mellan himmel och jord

omotiverat.
segt.
onödigt.
lite så känns bloggen just nu.
bloggen, känner mig som en fjortis när jag skriver/säger det.
bloggen är lite i samma anda som
jordsnurr, bast, shit pommes frites, kramis osv... listan kan göras lång
men av ren välmening låter jag bli att fortsätta.
vissa ord, kläder, frisyrer mm. har sett sina bästa dagar
för länge sedan, kanske fick de aldrig ens se några bra dagar.
anyway.
utlandet var underbart. klockrent.
ca 26 grader, sol, blå himmel för det mesta, flödande drycker och mängder med mat.
jag skulle vara död inom ett par månader om jag bosatte mig där.
fet, full och fnasig skulle jag trilla av pinn... eller rulla av... flagna av... aja...
D o jag körde karaoke ett flertal kvällar och vi gjorde bra ifrån oss.
(detta påstående är både partiskt och opålitligt eftersom vi, vid första uppträdandet
laddade upp med inte mindre än 3 (!!!) liter vodka/redbull).
hur som helst stämmer det i min världsbild och det är ju den jag skildrar.
vi gjorde succé. nåja, kanske inte succé, det beror lite på hur man menar.
D sjöng "summer of 69" och några blekfeta brittiska ladys dansade vilt och glatt
framför honom. (D såg oförskämt nöjd ut åt sina till synes första(?) groupies...)
jag sjöng "california dreamin" och hade karaoke-ledaren som kör.
D frågade efteråt hur jag kunde hålla mig så lugn,
svaret var enkelt. förutom 1,5 liter vodka/redbull inbillade jag mig även att rösten
jag hörde omöjligt kunde vara min som lät så högt så jag trodde helt enkelt
att jag körde mer eller mindre playback. stackars publik som blev abrupt medvetna om att
så inte var fallet.
eftersom vi var svenskar (de enda på den puben) blev vi uppkallade, både
var för sig och tillsammans. jojomen, självklart kan man, bara för att man är svensk,
nick borgens "we are all the winners" (som jag faktiskt kan eftersom jag är uppvuxen med
dansbandsmusik men ändå) och lika självklart var det att jag skulle kunna shirley clamp
(vilket jag verkligen inte kunde...).
när killen på scen slutligen kallade upp mig på ett typ 6 minuter långt abba-medley
kände jag att min karriär var över. normalt var låtarna på två minuter en evighet.
den på typ sex minuter var för alltid. jag hann dö och återfödas och dö igen typ,
allt till ljudet av dancing queen, thank you for the music och allt vad det var.
D va riktigt safe, första låten varje kväll utmärktes av nervositet.
nån liter 50/50-blandning gjorde susen varje gång och snart var han i fin form igen.
jag var den av hans groupies som kammade hem potten. lucky me.
tji fick ni era blekfeta britt-tanter! summer of 69 my ass!

även om de mulnar om det regnar likaså unt so weiter!