mellan himmel och jord

när jag var... yngre kan vi väl säga, så var jag
extremt medveten och kritisk mot mitt utseende.
(jag vill inte säga fixerad trots att det kanske är sant,
känns för trist att säga fixerad...besatt... )
jag var i alla fall extremt medveten kan man kalla det,
tänkte på det heeela tiden mer eller mindre och letade fel och brister.
nu har det ändrats väldigt mycket.
vääääldigt mycket.
kanske kan man säga att jag accepterat fakta, nöjd blir man nog aldrig
men jag har bestämt mig för att gilla läget.
är man som jag, för lat för att förändra kan man inte gnälla heller.
jag letar inte längre fel och brister, jag har nog hittat de flesta
vid det här laget, finns de så finns de.
fel och brister ska finnas, hur kul är perfekt?
nu är det mer åt ett... hmm, bekvämlighetshåll...
kanske har det gått ett snäpp för långt;
istället för att kolla spegeln, väga mig,
träna, äta nyttigt, prova kläder osv
så är jag i princip nöjd så länge jag :
- inte luktar illa,
- har har allt för smutsiga och skrynkliga kläder
- inte har så fett hår att jag kan krama ur det utan att det går att borsta över
- duschar varje dag och byter kläder lika ofta
däremot skulle jag kanske önska att:
- rumpan inte fladdrade så när jag rör mig och att
- tuttarna satt där de sitter om jag håller armarna rakt upp och kanske attt
- vecken i pannan inte var så framträdande att de skuggar ögonen.
men...
livet har sin gilla gång, även på mig.
det är okej faktiskt.
helt okej.
rumpan fladdrar, tuttarna i samma takt och det gropar och veckar sig
på ställen jag inte visste att det var möjligt men...
det är kanske inte hela världen?!
perfekt är inget att sträva efter, hur kul är det egentligen med perfekt?
folk i t ex hollywood är ibland så perfekta att de ser utomjordiska ut.
perfekt är aldrig perfekt.