mellan himmel och jord

ju mer man lär sig, desto mer inser man att man inte vet.
det är en hård sanning.
men sanning är ingen tvekan om att det är.
när jag var 14 visste jag allt.
fan, det jag inte visste då var inte värt att veta och
jag var verkligen vuxen.
satan så fel jag hade.
att vara vuxen... va gjorde jag då egentligen?
drack folköl, smygrökte, spanade efter skejtare,
spelade antingen nirvana, smashing pumpkins eller 
cranberries i stereon, skämdes för allt och alla inför allt och alla,
snackade skit om folk och var lite allmänt stöddig eftersom
jag som sagt visste allt värt att veta.
folkölen och musiken hänger med än idag men resten
har jag nog lagt av med...
med det inte sagt att jag är fullvuxen nu,
lite mer spelrum att vara omogen vill jag nog ha.
enda gången jag tyckt att det har varit riktigt, alltså RIKTIGT jobbigt
att fylla år var när jag fyllde 20.
visst var det skoj med, jag hängde på dörren på systembolaget
5 minuter innan de öppnade samma dag som jag fyllde så visst,
det fanns positiva aspekter men just det här med vuxen...
helt plötsligt räknades jag inte som tonåring längre och jag trodde att det
var tvunget att innebära slutet på alla misstag, dumheter och omogenheter.
gissa om det var skönt att inse att det knappt hade börjat.
åren går...
jag blir 27 om några månader, det är inte att leka med.
27... snart 14 bast dubbelt upp... (va var egentligen grejen med allt
det här bast, jordsnurr, höstar/vårar etc? vad är det för fel på år?)
jag kan inte riktigt identifiera mig med siffran...
jag svarar fortfarande 24 ibland om nån frågar hur gammal jag är,
inte för att ljuga, det bara känns rätt, det kommer spontant.
om nån tror att jag är yngre känner jag inte att jag måste rätta dem
heller för den delen... tror nån att jag är äldre är det lite annat.
då är det plöstligt sjukt viktigt, rätt ska vara rätt (men inte alltid...)
även om jag är gammal finns det alltid de som är äldre,
behöver inte nämna några namn (D) men det är skönt att veta.