hörrödu gosse lilla...
när jag för x antal år sedan när jag jobbade
inom hemtjänsten stötte jag på den ena efter den
andra mer eller mindre märkliga/roliga/faschinerande/
tjuriga/tråkiga/gamla/söta/fantastiska/senila/knäppa osv.
gamling. det var verkligen ett omväxlande jobb.
som exempel hade jag (kan man säga; hade jag?
det var ju inte så att jag HADE nån men ändå...) en
charmig gammal surtant som hade en fix idé.
hon var i princip alltid tjurig och vrång mot alla
trevliga damer i personalen men mig, mig gillade hon.
med det inte sagt att hon inte var tjurig mot mig med
men det var tydligt att hon ändå gillade mig lite granna.
den här lilla tanten var verkligen en iron-lady fast inte
på stelt o negativt sett.
hon var sjukt rolig utan att vara direkt medveten om det själv.
hon var en krutkärring.
en dag, ganska snart, fick jag reda anledningen som jag tror
till varför hon gillade mig.
hon trodde att jag var en kille.
hon var helt övertygad.
i was a dude i hennes ögon.
mitt häng på brallorna, mina luvtröjor/t-shirtar, mitt hår i tofs...
jag vet inte vad det var exakt men kanske nåt av ovanstående.
hon visste i alla fall, det gick inte att bevisa motsatsen.
varje gång jag var där fick jag höra:
hörrödu, min unga man. slå dig ner här en stund.
första gångerna sa jag som det var men
till slut insåg jag att det inte var nån idé att förklara.
jag lät henne tro det som gjorde henne glad att tro.
jag satte mig brevid henne och när hon faktiskt såg hur jag såg ut
sa hon vid några tillfällen;
men du, ser du inte lite väl mycket ut som ett fruntimmer?
jo, jag gör nog det svarade jag och hon sa:
men du är väl en pöjk?
neeej sa jag och tänkte att nu så, nu vet hon.
nästa gång jag kom dit sa hon:
hörrödu, gosse lilla. sätt dig här.
och så höll vi på.
något som fortsatte hela tiden tills hon en dag inte fanns mer.
hon och jag. jag och hon.
det var ganska roligt.
än idag minns jag hennes namn och var hon bodde.
nu är jag ju inte lastgammal men ändå,
det är snart 7 år sedan och jag vet exakt hur hon såg ut.
jag minns henne bättre än folk jag gick i samma klass med
under gymnasiet... det måste väl säga nåt?
tanten som trodde att jag var en pöjk.
sånt händer inte varje dag...
inom hemtjänsten stötte jag på den ena efter den
andra mer eller mindre märkliga/roliga/faschinerande/
tjuriga/tråkiga/gamla/söta/fantastiska/senila/knäppa osv.
gamling. det var verkligen ett omväxlande jobb.
som exempel hade jag (kan man säga; hade jag?
det var ju inte så att jag HADE nån men ändå...) en
charmig gammal surtant som hade en fix idé.
hon var i princip alltid tjurig och vrång mot alla
trevliga damer i personalen men mig, mig gillade hon.
med det inte sagt att hon inte var tjurig mot mig med
men det var tydligt att hon ändå gillade mig lite granna.
den här lilla tanten var verkligen en iron-lady fast inte
på stelt o negativt sett.
hon var sjukt rolig utan att vara direkt medveten om det själv.
hon var en krutkärring.
en dag, ganska snart, fick jag reda anledningen som jag tror
till varför hon gillade mig.
hon trodde att jag var en kille.
hon var helt övertygad.
i was a dude i hennes ögon.
mitt häng på brallorna, mina luvtröjor/t-shirtar, mitt hår i tofs...
jag vet inte vad det var exakt men kanske nåt av ovanstående.
hon visste i alla fall, det gick inte att bevisa motsatsen.
varje gång jag var där fick jag höra:
hörrödu, min unga man. slå dig ner här en stund.
första gångerna sa jag som det var men
till slut insåg jag att det inte var nån idé att förklara.
jag lät henne tro det som gjorde henne glad att tro.
jag satte mig brevid henne och när hon faktiskt såg hur jag såg ut
sa hon vid några tillfällen;
men du, ser du inte lite väl mycket ut som ett fruntimmer?
jo, jag gör nog det svarade jag och hon sa:
men du är väl en pöjk?
neeej sa jag och tänkte att nu så, nu vet hon.
nästa gång jag kom dit sa hon:
hörrödu, gosse lilla. sätt dig här.
och så höll vi på.
något som fortsatte hela tiden tills hon en dag inte fanns mer.
hon och jag. jag och hon.
det var ganska roligt.
än idag minns jag hennes namn och var hon bodde.
nu är jag ju inte lastgammal men ändå,
det är snart 7 år sedan och jag vet exakt hur hon såg ut.
jag minns henne bättre än folk jag gick i samma klass med
under gymnasiet... det måste väl säga nåt?
tanten som trodde att jag var en pöjk.
sånt händer inte varje dag...
Kommentarer
Trackback