmer har jag inte mycket till övers för heller
för den delen... inget alls närmare bestämt.
när blev det fel att använda sin respektives namn?
alla människor har väl ett namn, eller?
oavsett om man är döpt och har förtur till himlen(?) eller om
man är orenad från synden och riskerar en plats i limbo genom icke kyrklig namngivning?
(obs. ingen värdering ligger i ovanstående mening, döp ungen eller inte, not my buisness).
namn.
är det så jobbigt att uttala namnet på personen?
ligger det nån slags värdering i det hela?
om så är fallet tror jag att det är på olika grunder för tjejer resp killar.
när tjejer säger gubben osv handlar det nog mer om att markera på nåt vis att det är allvar,
att man inte är nån misslyckad singel, en sköka som aldrig kommer hitta rätt.
jag har min gubbe där hemma så jag har minsann lyckats med det som förväntas. hah!
när killar säger fruntimmer gissar jag att det mer handlar om en markering för att visa
att jo jo, visst har jag ett fruntimmer men tro fan att det är jag som bestämmer här hemma.
det är jag och ingen annan som har byxorna på sig i det här hushållet. tro inte att jag bryr mig.
tragiskt... könsroller med dess förväntningar/krav a la carte.
tjejer utan respektive är tragiska, män utan respektive är ungkarl, dom blir alltså aldrig gamla.
kvinnor blir sorgliga o män evigt unga? charmigt...
nu generaliserar jag rejält men för satan, de får man göra och jag säger ju inte att detta
på nåt vis är sanning men... använda namnet borde vara ett minimi-krav.
tilltala varann med gullinutt, pussipuss o allt vad ni vill men inför andra kan man väl
åtminstona benämna den man trots allt valt att leva med (oavsett för tillfället eller för alltid)
med dennes namn?
sen kan man dra det till sin spets; mamma och pappa? oh no, mina kallar jag det dom heter.
fruntimmer och gubbar kan kila stadigt med varann o resten av världen som gillar
att använda sig av mer eller mindre nedvärderande smeknamn.
nedvärderande är min tolkning och ingen universell sanning. my point of view.

what what...
(click and enjoy :)!!!)