mellan himmel och jord

jag klagar ibland på att D inte gör nånting.
det är till viss del sant, klart han gör nåt men inte när det gäller vissa saker.
det är tröttsamt men det är enkelt att klaga.
det svåra som jag ser det, det är att när han faktiskt gör nåt
tycka att det är bra så.
det är sjukt svårt att inte peka med fingrarna och säga:
men du, gör såhär... eller: men du, vore det inte bättre om...
eller för att ge ett konkret exempel:
 du, när du dammsuger, är det inte bättre att du kör hela lägenheten
istället för bara vissa rum? (är inte det självklart?)

en grej jag ofta gnäller om är det alltid är jag som har ansvaret att
se till att vi har allt vi behöver och lite till hemma.
att jag alltid sköter handlingen.
nu gillar ju jag att handla men jag gillar inte att känna att jag måste...
jag tjatar i tid och otid om att han måste börja göra det också...
nu har han gjort det.
och nu har vi toapapper som känns som sandpapper.
alltså, sånt toapapper som river upp hela huden.
sånt papper jag inte kan använda till att torka upp nåt på golvet
för då repas hela ytan...
så illa är det men...
nu är valet svårt.
ska jag klaga över det eller ska jag vara glad att han faktiskt handlat?
om jag klagar har jag ju förbrukat min rätt att be honom handla...
jag kan ju inte begära att han ska göra på mitt sätt... eller?
kan jag det?
det kanske jag kan.
vad säger att mitt sätt är bättre? nu är det ju det men ändå.
kanske kan jag säga att det är as-kasst papper han köpt,
att det är fel mjölk eftersom den inte är ekologisk,
att det inte var quorn-filéer utan färs jag ville ha,
att brödet var onödigt...
är det taskigt?
men vaddå, ska jag bara tiga och låta ändan blöda av toapappret,
dricka mjölken och hålla käft?
är det bättre?
ska jag, när han faktiskt fixat tvätten som är ett annat av mina
gnällområden klaga på att han inte sorterat strumporna utan
bara slängt ner alla en och en i lådan?
hur mycket kan man bitcha?
när ska man vara nöjd?